Igelkotten recenserar en TV-serie: Guillermo del Toro’s Cabinet of Curiosities

(recension mars 2025)

Det är oklart hur många serier hustrun och jag har tittat på de senaste tio åren … men det är väldigt många. Den första tiden var det i form av DVD-boxar; vi såg bland annat igenom de första fem-sex säsongerna av Supernatural respektive The Walking Dead i detta primitiva format. Men när strömningstjänsterna gjorde sitt intåg på allvar även hos oss så övergick vi i högre grad till Netflix, HBO/Max och Prime – ja, även SVT ibland för den delen – och vi har sett igenom hur många serier som helst och prövat ännu fler som vi inte har avslutat. Alltid samma fredags-, lördags- och semesterdagsnöje.
Så där har jag egentligen stoff till åtskilliga recensioner, både bra och dåliga. Till de serier jag skulle kunna recensera med mycket positivt betyg hör (för att nämna några) Skam, Black Mirror, Stranger Things, Squid Game, La Casa de Papel, Wednesday och självfallet Game of Thrones … det är några av mina favoriter. Jag kanske till och med återkommer och recenserar någon av dem någon annan gång. Men den här gången tänkte jag säga något om en av de serier vi följer just nu.

Den heter Cabinet of Curiosities. Eller rättare sagt Guillermo del Toro’s Cabinet of Curiosities, för det är nämligen regissören Guillermo del Toro som står bakom den och som också presenterar varje avsnitt.
Jag har egentligen inte alls sett många filmer av den fantasifulle mexikanen Guillermo del Toro, men till dem jag sett hör Pans labyrint, och den är en av de absolut bästa filmer jag vet. Riktigt kuslig och otäck men samtidigt också urtjusigt gjord, rent ut sagt ikonisk, och helt fantastisk i sin blandning av grym skräckromantik och grym realism i inbördeskrigets Spanien. Så när jag häromåret först fick höra talas om att del Toro gjort Cabinet of Curiosities, och att det tydligen skulle vara en mörk fantasy-skräckserie med novellfilmer i fristående avsnitt, så väcktes genast min nyfikenhet – min curiosity, om man så vill. Trots att jag har en viss känslighet för jumpscares (och inte tycker om när någon sysslar med ockultism på riktigt) så gillar jag att titta på svarta och gotiska rysligheter med ockulta referenser. Och med del Toros känsla för stämning och ljus/färg/symboler så borde det ju bli toppen. Sedan dröjde det rätt länge innan Cabinet of Curiosities kom fram i min och hustruns gemensamma serie-prioritetsordning, men nu har vi till slut börjat titta på den. Vi har ännu inte sett alla de åtta avsnitten utan bara fyra, men jag tyckte det var fritt fram att skriva recensionen ändå.

Cabinet of Curiosities skiljer sig alltså från många andra serier genom att den inte har någon genomgående handling som fortsätter från ett avsnitt till nästa, utan varje avsnitt är en historia för sig, med helt nya personer och en ny intrig varje gång. Vilket serien har gemensamt med t.ex. den framtidsdystopiska Black Mirror. Dock finns det (till skillnad från i Black Mirror) en inramning, och det är att Guillermo del Toro själv framträder precis i början av varje avsnitt och tittar på ett mystiskt skåp, eller snarare skänk (titelns ”the Cabinet”), och hittar en liten pryl någonstans bland skänkens lådor och fack som han visar upp och så blir det den lilla prylen som på sätt och vis blir föremål för handlingen i den berättelse som sedan följer. Som något slags nutida variant av Alfred Hitchcock presenterar. En aning konstigt är det där upplägget, för även om det är snyggt med det hemlighetsfulla skåpet och dess innehåll så blir det meta-märkligt när del Toro varje gång avrundar med att mycket prosaiskt tala om vem som regisserat avsnittet, innan det sätter igång. Ska det föreställa en sagoartad inramning eller inte …? Nej, kanske inte då trots allt.
Nåväl, när del Toro väl försvunnit ur bilden kommer alltså själva avsnittet – det går till på samma sätt varje gång. Och sedan blir det egentligen inte så mycket del Toro längre, för som han ju själv sade så är det inte han själv som regisserat avsnitten, utan det är ett gäng andra regissörer. Faktum är att han inte har varit med och skrivit avsnitten heller, med undantag för det första och det sista, och så att han kläckt själva idén. I övrigt bygger avsnitten på olika noveller och historier, vissa gamla (nummer 5 och 6 är t.ex. av H.P. Lovecraft), andra nyskrivna för serien.

