Slumpning på Spotify – en liten undersökning

Har ni också tyckt ibland att Spotify har en tendens att låta er höra vissa låtar oftare än andra?
I så fall är ni inte ensamma, för det har jag också tyckt.
Jag har en stor spellista på Spotify – ja, i själva verket har jag förstås många listor, men jag har framför allt en stor allmän som jag kallar för ”Carl-Henriks stora spellista med bra låtar”. Det är liksom ett lite bredare urval av favoritmusik för mig. Den listan består av allt möjligt ni kan tänka er (och en del som ni nog helst inte vill tänka er 😊) och innehåller för närvarande ungefär 1 500 spår. När jag jobbar hemma vid datorn om dagarna brukar jag (även om jag då och då också väljer andra album och listor) ganska ofta ha på den listan, slumpad med Spotifys ”shuffle”-funktion så att de 1 500 låtarna ska komma i en oförutsägbar ordning.
Men är den där shuffle-slumpningen så oförutsägbar …? Det är det jag har undrat. Jag tycker helt enkelt att trots att jag hela tiden slumpar, så får jag rätt ofta déjà vu-upplevelser och uppfattar det som att en del låtar kommer anmärkningsvärt ofta. ”Hmm, har jag inte hört den här låten förut, både igår och i förrgår?” ”Va, kommer den här nu igen?”

Det kan förstås ha sin förklaring i att 1 500 låtar kanske ändå inte är speciellt mycket när man låter Spotify snurra på hela dagarna – det måste ju ändå bli uppemot hundra låtar jag får höra varje dag, och då är det inte så konstigt att de kommer igen rätt snart. Visst, men även med den invändningen i beräkningarna kommer faktiskt en del låtar oftare än de borde. Och framför allt är det vissa låtar som jag nästan aldrig får höra fastän de finns på ”stora spellistan” med favoritmusik. Dem glömmer jag nästan bort att jag ens har på listan – och de låtar jag får höra ofta, de blir å sin sida så uttjatade att jag nästan tröttnar på vissa av dem. Då blir det inte riktigt en optimal lyssningsupplevelse, som Spotify nog själva skulle uttrycka det.
Dessutom har jag ibland misstänkt att Spotify då och då aktivt väljer att låta mig få höra vissa låtar utifrån vad jag gör på datorn. Att ord jag skriver och saker jag söker på gör att jag får höra låtar kopplade till just det.
På sistone har jag blivit så fundersam över det här att jag till slut bestämde mig för att göra en undersökning och observera Spotifys (och mitt eget) uppspelningsmönster. Kan det kanske vara möjligt att det ligger något bakom valet av låtar som ”slumpmässigt” spelas upp för mig?

Jag satte igång i mitten av september, och det jag gjorde var helt enkelt att skriva upp alla låtar som kom när jag körde Spotify. Det har jag nu hållit på med i några veckor, i en prydlig Excelfil, och jag har faktiskt kommit fram till ett visst resultat.
Först kan jag berätta om vad som hände i början av experimentet.
När jag inledde det hela den 10 september var den första låten jag skrev upp ”It’s A Sin” med Pet Shop Boys. Den följdes av ”Lambada” med Kaoma och ”In The Shade Of Your Love” med The Sound of Arrows. Ja, och så fortsatte det, till synes helt slumpat, och jag skrev upp. Noteras skall (mycket viktigt, visade det sig) att i början av varje dag när jag startade upp datorn och Spotify efter att ha haft nedstängt över natten, så tryckte jag inte på slumpknappen på nytt, utan lät uppspelningen fortsätta där den var. För Spotify funkar ju så, att den låt som är under uppspelning när man stänger ner är kvar så att man kan fortsätta med den nästa gång.
I alla fall så höll jag på så där i några dagar, och lade märke till att det inte kom någon låt som redan spelats upp sedan den 10 september. Alla låtar var hela tiden ”nya” sedan startpunkten.
Ända fram till den femte dagen (18 september var det). Då hände plötsligt något. För vid ett tillfälle under dagen kom nämligen ”It’s A Sin” med Pet Shop Boys. Och efter den kom ”Lambada” och efter den kom ”In The Shade Of Your Love”. Känns det igen? Ja, Spotify började helt enkelt på ny kula – och drog nu på nytt i exakt samma ordning de låtar det hela hade börjat med. Det hann gå 203 unika låtar innan detta inträffade, men det hände alltså. Jag fick då fog för mina misstankar att Spotify upprepar sig. De gånger jag har tyckt att samma låtar kommit igen anmärkningsvärt snabbt, då har de faktiskt gjort det också, och till på köpet i samma ordning som förra omgången. Inte konstigt att det blir déjà vu.
Efter att ha hört igenom de femton första låtarna på nytt på det här sättet, i samma ordning, tröttnade jag och stack emellan med att lyssna på ett helt annat album på Spotify. Varpå jag följande dag den 19 september började om och satte igång en ny slumpning, för att göra om experimentet.
Hur blev det i det andra försöket då?
Jo, där inträffade samma sak på nytt – men nu gjorde jag nya intressanta observationer.

