Igelkotten recenserar en TV-serie: Ronja Rövardotter

(recension april 2024)

Hur bär man sig åt för att göra en remake av något så ikoniskt, något så etablerat i det svenska hjärtat, som Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter?
Jag har ställt mig den frågan förut – jag skrev ju faktiskt för några år sedan en text här på bloggen där jag gick igenom alla gamla Astrid Lindgren-filmer och om de skulle kunna göras om eller inte. I Ronjas fall så drog jag slutsatsen att det nog kunde vara värt ett försök, eftersom den gamla filmen från 1984 ändå har vissa svagheter. Men samtidigt insåg jag att det verkligen inte blir lätt, när den filmen är så inrotad som den är och har helt oumbärliga inslag i form av ett klyftigt manus, minnesvärda rumpnissar och vildvittror och inte minst Björn Isfälts fantastiska musik (både i form av instrumentala teman, visor, rövarsånger och danser). Hur skulle man kunna hantera det arvet och ersätta det med något nytt?
Nu har jag och resten av Sverige fått svaret, i och med att den ”nya Ronja” har kommit i form av en TV-serie på Netflix. Tolv avsnitt sammanlagt, de sex första har funnits ute ett par veckor, de sex avslutande kommer lite senare, men recensera serien kan jag göra redan nu när jag sett färdigt första halvan.

Den naturliga rakt-på-sak-frågan som alla läsare vill att jag ska svara på direkt är förstås om den nya Ronja är bättre eller sämre än den gamla.
På det svarar jag att det i och för sig inte är så lätt att jämföra, eftersom själva formatet är så annorlunda – det är skillnad på en dryga två timmars långfilm och en hel serie som sammantaget kommer upp i betydligt mer tid än så – men i det stora hela så blir det ändå så att jag konservativt nog tycker att den gamla var bättre.

Inte så att den nya inte har sina fördelar, det har den visst. Bättre specialeffekter är det första jag tänker på givetvis, och i alla fall delvis bättre skådespelare: i synnerhet är barnskådespelarna bättre nu. När jag väl hade vant mig vid de två nya unga huvudrollsinnehavarna Kerstin Linden och Jack Bergenholz Henriksson som Ronja och Birk (och vid att Birk inte är rödhårig längre), så kunde jag inte undgå att konstatera att de faktiskt spelar riktigt bra och inlevelsefullt mot varandra; kemin mellan dem blir till på köpet bättre och bättre för varje avsnitt. Det är skillnad mot de gamla Ronja och Birk som mest bara rabblade upp sina repliker enligt äldre Astrid Lindgren-filmtradition.

Om vi ska dröja oss kvar vid det där med skådespelarna så är det också flera andra av dem som kanske inte direkt förbättrar sina rollkaraktärer från den gamla filmen, men som inte försämrar dem heller. Det gäller t.ex. Johan Ulveson som Skalle-Per – det blir förstås inte samma sak som när Allan Edwall spelade rollen, men det blir en utmärkt Skalle-Per ändå och det var nästan väntat med Ulvesons proffsighet som komiker. Likadant med Krista Kosonens Lovis: hon är stillsammare än Lena Nyman men har samma kombination av pondus och omtänksamhet.
Mattis däremot är jag mer tveksam till. Som jag skrev i mitt nämnda inlägg om Astrid Lindgren-filmerna så har jag aldrig riktigt gillat Börje Ahlstedts rolltolkning som Mattis i den förra Ronja-filmen, och Christopher Wagelin gör nu visserligen rollen i fråga på delvis ett annat sätt, men helt och hållet har han inte släppt den djupa respekten för föregångaren utan tar efter den (fast mer tamt). Jag är fortfarande inte riktigt säker på att det här är den Mattis jag helst velat se på skärmen.
Vad gäller alla Mattisrövarna så känner jag att de nu har blivit ett kollektiv i högre grad än i den förra filmen (och i boken). De fäller diverse repliker om saker och ting, på olika dialekter, men förutom åldermannen Skalle-Per har ingen av dem hittills fått någon större roll i handlingen – med ett intressant undantag. Jag hade gärna velat se rövarna få ta lite mer plats, när det nu finns speltid så det hade räckt till det. Här måste jag förresten självfallet nämna att en gammal vän till mig som är skådespelare är med i rövarbandet: jag nämner inga namn men han spelar Fjosok. 😊 Det är ju riktigt kul att se honom förstås, men tyvärr är han egentligen med för lite för att jag ska kunna säga något om hans insats, och det är på något sätt symptomatiskt för den här nya Ronja-versionen: för lite rövare!

Något som däremot finns med i nya Ronja, och som tar förhållandevis stor plats, är en uppsättning nya rollfigurer på annat håll i bygden runt Mattisskogen. Det är framför allt det som seriemakarna har använt det nya breda formatet och speltiden till. I boken och i den gamla filmen nämns ju ”fogden” och hans knektar som bekämpar Mattis- och Borkarövarna, och nu får vi bekanta oss lite mer med dem och med folket i närmaste by, med Vera Vitali som nitiskt rövarbekämpande kvinnlig fogde som smider diverse intrikata planer för att komma åt Mattis och Borka. Hennes skådespelarinsats är det inget fel på, och jag håller med om att man i tidigare Ronja-versioner onekligen blivit lite nyfiken på allt det där som aldrig nämns om trakten där Ronja bor och om personernas bakgrund (hur har Mattis rekryterat alla sina rövare, och hur kommer det sig att de har ”hört glunkas om” att Borka och Undis har en unge?). Sådana kunskapsluckor får man till viss del utfyllda genom den här kraftiga utökningen av Ronja-berättelsen. Det blir också rätt intressant när en av fogdens planer visar sig gå ut på att ha en hemlig informatör utplacerad bland rövarna i Mattisborgen.
Men trots detta känner jag ändå att det kanske ändå är att gå lite väl långt att introducera så pass mycket bihandling som är direkt ”icke-kanon”. Vi hamnar ganska långt från den rätta Ronja-känslan i de scenerna, och även om jag har förståelse för att det behövs några fler kvinnliga karaktärer, så hade jag nog föredragit att några av rövarna hade gjorts kvinnliga istället för att den där fogdebyn får ta så stor plats. (Jag tror då rakt inte att Astrid Lindgren hade misstyckt till kvinnliga Mattisrövare, särskilt inte som det ju faktiskt råder jämställdhet i Ronja-boken – det är aldrig någon som ifrågasätter att Ronja ska bli nästa hövding fast hon är tjej.)
Ska man nu göra en massa egna påhittade tillägg till boken så är det dessutom bättre med sådana tillägg som mer är vidareutvecklingar av detaljer i originalet. Det finns en del sådant också, som att vi nu får se lite mer av hur Birk har det hemma i Borkafästet (att stämningen inte är riktigt lika hjärtlig där som i Mattisborgen har man ju fattat tidigare, men nu beskrivs det lite mer) och att Ronjas tilltag att förse Birk med mat på vintern leder till intriger på båda sidor om Helvetesgapet. Samt förstås att Mattis rövande (som beskådas av en förskräckt Ronja) problematiseras mycket mer konkret här i nyversion än på 80-talet.

Bakom alla fördjupningar och nyintroduktioner så finns förstås själva ramen i Ronja Rövardotter-sagan kvar i den nya serien – men där kommer också en av dess allra största svagheter in. Nämligen att precis som i det enskilda fallet med Mattis, där Börje Ahlstedts skugga hänger tydlig över Christopher Wagelins skådespel, så hänger skuggan av den gamla Ronja-filmen kvar väldigt mycket över serien i det stora hela. Det är som att seriemakarna har en så oerhörd respekt för den gamla filmen att de inte har vågat släppa den för mycket, och resultatet har blivit att Ronja-serien till stora delar känns som en karbonkopia av originalet. Framför allt gäller detta musiken. Björn Isfälts soundtrack var förvisso strålande och inte lätt att ersätta, men här har man nästan inte ens försökt … flera av den gamla filmens teman och melodier finns faktiskt kvar här. Vargsången är alltjämt den gamla versionen, och en variant på ”ram-pu-ba-pu-ba-bum”-temat får tjäna som intromusik. Man kan fråga sig vad det är för mening med att göra en ny film om man så våldsamt blinkar åt den gamla? (Den musik som faktiskt är ny når sedan förstås inte heller upp till Isfälts, men det är ändå ingen anledning att gardera sig genom att behålla hans.)
Över huvud taget är det många detaljer som respektfullt har behållits, och ibland tekniskt gjorts bättre, men som ändå inte lyfter. Rumpnissarna går väl an, men vildvittrorna skriar inte lika coolt längre, de underjordiskas locksång har mest blivit ett susande ljud, rövardanser förekommer men kommer inte igång. Och något jag verkligen saknar (förutom den fina sjungande damen som skriker en enda lång ton i en halv minut när hon och hennes följe blir rövade) är alla de komiska repliker som år 1984 var ett resultat av Astrid Lindgrens och Tage Danielssons vidunderlighet i kombination:
”Hon liknar far sin, tror jag.” ”Nä, nu ska du inte vara elak.”
”Om det skulle komma nån ogärningsman och tas med Lovis, då får jag nog hålla min hand över ogärningsmannen!”
”Han vet väl inte hur man gör!” ”Åja, skryt lagom!”
Jag begär inte att samma repliker ska förekomma nu med, men nu har de försvunnit utan att några liknande vitsigheter kommit istället, och samma känsla får jag på något sätt för hela Ronja Rövardotter à 2024.

