(recension juni 2025)
Att titta på serier från andra länder än USA och Storbritannien kan ofta vara trevligt: som omväxling och för att vidga sina vyer och språkkunskaper. Norska serier brukar vara bra och intressanta, spanska likaså – för att inte tala om en viss koreansk med maskerade soldater i rosa overaller.
Men även Tyskland kan få till det ibland, och det tycker jag de har fått med den senaste serien som vi har tittat på här hemma. Det är en miniserie i sex avsnitt som heter Cassandra, och som man kanske kan förse med etiketten ”psykologisk thriller” med inslag av deckare. I alla fall är det en fascinerande liten historia. Bisarr förvisso, och inte så lite osannolik – den teknik som beskrivs i serien är inte möjlig ens idag och kan än mindre ha varit det på 1970-talet där serien har sin utgångspunkt – men med en säregen stämning och en kuslig känsla och diverse tragiska och tänkvärda undertoner som gör att man har överseende med alla luckor.
Framför allt kännetecknas Cassandra av den ytterst minnesvärda titelkaraktären (spelad av Lavinia Wilson), en kvinnlig hemmafru-robot som med sitt konstlade AI-skärmleende har förutsättningar att bli riktigt ikonisk i TV-kulturen. Hon bränner sig liksom fast på tittarens näthinnor på samma sätt som de ovan nämnda soldaterna i rosa overall, om inte rentav ännu mer. Tyvärr har jag hittills inte märkt någon vidare hausse kring Cassandra-serien, fast den är förstås helt nyutkommen så man får väl hoppas att fler upptäcker den vad det lider.
Parallellt med den här handlingen finns det en handling till, som utsökt kompletterar den första – för den utspelar sig nämligen på 1960- och 70-talet och där får man möta den familj som först bodde i det där smarta huset, innan det blev smart. Och frun i den familjen är uppenbarligen samma Cassandra, fast där i vanlig mänsklig form som en präktig (men hunsad) hemmafru. Vilket ju naturligtvis får en som tittare att börja undra hur det kom sig att kvinnan blev till en robotversion av sig själv, och så är man fast och vill veta mer och titta vidare. Småkusligt är det hela tiden, men märk väl att det egentligen inte är tekniken som utgör hotet (tvärtom vad man kunde tro i en serie om en AI) utan snarare psykologin bakom den.
Både på 1970-talet och 2020-talet bär de där familjerna som bor i huset på diverse hemligheter, psykiska problem och trauman, och i vissa fall dolda aggressioner. Det är lika intressant i båda tiderna och driver på hela händelseutvecklingen. I den tidiga tiden är både den mänskliga Cassandra och hennes tonårsson (som hon kraftigt värnar om) riktigt illa behandlade av den egoistiske och fördomsfulle pappan, som jobbar på något slags avancerat teknikföretag som han sätter betydligt högre än sin familj. I den sena tiden finns en bihistoria om den tonårssonen, som är gay och får ihop det med en klasskompis som har svårt att komma ut ur garderoben – samtidigt som mamman kämpar med sin psykiska ohälsa och pappan med sin trovärdighet och mellanstadiedottern med sina sociala kontakter. Allt det där smälter i mitt tycke ihop till en finfin intrig, med utmärkta personteckningar – och mäns behandling av kvinnor och trasiga relationer och sociala förväntningar kommer igen och projiceras från 1900- till 2000-tal på samma sätt som Cassandras mänskliga ansikte projiceras i känslolös datorform på det smarta hemmets skärmar.
Symboliken i serien är egentligen ett kapitel för sig: det finns så många finurliga samband och reflektioner och associationer man kan göra att det är svårt för mig att sammanställa allt. Namnet på figuren Cassandra är bara en sådan detalj: förutom att ”Cassandra” är en ABBA-låt så var ju Kassandra i den grekiska mytologin en sierska som hade förbannelsen över sig att ingen någonsin trodde på hennes profetior, och det temat är något som i serien stämmer in mycket väl både på Cassandra själv och på övriga karaktärer som har svårt att göra sig trodda och förstådda.
Hemmafrutemat och ”den manipulative mannen” är en annan intressant symboldetalj, inte bara för associationerna till filmen Välkommen till Pleasantville (även där är det en dockliknande hemmafru som är fast i konventioner). Det gäller mer än så. Cassandra är i serien en opålitlig och lömsk karaktär, och hennes mänskliga motsvarighet på 1970-talet är inte alldeles fläckfri hon heller om man säger så, men vad är det som har gjort att de har blivit sådana? Även här är det nästan som ett slags projektion … nämligen att Cassandra är som en spegel av vad hon själv blivit utsatt för av den som känns som seriens allra mest obehaglige karaktär, nämligen hennes man Horst. Precis i slutet av det sista avsnittet tas detta ”destruktiva män”-tema ett steg längre och de båda tonårskillkaraktärerna i nutiden säger rentav till varandra att ”alltid är det papporna” – det är nog en nyckelreplik. Jag borde väl som man och pappa bli förorättad över sådana antydningar, men det blir jag inte utan tycker helt enkelt bara det är intressant (och tragiskt).
Förutom att det finns vissa logiska luckor i handlingen – hur kan huset i serien vara så otroligt avancerat och futuristiskt samtidigt som Cassandra själv rent visuellt fortfarande framstår som en primitiv robotkonstruktion à la 70-talet? – så har jag egentligen bara en invändning mot serien som helhet, och det är slutscenerna. Efter allt som har byggts upp fram till dem, med ytterligare nya moment och perspektiv och karaktärer i vart och ett av avsnitten (det är inte slut på överraskningar ens i det sista!), känns det som att den sista uppgörelsen faller lite platt och försvinner i ett dubbeltydigt moln där det fortfarande är en del som inte har förklarats och många punkter där man inte får veta hur det gick.
Men där kan det förstås hända att jag blev distraherad av att plötsligt som bakgrundsmusik till dessa slutscener oväntat höra en sjungen tyskspråkig version av Vangelis-stycket ”To The Unknown Man”. Jag var tvungen att kolla upp det och det är en version från 1981 som heter ”Ich hab’ keine Angst” och framförs av den italienska sångerskan Milva (jag hade ingen aning om att den inspelningen fanns). Och med den texten funkar låten onekligen rätt bra som suggestiv och tvetydig ljudbakgrund till en tvetydig seriefinal.
I bästa fall är också den där tvetydigheten till för att serien ska kunna fortsätta med en säsong till … spontant trodde jag först att hela tanken var att det bara skulle vara en säsong och att det inte gick med mer, men när jag tänker på det så finns det nog en öppning för att gå vidare. Inte mig emot i så fall, jag känner mig inte färdig med den fascinerande Cassandra.
En eloge till de tyska seriemakarna som med Cassandra har fått till en utmärkt och spännande historia, som också har något som för mig känns som en avgörande faktor med en TV-serie för att den ska skilja ut sig från mängden (när det nu finns så många) – nämligen en speciell stämning och en visuell egenart. Som sagt, Cassandra-karaktären på sin skärm kan bli ikonisk, och det skulle hon förtjäna – med tanke på att den mänskliga Cassandra i serien aldrig fick komma till sin rätt.
TV-serie, Cassandra, Netflix.
Betyg: 8 av 10.
(Bild från Netflix.)
