Igelkotten recenserar en TV-serie: Guillermo del Toro’s Cabinet of Curiosities

(recension mars 2025)

Det är oklart hur många serier hustrun och jag har tittat på de senaste tio åren … men det är väldigt många. Den första tiden var det i form av DVD-boxar; vi såg bland annat igenom de första fem-sex säsongerna av Supernatural respektive The Walking Dead i detta primitiva format. Men när strömningstjänsterna gjorde sitt intåg på allvar även hos oss så övergick vi i högre grad till Netflix, HBO/Max och Prime – ja, även SVT ibland för den delen – och vi har sett igenom hur många serier som helst och prövat ännu fler som vi inte har avslutat. Alltid samma fredags-, lördags- och semesterdagsnöje.
Så där har jag egentligen stoff till åtskilliga recensioner, både bra och dåliga. Till de serier jag skulle kunna recensera med mycket positivt betyg hör (för att nämna några) Skam, Black Mirror, Stranger Things, Squid Game, La Casa de Papel, Wednesday och självfallet Game of Thrones … det är några av mina favoriter. Jag kanske till och med återkommer och recenserar någon av dem någon annan gång. Men den här gången tänkte jag säga något om en av de serier vi följer just nu.

Den heter Cabinet of Curiosities. Eller rättare sagt Guillermo del Toro’s Cabinet of Curiosities, för det är nämligen regissören Guillermo del Toro som står bakom den och som också presenterar varje avsnitt.
Jag har egentligen inte alls sett många filmer av den fantasifulle mexikanen Guillermo del Toro, men till dem jag sett hör Pans labyrint, och den är en av de absolut bästa filmer jag vet. Riktigt kuslig och otäck men samtidigt också urtjusigt gjord, rent ut sagt ikonisk, och helt fantastisk i sin blandning av grym skräckromantik och grym realism i inbördeskrigets Spanien. Så när jag häromåret först fick höra talas om att del Toro gjort Cabinet of Curiosities, och att det tydligen skulle vara en mörk fantasy-skräckserie med novellfilmer i fristående avsnitt, så väcktes genast min nyfikenhet – min curiosity, om man så vill. Trots att jag har en viss känslighet för jumpscares (och inte tycker om när någon sysslar med ockultism på riktigt) så gillar jag att titta på svarta och gotiska rysligheter med ockulta referenser. Och med del Toros känsla för stämning och ljus/färg/symboler så borde det ju bli toppen. Sedan dröjde det rätt länge innan Cabinet of Curiosities kom fram i min och hustruns gemensamma serie-prioritetsordning, men nu har vi till slut börjat titta på den. Vi har ännu inte sett alla de åtta avsnitten utan bara fyra, men jag tyckte det var fritt fram att skriva recensionen ändå.

Cabinet of Curiosities skiljer sig alltså från många andra serier genom att den inte har någon genomgående handling som fortsätter från ett avsnitt till nästa, utan varje avsnitt är en historia för sig, med helt nya personer och en ny intrig varje gång. Vilket serien har gemensamt med t.ex. den framtidsdystopiska Black Mirror. Dock finns det (till skillnad från i Black Mirror) en inramning, och det är att Guillermo del Toro själv framträder precis i början av varje avsnitt och tittar på ett mystiskt skåp, eller snarare skänk (titelns ”the Cabinet”), och hittar en liten pryl någonstans bland skänkens lådor och fack som han visar upp och så blir det den lilla prylen som på sätt och vis blir föremål för handlingen i den berättelse som sedan följer. Som något slags nutida variant av Alfred Hitchcock presenterar. En aning konstigt är det där upplägget, för även om det är snyggt med det hemlighetsfulla skåpet och dess innehåll så blir det meta-märkligt när del Toro varje gång avrundar med att mycket prosaiskt tala om vem som regisserat avsnittet, innan det sätter igång. Ska det föreställa en sagoartad inramning eller inte …? Nej, kanske inte då trots allt.
Nåväl, när del Toro väl försvunnit ur bilden kommer alltså själva avsnittet – det går till på samma sätt varje gång. Och sedan blir det egentligen inte så mycket del Toro längre, för som han ju själv sade så är det inte han själv som regisserat avsnitten, utan det är ett gäng andra regissörer. Faktum är att han inte har varit med och skrivit avsnitten heller, med undantag för det första och det sista, och så att han kläckt själva idén. I övrigt bygger avsnitten på olika noveller och historier, vissa gamla (nummer 5 och 6 är t.ex. av H.P. Lovecraft), andra nyskrivna för serien.

Blir det då genast pannkaka av alltihop, när det visar sig att del Toro i praktiken inte är inblandad i särskilt mycket av Cabinet utan mest bara har satt sitt namn på serien?
Nej då, pannkaka blir det då rakt inte. Även om del Toro inte regisserat själv så vilar hans ande på något sätt över hela projektet – det känns som att alla regissörerna har gjort sitt jobb så som han hade gjort också. Inte så att det är fullständigt ”deltorofierat” och enhetligt och precis samma stämning varje gång, det finns allt vissa skillnader (i synnerhet avsnitt 4 ”The Outside” tycker jag sticker ut lite i tonen och miljöerna), men i grunden är det ständigt den småkusliga kuliss jag förväntade mig. Den tjusiga vinjetten (som jag ännu inte lyckats ta reda på vem som står bakom, men det skulle inte förvåna mig om det är samma animatör som gjort vinjetterna till Game of Thrones och Westworld) bidrar till att vagga in tittaren i samma mysigt olycksbådande känsla varje gång.

Varje avsnitt har sedan en intrig där det alltid (med reservation för att jag inte sett alla än) finns vissa gemensamma drag. Rollistorna är i regel mycket begränsade; i flera av avsnitten är det egentligen inte fler än tre karaktärer med. Är det en effekt av att det fortfarande var coronapandemi när serien började spelas in? Mycket möjligt, men det är inget man lider av utan denna avskalning gör tvärtom avsnitten lämpligt dämpade och minimalistiska, åtminstone inledningsvis.
Och på samma sätt är det alltid en (och endast en) av de få karaktärerna som framträder som huvudperson: i samtliga fall en smått olycklig figur som har problem med sig själv på ett eller annat sätt (skuldsatthet, sjukdom, komplex, vad det nu kan vara) och som genom sina mindre genomtänkta val hamnar i minst sagt läskiga situationer som det där föremålet som del Toro visade upp från skåpet har en anknytning till.
Alldeles uppenbart är det att del Toro och alla seriemakarna/regissörerna har gått in för att spela på tittarnas olika tänkbara fobier och nojor, en i varje avsnitt. Är du rädd för skumma källare med trånga rum och långa korridorer? Se avsnitt 1. Är du rädd för råttor? Se avsnitt 2. Är du rädd för lik och kroppsdelar? Se avsnitt 3. Är du kroppsligt neurotisk? Se avsnitt 4. Eller också inte, beroende på hur man ser det.

En intressant detalj är att berättelserna utspelar sig i olika tider i det förflutna. Exakt vilket år det är nämns för det mesta inte, så det får man sitta och försöka räkna ut själv, men det kan vara allt från tidigt 1900-tal till nutid. Det är en skillnad mot Black Mirror som ju bara utspelar sig på obestämda år i framtiden.
Men annars är det just Black Mirror som jag gärna jämför Cabinet of Curiosities med. I synnerhet ovan nämnda avsnitt 4 känns till stora delar som ett typiskt futurist-surrealistiskt Black Mirror-avsnitt där diverse moderniteter ställer till det för någon – men även de övriga avsnitten (även om de är mer gotiskt fantasyaktiga) har samma intensivt kramande känsla som Black Mirror. Kanske är det framför allt att det är samma sorts personteckningar och dialoger: avskalat språk och personer som är mer patetiska än sympatiska. Omsorgsfullt utvald suggestiv musik (sådan som inte passar till scenerna men ändå gör det) är en annan likhet.

(Bild från Netflix.)
Hur är det då med likheten med Guillermo del Toros bästa och mest kända verk, det vill säga Pans labyrint? Har gänget bakom Cabinet of Curiosities lyckats med att få till något i samma stil som den?
Där är mitt svar dessvärre ett tveklöst nej – sådana höjder når inte serien upp till, inte på långa vägar faktiskt. Visserligen är Pans labyrint en hel långfilm och i Cabinet snackar vi novellfilmer som bara är en knapp timme långa var, men även med tanke på det är det stor skillnad mellan den riktigt raffinerade och mångfacetterade dröm-kontra-verklighetsvärld som kännetecknar Pans labyrint, och de mer enkelspåriga skräckintrigerna i Cabinet. Även om det förvisso är filmiskt snyggt och stämningsfullt i båda fallen.
Om det finns någon likhet med Pans labyrint så är den inte till Cabinet of Curiosities fördel – och här kommer jag in på det som faktiskt är den stora baksidan med serien. Nämligen att i stort sett varje avsnitt har en tendens att i den sista tredjedelen övergå i direkt slemmig groteskhet. Det börjar alltid krypande och spännande, och i viss mån stannar spänningen visserligen kvar till slutet, men de visuella vidrigheterna och CGI-effekterna tar över för mycket när det närmar sig klimax. Jämför man med otäckstygen i Pans labyrint så blir det så att säga enbart samma stil som i scenen med den slemmiga jättepaddan, och inte så mycket av den bleka sovande varelsen vid matbordet, än mindre av kapten Vidals mänskliga terror. I Cabinet blir man nästan blasé av allt slafsande efter ett tag, hur ruggigt det än är att få se en gigantisk ”råttdrottning” nere i underjorden (avsnitt 2) eller demontentakler som slingrar sig ur en besatt ansiktslös kropp (avsnitt 1). Jag hade föredragit mer subtila effekter även när det börjar dra ihop sig.

Att sedan vart och ett av avsnitten säkert kan vara lite tänkvärt (om man funderar på saken) är väl en fördel. Skådespelarinsatserna är det inte heller något fel på, det är flera gamla bekanta som dyker upp, t.ex. F. Murray Abraham som gammal nipprig obducent. Men som helhet har det varit likadant i varje Cabinet-avsnitt för min del: att jag har fängslats till en början, men sedan mot slutet tyckt att det ”ballar ur”. Det känns lite onödigt, och gör att jag inte kommer upp i några toppbetyg till serien.
Dock är den helt klart sevärd om man en och annan kväll vill förströ sig med lite mörk fantasy, eller gotisk skräck eller vad det nu kan sägas vara. Dunkelt och klaustrofobiskt och lagom kusligt är det under alla omständigheter. Så tack för det, Guillermo del Toro.

TV-serie, Guillermo del Toro’s Cabinet of Curiosities, Netflix.
Betyg: 6 av 10.