Allt är förstås inte negativt med serien – den har som sagt flera fördelar också, och jag tycker absolut att den är värd att titta på, i jämförelsesyfte om inte annat. Det kan ju dessutom hända att den lyfter rejält under andra halvan som inte kommit än.
Men min känsla är att upphovspersonerna, när de fått tillfälle att breda ut sig och göra lång TV-serie av Ronja, har riktat in sig på lite fel detaljer och breddat på fel ställen och i gengäld gjort de delar som är trogna mot originalhistorien ganska urvattnade, i ren ängslan att råka göra om dem för mycket.

TV-serie: Ronja Rövardotter, Netflix.
Betyg: 6 av 10.

Igelkotten recenserar en bokserie: Logan-serien, Mildred D. Taylor

(recension mars 2024)

Jag har en gammal favoritbokserie som jag gillade redan som nioåring, och som jag också har ägt sedan dess och som har följt mig genom livet, ständigt stående i bokhyllan för mig att ta fram och läsa om och slöbläddra i. Det är en serie som både har bidragit både till min allmänbildning och till min rättskänsla, och som har satt en viss prägel på min litterära smak. Ändå är inte böckerna särskilt kända bland svenskar (jag har inte träffat många andra som har läst dem).
Vilka böckerna är? Jo, det är Mildred D. Taylors böcker om familjen Logan och deras öden i de rasistiska sydstaterna i USA från 1930-talet och framåt.
Det är egentligen lite svårt att avgöra vilka böcker som ingår i serien, för det finns flera spinoffs och prequels till den. Men de tre som jag anser hör ihop och som jag är bekant med är Roll of Thunder, Hear My Cry (svenska Svart arv), Let the Circle Be Unbroken (Bryt inte ringen) och The Road To Memphis (Vägen till Memphis). De två förstnämnda fick jag i min ägo 1987, och den tredje kompletterade jag med i mitten av 90-talet någon gång. Senare har jag dessutom skaffat dem alla tre på engelska – så pass stor är min förtjusning i dem att jag tyckte det var värt det att få läsa dem i original.
Och faktiskt så har det nu precis på senare år också kommit en fjärde och avslutande del, som heter All the Days Past, All the Days To Come. Den köpte jag också så snart jag fick veta att den fanns, men den har inte kommit ut på svenska, så det är den första i serien som jag läst enbart på engelska.

Böckerna handlar alltså om den svarta familjen Logan som bor i Mississippi på 30- och 40-talet, och som är så lyckligt lottade så att de har en egen liten bit jord där de odlar sin bomull. Den där jordplätten måste de självklart kämpa bittert för att behålla i kärva depressionstider, samtidigt som de och deras vänner får utstå allt möjligt annat jobbigt som diverse vita i grannskapet ställer till med. Huvudperson och jag-berättare är Logan-familjens dotter Cassie, en ganska hetlevrad pojkflicka som inte utan vidare accepterar att bli trampad på hela tiden. Hon är nio år i början av den första boken och börjar närma sig tolv i slutet av den andra; de två böckerna hänger hyfsat väl ihop. I bok tre har vi gjort ett litet hopp och Cassie har blivit sjutton år, och i den sista, nyare, fjärde boken är hon vuxen (och gör så småningom juridisk karriär) och då accelererar tempot rejält när man får följa hennes och familjens vidare öden under ett antal år, vid det laget även utanför Mississippi, och med anknytningar till 60-talets medborgarrättsrörelse som Logans blir en del av. (Böckerna blir mognare i takt med Cassie; bok ett är snarast en barnbok, om än för lite större barn, medan det i slutet är unga vuxna som är målgruppen.)
Till stor del bygger de här böckerna på författaren Mildred D. Taylors egen bakgrund och på sanna släkthistorier från Mississippi som hon fick höra av sin pappa – Cassies storebror Stacey bygger mycket på honom, en släktparallell som blir särskilt uppenbar i bok fyra.
Nämnas ska förresten också att den första boken Svart arv, som är den mest kända, även har gjorts som TV-serie, så tidigt som 1978 (året efter att boken först kom ut i USA). Jag har sett vissa partier av den TV-serien: inte hela eftersom den bara finns fragmentvis i en väldig oordning på Youtube, men det kan egentligen kvitta, för att döma av det jag sett så gör serien inte boken rättvisa riktigt. Största fördelen med den är att man får se ordentligt i bild hur landskapet egentligen ser ut där i Mississippi; som svensk har man annars en aning svårt att föreställa sig det.

För att återgå till böckerna så minns jag att jag slukade Svart arv när den kom på svenska och jag fick den via min barnbokklubb. Jag var då nio år precis som Cassie, och jag blev verkligen gripen och upprörd av hur de svarta i boken behandlades av de vita. Att Sydafrika körde med apartheid visste jag ju då 1987, men att det för inte så länge sedan hade varit lika orättvist i USA var något nytt för mig. (Jag hade nog blivit ännu mer upprörd om jag hade vetat att det fortfarande inte alltid är så lätt att vara svart i USA.)
Så jag levde mig riktigt ordentligt in i berättelsen – jag har en tendens att gärna engagera mig just i böcker som beskriver orättvisor och nedrigheter av olika slag, och Logan-serien passar helt klart in i det facket. Den skakade verkligen om känslorna på mig kan man säga, och det tycker jag definitivt är en egenskap som en bra bok ska ha. Jag fäste mig ganska mycket vid bokpersonerna också, för Mildred D. Taylors böcker har ett ganska rejält tilltaget persongalleri med både snälla svarta, elaka vita, snälla vita och elaka svarta karaktärer (och vissa som är lite mittemellan), alla minnesvärda och bra skildrade. Och det är mycket spännande och intressanta saker de får vara med om där ute på landsbygden i 30-talets Mississippi. I samtliga böcker (utom möjligen den tredje, som har en mer rak handling) sker för övrigt berättandet lite ”episodvis”, med olika småintriger som avlöser varandra, även om de har en gemensam nämnare och känsla. Denna krönikeartade berättarform är jag rätt förtjust i.
Mitt nioåriga jag gottade sig förstås särskilt åt de tillfällen i den första boken Svart arv då Cassie faktiskt får revansch på dem som behandlar henne illa (bland annat gräver hon och hennes syskon en ambitiös fälla för de vita barnens skolbuss som brukar stänka ner dem med lera). Men man kan också mycket väl engageras av syskonen Logans strulige vän T.J. och hans sorgliga öde (domstolsprocessen i början av Bryt inte ringen är nog en av de bästa litterära rättegångar jag vet), av Cassies föräldrars försök att bojkotta den lokala lanthandeln som ägs av tre våldsamma rasistiska bröder, av den ”förening” där såväl svarta och vita tillsammans försöker börja engagera sig fackligt mot bomullsplantagernas orättvisor, eller av det tillfälliga men ödesdigra vredesutbrott från en av bipersonerna som leder till att Cassie och hennes gäng måste fly ut på en ofrivillig och otrevlig road trip i Vägen till Memphis.
Läser man alla böckerna i sträck kan det förstås hända att man efter ett tag börjar tycka det är tjatigt med alla dessa trakasserier och gliringar från de vita elakingarna, men å andra sidan gör alla bokpersonernas olika icke-rasrelaterade relationer och intriger med varandra mitt i alltihop att det hela tiden blir variation. Det finns också utrymme för moralisk eftertanke, med alla de situationer och problem som rasmotsättningarna och de trångsynta förväntningarna leder till där i USA-södern.