Blir det då genast pannkaka av alltihop, när det visar sig att del Toro i praktiken inte är inblandad i särskilt mycket av Cabinet utan mest bara har satt sitt namn på serien?
Nej då, pannkaka blir det då rakt inte. Även om del Toro inte regisserat själv så vilar hans ande på något sätt över hela projektet – det känns som att alla regissörerna har gjort sitt jobb så som han hade gjort också. Inte så att det är fullständigt ”deltorofierat” och enhetligt och precis samma stämning varje gång, det finns allt vissa skillnader (i synnerhet avsnitt 4 ”The Outside” tycker jag sticker ut lite i tonen och miljöerna), men i grunden är det ständigt den småkusliga kuliss jag förväntade mig. Den tjusiga vinjetten (som jag ännu inte lyckats ta reda på vem som står bakom, men det skulle inte förvåna mig om det är samma animatör som gjort vinjetterna till Game of Thrones och Westworld) bidrar till att vagga in tittaren i samma mysigt olycksbådande känsla varje gång.

Varje avsnitt har sedan en intrig där det alltid (med reservation för att jag inte sett alla än) finns vissa gemensamma drag. Rollistorna är i regel mycket begränsade; i flera av avsnitten är det egentligen inte fler än tre karaktärer med. Är det en effekt av att det fortfarande var coronapandemi när serien började spelas in? Mycket möjligt, men det är inget man lider av utan denna avskalning gör tvärtom avsnitten lämpligt dämpade och minimalistiska, åtminstone inledningsvis.
Och på samma sätt är det alltid en (och endast en) av de få karaktärerna som framträder som huvudperson: i samtliga fall en smått olycklig figur som har problem med sig själv på ett eller annat sätt (skuldsatthet, sjukdom, komplex, vad det nu kan vara) och som genom sina mindre genomtänkta val hamnar i minst sagt läskiga situationer som det där föremålet som del Toro visade upp från skåpet har en anknytning till.
Alldeles uppenbart är det att del Toro och alla seriemakarna/regissörerna har gått in för att spela på tittarnas olika tänkbara fobier och nojor, en i varje avsnitt. Är du rädd för skumma källare med trånga rum och långa korridorer? Se avsnitt 1. Är du rädd för råttor? Se avsnitt 2. Är du rädd för lik och kroppsdelar? Se avsnitt 3. Är du kroppsligt neurotisk? Se avsnitt 4. Eller också inte, beroende på hur man ser det.

En intressant detalj är att berättelserna utspelar sig i olika tider i det förflutna. Exakt vilket år det är nämns för det mesta inte, så det får man sitta och försöka räkna ut själv, men det kan vara allt från tidigt 1900-tal till nutid. Det är en skillnad mot Black Mirror som ju bara utspelar sig på obestämda år i framtiden.
Men annars är det just Black Mirror som jag gärna jämför Cabinet of Curiosities med. I synnerhet ovan nämnda avsnitt 4 känns till stora delar som ett typiskt futurist-surrealistiskt Black Mirror-avsnitt där diverse moderniteter ställer till det för någon – men även de övriga avsnitten (även om de är mer gotiskt fantasyaktiga) har samma intensivt kramande känsla som Black Mirror. Kanske är det framför allt att det är samma sorts personteckningar och dialoger: avskalat språk och personer som är mer patetiska än sympatiska. Omsorgsfullt utvald suggestiv musik (sådan som inte passar till scenerna men ändå gör det) är en annan likhet.