Igelkotten recenserar två böcker: Den trogne läsaren och Ondskans nätverk, Max Seeck

(recension februari 2025)

Finska deckare är något jag inte kommit i kontakt med mycket tidigare – om ens någonsin. Jag gillar deckare, och jag gillar ju som bekant Finland, men ändå har det inte blivit av att jag stiftat bekantskap med kombinationen av dem. Kanske för att det då sannolikt skulle bli en modern finsk deckare jag läste, och moderna deckare brukar inte vara min genre riktigt … det är för lite pussel och för mycket action/samhällskritik/psykopati (ja, just de tre hänger samman!).
Dessutom är det faktiskt inte jättevanligt att detektivromaner från Finland översätts från finska till svenska, vilket är nödvändigt, för en hel vuxenbok på finska har jag trots mina finskstudier ingen chans att klara av.

Men nu har det ändå blivit av att jag läst ett par deckare från Finland, närmare bestämt två stycken som jag fick i julklapp av dottern. Max Seeck heter författaren – det låter inte särskilt finskt, men han är finsk och skriver på finska – och böckerna som alltså finns i svensk översättning heter ”Den trogne läsaren” och ”Ondskans nätverk”.
De två böckerna är de två första i en serie som det finns minst en del till i, och jag borde kanske läsa även den – det är nog till och med sannolikt att jag gör det – men jag tar och recenserar de båda jag nu har läst så länge. Den huvudperson som figurerar i dem (och i återstoden av serien förstås) heter Jessica Niemi, och böckerna om henne hänger ihop handlingsmässigt och bör absolut läsas i rätt ordning, vilket jag nu alltså också har gjort. Annars blir man spoilad när bok 2 nämner händelser i bok 1.
I en typisk nordisk deckare måste huvudpersonen som vi vet alltid vara en deppig polis 😊 och det är Jessica Niemi också, men hon skiljer sig ändå en liten aning från andra deppiga poliser. Förutom att hon är kvinna (och inte en försupen medelålders manlig kommissarie) så har hon en ovanligt traumatisk bakgrund, då hela hennes familj omkom i en bilolycka när hon var liten och hon själv blev skadad både fysiskt och psykiskt. Eftersom hennes mamma var berömd Hollywood-skådespelerska fick Jessica ärva en hel förmögenhet efter henne, men hon har växt upp ”inkognito” och lever nu därför ett dubbelliv där (nästan) ingen annan fått veta att hon förutom sin lilla enkla enrummare också har en betydligt större och lyxigt inredd våning en liten bit bort i samma hus. Det där är ett lite annorlunda grepp som jag nästan inte kopplade först, att Jessica har en hel hemlig ”lönn-bostad”, och det blir en fascinerande del av hennes personlighet som funkar rätt bra. Till detta kommer att Jessica Niemi har varit med även om en hel del annat jobbigt i sitt liv, och därför är ganska så lynnig och ansatt av inre demoner (och svajig i sina kärleksrelationer), men mitt i alltihop är hon en kvicktänkt och skicklig polis. Inte för att hon nu är den enda allt kretsar kring: berättarperspektivet lämnar henne ibland så att man som läsare får träffa ett antal av hennes kollegor också, och en del av dem är också rätt bra beskrivna personligheter (särskilt gillar jag den svettige IT-nördexperten Rasmus), men Jessica är onekligen ändå mest i fokus.
I både bok ett ”Den trogne läsaren” och bok två ”Ondskans nätverk” är det Helsingfors och dess olika stadsdelar och omgivningar som är centrum för handlingen. Mycket längre bort än så i Finland kommer man inte (förutom att det i den första boken görs en utflykt till Nyslott och vägen därifrån) men det räcker bra för mig med Helsingfors … jag gillar ju den staden väldigt mycket och jag tyckte nu vid läsningen att det var riktigt trevligt att få lite fördjupning och nya kunskaper om den. Beskrivningarna av den väderbitna finska huvudstaden, där det är bister vinter i bok ett och kulen höst i bok två, är också helt okej och ger stämning så det räcker.

De båda böckerna jag läst har som brukligt är varsin kuslig handling: i den ena duggar morden riktigt tätt, i den andra är det något mindre av den varan men det är ändå riktigt ruggiga saker som händer. Ja, jag brukar inte bli avskräckt av mörker och grymheter så länge det inte blir ett enda inferno av fysiskt våld och slagsmål, och det blir det inte här utan Max Seeck lyckas hålla det på en subtil nivå. I ”Den trogne läsaren” blir en massa människor mördade enligt metoder som följer en berömd finsk författares böcker på häxtema, och det tycks mer och mer som att mördarna är flera stycken och att de är besatta av just häxeri. Några övernaturliga inslag är det dock inte fråga om, även om det nästan är så man börjar undra stundtals. I ”Ondskans nätverk” handlar det om mer jordnära brott, fast nog så otrevliga ändå, då det är trafficking och våldsporr och annat sådant som ligger bakom när två influencers försvinner spårlöst och ytterligare ett par misstänkt inblandade personer får sätta livet till.

Jag konstaterade till min stora tillfredsställelse att båda böckerna är sådana deckare där man ständigt får bläddra tillbaka och kolla upp detaljer, därför att Jessica Niemi och hennes kollegor plötsligt kommer på saker som de observerat tidigare fast de inte tänkte på det. Det gillar jag verkligen, för att man måste göra så är tecken som tyder på att det är något i stil med en ”whodunnit”-deckare man har att göra med. Nu vill jag ändå inte gå så långt som att jämföra Max Seeck med Agatha Christie eller Maria Lang, för sådana traditionella intrignystan som de körde med finns det inte här … men man kommer ändå en liten bit åt det hållet, nästan anmärkningsvärt långt för att vara en (som sagt) nutida deckare. Särskilt markant blir det mot slutet av ”Ondskans nätverk”, då det på ett riktigt spännande sätt planteras ut diverse villospår och antydningar så att man som läsare kastas hit och dit mellan de misstänkta och måste bläddra tillbaka och använda fingrarna som bokmärken ännu mer än tidigare. Varpå det avslutas med att ”den minst men samtidigt ändå mest misstänkte” är den skyldige, i stort sett. Där blir det riktigt snyggt, och det gör också att bok två i mitt tycke blir betydligt bättre än bok ett, även om den är ganska okej den också.
Vidare är kapitlen korta och effektfulla och innehåller många cliffhangers, så att det blir lätt att fastna och sträckläsa, och det är ju alltid en fördel. Betydligt mer störigt är att Max Seeck kanske inte har den mest originella av författarstilar utan tvärtom hemfaller åt trötta klyschor ibland – det är rätt vanligt att Jessica och de andra personerna ”väcks ur sina funderingar” och får ”kalla kårar” och sådant som man hört förr.
Miljö- och researchmässigt tycker jag däremot att båda böckerna är grundligt utförda – det märks att Seeck ordentligt har gjort sina efterforskningar om manga, häxprocesser, psykoterapi, flummig alternativmedicin och inte minst hur polisen kan jobba med IT (mobiltelefoner, sociala mediekonton, bloggtrafik, övervakningskameror med mera) för att spåra och upptäcka och bevisa saker och ting.

Hur är det då med kvaliteten på översättningen? För de här böckerna är ju alltså skrivna på finska och översatta till svenska.
När jag googlade på vad det nu var om någon detalj i den första boken ”Den trogne läsaren” råkade jag faktiskt på en annan litterär blogg, där innehavaren inte var nådig i sin kritik mot översättningen av just den boken. Det kändes lite märkligt, för själv uppfattade jag inte den översättningen som helhet som speciellt dålig (även om jag höll med om de flesta av de exempel bloggaren räknade upp – jag hade tydligen missat dem). Med tanke på att jag själv är översättare är detta förstås högst alarmerande och kan tyda på att jag själv fullständigt saknar kompetens i branschen 😉 men det har nog att göra med att jag alltid läser böcker på ett ganska ”skummande” sätt. Och med den lästekniken var det inte heller särskilt mycket som störde mig i översättningen. Jag tyckte tvärtom att det var rätt bra flyt i läsningen (jag tappade inte några stora sammanhang) och även en rik vokabulär, med tanke på att finska som är så annorlunda borde vara tämligen utmanande att översätta från.
Jag fick över huvud taget i de här böckerna vad jag tycker var en bra bild av det nutida Finland, bortom klichéerna med bastu och vemod och piroger och mumintroll … i Max Seecks böcker är det ett modernt, hippt, mångsidigt och världstillvänt Helsingfors som framträder, inte alls någon exotisk avkrok. Och översättningen till svenska gjorde då inte något för att försämra eller förvirra den bilden. Författarens ovan nämnda stilklyschor är knappast heller översättarens fel.

Sammantaget så är jag motiverad att läsa även den tredje Jessica Niemi-boken, och kanske även fortsätta om det kommer ännu fler på svenska, men jag tror väl inte att jag i längden kommer att ta den ändå ganska impulsiva och småenerverande Jessica helt till mitt hjärta och ha Max Seecks böcker bland mina favoriter i många år. Nej, så väldigt märkvärdiga var de inte. Men det var trivsamt och givande att få in lite mer känsla för Finland i litterär form, få en stämningsfull och spännande transport till andra sidan Östersjön och framför allt läsa ett par polisromaner med utrymme för variation och små grepp hämtade från den gamla hederliga pusseldeckaren.

Böcker: Max Seeck, Den trogne läsaren och Ondskans nätverk, översättning Bo Samuelsson, Albert Bonniers Förlag.
Betyg: 6 av 10.

Igelkotten recenserar två spel: Bananagrams och Apostlaspelet

(recension januari 2025)

I vanlig ordning var det flera stycken spel som delades ut som julklappar i vår familj nu under den gångna julen. Två av dem är inte bara spel utan samtidigt något av ”intressanta fenomen”, och denna månads recension blir därför av dem båda på samma gång.
Det ena heter ”Bananagrams” och är ett bokstavsspel.
Och det andra heter ”Apostlaspelet” och är ett kristet kortspel.
Även om de två spelen är av helt olika konstruktion och handlar om olika saker, så har de det gemensamt att de båda är väldigt små och behändiga att ta med sig, och också båda kan spelas av ganska många spelare samtidigt. Samt att de båda är fyndiga och har en tendens att fängsla och fascinera.