Urvalet av slumpade låtar blev förstås ett helt annat i försök två: det började inte med ”It’s A Sin” längre utan med ”Swedish Guns” med The Radio Dept. Men i övrigt var beteendet detsamma. Pecis som förra gången började nämligen Spotify om igen efter några dagars slumpad uppspelning (där jag inte tryckte på slumpknappen på nytt utan lät det rulla vidare varje dag). Den här gången hann det gå 173 unika låtar, men sedan (den 24 september) satte programmet på nytt igång med … just det, ”Swedish Guns”. Som följdes av precis de låtar som den följts av när jag började den 19:e, i exakt samma ordning. Det verkade onekligen som att Spotify valt ut vissa låtar slumpvis, men lagt dem i en bestämd följd och nu körde just det urvalet på repeat.
När jag konstaterat detta kände jag mig lite trött på det hela och tog mig för att snabbskippa framåt i Spotify-spelaren, för att se om det verkligen skulle bli samma låtar precis hela vägen och hur länge programmet egentligen skulle hålla på så där. Jag snabbskippade ett litet tag, men sedan märkte jag plötsligt något. När jag skippat framåt drygt tjugo låtar dök plötsligt en ny låt upp, en som inte varit med tidigare. Den ”andra genomkörningen” av Spotifys slumpade lista i dess bestämda ordning avbröts alltså efter ett tag och programmet började köra nytt igen. Mer att notera!

Jag ska inte gå in i detalj på mina fortsatta iakttagelser och vad det var för låtar som dök upp enligt olika mönster – det tar för stort utrymme – men när jag hållit på ytterligare ett antal dagar och även börjat om från början med en ny slumpning (alltså ett tredje försök kan man säga) så började jag urskilja hur det faktiskt fungerar. Så här är det:

Varje gång man trycker på slumpknappen på Spotify för att slumpa en lista så gör programmet en helt slumpad version av hela den listan. Men den låtordningen ligger sedan fast och är bestämd. Så länge man inte trycker på slumpknappen på nytt, kör Spotify denna slumpade version av listan enligt samma ordning hela tiden. Till att börja med gör programmet också detta ostört genom 150–200 låtar under några dagar. Ett visst antal timmar, misstänker jag, kanske tio–femton, även om jag inte beräknat den exakta tiden.
MEN: när dessa första 150–200 låtar har passerat, då börjar det bli så att varje gång man haft programmet avstängt och startar upp det igen, hoppar Spotify tillbaka och börjar om från början med en låt tidigare i listan – och kör sedan uppspelningen därifrån en bit (alltjämt enligt samma bestämda låtordning) för att efter ett par timmar hoppa framåt igen och återgå till att spela nya låtar.
Det lustiga är att detta gör Spotify dessutom flera gånger om, vilket jag märkte tydligt efter ett tag. Om vi tänker oss att vi numrerar alla låtar som spelas upp, efter den ordning de spelas första gången (vilket jag gjorde), så kan man säga att Spotify först kör 200 låtar som då får numren 1–200. Sedan blir det ett hopp tillbaka och ca nr 1–20 spelas upp på nytt, sedan återgår Spotify till nya låtar och kör ca nr 201–220, sedan hoppar det tillbaka åter igen och ca nr 21–40 spelas upp (återupptagning av den andra omgången!), sedan blir det åter igen ett hopp ända till början och låt 1–20 spelas upp en tredje gång. Så att det blir flera genomkörningar igång samtidigt, som avbryter varandra och återupptas om vartannat. Hur länge detta kan pågå vet jag inte, för så länge orkade jag inte hålla på, men det verkar alltså helt enkelt som att Spotify-programmet är ganska buggigt på det sättet och hoppar tillbaka och upprepar – och vid de tillfällen då man återuppstartar gör det alltid just det. Då ändras dessutom ”låten närmast i kön”, observerade jag. En låt som stod närmast i tur att spelas upp när jag avslutade på eftermiddagen fanns plötsligt inte längre kvar i den positionen när jag startade igen nästa dag, utan då var det ett ”tillbakahopp” till någon annan låt (som jag redan vid det laget hört till leda, kändes det som).

Här är en liten del av filen där jag skrivit upp alla uppspelade låtar på mitt Spotify och observerat när de har upprepats. Ni kan nu då också passa på att leka ”gissa artisten” och se lite exempel på min katastrofala musiksmak. 😊
Med dessa resultat i åtanke är det verkligen inte konstigt att jag haft déjà vu-upplevelser! Spotifys slumpning är sammanfattningsvis inte alls någon slumpning, utan den framslumpade ordning som genereras när man trycker på slumpknappen är från och med det tillfället högst bestämd och spelas upp med diverse tillbakahopp och återupptagningar i all oändlighet. Om jag aldrig avbryter en slumpad uppspelning kommer väl förr eller senare samtliga 1 500 låtar på min lista faktiskt att ha blivit uppspelade, men inte förrän de första delarna av listan har repeterats om och om igen i olika ”sjok”.

Lyckligtvis finns det ett mycket enkelt sätt att undvika det här – nämligen att trycka på slumpknappen på nytt varje dag. För när man gör det, då börjar allt om från noll. Då finns inga tidigare låtordningar kvar, utan då är det en helt ny slumpning som gäller. Självklart kan det även då bli så att vissa låtar dyker upp fast man redan hört dem ofta på sistone – så kan det ju bli när man slumpar – men då är åtminstone chansen lite större att det inte blir samma repetitiva innehåll hela tiden utan att man får friska upp minnet med ”nygamla” låtar också. Nu de senaste två veckorna har jag kört den taktiken, att alltid inleda varje dag med en förnyad slumpning, och jag har även nu skrivit upp vilka låtar det blivit och konstaterat att det har blivit mer variation och inga särskilda mönster alls. Enstaka låtar av de 1 500 på min lista har fortfarande inte dykt upp på hela tiden, andra har kommit mer än en gång, men bakom det hela tycks det inte ligga något annat än normala sannolikhetsfaktorer.
Det är alltså bara vid ”oavbruten uppspelning” som Spotifys slumpning blir så där märklig som jag beskrivit ovan. Jag ska också tillägga om detta att fenomenet påverkas inte av om man spontant ”köar” något annat spår under uppspelningen, vilket jag har gjort flera gånger: låtordningen ändras inte av det utan återupptas som vanligt efter att den köade låten spelats. Det tycks inte heller spela någon roll vad man gör på andra enheter. Under experimentperioden har jag då och då kört Spotify (inloggad med samma konto) även på min mobil, med helt andra listor och urval, men det har inte på något sätt påverkat uppspelningen på datorn där jag ju har utfört försöken. (Dock kan det nog göra det om Spotify är öppet samtidigt på mobilen och datorn, för då brukar ju enheterna synka med varandra.)