(Bild från Netflix.)
Hur är det då med likheten med Guillermo del Toros bästa och mest kända verk, det vill säga Pans labyrint? Har gänget bakom Cabinet of Curiosities lyckats med att få till något i samma stil som den?
Där är mitt svar dessvärre ett tveklöst nej – sådana höjder når inte serien upp till, inte på långa vägar faktiskt. Visserligen är Pans labyrint en hel långfilm och i Cabinet snackar vi novellfilmer som bara är en knapp timme långa var, men även med tanke på det är det stor skillnad mellan den riktigt raffinerade och mångfacetterade dröm-kontra-verklighetsvärld som kännetecknar Pans labyrint, och de mer enkelspåriga skräckintrigerna i Cabinet. Även om det förvisso är filmiskt snyggt och stämningsfullt i båda fallen.
Om det finns någon likhet med Pans labyrint så är den inte till Cabinet of Curiosities fördel – och här kommer jag in på det som faktiskt är den stora baksidan med serien. Nämligen att i stort sett varje avsnitt har en tendens att i den sista tredjedelen övergå i direkt slemmig groteskhet. Det börjar alltid krypande och spännande, och i viss mån stannar spänningen visserligen kvar till slutet, men de visuella vidrigheterna och CGI-effekterna tar över för mycket när det närmar sig klimax. Jämför man med otäckstygen i Pans labyrint så blir det så att säga enbart samma stil som i scenen med den slemmiga jättepaddan, och inte så mycket av den bleka sovande varelsen vid matbordet, än mindre av kapten Vidals mänskliga terror. I Cabinet blir man nästan blasé av allt slafsande efter ett tag, hur ruggigt det än är att få se en gigantisk ”råttdrottning” nere i underjorden (avsnitt 2) eller demontentakler som slingrar sig ur en besatt ansiktslös kropp (avsnitt 1). Jag hade föredragit mer subtila effekter även när det börjar dra ihop sig.

Att sedan vart och ett av avsnitten säkert kan vara lite tänkvärt (om man funderar på saken) är väl en fördel. Skådespelarinsatserna är det inte heller något fel på, det är flera gamla bekanta som dyker upp, t.ex. F. Murray Abraham som gammal nipprig obducent. Men som helhet har det varit likadant i varje Cabinet-avsnitt för min del: att jag har fängslats till en början, men sedan mot slutet tyckt att det ”ballar ur”. Det känns lite onödigt, och gör att jag inte kommer upp i några toppbetyg till serien.
Dock är den helt klart sevärd om man en och annan kväll vill förströ sig med lite mörk fantasy, eller gotisk skräck eller vad det nu kan sägas vara. Dunkelt och klaustrofobiskt och lagom kusligt är det under alla omständigheter. Så tack för det, Guillermo del Toro.

TV-serie, Guillermo del Toro’s Cabinet of Curiosities, Netflix.
Betyg: 6 av 10.

Igelkotten recenserar två böcker: Den trogne läsaren och Ondskans nätverk, Max Seeck

(recension februari 2025)

Finska deckare är något jag inte kommit i kontakt med mycket tidigare – om ens någonsin. Jag gillar deckare, och jag gillar ju som bekant Finland, men ändå har det inte blivit av att jag stiftat bekantskap med kombinationen av dem. Kanske för att det då sannolikt skulle bli en modern finsk deckare jag läste, och moderna deckare brukar inte vara min genre riktigt … det är för lite pussel och för mycket action/samhällskritik/psykopati (ja, just de tre hänger samman!).
Dessutom är det faktiskt inte jättevanligt att detektivromaner från Finland översätts från finska till svenska, vilket är nödvändigt, för en hel vuxenbok på finska har jag trots mina finskstudier ingen chans att klara av.