Som barn var jag så pass förtjust vid läsningen att jag inte tänkte så mycket på de mer negativa sidorna med böckerna, något som jag kanske gör i högre grad idag. Som till exempel att Cassie och hennes syskon nästan helt okritiskt sväljer det som deras pappa och i synnerhet deras koleriske farbror säger till dem, trots att dessa båda är lite väl onödigt misstänksamma mot vita (farbror Hammer gör sig egentligen skyldig till omvänd rasism). Jag tyckte förvisso även när jag läste som barn att de där vuxna var lite dumma – pappa David tvekar inte heller att i sann amerikansk anda ta till läderremmen när barnen misskött sig – men det bidrog ju egentligen mest bara till dramatiken i historien. När man däremot läser de partierna som vuxen kan det framstå som att författarens egen sensmoral är att svarta och vita ska vara skilda åt och att inget någonsin kan ändra på det. I den sist utkomna fjärde boken ställs det där ännu mer på sin spets, för då får Cassie själv tillfälligt ihop det med en vit man, utan att det i slutändan blir några riktiga signaler till läsaren att det är okej.
Men å andra sidan finns det också flera scener i bokserien där svarta och vita hjälper varandra, och i serien som helhet tycker jag allt att förbrödring och vänskap över rasgränserna uppmuntras. Dessutom är de två kanske allra mest sympatiska karaktärerna i bokserien vita: familjen Logans anmärkningsvärt rättvise advokat herr Jamison, och deras vite grannpojke Jeremy som envisas med att vara de svarta barnens vän trots att han blir grymt bestraffad för det av sitt rötägg till pappa.

Hur är det då att läsa de här böckerna på engelska? Ja, det är ju självklart lite skillnad gentemot svenskan... originalspråket är verkligen härligt. Alla pratar typisk sydstatsdialekt, sådan som en engelsk grammatiklärare skulle slita sitt hår i förtvivlan över, och säger y’all och Lordy och sho’ is och I knows ... för att inte tala om de säregna slangorden: redneck, peckerwood, yankee (i betydelsen nordstatare). Och folks smeknamn sedan: Big Ma, Little Man, Mama Batie, med flera. Det är samma sydstatsatmosfär som i Onkel Toms stuga eller Borta med vinden (även om jag alltså alltid har föredragit att läsa de här böckerna framför dessa).
Men trots det engelska språkets färg och särprägel har jag konstaterat att de svenska böckerna faktiskt är väldigt bra översatta. Självklart har de inte kunnat behålla hela den känsla och stämning i språket som finns i originalet, men det är ju inte heller möjligt. Översättaren Karin Nyman har ändå lyckats göra det bästa möjliga av ett väldigt svårt original, bland annat genom att ha en sorts talspråk i dialogen – men där många andra översättare markerar talspråk genom att antingen bara stava slarvigt (typ ”ja dä ä dä”) eller använda någon svensk dialekt (t.ex. skånska, vilket inte skulle se så snyggt ut i munnen på afroamerikaner...) har hon fått till en egen hemkonstruerad variant som känns hyfsat trovärdig. Uttryck och ordval som ”det dära”, ”fall det går bra” och ”gubbtjyv” är i mitt tycke helt okej motsvarigheter. Och underligt vore väl om inte Karin Nyman hade språket i sin hand, för hennes mamma råkar ju vara ingen mindre än Astrid Lindgren.

Nu har som sagt den senaste boken, All the Years Past, All the Years to Come, inte översatts. Den kom på engelska för några år sedan, och jag har faktiskt rentav frågat Rabén & Sjögren (som gett ut de tidigare Taylor-böckerna) om de tänker sig att ge ut en svensk version. Vilket de inte gör. Synd, för även om jag fattar att boken kanske inte skulle sälja så bra (det har gått för många år sedan föregångarna kom, och inte heller de slog ju på allvar i Sverige riktigt) så tycker jag personligen det vore värt att få serien avslutad även på svenska.
Det är ju också så att det kliar i fingrarna på mig personligen … som den som läst detta nu förmodligen har fattat så är jag både insatt och förtjust i familjen Logans värld, så nog är det en rolig tanke att få översätta den sista boken, om inte Karin Nyman själv skulle göra det.
Men oavsett vilket så tycker jag att serien är högst läsvärd. Den ger insikter och inblickar som verkligen inte skadar (särskilt inte i dessa tider då utvecklingen verkar gå bakåt och det blir fler som tycker det är fult att vara ”woke” …), och med sitt persongalleri och alla sina småhistorier (som bildar en helhet) ger de en läsupplevelse som jag på sätt och vis är förvånad över att inte fler har uppmärksammat genom åren.

Bokserie: Mildred D. Taylor, Svart arv/Bryt inte ringen/Vägen till Memphis, översättning Karin Nyman, Rabén & Sjögren – samt All the Days Past, All the Days To Come, Viking.
Betyg: 9 av 10.

Algoritm-konferens (ett skämt)

Egentligen borde någon skriva en sketch om sociala medie-algoritmer som har konferens och diskuterar sina offer.
Jag kan bidra lite med hur det förmodligen låter när de diskuterar mig.

”Alltså, den här snubben klickar bort mina förslag hela tiden, jag fattar inte vad jag gör för fel? Han gillar ju sport, så jag föreslår honom både AIK och Djurgården och Västerås SK och HV 71 och Bollnäs GIF och Rögle och allt möjligt, men inget av det vill han se. Vad ska vi göra?”
”Äh, fortsätt bara, förr eller senare måste du väl träffa rätt. Du vet, det är precis som när jag visar honom olika hembygdssidor eftersom han verkar vara intresserad av Sveriges geografi. Det funkade inte med ‘Du vet att du är från Avesta när ...’ och ‘Bilder från det gamla Falköping’ och ‘Vi som älskar vårt Mörrum’, men jag märkte att han tittade i två sekunder på en vacker utsikt över kyrktornet i Åmål. Vi närmar oss! Snart har vi honom!”
”Ja, det där med utsikter verkar han ju gilla. Inte för att skryta då, men jag fick honom att stanna upp och sluta rulla i tio sekunder när jag visade honom en AI-bild på en svindlande bergstrappa i Bolivia. Åtminstone tror jag att den var AI.”
”Bosse, du är själv en AI.”
”Ja ja, men i alla fall. Såna grejer funkar på honom. Ta och fejka ett extra högt kyrktorn nånstans så gör han ännu längre uppehåll och vi blir befordrade till superalgoritmer.”
”Och snart har vi kartlagt hela honom! Alla hans innersta tankar! Och konverterat dem till Facebookform! Jii-haa! Då bara rullar pengarna in!”
”Lugn nu, en sak i taget. Tänk bara på att maskinöversätta ordentligt allt han ser. Han är ju svensk, så då uppskattar han att få allt på svenska direkt.”
”Ja, och dessutom är han översättare och språkintresserad, då blir det ju extra kul för honom att se vad vi kan göra med språk.”
”Men han funderar på att byta yrke, det har jag snappat upp när jag har tjuvlyssnat.”
”Va? Varför säger du inte det förrän nu? Visa honom lite förslag då! Lantbruksgymnasier till exempel. Han bor ju ute på landet.”
”Då gillar han säkert bilar också, det gör lantisar. Jag tar och föreslår honom en veteranbilsklubb. Sisådärja. ... Va? Han klickade bort den!!! Varför det? Han gillar ju fordon! Tåg och sånt.”

”Varför ska vara människor vara så oförutsägbara hela tiden?”
”Det är de inte egentligen, de bara trilskas och har inte fattat ännu att det vi som har koll på dem och ger dem Den Finaste Upplevelsen. Ta det lugnt. Visa honom en lättklädd dam, det slår aldrig fel, han höjer säkert på ögonbrynen en sekund i alla fall, han är ju man.”
”Ssssch! Vi ska inte vara fördomsfulla och biased nuförtiden har du väl hört, utan inkluderande, det är nya direktiv!”
”Äsch, vad är det för woke-trams, släng in en dam bland hans reels nu. Han behöver en del nya vänner förresten, han har inte kommit upp i 200 än, det kan omöjligt motsvara hans vänkrets IRL. Jag tar och föreslår den här typen som tre av hans vänner är vän med. Och de här 84 ABBA-grupperna vill han säkert vara med i, varför ska han nöja sig med en?”
”Nu börjar det bli matdags för honom, vad har han sagt att de ska ha till middag idag?”
”Spaghetti carbonara tyckte jag han sa. Jag registrerade i alla fall att han köpte bacon häromdagen. På Ica. Jag gav honom genast ett förslag på bacon från Coop, men han köpte inte det. Fattar inte varför. Ja, hur som helst så ska de ha spaghetti carbonara.”
”Perfekt! Visa honom ett läckert recept på ravioli från ‘Vi som lagar italiensk mat’! Och något pastasåserbjudande från Ica i Lycksele samtidigt.”
”Добрый вечер Путин!”
”Va? Vem var det där?”
”Det var bara en av de nya kollegorna, inget att bry sig om. Lägg nu in lite nya grejer så han har nåt att kika på till middagen. Några plumpa sexistiska skämt och ett par konspirationsteorier om röda SVT och kriminella muslimer och klimatbluff. Och vad sägs om den här? ‘Svenska Malmö FF-fans’. Han håller ju på FF. Va? Han blockerade den också!”