Det här är mina slutsatser om Spotify och slumpningen. Kanske har jag nu fått det att gå upp ett ljus för en och annan Spotify-användare som tycker att samma låtar kommer på nytt hela tiden. Ta och ”slumpa om” då och då så slipper ni det, kort och gott.

Innan jag slutar ska jag snabbt kommentera ytterligare en sak, nämligen den där funderingen ifall Spotify med sina algoritmer märker vad man gör på datorn och väljer låtar utifrån det i sin ”slumpning”. Jag var ju t.ex. häromåret med om att jag översatte ett recept på ”custard” (vaniljkräm) och bara några minuter senare lät Spotify mig få höra Beatles-låten ”I Am The Walrus” med textraden ”yellow matter custard dripping from a dead dog’s eye”. Var inte det för att programmet märkte att jag höll på med ”custard”? Och är det inte också möjligt att jag haft rätt när jag misstänkt att Spotify varje fredag väljer att spela ”Friday I’m In Love” med The Cure för mig?
Mitt svar här är att nej, jag tror faktiskt inte att Spotify håller på så, utan det är rena sammanträffanden. Anledningen till att jag tror det är att nu har jag ju märkt själv att när man gör en slumpning på Spotify, så sätter programmet blixtsnabbt hela den aktuella listan i en låtordning som sedan bestämt följs. Det betyder att låtordningen i fråga inte påverkas av vad man gör därefter. Inte av vad jag googlar på, inte vad jag skriver för ord, inte av vad det är för veckodag, inte ens av vad jag köar för låtar utanför den ordinarie uppspelningen. Har Spotify väl ”lottat fram” en ordning så är den sedan huggen i sten och ältas tills man själv trycker för att ändra på den.
Om det finns någon faktor som påverkar vilka låtar på listan som hamnar först när man gör en ny slumpning, då är det något som jag inte har märkt ännu och som nog lär kräva betydligt mer detaljerade analyser om det ska kunna avslöjas (så jag tänker inte ge mig in på det just nu).

Det känns helt okej att ha kommit fram till de här slutsatserna. Nu kan jag sluta bry min hjärna med det här och ägna mig åt väsentligare saker och ting istället. Men ibland kan det vara nyttigt att leka vetenskapsman och göra experiment i vardagen bara för att få i-landsproblemen utredda åt sig. 😊

Igelkotten recenserar en skiva: Very, Pet Shop Boys

(recension september 2025)

Den här månaden tar jag och skriver om en skiva som jag lyssnat på förut – men det var väldigt länge sedan sist. Nu har jag precis återknutit bekantskapen med den på nytt, och det kändes rätt kul att göra det, det var liksom som att det gått väldigt lång tid men ändå inte. Det är också på sitt sätt ett ganska viktigt album i musikhistorien, så då fick jag lust att skriva om det.
Plattan i fråga är Pet Shop Boys Very, och därmed tar vi oss tillbaka till år 1993.