Men nu har det ändå blivit av att jag läst ett par deckare från Finland, närmare bestämt två stycken som jag fick i julklapp av dottern. Max Seeck heter författaren – det låter inte särskilt finskt, men han är finsk och skriver på finska – och böckerna som alltså finns i svensk översättning heter ”Den trogne läsaren” och ”Ondskans nätverk”.
De två böckerna är de två första i en serie som det finns minst en del till i, och jag borde kanske läsa även den – det är nog till och med sannolikt att jag gör det – men jag tar och recenserar de båda jag nu har läst så länge. Den huvudperson som figurerar i dem (och i återstoden av serien förstås) heter Jessica Niemi, och böckerna om henne hänger ihop handlingsmässigt och bör absolut läsas i rätt ordning, vilket jag nu alltså också har gjort. Annars blir man spoilad när bok 2 nämner händelser i bok 1.
I en typisk nordisk deckare måste huvudpersonen som vi vet alltid vara en deppig polis 😊 och det är Jessica Niemi också, men hon skiljer sig ändå en liten aning från andra deppiga poliser. Förutom att hon är kvinna (och inte en försupen medelålders manlig kommissarie) så har hon en ovanligt traumatisk bakgrund, då hela hennes familj omkom i en bilolycka när hon var liten och hon själv blev skadad både fysiskt och psykiskt. Eftersom hennes mamma var berömd Hollywood-skådespelerska fick Jessica ärva en hel förmögenhet efter henne, men hon har växt upp ”inkognito” och lever nu därför ett dubbelliv där (nästan) ingen annan fått veta att hon förutom sin lilla enkla enrummare också har en betydligt större och lyxigt inredd våning en liten bit bort i samma hus. Det där är ett lite annorlunda grepp som jag nästan inte kopplade först, att Jessica har en hel hemlig ”lönn-bostad”, och det blir en fascinerande del av hennes personlighet som funkar rätt bra. Till detta kommer att Jessica Niemi har varit med även om en hel del annat jobbigt i sitt liv, och därför är ganska så lynnig och ansatt av inre demoner (och svajig i sina kärleksrelationer), men mitt i alltihop är hon en kvicktänkt och skicklig polis. Inte för att hon nu är den enda allt kretsar kring: berättarperspektivet lämnar henne ibland så att man som läsare får träffa ett antal av hennes kollegor också, och en del av dem är också rätt bra beskrivna personligheter (särskilt gillar jag den svettige IT-nördexperten Rasmus), men Jessica är onekligen ändå mest i fokus.
I både bok ett ”Den trogne läsaren” och bok två ”Ondskans nätverk” är det Helsingfors och dess olika stadsdelar och omgivningar som är centrum för handlingen. Mycket längre bort än så i Finland kommer man inte (förutom att det i den första boken görs en utflykt till Nyslott och vägen därifrån) men det räcker bra för mig med Helsingfors … jag gillar ju den staden väldigt mycket och jag tyckte nu vid läsningen att det var riktigt trevligt att få lite fördjupning och nya kunskaper om den. Beskrivningarna av den väderbitna finska huvudstaden, där det är bister vinter i bok ett och kulen höst i bok två, är också helt okej och ger stämning så det räcker.

De båda böckerna jag läst har som brukligt är varsin kuslig handling: i den ena duggar morden riktigt tätt, i den andra är det något mindre av den varan men det är ändå riktigt ruggiga saker som händer. Ja, jag brukar inte bli avskräckt av mörker och grymheter så länge det inte blir ett enda inferno av fysiskt våld och slagsmål, och det blir det inte här utan Max Seeck lyckas hålla det på en subtil nivå. I ”Den trogne läsaren” blir en massa människor mördade enligt metoder som följer en berömd finsk författares böcker på häxtema, och det tycks mer och mer som att mördarna är flera stycken och att de är besatta av just häxeri. Några övernaturliga inslag är det dock inte fråga om, även om det nästan är så man börjar undra stundtals. I ”Ondskans nätverk” handlar det om mer jordnära brott, fast nog så otrevliga ändå, då det är trafficking och våldsporr och annat sådant som ligger bakom när två influencers försvinner spårlöst och ytterligare ett par misstänkt inblandade personer får sätta livet till.

Jag konstaterade till min stora tillfredsställelse att båda böckerna är sådana deckare där man ständigt får bläddra tillbaka och kolla upp detaljer, därför att Jessica Niemi och hennes kollegor plötsligt kommer på saker som de observerat tidigare fast de inte tänkte på det. Det gillar jag verkligen, för att man måste göra så är tecken som tyder på att det är något i stil med en ”whodunnit”-deckare man har att göra med. Nu vill jag ändå inte gå så långt som att jämföra Max Seeck med Agatha Christie eller Maria Lang, för sådana traditionella intrignystan som de körde med finns det inte här … men man kommer ändå en liten bit åt det hållet, nästan anmärkningsvärt långt för att vara en (som sagt) nutida deckare. Särskilt markant blir det mot slutet av ”Ondskans nätverk”, då det på ett riktigt spännande sätt planteras ut diverse villospår och antydningar så att man som läsare kastas hit och dit mellan de misstänkta och måste bläddra tillbaka och använda fingrarna som bokmärken ännu mer än tidigare. Varpå det avslutas med att ”den minst men samtidigt ändå mest misstänkte” är den skyldige, i stort sett. Där blir det riktigt snyggt, och det gör också att bok två i mitt tycke blir betydligt bättre än bok ett, även om den är ganska okej den också.
Vidare är kapitlen korta och effektfulla och innehåller många cliffhangers, så att det blir lätt att fastna och sträckläsa, och det är ju alltid en fördel. Betydligt mer störigt är att Max Seeck kanske inte har den mest originella av författarstilar utan tvärtom hemfaller åt trötta klyschor ibland – det är rätt vanligt att Jessica och de andra personerna ”väcks ur sina funderingar” och får ”kalla kårar” och sådant som man hört förr.
Miljö- och researchmässigt tycker jag däremot att båda böckerna är grundligt utförda – det märks att Seeck ordentligt har gjort sina efterforskningar om manga, häxprocesser, psykoterapi, flummig alternativmedicin och inte minst hur polisen kan jobba med IT (mobiltelefoner, sociala mediekonton, bloggtrafik, övervakningskameror med mera) för att spåra och upptäcka och bevisa saker och ting.