Igelkotten recenserar en film: Chocolat

(recension februari 2024)

I vår familj har vi en mycket lustig tradition. Vi samlas alla fem och ser på filmen Chocolat varje år någon gång i februari eller mars, under fastan. Och så äter vi en massa choklad medan vi tittar.
Allt började med att hustrun och jag såg Chocolat någon gång för många år sedan, och tyckte att den var bra och skaffade den på köp-DVD, och eftersom den utspelar sig i fastan så fick vi för oss att vi skulle titta på den när det var fastan för det passade ju bra. Det gjorde vi sedan fler gånger. Dessutom tillkom ganska snart chokladen som tillbehör, för man kan nämligen inte titta på en film som Chocolat utan att bli sugen, så då började vi äta choklad till. Mycket snart hade det hela blivit en tradition och en ritual – att se Chocolat och äta en hel liten chokladbuffé. Sedan fick även våra tre ungdomar nys om det hela, och nu vill de också vara med varje gång, och på den vägen är det och vi lär inte sluta. (Chokladbuffén brukar numera inte heller vara särskilt liten, utan vi dukar hela vardagsrumsbordet fullt.)
En märklig familjetradition, javisst, men den är onekligen väldigt trevlig. Dessutom förtjänar filmen att bli hyllad på det sättet av oss. Den är nämligen riktigt bra och tål att ses om en gång om året. (Till skillnad från t.ex. Ivanhoe, som ju många ser en gång om året på nyårsdagen, men själv har jag tråkat mig igenom den en gång och det räckte med det!)

Filmen Chocolat kom år 2000, och är regisserad av Lasse Hallström. Han har verkligen gjort filmer av de mest skilda slag (det är svårt att tänka sig att han står bakom både Alla vi barn i Bullerbyn, Gilbert Grape och ABBA – The Movie!) men Chocolat är i mitt tycke kronan på hans verk. Även om den hamnade lite i skuggan av hans föregående film Ciderhusreglerna och faktiskt (otroligt nog) blev helt utan Oscar.
Chocolat utspelar sig år 1959 i en liten by (eller kanske småstad) på obestämd plats i Frankrike. Dit kommer en ganska ung kvinna och hennes dotter som lever ett kringresande liv runtom i Europa och brukar slå sig ner tillfälligt på olika ställen, men alltid flyttar vidare förr eller senare – drivna av ”den listiga nordanvinden”, som berättarrösten säger i filmen. Kvinnan, Vianne, försörjer sig på att sälja choklad (med inspiration från mayaindiansk kakaomystik som hon ärvt av sin ”vandrande” mamma från Mellanamerika), och hon öppnar en chokladbutik i byn som hon och dottern nu kommer till. Något som är till stor förtret för flera i byn, för hon råkar nämligen anlända just när fastetiden börjat, och den där byn är konservativ av sig och i synnerhet dess borgmästare, greve de Reynaud, blir uppretad av att Vianne dyker upp och börjar fresta hans medborgare med sina läckerheter när de egentligen borde iaktta avhållsamhet. Inte blir det bättre av att Vianne är provocerande även på flera andra sätt, som att hon är icke-troende och ogift med en ”oäkta” dotter.
Men hon drar alltså igång verksamheten och hennes närvaro medför att en hel del folk i byn får uppleva en viss förändring i sina liv, påverkade av Vianne och (ytligt sett) av hennes choklad. Allt medan borgmästaren/greven och hans medhjälpare försöker motarbeta henne på alla sätt det går – och just när de tror att det inte kan bli värre så sätts deras orörda idyll på ännu svårare prov när det resande ”flodfolket” dyker upp och lägger till med sina båtar vid byns flodstrand (att de är romer sägs inte rent ut men är tämligen uppenbart). Naturligtvis lierar sig Vianne genast med dem, och det blir ännu fler spänningar i byn ända tills det hela kulminerar i en serie konfrontationer och dramatiska vändpunkter.
Det är vad filmen handlar om. Utan att säga för mycket kan jag säga att även om vissa tragiska händelser sker innan filmen är över så slutar den i stort sett lyckligt, och inte helt förutsägbart.

På det hela taget är det en fantastisk och gripande film, och som sagt alldeles förträfflig att se just när det är fastan, för det är ju den tid då den utspelar sig och hela filmens intrig bygger på hur provocerande det är att Vianne öppnar en chokladbutik i fastan.
Sedan är jag ju själv kristen och tar faktiskt en sådan grej som fasta på allvar (även om jag vanligen inte brukar fasta/avstå så mycket själv), så då undrar kanske någon hur jag och min kristna familj kan sitta och vräka i oss choklad när vi ser på den där filmen i fastan. Men jag tycker faktiskt att det är precis det som är poängen. Det allra viktigaste budskapet i Chocolat (sedan finns det förstås flera) är att det inte blir bra om man är alltför dogmatisk – man kan följa regler och bud efter sitt samvete, men det blir enbart inskränkt om man tvingar sitt levnadssätt på andra och för den delen aldrig själv är öppen för förändring i tillvaron. Kristna har faktiskt ett visst mått av frihet och en hel värld att röra sig i och ha kontakt med istället för att sitta inrutade på en och samma fläck, och det påminner Chocolat och dess intrig om på ett inte alltför dömande sätt.
Överlag är det så att Chocolat säkert kan framstå som kristendomskritisk för någon som tittar på den för första gången utan ett öppet sinne, men den blir tänkvärd och respektfull och nyanserad och inte alls särskilt religionsfientlig om man väl har det öppna sinnet – och sinnet öppnar sig mer och mer ju mer man tittar på den. (Svårt att förklara … nästan lite meta över det där.)

Att Chocolat är tänkvärd ur ett etiskt/religiöst perspektiv är sedan egentligen bara en del av (choklad)kakan, för filmen har mängder av andra fördelar också.
Vi har ju till exempel det stora persongalleriet, och det imponerande gäng av skådespelare som spelar personerna i fråga. Här finns det ganska gott om karaktärer, som alla engagerar mycket och känns äkta, både de större rollerna och de lite mindre. Huvudrollen som chokladförsäljerskan Vianne spelas av Juliette Binoche (själv fransyska), på ett utmärkt sätt, men det säger en del om skådespelarkvaliteterna i Chocolat att det inte alls är hon som är min favorit av personerna. Istället diggar jag framför allt Judi Dench – hon är alltid fantastisk! – i rollen som den buttra men godhjärtade (och komiskt vulgära) gamla damen Armande, som är den som äger lokalen som Vianne hyr in sig i och som också blir hennes främsta bundsförvant. Även Alfred Molina spelar storartat som greve de Reynaud; han är filmens huvudantagonist, men faktiskt ändå inte värst av stadens invånare utan på sätt och vis ändå en rättskaffens person, och han är dubbelbottnad och kämpar med sig själv på ett sätt som gör honom högintressant – ingen ensidigt skildrad skurk där inte. Och så har vi Johnny Depp, som är den som dyker upp som den sarkastiske men hygglige ”flodråttan” Roux: en roll som är som klippt och skuren för honom och förebådar hans senare insatser som både Willy Wonka och kapten Jack Sparrow.
Även många av de mindre viktiga rollerna är högst minnesvärda … som byns bortkomne unge präst (som tvingas läsa upp de bitska predikningar som borgmästaren skrivit åt honom), eller Carrie-Anne Moss överbeskyddande mamma Caroline som försöker hålla sin son borta från chokladbutiken, eller regissör Hallströms båda svenska landsmän Peter Stormare och Lena Olin som våldsam man och hans hustru som fattar mod att smita. (Ja, mäns våld mot kvinnor är ett annat mycket viktigt tema i filmen.) Eller paret som använder Viannes råa kakaobönor som afrodisiakum – det är de som ger upphov till några av filmens hjärtligaste skratt.