Om vi börjar med Bananagrams så är det verkligen enkelt men genialt. Banantemat visar sig i att spelet ligger i en liten bananformad påse, och de tre repliker man yttrar i spelet har också med bananer att göra (startsignalen ”split” samt utropen ”skala” och ”banan”). Men det är alltså ett bokstavsspel – namnet är en ordlek med ”banan” och ”anagrams” – och det innehåller faktiskt inte något annat än små brickor med bokstäver på. Det ser ut som ett Alfapet, fast utan spelplan, och utan poängsiffror på brickorna.
Själva spelandet handlar inte heller om något mer än att bilda ord av sina bokstavsbrickor och göra en ordfläta där de alla är med, och varje gång någon klarat det säger vederbörande ”skala” så att alla spelare måste ta varsin bokstav till och få in den också i sin fläta, och så håller man på så ända tills bokstäverna är slut och den som då blir klar först får säga ”banan” istället och har vunnit hela spelet.
Det är precis lika simpelt som det låter, men det räcker för att Bananagrams ska vara riktigt rejält beroendeframkallande. I min familj ville genast alla vara med, inklusive yngste sonens flickvän – det är annars långt ifrån alla spel som brukar engagera alla sex på en gång – och ungdomarna fick till råga på allt ett uppsving i sitt ordkunskaps- och bokstavsintresse bara på grund av detta enkla spel. Även på släktträffen på annandagen var det åtskilliga i sällskapet som genast blev fast i Bananagrams, trots att det blev nästan obekvämt många deltagare runt bordet samtidigt.
Ett så simpelt spel, och dessutom ett så pass språkinriktat spel, borde inte kunna ha den effekten på så många … men faktum är att det har det. Kanske har det att göra med att man blir så revanschsugen och längtar efter att få försöka igen med förhoppningsvis bättre bokstäver. Det finns dessutom oändligt med utrymme för egna varianter – spelarna kan komma överens om att spela enbart med egennamn istället för vanliga ord, eller med något annat tema, eller så kan man utmana sig genom att bara tillåta ord som är minst tre bokstäver långa (eller fyra eller fem eller sex … vi hos oss har redan prövat det mesta). Man behöver inte ens spela likadant allihop, utan var och en kan köra på sitt eget sätt med egna utmaningar, parallellt med alla andra som också säger ”skala” och drar bokstäver ideligen. Ja, faktum är att det i slutändan inte spelar så stor roll vem som vinner, för var och en kör sitt eget race! Likväl är Bananagrams en social grej, då det ligger nära till hands att spelarna hjälper varandra med att få ihop kompletta flätor (spelet brukar fortsätta även när någon sagt ”banan”, ända tills alla är färdiga).

När man sedan så småningom har tröttnat på Bananagrams, i den mån det nu är möjligt, så kan man med fördel gå över till det andra spelet jag tänkt berömma här, och som också är rätt socialt – nämligen Apostlaspelet.
Det är helt nyutkommet och designat av en viss Micael Grenholm, som är en mycket begåvad kristen förkunnare med vettiga åsikter (särskilt om miljö och migration) och många strängar på sin lyra. Tidigare har han skrivit både vetenskapliga och skönlitterära böcker och talat sig varm för såväl kristen klimataktivism som miraklers existens, och nu har han gjort ett spel också: från början ett rent hobbyprojekt avsett för ungdomsgrupper han arbetat med, men det blev så populärt där att han fick det publicerat. Apostlaspelet är ett kortspel där korten föreställer en mängd personer från Nya testamentet – de tolv apostlarna givetvis, men även en hel massa andra bekantingar – och målet med spelet är att lägga ut och flytta kort och se till att få in tolv stycken apostlar från ”byn” via ”stranden och olivlunden” till sin egen ”båt” på bordet. Det behöver då alltså inte bli de tolv originalapostlarna, utan det kan bli andra kombinationer av bibelpersoner, och det är till stor del det som är det roliga.
Plus att alla korten med personer logiskt följer det som sägs om dem i Bibeln, och därför används på lite olika sätt. De personer som är fiskare får t.ex. stå obegränsat på stranden, sådana som blivit ”helade” kan ibland hamna direkt i båten utan omvägar, och ”bibelskribenter” ger ett extra drag när de är på plats i ens båt. Dessutom hör korten ibland ihop med varandra beroende på vad personerna har för relationer: Jakob och Johannes är ju t.ex. bröder, och deras mor är också med, så de i den familjen kan ”kalla på” varandra när de är i båten.
Över huvud taget fungerar hela spelet just så att varje kort/person har diverse funktioner, som påverkar hur de får flyttas och vad som händer med ens egna kort och med motspelarnas. Alltsammans inom en ”bibeltrogen” ram kan man säga, även om det kanske inte är så bibeltroget just det där att man kan få tolv andra apostlar i sin båt än hur det var i verkligheten (men det tycker jag då inte gör något). Det blir onekligen underhållande när man är igång att spela och den ena förflyttningen och manövern leder till den andra hela tiden och spelarna rumsterar om hejvilt bland sina båtar och stränder. Några kort är förstås negativa också, i synnerhet Judas Iskariot som alltid flyttar sig från ens egen båt till en annan spelare, och Tomas Tvivlaren som fördröjer saker och ting.
Sammantaget så funkar också hela spelet bra, och är befriande proffsigt gjort för att vara ett kristet spel … ja, jag kanske är fördomsfull, men det är faktiskt inte särskilt vanligt att sinne för spelkonstruktion kombineras med bibliskt budskap. Kristna spel brukar snarare mest förekomma i söndagsskolpysseltidningar och ligga på nivån ”det kommer en pojke med fem bröd och två fiskar, gå fem steg framåt och slå två extra slag”. 😊 Men med Apostlaspelet är det inte så, utan här rör det sig om ett ”riktigt” kortspel, som fungerar och kan spelas av en förtjust skara. (Även av icke-kristna, skulle jag vilja påstå.) Helt enkelt är inte spelet, för man kan lätt bli överväldigad av all info på korten och få svårt att hantera de där effekterna, särskilt när det blir kedjereaktioner av effekter som påverkar varandra … men det går att vänja sig vid och komma in i.

Några nackdelar finns det väl sedan med Apostlaspelet, och även med Bananagrams som jag redan skrivit om.
Apostlaspelet skulle för sin del bli ännu bättre om det faktiskt fanns något slags spelplan. Som det nu är så är korten det enda som spelet består av, och varje spelare får själv lägga upp korten på de tänkta platser som benämns båt, strand, olivlund och by. Det skulle vara roligare och även visuellt mer lättspelat om man hade tecknade spelplaner där båten, stranden, olivlunden och byn faktiskt syntes och gick att lägga korten på.
Dessutom känns några av korten och manövrarna på dem lite överflödiga – vad har man egentligen för nytta av att få smygtitta på en annan spelares hand eller på korten överst i högen? – och på ett och annat ställe i spelet är bibelreferenserna dessutom lite väl cyniska. Att skriftlärda som Nikodemos enligt en specialregel inte kan sitta i samma båt som tullindrivare som Sackaios är förvisso komiskt, men samtidigt lite nedslående, för har man blivit en Jesu apostel bryr man sig väl inte längre om sådana meningsskiljaktigheter?

Om jag sedan ska återgå till Bananagrams och ha en synpunkt på det så är det väl att om man nu till äventyrs bryr sig om vem som vinner bananspelet i fråga, så finns det en viss risk för ganska missvisande segrar. Med det upplägg som gäller blir allt som händer under spelets gång ganska betydelselöst, i och med att det är den som gör den sista ordflätan när bokstäverna är slut som vinner partiet. Ifall någon annan gjorde färdiga flätor och ropade ”skala” tio gånger innan dess så räknas det ändå inte, och det kan ju kännas lite surt för den personen. Därför skulle jag kunna tänka mig att det delades ut någon ”spurtprismarkör” eller ”delpoäng” åt alla som får till sina flätor under spelets gång, även om det fortfarande kan vara slutvinnaren som får extra mycket. Det skulle nog bli mer rättvist, och det är ju förstås en ganska enkel sak att man själv som husregel plockar fram några pjäser eller annat och delar ut poäng på det viset med.

I det stora hela är ändå såväl Bananagrams som Apostlaspelet mycket trevliga och spelvärda spel. Och ytterligare en sak de har gemensamt är att de inspirerar och höjer allmänbildningen och spär på spelarnas intresse för en viss sak: i det första fallet språklig finess och ordkunskap, i det andra fallet bibelkunskap och i förlängningen (förhoppningsvis) tron och det andliga livet.
Plocka med Bananagrams och Apostlaspelet nästa gång ni är ute på resa eller när det vankas släktbesök eller annan sammankomst! De tar inte stor plats och chanserna är goda att det blir succé när ni plockar fram dem.

Spel: Bananagrams, uppfinnare Abraham & Rena Nathanson, Bananagrams.Inc./Martinex, och Apostlaspelet, uppfinnare Micael Grenholm, Argument.
Betyg: 9 resp. 8 av 10.

Igelkotten recenserar en film: Tillsammans 99

(recension december 2024)

Lukas Moodyssons film Tillsammans från år 2000 är en av de bästa svenska filmer jag vet – det är ingen idé att hymla med den saken. Jag tycker den är en helt fantastisk beskrivning av 1970-talets flummiga Sverige och livet i ett alternativt vänsterkollektiv (som heter just Tillsammans). Visserligen har jag själv inte precis mina sympatier åt progghållet, men jag älskar ändå hur den där världen beskrivs i filmen, med både varm förståelse och vass kritik på samma gång, och ofta ur barnens perspektiv. Plus att Tillsammans är full av oemotståndlig tidstypisk rekvisita, den har stämningsmässigt en nästan hypnotisk känsla över sig där inne i kollektivhuset (vilket den inlånade tidstypiska ”Sagan om ringen”-musiken av Bo Hansson bidrar kraftigt till), och den tar upp en hel mängd frågor, känslor och problem med hjälp av en uppsättning färgstarka rollfigurer som man trots alla deras fel och brister har lätt att känna sympati för (med bara ett par undantag).
Och då har jag inte ens nämnt alla de odödliga citaten och replikerna … den om gröten och fläskkotletten är förstås välbekant för de flesta, men jag ler lika mycket av att tänka t.ex. ”Franco är dö-öd!”, ”vad jublar du för, det var ju dom som gjorde mål” eller ”nä men det är klart jag kör ända fram”.
Tillsammans är ett mästerverk helt enkelt. Så hur blir det då när regissör Lukas Moodysson plötsligt 23 år senare presenterar en uppföljare? För det har han nämligen gjort – Tillsammans 99. Den är inte helt ny, den kom 2023, men det är inte förrän nu när den kan strömmas som jag har sett den.

Det hela är förstås onekligen smart rent tidsmässigt. På samma sätt som den förra filmen från millennieskiftet presenterade en historia som utspelade sig sisådär 24–25 år dessförinnan, så är det samma tidsspann nu: lika lång tid har gått i Tillsammans-världen som för oss och i den världen har det nu följaktligen blivit dags för just millennieskifte. Och det är då som relativt många av personerna från film 1 dyker upp i kollektivet igen. Det finns alltså fortfarande kvar i den nya filmen, men det har flyttat till ett annat hus i mer lantlig miljö och det är bara två av medlemmarna som återstår. Ja, det vill säga tills de får besök av sina gamla vänner från förr, och det är denna återförening som Tillsammans 99 handlar om.
Att se hur de ser ut efter tjugofyra år är förstås något av ett nöje … det är nästan lite igenkänningskomik just på temat återträffar, när de alla visar sig och man sitter och gapar över att vissa är helt sig lika medan det är andra som man nästan får anstränga sig för att känna igen. Precis som i verkligheten visar det sig också att en hel del av personerna har ändrat på sig ganska ordentligt sedan sist, samtidigt som de lite längre in egentligen är samma personer som då och det märker man efter ett tag. (Signe och Sigvard lämnar även nu festligheterna i förtid av nojiga orsaker, om än av annat slag den här gången, och Erik har bytt politisk åskådning men är lika hetsig i alla fall.)