Hur är det då med kvaliteten på översättningen? För de här böckerna är ju alltså skrivna på finska och översatta till svenska.
När jag googlade på vad det nu var om någon detalj i den första boken ”Den trogne läsaren” råkade jag faktiskt på en annan litterär blogg, där innehavaren inte var nådig i sin kritik mot översättningen av just den boken. Det kändes lite märkligt, för själv uppfattade jag inte den översättningen som helhet som speciellt dålig (även om jag höll med om de flesta av de exempel bloggaren räknade upp – jag hade tydligen missat dem). Med tanke på att jag själv är översättare är detta förstås högst alarmerande och kan tyda på att jag själv fullständigt saknar kompetens i branschen 😉 men det har nog att göra med att jag alltid läser böcker på ett ganska ”skummande” sätt. Och med den lästekniken var det inte heller särskilt mycket som störde mig i översättningen. Jag tyckte tvärtom att det var rätt bra flyt i läsningen (jag tappade inte några stora sammanhang) och även en rik vokabulär, med tanke på att finska som är så annorlunda borde vara tämligen utmanande att översätta från.
Jag fick över huvud taget i de här böckerna vad jag tycker var en bra bild av det nutida Finland, bortom klichéerna med bastu och vemod och piroger och mumintroll … i Max Seecks böcker är det ett modernt, hippt, mångsidigt och världstillvänt Helsingfors som framträder, inte alls någon exotisk avkrok. Och översättningen till svenska gjorde då inte något för att försämra eller förvirra den bilden. Författarens ovan nämnda stilklyschor är knappast heller översättarens fel.

Sammantaget så är jag motiverad att läsa även den tredje Jessica Niemi-boken, och kanske även fortsätta om det kommer ännu fler på svenska, men jag tror väl inte att jag i längden kommer att ta den ändå ganska impulsiva och småenerverande Jessica helt till mitt hjärta och ha Max Seecks böcker bland mina favoriter i många år. Nej, så väldigt märkvärdiga var de inte. Men det var trivsamt och givande att få in lite mer känsla för Finland i litterär form, få en stämningsfull och spännande transport till andra sidan Östersjön och framför allt läsa ett par polisromaner med utrymme för variation och små grepp hämtade från den gamla hederliga pusseldeckaren.

Böcker: Max Seeck, Den trogne läsaren och Ondskans nätverk, översättning Bo Samuelsson, Albert Bonniers Förlag.
Betyg: 6 av 10.

Igelkotten recenserar två spel: Bananagrams och Apostlaspelet

(recension januari 2025)

I vanlig ordning var det flera stycken spel som delades ut som julklappar i vår familj nu under den gångna julen. Två av dem är inte bara spel utan samtidigt något av ”intressanta fenomen”, och denna månads recension blir därför av dem båda på samma gång.
Det ena heter ”Bananagrams” och är ett bokstavsspel.
Och det andra heter ”Apostlaspelet” och är ett kristet kortspel.
Även om de två spelen är av helt olika konstruktion och handlar om olika saker, så har de det gemensamt att de båda är väldigt små och behändiga att ta med sig, och också båda kan spelas av ganska många spelare samtidigt. Samt att de båda är fyndiga och har en tendens att fängsla och fascinera.