Den engelska syntpopduon Pet Shop Boys, bestående av de båda begåvningarna Neil Tennant och Chris Lowe, behöver knappast någon närmare presentation: de har varit igång sedan 1984 och radat upp massor av hits, med ”It’s A Sin” som kronan på verket. Och jag hör till dem som alltid har gillat duon i fråga – även om det aldrig gått så långt att jag börjat samla ihop eller lyssna igenom alla deras skivor och låtar. Den enda CD jag haft med Pet Shop Boys är deras greatest hits-skiva från 1991, alltså från tiden innan de gav ut Very.
Men saken är den att just med Very började de om på ny kula, kan man säga. Rent historiskt så markerar den skivan en lyckad comeback för Pet Shop Boys. Deras första framgångsrika period på 80-talet kom av sig omkring 1990, och sedan var det rätt tyst om dem ett par år, men sommaren 1993 kom alltså Very, flankerad av de båda singlarna ”Can You Forgive Her?” och ”Go West” som båda hamnade högt på topplistorna. Jag köpte inte skivan själv, men min lillebror gjorde däremot det, och jag lyssnade intresserat på den jag också. Den var onekligen mycket uppseendeväckande, för till skillnad från alla andra CD-skivor på den tiden hade Very ett knallorangefärgat, ogenomskinligt, knottrigt hårdplastfodral: helt annorlunda och lite festligt. Och musiken var också delvis annorlunda mot vad man hört av Pet Shop Boys tidigare. Det gick alltjämt att känna igen dem, det var Neil Tennants omisskännliga röst och ett syntpoppigt sound, men det var mer markant elektro nu (på sina ställen nästan datorspelsaktigt) och mer dansvänligt på något sätt … vilket ju låg i tiden, för 90-talets plastiga ”eurodisco” började slå igenom som bäst just då. Pet Shop Boys testade alltså något nytt – men när de gjorde det så var det ändå på deras eget sätt. Inte minst var nog den där orangea plasten något slags ironi.

Det jag inte riktigt fattade om Very på den tiden när den kom 1993, det var att den var ett nytt och modigt steg för Pet Shop Boys inte bara sett till musikalisk inriktning och image utan också på ett annat sätt. Den är nämligen ett mycket utpräglat ”komma ut”-album: både Neil Tennant och Chris Lowe är gay, men det hade inte märkts så mycket i deras musik förrän de alltså började tala betydligt mer klarspråk med Very. Och det märker jag på ett alldeles uppenbart sätt när jag lyssnar på skivan nu, över trettio år senare.
Ja, det är klart, lite kanske jag anade det även när det begav sig. Om inte annat så fick jag ju höra av flera i min omgivning att skivans avslutningsnummer (och största hit) ”Go West” var en ”böglåt”. Därför att det var en cover på en låt som från början gjordes av Village People, en ökänd gaygrupp på 70-talet, som en kampsång för homosexuella. Det där blev jag varnad för av en del jämnåriga (ja, jag var femton och gick på högstadiet och det var mycket mer homofobi bland ungdomar på den tiden, det kan jag minsann säga). Och jag kan nog ha noterat att det kanske fanns mer i samma stil på Pet Shop Boys orangeknottriga skiva: en låttitel som ”Liberation” framstod ju som lite misstänkt. Men jag brydde mig inte så mycket om varningarna, för även om jag också själv tyvärr var lätt homofobisk på den tiden – min egen fjolliga och lätt androgyna personlighet till trots! – så lät jag inte sådant avskräcka mig från musik som jag tyckte var bra. (Army of Lovers var ett annat liknande exempel.)
Sedan var det också som sagt i vilket fall som helst så att det allra mesta av innehållet på Very-skivan och innebörden av det, det undgick mig just då (jag lyssnar egentligen inte överdrivet mycket på låtars texter och gjorde det ännu mindre 1993). Däremot undgår det mig inte nu. Åtskilliga av skivans tolv spår har texter som mer eller mindre tydligt tar upp olika hbtq-aspekter: inte minst gör ”Can You Forgive Her?” det genom den intressanta och subtila historia som den texten berättar, men ämnet återkommer även t.ex. i nämnda ”Liberation” (titeln talar mycket riktigt för sig själv), ”I Wouldn’t Normally Do This Kind Of Thing” (om känslan när man börjar inse vem man är), eller en av mina favoriter på skivan ”To Speak Is A Sin” (ej att förväxla med ”It’s A Sin”, och som verkar handla om homosexuellas diskreta försök att utan att säga något rent ut söka kontakt med likasinnade: kanske att få igång det som Jonas Gardell kallar för ”elektriciteten”).
Jag kan inte annat än beundra Pet Shop Boys för att de var så pass djärva att de tog det där steget och tog upp de här sakerna på ett fräscht album redan 1993. Det känns högintressant att lyssna på och försöka tolka texterna i fråga nu.