Rent filmiskt finns det verkligen inget att klaga på i Chocolat heller. Stämningen i filmen, med den där ”listiga nordanvinden” som blåser över den lilla franska byn, är så påtaglig att det nog kraftigt har bidragit till vår vana att alltid se filmen i februari-mars. Vädret i filmen tinar sedan angenämt nog upp i takt med att ortsbornas känslor gör det, och sedan känns det som man även i verkligheten kan möta våren och påsken som är i antågande.
Den bildmässiga skildringen av 1950-talets Frankrike är över huvud taget högst övertygande, in i varje detalj, med bakgrunder och dekor. All choklad som förekommer hela tiden (i form av både chokladfigurer, kakor, praliner, varm choklad eller helt enkelt bara smet) får det förstås att vattnas i munnen precis som det ska vara i en film om choklad – jag sade ju att det är omöjligt att se den utan att äta choklad samtidigt!
Och när det gäller manuset så känns det riktigt väl genomarbetat, med både drama, allvar och komik; dessutom är Chocolat den sortens film där man kan upptäcka nya kluriga och fyndiga detaljer hela tiden, både i repliker och andra detaljer, och det är en av de saker som gör den slitstark och värd att se om. Nu senast insåg jag t.ex. dels att hunden i filmen faktiskt också tuggar i sig kakaobönor vid ett tillfälle (med vissa komiska konsekvenser), dels hur symboliskt det faktiskt är när Caroline rättar sin sons matteläxa med orden ”jag sa inte hur det skulle rättas, bara att det är ett fel”. Det är på sätt och vis en sammanfattning av hela den fördömande bymentaliteten i Chocolat.
Annars brukar jag ju ha lite svårt för filmer och böcker där en lantlig befolkning beskrivs som inskränkt och intolerant och obildad och taskig mot dem som avviker, men i Chocolat beskrivs problemen på något sätt utan att själva människorna dumförklaras. Det är ytterligare en fördel.
Sammanfattningsvis så är det svårt att tro, när man ser Chocolat, att den bygger på en bok som är betydligt sämre. Ja, den gör faktiskt det – förlagan är en roman av Joanne Harris, men den boken saknar fullkomligt filmens magi och är mycket mer av en svartvit skildring. Detta är sålunda ett fall där filmen är bättre än boken. Svartvit är filmen egentligen bara i en enstaka scen mot slutet, då en av karaktärerna blir tvungen att lämna stan: för mig skaver det en aning att inte den personen tycks få någon förlåtelse, men kanske gick det inte att få ihop på något annat sätt.

Den enda nackdelen jag annars kan komma på med Chocolat är den som jag faktiskt också minns att recensenterna hakade upp sig på när den kom, nämligen att personerna i filmen pratar engelska trots att den utspelar sig i Frankrike. I vissa fall talar de till på köpet engelska med lätt fransk accent, och sådant blir ju alltid lite fånigt. Men jag sväljer för min del språkvalet, för jag är så förtjust i alla de ovan nämnda rolltolkningarna att jag liksom tycker att jag vill behålla dem och deras engelska ändå. Den franska atmosfären i filmen är i vilket fall som helst fortfarande väldigt tydlig.
Ja, faktum är att den är så tydlig att jag varje gång jag ser den brukar drabbas av väldigt stark lust att resa till Frankrike, och då besöka den lilla stad där utomhusscenerna i Chocolat är inspelade. Flavigny-sur-Ozerain heter den, och den ligger mitt i Bourgogne. Vi har i flera år sagt i familjen att vi ska åka dit någon gång. Och nu i år kan det kanske bli av … planerna på en tripp till Frankrike är rätt långt gångna, och det har vi Chocolat att tacka för.

Huset i Flavigny-sur-Ozerain där chokladbutiken låg vid inspelningen.

Oavsett om vi åker dit och får se stället på riktigt eller inte, så kommer vi säkerligen att fortsätta med vår Chocolat-tradition. Choklad i fastan ska det vara. Medan den listiga nordanvinden blåser utanför.

Film: Chocolat, regi Lasse Hallström.
Betyg: 10 av 10.

Igelkotten recenserar en bok: Och så var de bara en, Agatha Christie

(recension januari 2024)

Bra detektivromaner finns det många, och det finns många författare som varit skickliga på att sätta ihop sådana – men det finns en deckare som jag anser tar förstapriset i alla avseenden.
Den har allt. Den bygger på en smart idé, den har ett otroligt snillrikt uttänkt pussel, den utspelar sig i en miljö som ger precis den rätta stämningen, den är så där härligt krypande kuslig och spännande, den är skriven på ett korthugget men effektfullt sätt som gör att man fastnar i läsningen, den har ett utmärkt persongalleri, och förutom själva mysteriet är den dessutom lite tänkvärd. Allt det där som en bra deckare ska ha.
Och det är Agathas Christies vidunderliga Tio små …

Ja, ni vet vad – och det är väl också det enda riktigt problematiska med den boken i svensk version. Att den är känd som, för att säga det rent ut (jag gör det i den här texten, bara för enkelhetens skull), Tio små negerpojkar.
På den här sidan millennieskiftet har detta förstås blivit mer och mer besvärande, inte minst för oss Agatha-älskare som gärna pratar om boken. Även om N-ordet används tämligen neutralt i historien och den inte är rasistisk i överkant (åtminstone inte mer än vad som var vanligt i England 1939 när den kom) låter det rätt illa att kalla den så där. Så det var inte så konstigt att den för några år sedan kom ut i svensk nyöversättning med ny titel. Nu heter den Och så var de bara en, helt analogt med den amerikanska utgåvans titel And Then There Were None. (Allra först i England hette den Ten Little Niggers, inte heller det speciellt vackert.)

Jag har numera både den gamla översättningen Tio små negerpojkar och den nya Och så var de bara en i min bokhylla, och har läst dem båda. Som översättare tycker man ju förstås att det blir särskilt intressant att kunna jämföra dem, ungefär som när alla Tintin-albumen kom ut i ny version i början av 2000-talet. Vilken svensk utgåva är bäst?
Det är förstås inte särskilt lätt att uttala sig om det när man som jag har läst den tidigare versionen ett oräkneligt antal gånger och fått världens bästa läsupplevelse av den – den hör till de böcker som jag kommer ihåg stora partier av utantill. Språket i Einar Thermænius första översättning sitter i ryggmärgen och känns oklanderligt, och det medför en viss risk att man blir kritisk till varje nyöversättningsförsök redan från början.
Men så mycket kan jag säga att Helen Ljungmarks uppdaterade översättning gör åtminstone inte att jag tappar passionen för Agatha Christies mästerverk. Det är samma känsla som tidigare och man lever sig genast in i intrigen. Ni vet förmodligen redan vad boken handlar om, men om ni inte vet så drar jag resumén mycket fort:
Tio personer anländer till en isolerad ö dit de blivit inbjudna på olika sätt. De känner inte varandra och är ganska olika typer men har det gemensamt att de en gång i tiden har dödat någon och kommit undan med det. Första kvällen blir de alla förskräckta när en inspelad röst plötsligt anklagar dem i tur och ordning för deras respektive brott. Varefter de tio börjar bli mördade, en efter en, av sin okände värd som inte syns till och som de börjar inse måste vara en bland dem själva. Och varje mord sker på ett sätt som anknyter till ramsan om ”tio små negerpojkar” – i den nya versionen ”tio små tennsoldater” – som försvinner en i taget, och för varje mord är det en av de små statyetterna i matsalen som saknas.

Det är handlingen det, och i det stora hela känns det alltså inte som den har gått förlorad eller tagit skada av nyöversättningen. Någon stor radikal bearbetning är det kort och gott inte fråga om. Den största skillnaden, som man tänker allra mest på, är förstås att alla omnämningar av ”negerpojkar”, ”negrer”, ”negerstatyetter” och ”Negerön” har strukits och ersatts med ”tennsoldater” istället. Till största delen går detta att vänja sig vid, ändamålet är ju onekligen gott och välbehövligt. Mina invändningar kring denna redigering rör mest bara att det i översättningen av den där ramsan på tio verser (den som fungerar som ledmotiv och mordschema) känns lite konstigt med ”tio små tennsoldater gjorde si och så …”. Tennsoldater är väl inga levande varelser som ”negerpojkar” är? Jag hade nog för egen del nöjt mig med bara ”soldater”. Plus att namnet på ön i den nya versionen har behållits på engelska, så att den kallas ”Soldier Island”: hade man inte lika gärna kunnat kalla den ”Soldatön”?
Just detta är över huvud taget en annan skillnad mellan översättningarna, nämligen att fler engelska ord och begrepp har behållits i nyversionen istället för att översättas. Att ”herr” och ”fru” har översatts med ”mr” och ”mrs” till exempel, och att ”butler” har införts istället för ”betjänt” (fast det är onekligen skillnad på dessa två, så det må vara korrekt i alla fall). Effekten blir att man får en starkare känsla av att det är England vi befinner oss i, men även att kopplingen till en svunnen tid 1939 (då vi titulerade mer även på svenska) har blivit lite svagare.
Det blir den även av att språket i boken känns ännu mer avskalat nu än innan. Förutom att en del mindre lämpliga ordval har tagits bort (utöver ”neger”) så är det en del ord av det svårare slaget hos Thermænius som Ljungmark har ersatt med enklare synonymer. Lite grann störs jag av det, för Thermænius ordvändningar var snitsiga på sitt vis, och det är synd att stryka alla anstötliga ord och anpassa för mycket till nutiden … vissa detaljer vill man ju spara för att bevara tidskänslan också. Men å andra sidan bidrar den korthuggna stilen faktiskt till dramatiken, så det skadar egentligen inte att göra den ännu mer utpräglad.