Tyvärr – ja, jag måste använda just ordet tyvärr – så finns det egentligen inte så mycket mer att glädjas åt i Tillsammans 99 än just själva återseendet. För i övrigt kändes det spontant för mig när jag såg filmen som att den saknar så väldigt mycket som fanns i föregångaren och gjorde den sevärd, men som totalt har kommit bort här.
Inte minst gäller det miljöerna och placeringen i tiden. Där den första Tillsammans-filmen var oerhört träffsäker i sin scenografi, och tog tittaren tillbaka till 1975 på ett så intensivt sätt att det nästan kändes som man var där på riktigt, där misslyckas den nya filmen totalt med att inge känslan att det nu är 1999. Det finns absolut ingenting som visar det. Om det inte vore för karaktärernas åldrar så skulle den precis lika gärna ha kunnat utspela sig i nutid år 2023. Och medan den första filmen tecknade kollektivet på ett nästan klaustrofobiskt ombonat sätt innanför husets väggar och med en gråruggig november-decembermiljö utanför dem, så är det nu en mycket mer intetsägande miljö inne i huset och en mer pastoral sommarlandsbygd utomhus – det ger inte på långa vägar samma starka intryck. ”Sagan om ringen”-musiken finns i viss mån med nu också, men bara i lite spridda hack (som ett svagt eko av de gamla tiderna) och det finns ljudkulissmässigt inget som har ersatt den för att understryka de spänningar som uppstår.
Kanske är det just detta som är tanken från Moodysson, att det inte ska finnas så mycket kvar av det häftiga sjuttiotalet utan bara lite ynkliga rester i ett tristare nittiotal, som besökarna från förr kommer och fyller ut, men problemet är att det gör de inte riktigt och då blir resultatet i vilket fall något som inte funkar för att det inte griper tag.

Egentligen är hela filmen en onödigt pratig uppvisning i ”vad hände sen” och ”hur gick det sen” med alla karaktärerna. Där tycker jag också det blir väldigt övertydligt. Det känns som att Moodysson, för att se till att friska upp publikens minne från den första filmen, radar upp repliker som enbart är gjorda för att koppla tillbaka till händelserna från den och inte tillför någonting mer än att de i värsta fall efterhandssaboterar den känsla som fanns i de scenerna.

Och personerna har egentligen inte utvecklats på något särdeles intressant sätt mellan 1975 och 1999, det kan jag inte säga. Visst kan några av detaljerna vara lite roande, och jag får medge att mitt intresse höjdes ett litet snäpp under andra halvan av filmen (jag såg den i två etapper) när det börjar hetta till lite grann mellan vissa av personerna och de börjar dra åt olika håll på festen och fälla repliker som kommer lite mer i närheten av att funka som roliga citat. Men som sagt, det är ändå som att Moodysson mest har gjort en lista över alla personer han ville ha med – efter att först ha frågat respektive skådespelare om de ville ställa upp – och betat av dem alla med varsin fortsättningshistoria som de kan dra och så har det inte blivit så mycket mer än så. Den enda av karaktärerna som faktiskt delvis har fått ett annat djup nu än förra gången och en viss utveckling i sin personlighetsbeskrivning är Lena, vars storyline är stundtals lite annorlunda när hon dyker upp med en ”dotter” i sällskap … men å andra sidan är även hennes tillbakablickande kommentarer irriterande övertydliga och i slutändan tröttnar jag allt lite på henne också. Och så har vi särfallet Lasse – han är den ende av karaktärerna som faktiskt fått byta skådespelare och spelas nu av Jonas Karlsson istället för Ola Rapace, men ärligt talat motiverar inte filmen varför han inte bara kunde strykas, om nu inte Rapace kunde/ville vara med.

Några nykomlingar finns det i Tillsammans-kollektivsällskapet, och de skulle kunna vara välkomna nytillskott. Lenas ovan nämnda ”dotter” är en på sitt vis ganska fascinerande figur, och mitt i gänget finns det dessutom en herre som ingen kommer ihåg fastän han kommer ihåg dem … det är nog också lite typiskt återträffar. Dessvärre blir det både i de fallen och med flera av de redan existerande karaktärerna bara trådar som inte leder någonstans och inte förklaras, eller som abrupt och snopet klipps av.
Ett gäng personer som jag saknar mycket på ”återträffen” är de som var barn 1975, för de tillförde så oerhört mycket i den filmen. Nu är det bara en av dem som medverkar, i vuxen ålder (och knappt igenkännlig, förstås) – de övriga får vi inte träffa utan de blir bara omnämnda, på samma krystade sätt som de vuxnas ”vad hände sen”-historier. Att barnen uteblir kan också ha varit med flit från Moodyssons sida, för att visa att de inte vill ha med något av det förflutna att göra, men jag för min del saknar dem verkligen – liksom det faktum att det över huvud taget inte finns några barn med den här gången som kan syna de vuxnas beteende. Det tror jag hade kunnat tillföra en hel del.

Nej, det är verkligen mycket som fattas i 1999/2023 års Tillsammans. Scenografin, ljudkulissen, stämningen, historieskildringen, replikväxlingarna, samspelet, citaten, karaktärerna, det tänkvärda och sammanfattningsvis värmen … det känns som det mesta av det har försvunnit. Inte ens någon förlösande fotbollsmatch (eller motsvarande) får vi i slutet. Det blev bara en avslagen film om en återträff, där det visserligen händer lite grann och det förflutna rivs upp men det ändå inte blir någon vidare dramatik av det. Till och med Göran, som nog får sägas vara min favoritkaraktär från den första Tillsammans, blir nästan tjatig efter ett tag den här gången.
Om det finns något att analysera och fundera på med den här skildringen så är det väl det där allmänna om vad som egentligen händer med oss människor och våra ideal, när vi blir äldre och mattas av och ger upp allting. ”Vi blev som dom andra”, som Kent sjunger. På sätt och vis så visar väl Tillsammans 99 just det ganska tydligt, hur allt blir pannkaka, i och med att den själv också blir det.

Jag vet inte riktigt om jag ska rekommendera andra att se filmen eller inte. Jag får väl medge att den räddas av en hel del goda skådespelarinsatser: de medverkande är ju fortfarande vad de är. Helt dålig kritik har ju filmen inte heller fått i andra medier, så det är möjligt att jag i min enfald har missat en massa poänger, och andra Tillsammansfans kanske uppskattar att få mer av kakan (eller gröten om man så vill).
Men för egen del tycker jag att uppföljaren framstår som synnerligen blek jämfört med sin fantastiska föregångare, och jag känner nog i efterhand att jag hade föredragit att låta de minnesvärda karaktärerna från 1975 få vara ifred och inte förstöras av att bli ”kompletterade” eller ”förtydligade” nu på återträffen. Det hade kanske varit bättre om Lukas Moodysson gjort som Astrid Lindgren med Bröderna Lejonhjärta: hon skrev klokt nog ingen uppföljare om hur Jonatan och Skorpan fick det i Nangilima, men eftersom det var så många barn som undrade så skrev hon ett öppet brev där hon berättade lite grann (för den som inte nöjde sig med att bokens slut var döden) och så fick det vara bra med det.
Det hade nog funkat även här – särskilt som Tillsammans 99 stundtals alltså inte känns som mycket mer än just ett stycke fördärvlig information om hur det gick för alla senare.

Film: Tillsammans 99, regi Lukas Moodysson.
Betyg: 4 av 10.

Rödvit degradering – lite av varje om KFF:s öde

Nu är det helt klart – Kalmar FF åker ur herrallsvenskan i fotboll. ☹
Alldeles nere av förtvivlan är jag inte. Jag har haft gott om tid att både vänja mig vid tanken och acceptera faktum (för även om det stundtals har funnits små glimtar av hopp de senaste veckorna har det ändå i det stora hela känts kört länge). Så jag var beredd och är inte chockad. Men ytterst ledsamt är det givetvis ändå att KFF, som varit ett allsvenskt lag under i stort sett hela den tid mina barn har funnits, nu nästa år får spela i superettan för första gången sedan 2003, och att en svit på 21 år (med ett SM-guld under den tiden) tar slut här.
Och apropå dessa 21 år så är det nästan så jag känner mig lite ”jinxad” eller utsatt för ”karma”. Jag har nämligen i flera år sett fram emot just säsongsavslutningen 2024, för det var ju då jag skulle kunna utbrista triumferande att ”från och med nästa säsong kommer Kalmar att ha spelat fler allsvenska säsonger på raken än Öster någonsin har gjort”. Nu blir det inte så, utan jag får nöja mig med att mitt lag och ärkerivalerna från Växjö båda har varsin svit på 21 säsonger (2004–2024 respektive 1968–1988).
Ovanpå allt annat blir det ju nu dessutom just Öster som tar Kalmars plats i allsvenskan. Det är försmädligt. (Även om KFF fortfarande har genomgående bättre meriter än Öster, bortsett från antalet SM-titlar.)

Ja ja. Kalmar åker alltså ur. Vad berodde eländet på?
Utan att egentligen vara någon fotbollsexpert så har jag en viss bild av hur det kunde gå så här. Faktum är att jag hade onda aningar redan i början av den här säsongen – så pass mycket att jag till och med, i den allsvenska tipstävling en vän till mig brukar ordna varje år, tippade Kalmar väldigt långt ner i tabellen (längre ner än de flesta andra deltagarna gjorde). Jag tror rentav att jag på grund av detta nu kan ha vunnit hela det tipset, och det är ju alltid en tröst förstås, även om det är en väldig ödets ironi att jag tippade emot mitt eget lag och fick rätt och tack vare detta vann en prispott! Nästan så att jag börjar tro att jag är någon sorts självuppfyllande olycksprofet som för otur med mig.

