(recension december 2024)
Lukas Moodyssons film Tillsammans från år 2000 är en av de bästa svenska filmer jag vet – det är ingen idé att hymla med den saken. Jag tycker den är en helt fantastisk beskrivning av 1970-talets flummiga Sverige och livet i ett alternativt vänsterkollektiv (som heter just Tillsammans). Visserligen har jag själv inte precis mina sympatier åt progghållet, men jag älskar ändå hur den där världen beskrivs i filmen, med både varm förståelse och vass kritik på samma gång, och ofta ur barnens perspektiv. Plus att Tillsammans är full av oemotståndlig tidstypisk rekvisita, den har stämningsmässigt en nästan hypnotisk känsla över sig där inne i kollektivhuset (vilket den inlånade tidstypiska ”Sagan om ringen”-musiken av Bo Hansson bidrar kraftigt till), och den tar upp en hel mängd frågor, känslor och problem med hjälp av en uppsättning färgstarka rollfigurer som man trots alla deras fel och brister har lätt att känna sympati för (med bara ett par undantag).
Och då har jag inte ens nämnt alla de odödliga citaten och replikerna … den om gröten och fläskkotletten är förstås välbekant för de flesta, men jag ler lika mycket av att tänka t.ex. ”Franco är dö-öd!”, ”vad jublar du för, det var ju dom som gjorde mål” eller ”nä men det är klart jag kör ända fram”.
Tillsammans är ett mästerverk helt enkelt. Så hur blir det då när regissör Lukas Moodysson plötsligt 23 år senare presenterar en uppföljare? För det har han nämligen gjort – Tillsammans 99. Den är inte helt ny, den kom 2023, men det är inte förrän nu när den kan strömmas som jag har sett den.
Det hela är förstås onekligen smart rent tidsmässigt. På samma sätt som den förra filmen från millennieskiftet presenterade en historia som utspelade sig sisådär 24–25 år dessförinnan, så är det samma tidsspann nu: lika lång tid har gått i Tillsammans-världen som för oss och i den världen har det nu följaktligen blivit dags för just millennieskifte. Och det är då som relativt många av personerna från film 1 dyker upp i kollektivet igen. Det finns alltså fortfarande kvar i den nya filmen, men det har flyttat till ett annat hus i mer lantlig miljö och det är bara två av medlemmarna som återstår. Ja, det vill säga tills de får besök av sina gamla vänner från förr, och det är denna återförening som Tillsammans 99 handlar om.
Att se hur de ser ut efter tjugofyra år är förstås något av ett nöje … det är nästan lite igenkänningskomik just på temat återträffar, när de alla visar sig och man sitter och gapar över att vissa är helt sig lika medan det är andra som man nästan får anstränga sig för att känna igen. Precis som i verkligheten visar det sig också att en hel del av personerna har ändrat på sig ganska ordentligt sedan sist, samtidigt som de lite längre in egentligen är samma personer som då och det märker man efter ett tag. (Signe och Sigvard lämnar även nu festligheterna i förtid av nojiga orsaker, om än av annat slag den här gången, och Erik har bytt politisk åskådning men är lika hetsig i alla fall.)
Tyvärr – ja, jag måste använda just ordet tyvärr – så finns det egentligen inte så mycket mer att glädjas åt i Tillsammans 99 än just själva återseendet. För i övrigt kändes det spontant för mig när jag såg filmen som att den saknar så väldigt mycket som fanns i föregångaren och gjorde den sevärd, men som totalt har kommit bort här.
Inte minst gäller det miljöerna och placeringen i tiden. Där den första Tillsammans-filmen var oerhört träffsäker i sin scenografi, och tog tittaren tillbaka till 1975 på ett så intensivt sätt att det nästan kändes som man var där på riktigt, där misslyckas den nya filmen totalt med att inge känslan att det nu är 1999. Det finns absolut ingenting som visar det. Om det inte vore för karaktärernas åldrar så skulle den precis lika gärna ha kunnat utspela sig i nutid år 2023. Och medan den första filmen tecknade kollektivet på ett nästan klaustrofobiskt ombonat sätt innanför husets väggar och med en gråruggig november-decembermiljö utanför dem, så är det nu en mycket mer intetsägande miljö inne i huset och en mer pastoral sommarlandsbygd utomhus – det ger inte på långa vägar samma starka intryck. ”Sagan om ringen”-musiken finns i viss mån med nu också, men bara i lite spridda hack (som ett svagt eko av de gamla tiderna) och det finns ljudkulissmässigt inget som har ersatt den för att understryka de spänningar som uppstår.