Den allra största nackdelen och besvikelsen med Och så var de bara en är istället en poetisk brist, kan man säga. I ovan nämnda ramsa om de tio små tennsoldaterna fanns det nämligen redan i den förra svenska versionen ett översättningsproblem – det är i den vers som på engelska lyder ”five little soldier boys going in for law, one got in Chancery and then there were four”. I berättelsen illustreras den versen med ett mord på samma sätt som de övriga verserna, men på svenska har versen översatts helt annorlunda (förmodligen för att Thermænius inte kom på något bra rim på ”fyra” som gick att få ihop med domstolstemat). Med viss logisk förvirring som följd eftersom mordmetoden då inte alls stämmer på svenska i det fallet (det förklaras i översättningen men blir ändå konstigt).
Jag hade sett fram emot att få se någon riktigt smart lösning på det problemet här nu i den nya versionen – men nej, versen ser fortfarande likadan ut och logikbrottet kvarstår. Versen efter däremot (”a red herring swallowed one and then there were three”) har fått ett liknande problem löst, då det märkliga uttrycket ”svälja en anka” har tagits bort, men helt bra har det inte blivit nu heller, och övriga verser har mer eller mindre behållits som de var fastän man gott hade kunnat fila lite extra på dem också. Poesi och verser och rim är förvisso mycket svåröversättliga, men hade man inte kunnat lägga manken till för att få till ramsan riktigt snyggt den här gången? Så omöjligt kan det väl inte vara.
För övrigt är fenomenet att samma ordval använts i den nya översättningen som i den gamla något som förekommer även på fler ställen i boken. Det är lite olika i olika partier, men rätt ofta framstår det faktiskt som att förutom ”soldat”-justeringarna och liknande uppdateringar av tidsmarkörer, så är den nya versionen nästan som en bearbetad version av den gamla snarare än ett helt nytt jobb från scratch. Kanske är det oundvikligt, för man måste onekligen ha den gamla översättningen som referens när man gör en ny. Men lite förvånad blir jag ändå över att likheterna tidvis är så stora som de är. (De ändringar som faktiskt gjorts sticker då ut mer, kan man säga.)

Oavsett invändningar är Och så var de bara en fortfarande det mästerverk jag alltid sett det som. Även om man förstås, när man som jag har läst boken massor av gånger, kan fundera lite närmare på om det inte finns vissa logikbrister i handlingen ändå. Är det t.ex. troligt att gärningsmannen klarar sig utan upptäckt eller misstankar så många gånger, när hen smusslar med gift precis i närheten av de andra, och verkligen inte har många sekunder på sig att obemärkt gå iväg och fixa nästa mord? (Särskilt mord fem och sex känns väldigt svårgenomförda.) Tja, jo, rent teoretiskt är det väl möjligt fortfarande förstås, och då sväljer jag det eftersom det knappast går att få det mer trovärdigt än så inom ramen för en så fantastisk intrig.
Oavsett översättningsversion är det förstås också fortfarande fullt möjligt att reflektera över boken, för den är som sagt tänkvärd. Personligen brukar jag vara extra intresserad av det där som mördaren säger i sitt avslutande bekännelsebrev, att hen tänkt ut en lämplig ordning för offren att avlida i, så att de ”minst skyldiga skulle få dö först” och de mer kallblodiga mot slutet. Jag håller bara delvis med om den ordningen. Även om den grymma gamla Emily Brent är väldigt otrevlig är det knappast ett mord hon har begått (nätt och jämnt vållande till annans död), så hon hade nog fått gå bland de första om det varit jag som bestämde – och sådana som den fullständigt hänsynslöse Anthony Marston och den beräknande Rogers hade jag nog tvärtom låtit få hänga med lite längre. (Rogers är för övrigt en av förhållandevis få av de tio anklagade som faktiskt planerade sitt mord, och det gör ju honom genast mer skyldig i mitt tycke.) Men Agatha Christie och jag är åtminstone överens om att det är de två som är kvar precis på slutet som har gjort de två mest fasansfulla sakerna.
Apropå Agathas egen inställning så märks det förstås i boken, både i gammal och ny version, att hon själv på sin tid hade samma uppfattning som de flesta i England då – att den naturliga konsekvensen av mord är dödsstraff. ”Efteråt kunde man inte glömma”, skriver hon om hur det är att döda en människa, och det blir då helt följdriktigt att den ensamma kvarvarande personen som tänker detta går och hänger sig i samvetskval. Själv är jag kraftigt emot dödsstraff och håller inte med Agatha på den punkten, men det är onekligen ett intressant etiskt ämne som här skildras på ett rörande och känsligt sätt så att man får en hel del att fundera på.

Sammanfattningsvis – om ni inte har läst Och så var de bara en/Tio små negerpojkar, så gör det!
Och har ni läst den, så läs om den, nu när det finns en modernare version.
Vilken översättning ni än väljer så är och förblir boken storartad.

Bok: Agatha Christie, Och så var de bara en, översättning Helen Ljungmark, Bookmark Förlag.
(Alternativt Tio små negerpojkar, översättning Einar Thermænius, Bonniers.)
Betyg: 10 av 10.

Igelkotten recenserar en skiva: Sexodus, Army of Lovers

(recension december 2023)

Återföreningar och återupplivanden ligger uppenbarligen i tiden – och ju fler år det har gått sedan sist, desto roligare blir det, verkar många artister och kreatörer tycka. ABBA:s reunion var uppseendeväckande, men inte det enda exemplet. Vi har ju också de senaste åren fått se nya säsonger av serier vi under många år trodde var historia, som Twin Peaks och här på hemmaplan Varan-TV. John Cleese är på gång att göra en nutida Pang i bygget. Och nu i höst har t.o.m. Beatles släppt ny musik (delvis med hjälp av AI), trots att 50 % av medlemmarna är avlidna. Det verkar inte finnas några gränser för viljan att göra återtåg.
Allra senast i raden är Army of Lovers, de knasiga, suspekta och extravaganta gayikonerna med Alexander Bard i spetsen, som nu i slutet av november släppte nytt album. När nyheten nådde mig att de skulle göra det reagerade jag med en alldeles särskilt stor förtjusning och förväntan som endast överträffades av den jag hade inför ABBA:s Voyage. För Army of Lovers har jag alltid gillat väldigt mycket, mot bättre vetande kan man kanske säga. Jag är ständigt svag för deras befriande smaklöshet och deras uppvisningar i iögonfallande klädsel och medryckande låtar framförda med glamorös ironi.

Army of Lovers hade sin karriär till största delen under åren 1988–1996, varefter de kastade in handduken. Sedan har de visserligen gjort vissa återföreningar vid ett par tillfällen, främst 2000 och 2013 då de släppte samlingsalbum som de båda gångerna lade till några nya låtar på (2013 var de också med i Melodifestivalen med en sådan ny låt, den otroligt störiga ”Rockin’ The Ride”.) Men något riktigt nytt album har det inte blivit, utan där har Glory, Glamour And Gold från 1994 fått utgöra slutpunkt. Fram till nu.
För nu har det alltså blivit en samling nya låtar från Armén: denna gång i konstellationen Alexander Bard, Jean-Pierre Barda och Dominika Peczynski. Ja, de två förstnämnda har varit med hela tiden och Dominika har varit medlem rätt ofta hon också, så det känns okej. Sexodus heter albumet, och redan den titeln är ju för mig fullkomligt klockren … finns det ett bättre och fyndigare namn att sammanfatta hela Army of Lovers stil och framtoning med? 😀 Nej, knappast. Här steg mina förväntningar skyhögt.
Albumet i fråga (som jag satte igång att lyssna på samma dag det låg ute på Spotify) inleds också lämpligt nog med en låt med samma titel, ”Sexodus”, och även den är väldigt mycket Army of Lovers i alla avseenden: helt arketypisk för gruppen. Vi hör genast Jean-Pierres och Dominikas karakteristiska pratsjungna partier, en refräng framförd av svulstig tabernakelkör (ja, de icke-creddade refrängsångarna på Army of Lovers skivor brukar ofta benämnas ”The Army Tabernacle Choir”) och en text full av religiösa referenser. Allt är som det ska. Allt är sig likt. Inget har förändrats. Det gillar vi.
Efter denna rivstart med titelspåret följer första singeln ”Love Is Blue” där det är ukrainska sångerskan Olya Polyakova som förstärker (i en låt som enligt Alexander Bard är tänkt att ”reta skiten ur Putin” då blå kärlek i Ryssland är en bild för homosexualitet), och det är alltjämt gasen i botten. Kanske inte på samma hitnivå som nittiotalets ”Crucified” eller ”Give My Life”, men vadå, det hade jag inte väntat mig heller. Det är liksom ändå rätt Lovers-känsla.