Men hur som helst. Jag ser det som så, att det främsta problemet har egentligen varit den dåliga kontinuiteten – att Kalmar så sällan får behålla sina spelare och tränare, eftersom större klubbar jämt kommer och drar i dem och lockar över dem. Så har klubben visserligen alltid haft det, men problemet har blivit värre på senare tid och även hanterats sämre. Hemskast var förstås för två år sedan när tränargeniet Henrik Rydström, KFF:s egen profil som förde laget till finfina resultat 2021 och 2022, lämnade klubben till förmån för Malmö. Redan då kändes det som början till slutet. Och efter det har omsättningen rentav varit ännu större och kraftigare än förut. Det har ständigt varit spelare som stuckit, och sportchef och övriga ansvariga i föreningen har fyllt på med idel nya namn hela tiden, inte alltid helt lyckade som ersättare. Det lag som då bildats har haft stora svårigheter att bli samspelta och fungera som just ett lag – det är som att de inte trivts ihop, särskilt inte nu i år.
I kombination med den så kallade ”bollinnehavsfotbollen” har detta blivit katastrofalt. Ja, bollinnehavsfotboll är alltså när ett lag bygger upp sitt spel på att passa mycket till varandra och på så sätt kontrollera matchen (i motsats till spelmönster med t.ex. långbollar eller solodribblingar). Under Henrik Rydström funkade det för KFF att spela en sådan fotboll, men när han stack och dansken Henrik Jensen tog över, med samma ideal men kanske mindre skicklighet, började det gå sämre. Det märktes redan förra året 2023, då Kalmar visserligen kom sexa i tabellen till slut men ändå uppträdde oroväckande svajigt emellanåt. Och nu i år gick bollinnehavsfotbollen fullständigt på tok. Eftersom det löst ihopsatta laget som sagt inte funkat som lag, har det varit en massa misstag i det där passningsspelet, och framför allt i början av denna säsong ledde det till ett antal insläppta mål som helt enkelt berodde på felpassningar. Det satte igång där.
Sedan blev det inte bättre av att tränarfrågan skötts dåligt: Henrik Jensen slutade en bit in i den här säsongen (inte för att han fick sparken, han fick chansen att pröva lyckan i England), och då nöjde sig KFF med andretränaren Stefan Larsson som interimstränare istället för att ta in någon ny. Inte heller har man jobbat något vidare med att svetsa ihop laget eller skaffa mer lämpliga ersättare till spelare som stuckit under säsongens gång (som anfallaren Jacob Trenskow). Då har man inte heller lyckats lyfta sig upp i tabellen, och så gick det nu som det gick. Att många av spelarna i laget egentligen har stor potential har helt enkelt inte märkts under dessa omständigheter.
Det är min bild av hur det här har gått till – med reservation för att jag kan ha missuppfattat något.

Oavsett orsaker är KFF:s öde tragiskt på flera plan, inte bara för mig personligen. Jag skulle vilja påstå att FF:s degradering är ytterligare ett slag mot den sanna fotbollskulturen – mot den kämpande, äkta fotbollsandan. För det är i klubbar som Kalmar FF jag tycker att det finns just sådan kultur och kamp.
Naturligtvis skulle Malmö FF, Hammarby, AIK, Djurgården och IFK Göteborg hånskratta åt det påståendet och mena att det är ju de själva som har fotbollsanda – det är de som har stora publiksiffror, massor med historia och framgångar, tradition i långa banor och jättelika supporterskaror med tifon. Kalmar har inget av det där, säger storklubbsfansen nedlåtande, så dem kan vi lika gärna klara oss utan i allsvenskan.
Förutom att det sistnämnda inte stämmer rent objektivt – Kalmars publiksiffror är t.ex. bland de tolv bästa i Sverige – så tycker jag att det är mer fotbollsanda att kämpa och sträva i motvind och som en något mindre klubb från en något mindre stad försöka hålla huvudet över ytan och nå framgångar trots att man får alla spelare och tränare bortvärvade hela tiden, än att som vissa andra klubbar kännetecknas av en stor fet plånbok och ett totalt ihopköpt lag, huliganism med pyro och knallskott på läktarna samt på det hela taget bortskämda fans som gnäller om ”fiasko” och ”kris” varje gång köplaget i fråga ligger sämre än fyra i tabellen.

Ja, jag är kanske bitter, men ingen kan ta ur mig min uppfattning om var någonstans man hittar fotbollsanda. Och jag menar att man inte hittar särskilt mycket av den i fem storklubbar i lustiga hattar som varje gång en mindre klubb visar sig ha en talang skriker av glädje: ”Bravo! Excelente! Magnífico! Espléndido! Honom ska vi ha! Jippiiii!”
Kalmar FF:s nedflyttning nu är dessvärre ytterligare ett tecken på att det är de lustiga hattarna som dominerar och att det i längden inte finns utrymme för några uppstickare.

Tyvärr verkar det också vara mer eller mindre cementerat i fotbollsvärlden att det är just så det ska gå till. Det var talande när Daniel Nannskog & co i SVT:s ”Fotbollsstudion” förra måndagen fick en fråga om ifall Sirius (en annan klubb med liknande förutsättningar som Kalmar, om än från den betydligt större staden Uppsala) skulle kunna ha någon chans att bli ett topplag i allsvenskan om några år. Svaret från panelen blev att ”ja, det kan de bli, de har flera unga bra spelare … fast nej, de större klubbarna kommer att locka över de spelarna innan Sirius hunnit bli bra på allvar”. Och sedan ryckte panelen på axlarna och tyckte att det är ju faktiskt så det ska vara, mer eller mindre, och för en klubb som Sirius är det jättebra att bli femma-sexa som bäst.
Ja, det var faktiskt så de sade. Fotbollsetablissemanget tror uppenbarligen på allvar på ett slags hackordning och hierarki där det är helt naturligt att storklubbarna tar SM-gulden och de små får nöja sig med placeringar på övre halvan då och då. Med den logiken blir det inte lönt för supportrar till de små klubbarna att ens hoppas på SM-guld, utan de får rikta in sig på att bara hänga kvar vartenda år (vilket Kalmar FF nu till slut alltså inte mäktade med att göra längre). Hur kul blir det med en sådan ”fotbollsanda” i längden …? Begrunda detta. Jag hade åtminstone velat se att panelen problematiserat fenomenet istället för att sitta och mysa åt det.

Nu står jag i alla fall här och sörjer en förlorad fotbollsanda och undrar i övrigt vad ska jag ta mig till nu när mitt rödvita favoritlag får husera en division längre ner nästa år.
Svaret är egentligen givet: jag ska intensivt följa superettan och hoppas innerligt på att KFF kan studsa tillbaka igen direkt. Tyvärr är det ingalunda självklart. I värsta fall kan de råka ut för det som ett antal andra lag (bl.a. Öster, BP, Åtvidaberg, Gefle, Falkenberg och Gais) råkat ut för andra år, nämligen att rutscha vidare neråt direkt och hamna i tredje högsta serien (division ett) istället. Lite kommer jag nog att bita på naglarna över att det ska inträffa, särskilt om det blir stor spelarflykt till nästa år. Det gäller att klubben tar tag i situationen för att undvika det och tvärtom se till att det bär uppåt igen. Saker och ting har redan börjat hända, det är flera högt uppsatta i föreningen som meddelat sin avgång, och det kan man antingen uppfatta som att det kan komma in välbehövligt nytt blod eller att det är kaotiska tider som väntar … svårt att avgöra vilket faktiskt.
Men vi får väl ta en liten bit i taget, och jag har redan i det närmaste bestämt mig för att när nu Kalmar FF någon gång nästa år kommer att få resa till det för mig ganska närbelägna Uddevalla och möta Oddevold, så ska jag ta mig till Rimnersvallen och se den matchen. Här är det sympati och stöd som gäller, inte att överge.

Och allsvenskan då? Kommer jag att intressera mig för den när KFF inte är med längre?
Visst, det kommer jag att göra, för högsta serien är ändå högsta serien. Däremot vet jag inte om jag ska ha något ”reservlag” att hålla en tumme för där uppe. Det kanske jag kan ha. Märk väl, om det blir något sådant så är det inte ett lag jag hejar på – hejar gör jag bara på Kalmar – men åtminstone ett lag som jag kan hoppas på lite extra av sympati.
Kanske skulle det laget kunna bli Degerfors (som precis gjort tvärtom mot Kalmar och gått upp i allsvenskan istället för ner). Degerfors var just ett sådant reservlag till mig under åren 1993–1997, då de var i allsvenskan samtidigt som Kalmar inte var det. Men jag känner att jag inte riktigt har kvar den känsla för Degerfors jag hade då. Särskilt inte som Degerfors numera känns som någon sorts ”brukslagsmaskot” för fotbollsmedia – ett alibi som de storstadsbaserade experterna kan använda för att påstå att ”jo men vi gillar ju visst mindre klubbar, vi gillar ju Degerfors!” Det är något som känns fel där.
Så det är möjligt att jag skulle kunna hålla den där tummen för Gais istället. Gais är ett ”alternativlag” och ständig ”underdog” i min smak. Jag har tidigare sagt att om jag rent hypotetiskt höll på ett lag från Göteborg så skulle det vara Gais.
Men jag får väl se hur det känns rent instinktivt helt enkelt, när jag börjar följa nästa års allsvenska.

Dock kan man inte komma ifrån att jag nästa år kommer att följa superettan först. Det blir sidan 345 före 343 på SVT Text, så att säga. För nu när Kalmar kommer att husera i den serien, då blir den viktigast. Kalmar är viktigast, det är alltid dem jag hejar på, oavsett eventuella ”extra tummar”. Må Kalmars ökenvandring där nere i näst högsta serien vara så kort tid som möjligt. Bara en säsong för att vara exakt. Så här dags om ett år vill jag kunna jubla åt att de är tillbaka igen.
Men vad som än händer tänker jag inte sluta vara kalmarit.
Som det brukar heta i KFF:s ”inför matchen”-information på forumet Svenska Fans:
”Röda bröder – vad det än står!”

Igelkotten recenserar en film: Miséria

(recension november 2024)

Kristna filmer brukar jag ofta ha lite svårt för. Inte för att jag nu sett särskilt många egentligen, men varje gång jag ser en brukar jag uppleva den som ganska tröttsam, eller amatörmässig, eller i något fall obehaglig (som den gamla skräckpropagandistiska Som en tjuv om natten). Framför allt brukar kristna filmer vara ohyggligt övertydliga. Det är som att de kristna filmmakarna är så ivriga att få visa upp det viktiga budskapet i filmform att de glömmer att film faktiskt är en konstart också och att det därför kanske kan vara en god idé att göra filmen filmisk i första hand.
Ja, det finns vissa problem med kristen film – och det brukar inte heller bli bättre av att kristna filmvisningar ofta åtföljs av en viss upphaussning bland de redan övertygade: ”ååååh, den här filmen är så fiiiin och så braaaaa!” Den där filmen som bara heter Jesus kort och gott, den som kallas ”Jesus-filmen”, är ett bra exempel på det. Jag har alltid föredragit Zefferellis Jesus från Nasaret-filmer istället för den, för de berättar samma historia men på ett mycket bättre sätt – och med vissa konstnärliga friheter. Och det är just det, att ska det vara kristet på film så blir det faktiskt bättre om det bäddas in i vanlig Hollywood-filmstil istället för att vara så troget och tydligt nischat just för en kristen publik. (Jag tycker att t.ex. Forrest Gump, Sound of Music, Dead Man Walking eller Chocolat funkar bättre än kristna filmer som kristna filmer.)
Filmer som är väldigt uppenbart kristna redan från början känns inte som min grej.