Kanske är det just detta som är tanken från Moodysson, att det inte ska finnas så mycket kvar av det häftiga sjuttiotalet utan bara lite ynkliga rester i ett tristare nittiotal, som besökarna från förr kommer och fyller ut, men problemet är att det gör de inte riktigt och då blir resultatet i vilket fall något som inte funkar för att det inte griper tag.
Egentligen är hela filmen en onödigt pratig uppvisning i ”vad hände sen” och ”hur gick det sen” med alla karaktärerna. Där tycker jag också det blir väldigt övertydligt. Det känns som att Moodysson, för att se till att friska upp publikens minne från den första filmen, radar upp repliker som enbart är gjorda för att koppla tillbaka till händelserna från den och inte tillför någonting mer än att de i värsta fall efterhandssaboterar den känsla som fanns i de scenerna.
Några nykomlingar finns det i Tillsammans-kollektivsällskapet, och de skulle kunna vara välkomna nytillskott. Lenas ovan nämnda ”dotter” är en på sitt vis ganska fascinerande figur, och mitt i gänget finns det dessutom en herre som ingen kommer ihåg fastän han kommer ihåg dem … det är nog också lite typiskt återträffar. Dessvärre blir det både i de fallen och med flera av de redan existerande karaktärerna bara trådar som inte leder någonstans och inte förklaras, eller som abrupt och snopet klipps av.
Ett gäng personer som jag saknar mycket på ”återträffen” är de som var barn 1975, för de tillförde så oerhört mycket i den filmen. Nu är det bara en av dem som medverkar, i vuxen ålder (och knappt igenkännlig, förstås) – de övriga får vi inte träffa utan de blir bara omnämnda, på samma krystade sätt som de vuxnas ”vad hände sen”-historier. Att barnen uteblir kan också ha varit med flit från Moodyssons sida, för att visa att de inte vill ha med något av det förflutna att göra, men jag för min del saknar dem verkligen – liksom det faktum att det över huvud taget inte finns några barn med den här gången som kan syna de vuxnas beteende. Det tror jag hade kunnat tillföra en hel del.
Nej, det är verkligen mycket som fattas i 1999/2023 års Tillsammans. Scenografin, ljudkulissen, stämningen, historieskildringen, replikväxlingarna, samspelet, citaten, karaktärerna, det tänkvärda och sammanfattningsvis värmen … det känns som det mesta av det har försvunnit. Inte ens någon förlösande fotbollsmatch (eller motsvarande) får vi i slutet. Det blev bara en avslagen film om en återträff, där det visserligen händer lite grann och det förflutna rivs upp men det ändå inte blir någon vidare dramatik av det. Till och med Göran, som nog får sägas vara min favoritkaraktär från den första Tillsammans, blir nästan tjatig efter ett tag den här gången.
Om det finns något att analysera och fundera på med den här skildringen så är det väl det där allmänna om vad som egentligen händer med oss människor och våra ideal, när vi blir äldre och mattas av och ger upp allting. ”Vi blev som dom andra”, som Kent sjunger. På sätt och vis så visar väl Tillsammans 99 just det ganska tydligt, hur allt blir pannkaka, i och med att den själv också blir det.
Jag vet inte riktigt om jag ska rekommendera andra att se filmen eller inte. Jag får väl medge att den räddas av en hel del goda skådespelarinsatser: de medverkande är ju fortfarande vad de är. Helt dålig kritik har ju filmen inte heller fått i andra medier, så det är möjligt att jag i min enfald har missat en massa poänger, och andra Tillsammansfans kanske uppskattar att få mer av kakan (eller gröten om man så vill).
Men för egen del tycker jag att uppföljaren framstår som synnerligen blek jämfört med sin fantastiska föregångare, och jag känner nog i efterhand att jag hade föredragit att låta de minnesvärda karaktärerna från 1975 få vara ifred och inte förstöras av att bli ”kompletterade” eller ”förtydligade” nu på återträffen. Det hade kanske varit bättre om Lukas Moodysson gjort som Astrid Lindgren med Bröderna Lejonhjärta: hon skrev klokt nog ingen uppföljare om hur Jonatan och Skorpan fick det i Nangilima, men eftersom det var så många barn som undrade så skrev hon ett öppet brev där hon berättade lite grann (för den som inte nöjde sig med att bokens slut var döden) och så fick det vara bra med det.
Det hade nog funkat även här – särskilt som Tillsammans 99 stundtals alltså inte känns som mycket mer än just ett stycke fördärvlig information om hur det gick för alla senare.
Film: Tillsammans 99, regi Lukas Moodysson.
Betyg: 4 av 10.