(Bild från Culturefix.co.)

Sedan följer ytterligare åtta låtar, sammanlagt tio på albumet alltså. Och här dyker en mer kritisk fråga upp – kan man verkligen prata om att det här är ett nytt album när allt kommer omkring? För även om första hälften (de två redan nämnda plus ”What’s That Look”, ”Romanism” och ”Bring Your Love”) är nyinspelade, så är låt 6–10 faktiskt idel återanvändningar i olika former. ”Israelism 2023” är som titeln antyder en ny version av gruppens kontroversiella ”Israelism” från 1993, och likadant är det med ”Clash Of The Titans”, för bakom den döljer sig en nyinspelning av ”Carry My Urn To Ukraine” från samma år. Och de tre sista låtarna kommer från 2013–14 då Army of Lovers sist hade en återförening. ”Tragedy” och ”Signed On My Tattoo” var med på samlingsskivan Big Battle of Egos som de släppte den gången, och den avslutande ”People Are Lonely” (både den och ”Signed On My Tattoo” är samproduktioner med Alexander Bards andra grupp Gravitonas) är från året därpå – ingen av dessa tre har ens blivit ommixad nu. Så vill man vara elak kan man mycket väl påstå att hälften av detta ”nya album” Sexodus är gammal skåpmat.
Nu gör det inte mig så mycket i och för sig, för jag lyssnade faktiskt aldrig på de där låtarna 2013–14 (jag uppfattade aldrig att gruppen gjort fler låtar än ”Rockin’ the Ride” i den omgången). Så de var nya för mig nu. Men lite falsk varubeteckning är det kanske ändå när ett ”nytt” album bara har fem av tio låtar som är nya.
Å andra sidan har Army of Lovers återanvänt låtar och varianter av låtar mellan sina album redan innan (och dessutom har Alexander Bard för vana att testa sina låtar i flera av sina olika popprojekt), så det är ju egentligen inte vare sig nytt eller förvånande att de gör det nu också. Jag ska kanske istället koncentrera mig på hur bra låtarna (och albumet som helhet) faktiskt är.

Och visst finns här kvaliteter. Sexodus-albumet är kanske inte riktigt lika spretigt och fullt av galen stilmässig variation och tvära kast som 90-talets Lovers-skivor var, utan det är mer jämn och enhetlig discopop i soundet, men som titelspåret och ”Love Is Blue” som sagt utlovar i början så går ändå Alexander Bard på i en välbekant stil och har inte tappat känslan utan vet vad han gör. Jean-Pierre och Dominika gör sina grejer, inte precis som skönsångare men som visuella profiler och ”pratmakare” i låtarnas verser och stick (i Jean-Pierres fall som vanligt på franska här och där), och i ett par av låtarna får man också höra Alexander själv sjunga med sin mycket säregna pipiga stämma … den är inte snygg, men den ger en upplevelse, det har jag alltid tyckt.
Tyvärr är det egentligen bara i ”Bring Your Love” och ”Tragedy” som den kommer fram ordentligt, och gästsångarna (Gravitonas med flera) får istället mer utrymme än vanligt på flera av spåren och tar över soundet. Lite synd, för även om ingen av Army of Lovers medlemmar är några sångstjärnor (och även om gruppen alltid gjort en grej av att de inte sjunger så mycket själva, särskilt inte i refrängerna) så är deras röster en viktig ingrediens i gruppens profil, vid de tillfällen då de hörs.

Men oavsett hur mycket gruppmedlemmarna själva märks, så hittar man en hel del goda låtar på Sexodus. Jag gillar såväl den poppigt teatrala ”Tragedy” som avslutningsspåret ”People Are Lonely” (även om det känns märkligt vemodigt att avrunda med just den låten efter alla halvkomiska provokationer). Och en annan låt som snabbt seglat upp som en favorit för mig är ”Romanism”. Här har Bard & co fått till en låt som är tänkt som en romsk motsvarighet till ”Israelism”, och han säger i en intervju att ”ingen av oss är rom, så det är kulturell appropriering rakt igenom”. Även om man naturligtvis ska vara försiktig med just kulturell appropriering så kan jag inte låta bli att roas av hans alltjämt lika ironiska attityd till hela grejen. Vanliga samhällstabun och hänsyn fungerar inte på Alexander Bard, han står över allt sådant och på något sätt har man överseende med det! 😊 Och ”Romanism” är ett härligt litet verk till låt: ett mischmasch av exotiska klanger och en medvetet religionsblandande refräng ”Shiva Rama Adonai” som är så avsiktligt fräck att det inte går att bli sur.
Två andra inslag på albumet som kanske inte är riktigt lika lyckade är de båda låtarna från 1993 som blivit nyinspelade. ”Israelism” i 2023 års version har ärligt talat blivit ganska mesig, då den mest bara är en tillputsning där man tappat det råa som fanns i originalet. ”Clash of the Titans” är en kanske något mer annorlunda tappning av ”Carry My Urn To Ukraine”, men även i detta fall har det blivit en mer komprimerad och inte fullt så dramatisk version. (Originalet är en av Army of Lovers bästa låtar i mitt tycke, så det är ju förstås inte lätt att få till en nytolkning av den som jag blir nöjd med.)

Dock ska sägas att närvaron av dessa båda låtar på Sexodus-albumet understryker något av det kännetecknande för Army of Lovers och Alexander Bard – och det gör även ”Love Is Blue” och i viss mån ”Romanism”. Nämligen att Bard vill provocera. Nu säger han i intervjun jag nämnde ovan att ”jag har aldrig någonsin provocerat med flit”, men det tror jag visst att han gör, och här har han dessutom haft en väldig tur med tajmingen. Att släppa en låt som ”Israelism” i ny version precis denna höst, när väldigt mycket på nyheterna handlar om Israel, det får man ändå säga är ganska typiskt. Liksom att lämpligt nog dra upp en gammal låt om Ukraina och en om ”blå kärlek” (med en medverkande ukrainsk sångerska) att reta Putin med. Army of Lovers må vara en kaotisk och hejdlös grupp, som säger precis vad de vill och älskar att reta alla till vansinne, men någonstans bakom alltihop ligger det något seriöst. Jag tror inte att en sådan som Jean-Pierre Barda (med judiskt påbrå, tidvis bosatt i Israel och enligt egen utsago stolt över sitt judiska arv) har särskilt mycket emot att vara med och hylla Israel på nytt efter trettio år – om än ironiskt och dubbeltydigt – i dagens läge. Eller att ge hela albumet en titel som anspelar på det israelitiska ”exodus”. Army of Lovers är som bäst när de liksom av en händelse råkar träffa samtiden med sin besynnerliga stil, och det har de kanske gjort nu.
Ja, om det nu inte är så att omvärlden vid det här laget helt har slutat ta Alexander Bard & co på allvar över huvud taget, och därför förbiser det här nya albumet. Det har ju hittills inte varit någon direkt hausse kring det. Men Army of Lovers kanske tycker det passar bra på det sättet också?

I vilket fall så tycker jag att Sexodus, även om det som sagt egentligen bara innehåller fem nya låtar och resten återanvändningar av gammalt material, är ett utmärkt comeback-album i dessa comeback-tider från den alltid lika beundransvärda Armén. Albumet har redan roterat ett antal gånger i mitt Spotify och fler lär det bli. Bard & co är fortfarande hitmakare. I alla fall i min värld.

Skiva: Army of Lovers, Sexodus, Bullgod Kommunikation.
Betyg: 8 av 10.

Igelkotten recenserar en bok: Planethjältarna, Paul Kerensa & Ruth Valerio

(recension november 2023)

Den här månadens recension blir en aning ovanlig kan man säga – för det blir nämligen en recension av en bok som jag själv har varit inblandad i!
Närmare bestämt så har jag översatt den. Så jag är inte alldeles opartisk i min inställning till den. Men tanken slog mig att varför skulle jag inte kunna skriva en recension av den i alla fall? Den är ju nyutkommen, och handlar om något ganska viktigt, och jag tyckte att om jag kan väcka intresse för den på min egen blogg så skadar det väl inte. Dessutom kan det vara konstruktivt om jag tar upp eventuell problematik med den också.
Så då fick det bli så att jag ger mig på att recensera boken Planethjältarna, som den heter.