Av den anledningen har jag också varit lite tveksam till filmen Miséria, med Sebastian Stakset, som gick upp på bio tidigare i höst.
(Varför det ska skrivas ”Miséria” med accenttecken har jag inte begripit, men ska det nu skrivas så så följer jag det.)
Visst är det på sitt sätt intressant att det kommer en sådan film, särskilt som jag mycket väl vet vad Sebastian Stakset är för en. Jag har hört honom flera gånger på kristna stormöten och där har han talat bra. Han var tidigare med i hiphopgruppen Kartellen, en av Sveriges ilsknaste får man nog säga, och då kallade han sig Sebbe Staxx och levde ett synnerligen destruktivt och tumultartat liv. Senare har han kommit till tro och bytt inriktning: han rappar fortfarande och ger ut musik, men är nu även förkunnare, och det är i de sammanhangen jag har fått tillfälle att höra honom. Nu har han alltså gett sig på skådespelarbanan också, i en film som är löst baserad på hans eget liv, då när han levde som värst och var kriminell och drogberoende och insyltad i allt möjligt elände. Han spelar själv huvudrollen, och regisserat filmen har Liam Norberg gjort, även han tidigare kriminell men numera kristen istället.
Vad kan det tänkas bli för en film med de förutsättningarna …? Jag som alltså vet hur Sebastian Stakset brukar låta på möten och känner till hur intensivt känslosamt evangelisk han är numera, jag kunde förstås inte tänka mig annat än att den stil han visar som predikant måste komma fram i den där filmen också, om den nu handlar om hans liv. Och just därför blev jag genast orolig att det skulle bli övertydligt, så där som det gärna blir i kristna filmer. Att Miséria har gått upp på Filmstaden-biografer runtom i landet precis som vilken profan film som helst har inte fått den betänkligheten att minska, hur intressant det än är att den faktiskt fått det utrymmet.
Särskilt oroväckande blev det när jag läste en recension av Miséria, där den blev totalsågad som en av de sämsta svenska filmerna i alla tider, mer eller mindre, och kritiserad för sitt helt outhärdligt patetiska frälsningsbudskap som lösning på allt på slutet. Även om nu recensenten kanske inte var särskilt kristen av sig och därför mer negativ från början så bådade den recensionen inte gott, så att säga.

Men jag såg filmen på bio nu i oktober, till stor del av ren sympati för Sebastian Stakset, och lyckligtvis måste jag säga att jag för det mesta inte kände något behov av att dyka ner i en skämskudde i salongen. Miséria är inte någon av de bästa filmer jag sett, det kan jag absolut inte säga, men jag har sett många som är sämre också.

Att filmen ändå fungerar någorlunda och går att se sig igenom, det beror på att det faktiskt ändå finns någon sorts grundläggande respekt för filmmediet – en viss professionalitet som inte åsidosätts av den kristna ambitionen. Det beror till stor del på skådespeleriet. Sebastian Stakset själv är faktiskt inte alls någon dum skådespelare, han övertygar i rollen, men så spelar han ju också i hög grad sig själv (även om hans karaktär heter Adam istället) och då är det klart att han har kunnat hitta rätt känsla. Flera av de övriga rollerna är också tillsatta av ”riktiga” skådisar som castats utanför den kristna nischen och som gör sitt jobb: Ola Rapace gör faktiskt i mitt tycke den allra bästa skådespelarinsatsen i Miséria, som den lömske gängledaren Chicago, och Amanda Renberg är också helt okej som huvudpersonen Adams hårt prövade flickvän/fru. Ingen av dem är väl förstås direkt skådisar i ropet just nu, men de lyfter handlingen och stämningen i filmen, det tycker jag allt.
Själva storyn, och den rent filmmässiga skildringen av hur Adam går ner sig och dras in i det kriminella träsket där han förväntas skaffa snabba pengar, skjuta ihjäl folk, smuggla knark och sopa igen spår, blir också någorlunda sammanhållen och känns inte bara klyschig utan hyfsat övertygande. Jag hade fruktat något slags verklighetsdistanserat berättande som fullständigt skulle sakna paralleller till dagens Sverige med dess gängkriminalitet och organiserade brottslighet, men det känns som att man när man ser filmen faktiskt kan göra kopplingen till den världen och hur det är ”på riktigt”. Det är också en av de starkaste sidorna med Miséria att människorna bakom de kriminella karaktärerna kommer fram – naturligtvis måste de alltid få göra det i en kriminalfilm av det slaget, men Miséria klarar inte den uppgiften sämre än någon annan film i genren, det vill jag bara ha sagt. Det är inte bara en rad av ytligt otäcka typer och miljöer, utan personer som faktiskt interagerar och gör någonting och känner någonting samtidigt. (Och ett antal av dem är helt korrekt ”svenskar”, så att det inte blir några schablonbilder av en värld med idel kriminella invandrare.)
Sedan är ju ändå den scenografiska stämningen i filmen rå, grå, skamfilad, sjabbig, förortsaktig och tuff, på ett sätt som kan verka uttjatat, men det är alltså inte som en målad kuliss utan det känns tillräckligt autentiskt.

Annars är väl i och för sig inte regin och manuset i filmen någon direkt höjdare … tempot är hoppigt ibland men till största delen går det långsamt och utdraget, och det finns en del scener där handlingen går helt på tomgång. Värst är nog den sekvens där en apatisk Adam försöker mata sin bebis i köket; visst, poängen med den scenen är väl just att man ska uppfatta hur psykiskt dåligt han mår samtidigt som han ska försöka vara pappa, men det hela blir verkligen väldigt långrandigt. Något slags i praktiken innehållslös köksvaskrealism som helt tar över, där och i viss mån även på andra ställen. Det är tur att handlingen ändå går framåt mellan de ställena, så att man som tittare inte tappar fokus alldeles.
Tidsmässiga och logiska luckor i manuset hanteras för övrigt ibland genom diverse musikaliska inslag som får fylla ut, främst Staksets egna raplåtar. Det får mig att gäspa en aning eftersom det inte riktigt är en musikstil i min smak, men för all del, det är ett passande soundtrack.

Hur var det med övertydligheten då? Jodå, visst finns det en sådan, det kan jag inte förneka. Miséria är en film med ett kristet budskap, och det budskapet är inte speciellt subtilt. Sedan har man i och för sig lagt upp det lite stegvis, då Adam tre gånger under filmen råkar på en fängelsepräst som försöker prata med honom: han är helt negativ första gången, lyssnar en aning mera andra gången och så tredje gången när alla andra vägar är uttömda blir han helt mottaglig. Där finns också korset med som en mycket tydlig och synlig symbol, och hela filmen avslutas med ett ord från Johannesevangeliet: det känns väldigt ”Staksigt”.
Självklart kan jag förstå om detta är tröttsamt och överdrivet förenklat/naivt för många som tittar, och även om jag nu själv sympatiserar med innehållet i fråga så tycker också jag att det hade kunnat göras mer originellt eller allegoriskt. Men ändå … det hade kunnat vara värre, just i och med att man i manuset har tagit det steg för steg, och dessutom väntat med den stora omvändelsen till precis i slutet. Man har inte tagit i för mycket och skyfflat på med sensmoral i stora doser under hela filmen, vilket är tur, för det hade blivit svåruthärdligt.

Sammanfattningsvis: är det värt att se Miséria? Ja, nu vid det här laget har den väl slutat gå på bio förstås, men är det värt att skaffa den på DVD eller strömma den?
Jo, det tycker jag allt att det kan vara värt. Filmen är Sebastian Stakset i filmform helt enkelt, både i huvudroll och manus och soundtrack, och det blir inte något magplask tack vare att han ändå fått tillfälle att jobba professionellt med projektet och fått god hjälp. För att anknyta till det jag skrev i början så känns det alltså inte som en helt ”nischad” kristen film, utan den följer det Hollywood-filmiska, om än med vissa brister men den försöker.
Icke-kristna tittare kan se Miséria som en stunds förströelse och kanske förhoppningsvis begrunda det faktum att verklighetens Sebbe Staxx hittade en väg ut på samma sätt som Adam gör i filmen. Men jag har en känsla av att filmen gör allra störst nytta för tittare som redan är ”frälsta” så att säga. För det är faktiskt möjligt att de kan behöva en viss förståelse åt andra hållet – en inblick i hur den ”gudlösa” världen ser ut och att det finns människor av kött och blod i den också. Ja, det gäller förstås även andra tittartyper.
Miséria är inte något mästerverk, den känns stundtals seg och den är förvisso kategorisk så det förslår, men en ganska nyttig film får jag nog ändå säga att den är.

Film: Miséria, regi Liam Norberg.
Betyg: 5 av 10.

Tåg på Tjörn och Orust – en fantasifull vision

Jag drömmer ju som bekant om att Sverige ska bli fullt av järnvägar igen, så där som det såg ut på 1930-talet.
Det gäller inte minst den trakt där jag själv bor, dvs. regionen Stenungsund-Tjörn-Orust. I de två sistnämnda ökommunerna har det nu förvisso aldrig funnits någon järnväg, inte ens på 1930-talet, men det hindrar inte att jag gärna skulle vilja ha nybyggda sådana ändå. Det behöver inte vara någon stor stambana, utan det räcker med ett litet regionalt nät. Jag ser framför mig hur härligt det skulle vara att stå och vänta på ett mysigt lokaltåg till Myggenäs eller Henån, en höstmorgon på någon station i det bohuslänska landskapet … kanske rentav på min hemö Lilla Askerön, om det nu var möjligt att dra en eventuell tåglinje dit.
Ja, om det var möjligt ja. Är det det? Är det möjligt att bygga järnvägar på Tjörn och Orust?
På sistone har mina fantasier om detta blivit så avancerade att jag faktiskt har börjat grubbla över hur järnvägarna skulle gå om det byggdes några och jag fick äran att bestämma hur de skulle dras. Jag märkte då genast att det skulle medföra en hel del utmaningar och svårlösta problem – och om det hade varit i verkligheten skulle därför idén ha lagts ner med en gång – men jag tänkte vidare ändå eftersom jag är en visionär och idealist som inte utan vidare låter mina fantasier stoppas av att något ”inte går”.
Vid det här laget har jag funderat tillräckligt mycket för att kunna presentera ett förslag, med ett alternativ till och med.

AI-genererad bild på järnväg på Tjörn. Fejk alltså, men visst ser det ganska trevligt och idylliskt ut ...? 😊
Innan jag börjar måste jag dock poängtera att förslaget i fråga verkligen inte är seriöst! Åtminstone inte på det sättet att jag på allvar skulle lägga fram det inför Trafikverket eller de berörda kommunerna. Jag vet mycket väl att det knappast är samhällsekonomiskt försvarbart och att det nog dessutom är tekniskt svårgenomförbart – jag är ju varken ingenjör eller lantmätare eller samhällsplanerare eller något sådant, och saknar därför säkert känsla för åtskilliga aspekter. Men som jag redan sagt, detta är en vision, och man kan kanske se det som inspiration för att fundera vidare på hur mer realistiska järnvägslösningar skulle se ut. För jag tycker ändå inte att man helt ska utesluta järnvägsbyggen på Tjörn och Orust för all framtid. Järnvägar har byggts på många betydligt mer osannolika ställen än så, och därför borde det gå på dessa öar också. Hoppas ni fattar och respekterar just den poängen.