Om vi börjar med Bananagrams så är det verkligen enkelt men genialt. Banantemat visar sig i att spelet ligger i en liten bananformad påse, och de tre repliker man yttrar i spelet har också med bananer att göra (startsignalen ”split” samt utropen ”skala” och ”banan”). Men det är alltså ett bokstavsspel – namnet är en ordlek med ”banan” och ”anagrams” – och det innehåller faktiskt inte något annat än små brickor med bokstäver på. Det ser ut som ett Alfapet, fast utan spelplan, och utan poängsiffror på brickorna.
Själva spelandet handlar inte heller om något mer än att bilda ord av sina bokstavsbrickor och göra en ordfläta där de alla är med, och varje gång någon klarat det säger vederbörande ”skala” så att alla spelare måste ta varsin bokstav till och få in den också i sin fläta, och så håller man på så ända tills bokstäverna är slut och den som då blir klar först får säga ”banan” istället och har vunnit hela spelet.
Det är precis lika simpelt som det låter, men det räcker för att Bananagrams ska vara riktigt rejält beroendeframkallande. I min familj ville genast alla vara med, inklusive yngste sonens flickvän – det är annars långt ifrån alla spel som brukar engagera alla sex på en gång – och ungdomarna fick till råga på allt ett uppsving i sitt ordkunskaps- och bokstavsintresse bara på grund av detta enkla spel. Även på släktträffen på annandagen var det åtskilliga i sällskapet som genast blev fast i Bananagrams, trots att det blev nästan obekvämt många deltagare runt bordet samtidigt.
Ett så simpelt spel, och dessutom ett så pass språkinriktat spel, borde inte kunna ha den effekten på så många … men faktum är att det har det. Kanske har det att göra med att man blir så revanschsugen och längtar efter att få försöka igen med förhoppningsvis bättre bokstäver. Det finns dessutom oändligt med utrymme för egna varianter – spelarna kan komma överens om att spela enbart med egennamn istället för vanliga ord, eller med något annat tema, eller så kan man utmana sig genom att bara tillåta ord som är minst tre bokstäver långa (eller fyra eller fem eller sex … vi hos oss har redan prövat det mesta). Man behöver inte ens spela likadant allihop, utan var och en kan köra på sitt eget sätt med egna utmaningar, parallellt med alla andra som också säger ”skala” och drar bokstäver ideligen. Ja, faktum är att det i slutändan inte spelar så stor roll vem som vinner, för var och en kör sitt eget race! Likväl är Bananagrams en social grej, då det ligger nära till hands att spelarna hjälper varandra med att få ihop kompletta flätor (spelet brukar fortsätta även när någon sagt ”banan”, ända tills alla är färdiga).

När man sedan så småningom har tröttnat på Bananagrams, i den mån det nu är möjligt, så kan man med fördel gå över till det andra spelet jag tänkt berömma här, och som också är rätt socialt – nämligen Apostlaspelet.
Det är helt nyutkommet och designat av en viss Micael Grenholm, som är en mycket begåvad kristen förkunnare med vettiga åsikter (särskilt om miljö och migration) och många strängar på sin lyra. Tidigare har han skrivit både vetenskapliga och skönlitterära böcker och talat sig varm för såväl kristen klimataktivism som miraklers existens, och nu har han gjort ett spel också: från början ett rent hobbyprojekt avsett för ungdomsgrupper han arbetat med, men det blev så populärt där att han fick det publicerat. Apostlaspelet är ett kortspel där korten föreställer en mängd personer från Nya testamentet – de tolv apostlarna givetvis, men även en hel massa andra bekantingar – och målet med spelet är att lägga ut och flytta kort och se till att få in tolv stycken apostlar från ”byn” via ”stranden och olivlunden” till sin egen ”båt” på bordet. Det behöver då alltså inte bli de tolv originalapostlarna, utan det kan bli andra kombinationer av bibelpersoner, och det är till stor del det som är det roliga.
Plus att alla korten med personer logiskt följer det som sägs om dem i Bibeln, och därför används på lite olika sätt. De personer som är fiskare får t.ex. stå obegränsat på stranden, sådana som blivit ”helade” kan ibland hamna direkt i båten utan omvägar, och ”bibelskribenter” ger ett extra drag när de är på plats i ens båt. Dessutom hör korten ibland ihop med varandra beroende på vad personerna har för relationer: Jakob och Johannes är ju t.ex. bröder, och deras mor är också med, så de i den familjen kan ”kalla på” varandra när de är i båten.
Över huvud taget fungerar hela spelet just så att varje kort/person har diverse funktioner, som påverkar hur de får flyttas och vad som händer med ens egna kort och med motspelarnas. Alltsammans inom en ”bibeltrogen” ram kan man säga, även om det kanske inte är så bibeltroget just det där att man kan få tolv andra apostlar i sin båt än hur det var i verkligheten (men det tycker jag då inte gör något). Det blir onekligen underhållande när man är igång att spela och den ena förflyttningen och manövern leder till den andra hela tiden och spelarna rumsterar om hejvilt bland sina båtar och stränder. Några kort är förstås negativa också, i synnerhet Judas Iskariot som alltid flyttar sig från ens egen båt till en annan spelare, och Tomas Tvivlaren som fördröjer saker och ting.
Sammantaget så funkar också hela spelet bra, och är befriande proffsigt gjort för att vara ett kristet spel … ja, jag kanske är fördomsfull, men det är faktiskt inte särskilt vanligt att sinne för spelkonstruktion kombineras med bibliskt budskap. Kristna spel brukar snarare mest förekomma i söndagsskolpysseltidningar och ligga på nivån ”det kommer en pojke med fem bröd och två fiskar, gå fem steg framåt och slå två extra slag”. 😊 Men med Apostlaspelet är det inte så, utan här rör det sig om ett ”riktigt” kortspel, som fungerar och kan spelas av en förtjust skara. (Även av icke-kristna, skulle jag vilja påstå.) Helt enkelt är inte spelet, för man kan lätt bli överväldigad av all info på korten och få svårt att hantera de där effekterna, särskilt när det blir kedjereaktioner av effekter som påverkar varandra … men det går att vänja sig vid och komma in i.