Den är alltså inte en roman eller så, utan en kristen fakta- och uppbyggelsebok för barn – i åldern 7 till 12 år ungefär, lite beroende på läskunnighet och mognad.
I engelskt original heter den Planet Protectors, den är skriven av det brittiska författarparet Paul Kerensa och Ruth Valerio, och det är en kristen uppbygglig barnbok om hur man på bästa sätt tar hand om miljön och bekämpar klimatförändringar och förbättrar världen – ur ett kristet perspektiv.
Redan den beskrivningen fick mig att förtjust gnugga händerna när det svenska förlaget Bornelings för något år sedan först erbjöd mig att få översätta boken. Det där med miljö och kristendom i kombination har ju ofta varit komplicerat. Själv har jag alltid varit en ”miljönisse” och har inte haft några som helst problem att vara både s.k. bibeltrogen kristen och miljömedveten i kombination – jag vurmar så att säga samtidigt för både kollektivtrafik, Jesus allena, källsortering och Bibeln som Guds ord. Men jag vet mycket väl att det finns andra inom den kristna världen som betraktar miljörörelsen med mycket större skepsis och förknippar den med både New Age-strömningar och ond radikal socialism, om de inte rentav ägnar sig åt direkt klimatförnekelse. Miljö är tyvärr ofta något av en vit fläck på kristnas karta. Om kristna tar upp ämnet miljö, då brukar det i regel vara de mer ”liberala” kristna som gör det (och då blir det ännu mer så att deras konservativa trosfränder sätter en viss nedlåtande stämpel på detta).
Därför kändes det riktigt kul när jag fick den här boken Planet Protectors att jobba med. En kristen miljöbok – en pedagogisk sådan, för barn. Och ändå uppbyggd ”traditionellt” med referenser till bibelord och med den klassiska gudstron i botten, utan något ”flum”, som belackarna skulle kalla det. Dessutom skulle den nu då ges ut på svenska av ett förlag som inte heller är särskilt ”flummigt” eller ”radikalt”, kan jag nog inte säga. Perfekt! Win-win för alla! Fler människor (särskilt barn) lär sig att ta hand om miljön och att se den bibliska poängen med att vårda Guds skapelse. Kanske kan boken bidra till att det blir mindre fördomar och polarisering mellan de kristna som är mer miljömedvetna och de som inte är det (och till mindre fördomar mot kristna från icke-kristna).
Ja, jag såg verkligen möjligheter när jag började jobba med Planethjältarna.

Och vad kan jag då säga om den färdigöversatta svenska versionen som den nu har blivit när den kommit i tryck?
Tja, min egen insats med översättningen ska jag förstås inte recensera – så långt ska det inte gå. På den punkten får det räcka med att säga att det var ett väldigt roligt jobb som jag tyckte passade mig förträffligt, och att jag också känner mig rätt nöjd med min insats. Det var många ordvitsar och andra finurliga skämt i boken, men jag är faktiskt ganska stolt över de olika sätt jag hanterade dem på. (Min favorit är nog kapitlet om palmolja, som i originalet har rubriken ”Facepalm!” – där införde jag en egen ordvits och kallade kapitlet för ”Palmolja? Palmol-nej!” 😊)
När det sedan gäller boken i allmänhet (som jag alltså under översättningen också lokaliserade så gott det gick så att den funkar för läsare i Sverige och Norden och inte bara för ursprungslandet Storbritannien) så tycker jag att den rent pedagogiskt fungerar alldeles utmärkt. Den är uppdelad i ett antal små kapitel, vart och ett om en viss miljöfråga, beskriven ur delvis bibliskt perspektiv och hela tiden med tillhörande uppgifter och utmaningar där den (troligtvis unga) läsaren själv får skriva ner sina resultat, funderingar, böner med mera. Där finns det mycket kreativt att jobba med, både på egen hand eller i en söndagsskolegrupp. Men vill man inte göra det så går boken utmärkt att läsa från pärm till pärm – faktum är att jag tror att även vuxna kan göra det med viss behållning, inte bara barnen.
Boken har också en väldigt trevlig stil, med käcka illustrationer med två barn iförda superhjältedräkter (därav mitt val av översättning av titeln, ”Planethjältarna”) som guidar läsaren genom alla moment. De heter Ruth och Paul precis som författarna, och där har jag fortfarande inte riktigt blivit klok på om det faktiskt är författarna (i barnkostym) eller om det finns någon annan poäng med dessa alter-egon. Men det spelar egentligen mindre roll, det funkar i alla fall att ha de två barnen Ruth och Paul som ciceroner med deras rappa dialoger och kommentarer till allting (ofta är det Paul som frågar/undrar och Ruth som förnumstigt förklarar).
Sammantaget blir det en ganska så heltäckande genomgång av miljöansvar ur många aspekter (resvanor, plastföroreningar, energibesparing, närodlad mat, textilindustri, sopsortering, you name it). En hel del teman som mer hör till området ”socialt ansvar/solidaritet” får hänga med på köpet i många av kapitlen, men det känns för mig bara naturligt så, för det kristna ansvaret för jorden glider naturligt in i det kristna ansvaret för medmänniskorna. Hur som helst, hela tiden finns också Gud och Bibeln med som grund, och det talas även om vad läsaren kan göra ”i din församling” och ”i kyrkan”, vilket ju framstår som rätt sympatiskt och hederligt, om det nu särskilt blir barn från kristna familjer som läser.

Finns det någon problematik med boken då, som jag var inne på i början?
Nej, egentligen inte jättemycket – jag tycker faktiskt fortfarande att hela idén är förträfflig och att budskapet torde nå fram. Det enda jag har funderat på, under översättningens gång och nu när boken är klar och tryckt, är naturligtvis hur den kan tas emot av vissa av de kristna som den riktar sig till. Alltså de som är … ja, kanske inte nödvändigtvis miljöskeptiker, men negativa till allt som ger intryck av att vara liberalt.
För det finns ändå vissa små inslag som trots allt kan få mer fördomsfulla läsare att rynka på näsan åt boken. Trots alla bibelreferenser som finns här och där kan jag tänka mig att Planethjältarna drar på sig viss kritik för att den sätter det kristna grundbudskapet i skymundan – att det är en miljöbok med kristet tema istället för en kristen bok med miljötema, så att säga. Jag håller inte själv med om det perspektivet men kan tänka mig att det blir sådana reaktioner, då boken med sin struktur onekligen kan ge intryck av att vara en enda lång handbok om miljöåtgärder där bibelorden mest bara är med som krydda.
En läsare som är helt främmande för vegansk kost och som tycker att ”jo men vi måste ju ta bilen” och ”vi ska dyrka Skaparen och inte det skapade” kan kort och gott tänkas avfärda Planethjältarna som irriterande miljöstolligt snömos som nu har lyckats nästla sig in i den kristna sfären också.
Risken för detta är som allra störst i de kapitel som handlar om att protestera och säga sin mening – inte minst för att Greta Thunberg nämns som en förebild där. I det fallet fruktar jag lite att boken redan är efter sin tid: originalet kom förstås ut för några år sedan då Greta fortfarande var en beundransvärd liten tonårig skolstrejkande idealist, men på sistone har det ju sett ut om den vuxna Greta mer och mer har börjat väcka anstöt hos folk, särskilt hos evangelikala kristna misstänker jag, med hennes tydligt propalestinska protester nu i höst. Då har det råkat bli dålig tajming att hon här nämns på en lista med Martin Luther King, William Wilberforce, trädsittarna i Pureora och Jesus. ”Är Jesus bara en i raden av protestmakare, och det tillsammans med Greta Thunberg?” kan jag tänka mig att en och annan indignerat utbrister, och även kommentaren ”jaha, ska våra kristna barn ut och göra uppror nu också” kan kanske dyka upp.

Men, men. Själv har jag fortfarande inget emot något av det här, det är mest bara tajmingen och eventuella negativa reaktioner i nuvarande svensk tidsanda som jag oroar mig för. Innehållet i Planethjältarna i sig har jag inga problem med. Jag vidhåller att miljöansvar även det är en självklar del av en kristen världsbild, och om någon tycker det känns obekvämt med en hel kristen bok som handlar bara om det, så har det nog ganska mycket med ovana att göra – det finns ju trots allt inte så många sådana böcker. En uppbyggelsebok som tagit upp något annat tema ur kristet perspektiv på samma sätt hade kanske inte alls framstått som radikal eller blivit anklagad för att handla mer om temat än om kristendom.
Jag tycker att Planethjältarna är en mycket nyttig bok som kan ge en tankeställare till både vuxna och barn och få dem att ändra en aning på sin tillvaro (det skadar inte). Dessutom tycker jag att den passar att läsas av både kristna och icke-kristna, för i båda fallen kan den medföra nyttiga vidgade vyer. Att kritik mot den inte är omöjligt får jag väl leva med – och vem vet, det är kanske också bara jag som är paranoid och inbillar mig alltihop. I alla fall så hoppas jag att boken blir spridd och populär och använd, för det är den värd, inte bara för att jag själv har översatt den. 😊

Bok: Paul Kerensa och Ruth Valerio, Planethjältarna (originaltitel Planet Protectors), Bornelings.
Betyg: 9 av 10.