Jaha, vad är det då jag skulle vilja se för järnvägsförbindelser på Tjörn och Orust? Vilka är mina grundförutsättningar?
Jo, jag skulle vilja att de största tätorterna på de båda öarna fick tågförbindelse i någon form. På Orust handlar det om Henån, Ellös, Svanesund och Varekil, och på Tjörn är det Myggenäs, Höviksnäs, Kållekärr, Skärhamn och Rönnäng – plus att den rätt viktiga godshamnen Wallhamn borde få ett stickspår.
Från dessa orter vill jag sedan att järnvägen går åt åtminstone två håll: dels norrut mot Uddevalla, dels österut mot Stenungsund. I det sistnämnda fallet behöver det gå särskilt smidigt, med tanke på alla som snabbt vill över till Stenungsundssidan och vidare mot Göteborg. De behöver bli övertygade om att det är käckt att välja tåget istället för att sitta i en bilkö över Tjörnbroarna! Men över huvud taget ska det vara snabba förbindelser mellan de ovan nämnda tätorterna.

Jag ska också nämna något om vissa hänsynstaganden jag försökt göra. För det är några saker jag vill undvika när (ja, okej, om då) mina järnvägar byggs.
1. Rent tekniskt sett får järnvägarna inte ha för kraftig lutning. Värt att tänka på i Bohusläns kuperade terräng. Max 3 procent är vad som gäller, eller rättare sagt 1, för annars får inte godståg köra där (och det är väl en fördel om de kan det).
2. Vidare vill jag helst lägga järnvägarna så att tågen kör där bilarna inte kör. Först tänkte jag faktiskt tvärtom, att det skulle vara bra att följa befintliga vägar, men risken med det är ju att eventuella missöden på en väg drabbar järnvägen också (och tvärtom). Bättre då om det ena transportmedlet kan fortsätta köra när det andra får stopp.
3. När det gäller broar kan det dock vara bra att sätta upp järnvägsbroarna precis intill de vägbroar som redan finns, för jag vill inte blockera sjöfarten för mycket med nya broar.
4. Jag vill inte behöva tvångsavhysa folk från deras hus och hem utan i möjligaste mån dra järnvägarna över obebyggd mark.
5. Och jag vill inte inkräkta på skyddad natur, särskilt inte fågelskyddsområden, men inte Natura 2000-områden och liknande över huvud taget. Inte heller platser som är särskilt populära för friluftsliv och bad och sådant.

Rent realistiskt sett är det sedan naturligtvis så att hur jag än gör så skulle järnvägsbyggen på Tjörn och Orust utlösa vilda protester från en del av allmänheten, med argument om ”förstörd natur”, ”buller”, ”slöseri med skattemedel”, ”not in my backyard”, ”tänk på våra äldre” och liknande. 😉 Jag kan inte ta hänsyn till det i min vision, för då skulle jag få ge upp det här blogginlägget med en gång … jag får avfärda protesterna med det tänkvärda motargumentet att om det hade rört sig om utbyggda bilvägar istället så hade ingen sagt något. 😃 Men hur som helst, det är ju onödigt att reta upp folk för mycket, och även om jag själv nu tycker att tåg passar in i naturen så vill inte heller jag förstöra särskilt känsliga platser med byggprojekt, så de här grundhänsynstagandena vill jag ändå göra.

Nåväl. Beträffande hur järnvägarna faktiskt ska gå så ser jag i grova drag framför mig tre huvudstråk – som går in i varandra, så det är inget som hindrar att ett tåg kan köra en rutt som omfattar fler än en linje samtidigt, och vika av vid någon av knutpunkterna och fortsätta åt ett annat håll. Tvärtom önskar jag mig just sådan flexibilitet, med lite olika start- och slutpunkter för tågen i tidtabellerna. Men i grunden är det de här tre sträckningarna som gäller. Se kartan, där jag har ritat dem med bruna linjer och den befintliga Bohusbanan i blått. (Linjerna är ej detaljplanerade överallt, jag har ritat ut dem i grova drag.)

Linje A. Myggenäs-Varekil-Henån-Uddevalla.
Linje B. Stenungsund-Myggenäs-Höviksnäs-Kållekärr-Skärhamn-Rönnäng.
Linje C. Ellös-Varekil-Svanesund(-Ljungskile).

Vi tar dem en i taget.


Linje A. Myggenäs-Varekil-Henån-Uddevalla

Jag börjar med att redogöra för denna eftersom det är här vi stöter på det allra största hindret.

För jag vill ju naturligtvis ha en järnväg från Tjörn till Orust, en järnvägsmotsvarighet till väg 160, men grejen är att hela området mellan de båda öarna består av idel naturreservat och Natura 2000-områden – ni ser det själva här intill, på ett utdrag ur kartan ”Skyddad Natur” från Naturvårdsverket. Det är Stigfjorden och västra Askeröfjorden och ön Mjörn och lite till som har olika slags skydd för stränder och vatten och holmar. Och som jag sade förut, dessa områden vill jag inte röra eller störa (även om det ibland går att få tillstånd för exploatering där också).
Nu känns det där i och för sig på ett sätt lite förargligt, för bilvägarna finns ju redan i området, bara för att de råkade byggas innan det var naturskyddat. Hade det varit idag hade de också fått problem, men som det nu är så går det utmärkt att dundra fram i bil i den där naturen medan tåget är stoppat. Det är högst orättvist, men faktum är alltså att jag varken kan eller vill dra någon räls där.

Så hur gör jag då? Ja, då får ju enda lösningen bli att dra järnvägen i tunnel under fjorden, från Myggenäs upp till Varekil på Orustsidan. Det blir naturligtvis dyrare, men rakare, och då undviker man förhoppningsvis att sabba naturvärdena (såvida entreprenören inte gör bort sig med tätningsmedel som på Hallandsåsen). Faktum är att jag redan har funderat på att göra Myggenäs station underjordisk – eftersom Myggenäs delvis ligger på en kulle och det är en ganska trång tätort med både marinor, stränder och rekreationsområden där det är svårt att få plats med en järnväg. Då får det bli så att järnvägen i Myggenäs över huvud taget inte kommer upp till ytan, utan tågen går under vattnet och Stora Askerön och upp i dagsljuset någonstans vid Trätte på Orust. (Att jag väljer att dra linjen just under Stora Askerön har vissa skäl som jag ska förklara närmare i stycket om linje B.)
Väl på Orust kommer järnvägen till Varekil, där stationen kan få ligga i nära anslutning till där det nu är busstation. Efter Varekil går sträckningen vidare upp till Henån, inte helt utmed väg 160 utan längre åt väster, på obruten mark så långt det är möjligt (och delvis gemensamt med linje C, se den redogörelsen). I det backiga Henån blir det bäst om stationen placeras långt ner i samhället, även där nära busstationen, och sedan kan järnvägen få gå rätt in i det där berget som tornar upp sig öster om orten. Här ska jag kanske nämna att det i största allmänhet i hela projektet kommer att krävas en del tunnlar och bergsskärningar, och så blir säkerligen fallet även här, när järnvägen fortsätter från Henån och norrut mot Nötesundsbron.

När det gäller vilken väg linjen ska ta till Uddevalla funderade jag först på att låta den gå på en bro till södra sidan av Byfjorden, och där ansluta till den befintliga Bohusbanan, men jag kan inte låta bli att tycka att det vore fördelaktigt med en järnvägsstation vid Torps stora köpcentrumområde före Uddevalla. Därför tar jag sikte ditåt. Jag ger järnvägen en egen bro- och tunnelled precis bredvid Vindöbron/-tunneln och Nötesundsbron som redan finns för biltrafiken, och även efter det får järnvägen följa vägen ganska mycket, då den egentligen inte har någon annanstans att gå just där. (Märk väl att den i regel får hålla sig till vänster om väg 160, då det är naturskydd mest hela tiden åt andra hållet.) Så småningom kommer vi fram till Torp, och bara några kilometer därefter går det att ansluta till Bohusbanan och ta sig sista biten in till Uddevalla.


Linje B. Stenungsund-Myggenäs-Höviksnäs-Kållekärr-Skärhamn-Rönnäng

Det här blir en pulsåder för Tjörnborna, så det är viktigt att den fungerar bra och att det går fort att komma över. Vilken väg järnvägen ska ta från Stenungsund till Myggenäs är dock en hård nöt att knäcka. Länge var jag inne på att låta den gå parallellt med Tjörnbroleden hela vägen över (på nya egna broar), men detta skulle försvåras av att det blir knepigt att bygga anslutningen från Bohusbanan inne i Stenungsund – en järnvägsviadukt över Stenunge allé och upp mot Stenungsöbron är nog möjlig, men bökig – och även av att västra Stenungsön och vattnet mellan Stenungsön och Källön är … just det, naturskyddat område. Visserligen har jag läst att både Stenungsöbron, Stenungsötunneln och Källösundsbron börjar bli för gamla och senast 2050 kommer att behöva rivas och ersättas av en ny förbindelse (trots naturskyddet), och då skulle man kunna passa på att låta det gå järnväg också på samma led, men det känns ändå som att det blir alltför hiskligt att gå via Tjörnbroarna. På en så strategiskt viktig punkt är det nog dessutom klokt att låta tåget ha sin egen rutt: händer det något med broleden så vill vi inte stå där utan bilväg och utan järnväg!

Därför har jag mer fastnat för det som också faktiskt var min ursprungliga idé, nämligen att man vid utgångspunkten i Stenungsund skulle kunna utnyttja det stickspår som redan går in i det norra industriområdet och ut mot vattnet (se fotot), och ta sig över till Myggenäs därifrån. Går man via Stora Askerön på broar blir det faktiskt också nästan den kortaste vägen.
Men en ny bro från industriområdet till Stora Askerön skulle vara tvungen att bli extra hög, för att inte blockera farleden, och det är kanske över huvud taget inte så praktiskt att lägga räls och två brofästen på den ön. Alltså får det bli en tunnel även här! Jag har ju redan bestämt mig för en tunnel på linje A mellan Myggenäs och Varekil, och om jag då låter den tunneln gå under Stora Askerön så kan linje B få ansluta till linje A där. (Jag räknar med att nedfarten i tunneln från industriområdet kan göras med tillräckligt svag lutning.) Det är smått fascinerande att placera ett slags underjordisk järnvägsknut dold under den lantliga Stora Askerön, men helt ologiskt är det faktiskt inte eftersom ön rent ”fågelvägsmässigt” utgör en mittpunkt i STO-regionen. (Att följden sedan skulle bli en egen järnvägsstation åt de båda Askeröarna, där jag själv råkar bo på grannön Lilla, är bara en välkommen bonus. 😊)
Vi får alltså en underjordisk station på Stora Askerön, där det går järnväg åt tre håll under vattnet, som en trippel-tunnelbana. Givetvis gör vi ett triangelspår där också, så att det går att köra både Varekil-Myggenäs, Myggenäs-Stenungsund och Stenungsund-Varekil efter behag. Och på samma spår som linje A kommer sedan alltså linje B över till Myggenäs och dess likaledes underjordiska station, utan att ha tappat alltför mycket tid. Simsalabim!

Hur blir det med linje B efter Myggenäs då? Jo, den får komma ut i det fria igen någonstans vid Gamla Myggenäs och sätta kurs mot Höviksnäs (mestadels över öppna fält). Höviksnäs får sedan sin station någonstans i närheten av Häggvallrondellen.