Några nackdelar finns det väl sedan med Apostlaspelet, och även med Bananagrams som jag redan skrivit om.
Apostlaspelet skulle för sin del bli ännu bättre om det faktiskt fanns något slags spelplan. Som det nu är så är korten det enda som spelet består av, och varje spelare får själv lägga upp korten på de tänkta platser som benämns båt, strand, olivlund och by. Det skulle vara roligare och även visuellt mer lättspelat om man hade tecknade spelplaner där båten, stranden, olivlunden och byn faktiskt syntes och gick att lägga korten på.
Dessutom känns några av korten och manövrarna på dem lite överflödiga – vad har man egentligen för nytta av att få smygtitta på en annan spelares hand eller på korten överst i högen? – och på ett och annat ställe i spelet är bibelreferenserna dessutom lite väl cyniska. Att skriftlärda som Nikodemos enligt en specialregel inte kan sitta i samma båt som tullindrivare som Sackaios är förvisso komiskt, men samtidigt lite nedslående, för har man blivit en Jesu apostel bryr man sig väl inte längre om sådana meningsskiljaktigheter?

Om jag sedan ska återgå till Bananagrams och ha en synpunkt på det så är det väl att om man nu till äventyrs bryr sig om vem som vinner bananspelet i fråga, så finns det en viss risk för ganska missvisande segrar. Med det upplägg som gäller blir allt som händer under spelets gång ganska betydelselöst, i och med att det är den som gör den sista ordflätan när bokstäverna är slut som vinner partiet. Ifall någon annan gjorde färdiga flätor och ropade ”skala” tio gånger innan dess så räknas det ändå inte, och det kan ju kännas lite surt för den personen. Därför skulle jag kunna tänka mig att det delades ut någon ”spurtprismarkör” eller ”delpoäng” åt alla som får till sina flätor under spelets gång, även om det fortfarande kan vara slutvinnaren som får extra mycket. Det skulle nog bli mer rättvist, och det är ju förstås en ganska enkel sak att man själv som husregel plockar fram några pjäser eller annat och delar ut poäng på det viset med.

I det stora hela är ändå såväl Bananagrams som Apostlaspelet mycket trevliga och spelvärda spel. Och ytterligare en sak de har gemensamt är att de inspirerar och höjer allmänbildningen och spär på spelarnas intresse för en viss sak: i det första fallet språklig finess och ordkunskap, i det andra fallet bibelkunskap och i förlängningen (förhoppningsvis) tron och det andliga livet.
Plocka med Bananagrams och Apostlaspelet nästa gång ni är ute på resa eller när det vankas släktbesök eller annan sammankomst! De tar inte stor plats och chanserna är goda att det blir succé när ni plockar fram dem.

Spel: Bananagrams, uppfinnare Abraham & Rena Nathanson, Bananagrams.Inc./Martinex, och Apostlaspelet, uppfinnare Micael Grenholm, Argument.
Betyg: 9 resp. 8 av 10.