Från Höviksnäs kan järnvägen följa den s.k. Wallhamnsrakan på väg 169 – där har jag faktiskt en gång rentav sett en visionär teckning av en järnväg längs just det stråket, gjord av några studenter på Chalmers, och jag hakar gärna på den idén. Ett stickspår ner till Wallhamn får det också bli för godstrafiken, och själva linjen fortsätter genom mestadels obebyggd terräng bort till Kållekärr. Inga problem där, och fram till Skärhamn är det också ett ganska öppet landskap där tåget inte borde innebära något nämnvärt intrång. Väl i Skärhamn är nog den mest idealiska platsen för en station områdena kring Ica Nordevik.
Sista biten mellan Skärhamn och Rönnäng tar bergknallarna vid, vilket innebär att det blir en hel del bergsskärningar och kanske också en bro över viken vid Aröd, men det borde väl gå. I det gyttrigt bebyggda Rönnäng blir det sedan en säckstation som nog med nödvändighet får ligga i utkanten: vid ishallen ungefär.


Linje C. Ellös-Varekil-Svanesund(-Ljungskile)

Ellös, som är det centrala navet för västra Orust, blir utgångspunkten för denna linje. Vi lägger en säckstation där – kanske inte för långt in i samhället eftersom det är mycket berg och höjder här och var, men i närheten av idrottsplatsen kanske … dessvärre är jag ingen expert på just Ellös. Men jag vet att öster om samhället tornar en stor bergsförkastning upp sig; väg 178 tar sig upp för den genom en lång brant backe, men det kommer inte järnvägen att kunna göra. Det får bli en tunnel in i berget där istället och så kommer tåget upp i det fria några kilometer senare, efter en mer skonsam stigning inne i tunneln.
Över huvud taget tänkte jag att denna linje inte behöver följa väg 178 så mycket, utan jag drar den lite mer norr därom (men utan att råka komma in i området runt Rödsvattnet där det är naturskydd). En station i närheten av köpmeckat Göksäter skulle kanske inte vara så dumt heller, så jag låter järnvägen stryka förbi där, och sedan ansluter linje C till linje A någonstans mellan Henån och Varekil. Med ett triangelspår givetvis, för åter igen, jag vill gärna att tågen ska kunna gå med lite olika kombinationer av start- och slutpunkter, och om det kan gå direkttåg Ellös-Henån-Uddevalla är det inte helt fel.

Annars blir det nu alltså Varekil som linjerna C och A fortsätter till på gemensamt spår, och efter Varekil kommer den punkt (vid Trätte) där linje A dyker ner för att ta sig under vattnet via Stora Askerön ner till Myggenäs. Linje C får då istället fortsätta till Svanesund, där den avslutas med en säckstation. Ett upplägg som kan förefalla något underligt, men om man tänker efter så blir det ju faktiskt så att om vi har ett triangelspår även vid nämnda punkt vid Trätte så kan det gå tåg från Svanesund även ner mot Myggenäs och Stenungsund – det kan faktiskt gå rätt fort det med, även om det inte är samma väg som Svanesundsborna just nu tar bil- och bussledes till Stenungsund (via färjan och Ödsmål).

Men om man insisterar på att järnvägen borde få fortsätta även efter Svanesund, då föreslår jag att man som ”option” utnyttjar den ”Orustbro” som varit planerad ända sedan 1940-talet (ursprungstanken var att den skulle byggas samtidigt med Tjörnbron) och som nu faktiskt verkar kunna bli av vad det lider, placerad strax norr om Svanesund. Den nya Orustbron kan då med fördel göras till en kombinerad landsvägs- och järnvägsbro (eller två broar bredvid varandra) och från bron kan järnvägen få gå upp till Ljungskile, så blir det ytterligare en förbindelse mot Uddevalla den vägen. Eller om man går ner mot Stenungsund istället efter bron, men som det nu ser ut på min karta så tycks detta något överflödigt.
Var Svanesunds station ska ligga beror nog lite på vilket alternativ man väljer: ska linjen fortsätta över Orustbron är det nog bättre att följa bilarnas anslutningsväg och alltså ha stationen i Svanesunds utkanter (se karta över de två alternativ som finns för ny väg till den blivande bron vid Svanesund), men en säckstation kan placeras närmare ortens centrum.


En alternativ variant

Nu borde jag egentligen vara klar med min beskrivning, men medan jag har funderat igenom det här har ett alternativt scenario dykt upp och jag har tidvis haft rysligt svårt att välja mellan det och det här som jag just föreslagit. Så jag ska ta och beskriva kort hur alternativet skulle vara.

Det ser till stora delar likadant ut, förutom biten mellan Stenungsund, Myggenäs, Varekil och Svanesund. För som jag redan har sagt så skulle man ju kunna tänka sig att dra järnvägen Stenungsund-Myggenäs precis via Tjörnbroarna: passa på att bygga järnväg i samband med att det ändå byggs en ny Stenungsöbro, Stenungsötunnel och Källösundsbro, senast 2050. Jo men visst – om någon nu anser att det är vansinnigt att bygga tunnlar via Stora Askerön så kan vi köra på den idén istället och kanske komma undan lite billigare.
I så fall tar vi faktiskt och bygger den där anslutningen från Stenungsund upp på den nya Stenungsöbron, och sedan får väg och järnväg följas åt en bit – och när den stora Tjörnbron och bron över Tjörnbro parks camping kommer så får tågen egna broar alldeles intill. Väl framme i Myggenäs åker de in i den underjordiska stationen där, och inne på den stationen möter linje B linje A (med triangelspår). Vad linje A beträffar så måste den fortfarande gå i tunnel upp mot Varekil, men med det här alternativet behöver inte den tunneln heller gå via Stora Askerön, utan då kan den ta den allra rakaste vägen och utmynna någonstans norr om Säckebäck på Orust, innan den når Varekil. (Kanske kan den få snudda vid Lilla Askerön på vägen, med en nedgrävd station där istället? 😊) Slutligen innebär detta alternativ också att Svanesund inte kan utnyttja någon sväng ner via Stora Askerön till Stenungsund, men det kan man kompensera genom att linje C får fortsätta på den nya Orustbron som jag redan beskrivit, och sedan gå ner till Stenungsund, med anslutning till Bohusbanan någonstans vid Ödsmål. Kanske med möjlighet att nå Uddevalla därifrån också.


Några kompletterande kommentarer

Det här är alltså mitt föreslagna järnvägsnät för Tjörn och Orust. Verklighetsfrånvänt kanske, men i mitt tycke en ljuvligt fascinerande tanke, för jag vill kunna hoppa ombord på ett tåg här i min egen hemtrakt. Stå på Varekils station och plötsligt se i fjärran hur ljusen från framänden på det annalkande tåget från Rönnäng med destination Ellös bryter igenom morgondimman … ja, nu kommer tåget! 😊
Under tankearbetet har jag förstås märkt att det inte är lätt att komma på en lösning som skulle funka optimalt och ge alla de berörda orterna snabb ömsesidig tågkontakt med varandra och med Uddevalla och Göteborg, men det här är nog det bästa jag kommit på. Genom alla de triangelspår jag föreslår möjliggörs också den flexibilitet jag är ute efter: att vissa avgångar t.ex. kan vara direkt Rönnäng-Henån-Uddevalla, andra Göteborg-Stenungsund-Varekil-Ellös, andra Svanesund-Myggenäs-Rönnäng, andra Göteborg-Stenungsund-Svanesund, you name it.
Sedan känner jag mig förstås på ett sätt inte helt nöjd med att det blev så mycket tunnlar – för dels blir det dyrt, dels skulle ju en av tjusningarna med järnväg på Tjörn och Orust vara att man ser en del bohuslänsk natur under resan och det gör man nu ibland inte med mitt förslag, särskilt inte kring mittpunkten vid Askeröfjorden. Eventuellt skulle man kunna överväga att ändå ha bro istället för tunnel på åtminstone något av partierna där, och att låta en del av linjen på Stora Askerön gå ovan jord. Om man nu inte vill övergå till Tjörnbrovarianten! Men det där lämnar jag till diskussion.

Vidare har jag inte nämnt vissa tekniska aspekter, som det där med planskilda korsningar och inte minst ifall det ska vara enkel- eller dubbelspår på mina järnvägar. Här föreställer jag mig att det i regel får bli enkelspår, eftersom det skulle ta för stor plats annars (jag är ju inte direkt ute efter stambanor utan mer små lokala linjer), men att det förstås är dubbelspår på stationerna och att mötesplatser förekommer här och var. Och i de längre tunnlarna är nog dubbelspår att rekommendera.

Slutligen en extra idé som jag måste nämna: Förutom att jag har med den där ”optionen” att förlänga linje C från Svanesund upp mot Ljungskile, så finns det en annan spännande option, och det är att låta linje B fortsätta efter Rönnäng – gå över till Kungälvssidan, kanske med landning i Tjuvkil eller där omkring, och därefter ansluta till Bohusbanan strax norr om Ytterby. I det fallet måste det dock helt klart ske i form av ännu en tunnel under havet, och det blir då en väldigt lång sådan, så det är kanske inte värt att ha med i beräkningen … men en viss tidsvinst skulle det onekligen bli för de boende på västra Tjörn om det fanns en sådan genväg från Göteborgshållet till Rönnäng och Skärhamn.
På samma sätt är det frestande att inte nöja sig med ändpunkt för linje C i Ellös utan börja föreställa sig en länk därifrån (via tunnlar eller broar) över till Lysekil …

Ja, här kan man hålla på och länge och fundera, och det är precis vad jag har gjort också. Sedan ska ni, åter igen, kanske inte ta så allvarligt på det här förslaget (med alternativ) – ni behöver inte omedelbart dyka på mig för att jag vill förstöra er närmiljö med fula järnvägsspår, jag har ju inte detaljplanerat något! 😊 Men om jag har lyckats sätta er fantasi i rörelse så har jag kanske ändå uppnått någonting.
Mitt bland alla mina vilda påhitt finns det dessutom en realistisk omständighet att tänka på. För närvarande är Tjörnbroleden hårt belastad av vägtrafiken, och det är något som bara måttligt kommer att lösas av en ny Orustbro (det har Trafikverket själva sagt). Problemet kan dessutom bli värre så småningom, då Tjörns och Orusts befolkning kommer att öka och säkert turismen också. Alltså kommer det på sikt att behövas ny och uppdaterad infrastruktur till öarna i fråga. Och vad är det då som säger att de nya byggena bara måste utgöras av vägar? Det kan väl lika gärna vara järnvägar också, till på köpet så här i en tid då det är viktigt med multimodala transporter? Då kan det bli läge att fundera som jag har gjort nu, fast mer på allvar.

Så sätt igång bara, låt er inspireras av mina spekulationer och kom gärna med synpunkter och egna förslag! Bara ni alltså inte genast avfärdar järnvägsbyggen på Tjörn och Orust som en omöjlighet för all framtid. För det sväljer jag inte.