Men förutom det där så är Very ett kompetent album även musikaliskt. Jag minns visserligen att när jag lyssnade på det de första gångerna 1993 så kändes det lite grann som att skivan inleddes med hiten ”Can You Forgive Her?” och avslutades med hiten ”Go West” och däremellan var det tio låtar till som kunde framstå som utfyllnad som man bara förstrött lyssnade sig igenom. Men så var det ju naturligtvis inte: alla ”de andra låtarna” är fullt lyssningsvärda de också, och plattan växer – det tyckte jag när det begav sig, och det tycker jag nu.
Det är som sagt mycket elektro och danspop över soundet på Very, något som kanske blir som allra mest tydligt i ”Yesterday, When I Was Mad” och ”Young Offender”, där det verkligen blippar och spruttar på riktigt ordentligt. Dock funkar det bra, båda utgör i mitt tycke ytterligare två höjdpunkter på albumet, och det minns jag att även min lillebror tyckte – alltså inte min lillebror som var den som köpte skivan, utan min yngre lillebror som var fyra år 1993. Han var länge helt fascinerad av vad han kallade ”tian i Pet Shop Boys” (ja, för att ”Young Offender” är spår nummer tio alltså 😊) och jag kan förstå honom, för det är en medryckande låt, särskilt när det ovanpå alla syntkavalkader kommer in något som liknar ett klagande munspel mot slutet.
Vidare gillar jag den svulstiga ”The Theatre” – även om det delvis känns som att verserna till den tillhör en helt annan låt än resten – och den enkla men dansanta ”I Wouldn’t Normally Do This Kind Of Thing”. Och så som sagt då ”To Speak Is A Sin”, som förutom att den fått en ny dimension nu när jag blivit medveten om texten också är en vaggande mysig låt (ett av få lite lugnare spår på Very), med en säregen melodi i refrängen. På 90-talet brukade den finnas med när jag lyssnade på musik i ett mörkt rum, och den funktionen skulle den nog fortfarande kunna ha. Jag får testa.
Sedan avslutas ju skivan på ett fullständigt föredömligt sätt med den obestridligt pampiga hymnen ”Go West” – självskriven som final. Ja, inte för att det nu är någon riktig final … för om man lyssnar vidare efter att ”Go West” har tonat ut så kommer det efter två minuter en gömd låt: en finstämd countryaktig liten ballad, i en helt annan stil än resten av skivan. Tricket att gömma en låt tror jag nog att Pet Shop Boys var bland de första att använda. Vad låten i fråga egentligen kallas vet jag inte, och helt rumsren är den kanske inte, för i den hör man att det sjungs ”I believe in ecstasy” – men äsch, jag sväljer det, det kanske syftar på något annat. Tilltaget känns också som en liten gimmick som passar in på den finurliga, hemlighetsfulla, dubbelbottnade och ironiska skivan Very.

Trots dessa lovord vill jag väl sedan ändå inte direkt framhålla att Very är bland de bästa skivor jag hört, rent sakligt sett. Den kan kännas enformig under vissa omständigheter, några av låtarna känns just som den utfyllnad som jag först trodde att samtliga spår 2–11 var, och till skillnad från många andra har jag aldrig heller varit överdrivet begeistrad av öppningsnumret ”Can You Forgive Her?”, även om jag nu uppskattar historien i den. Och det är ett faktum att inget av de tolv spåren (tretton, om man räknar med det där gömda) når upp till samma nivå som de riktigt bra låtarna med Pet Shop Boys som de gjorde på 80-talet: t.ex. ”It’s A Sin”, ”West End Girls” eller ”Left To My Own Devices”.
Men Very känns ändå som en stabil platta, inte minst för att den är ett så starkt tidsdokument och ett ”statement” från Pet Shop Boys. För mig är detta album nostalgi och samtidigt en milstolpe.
Känslan blir ju därför också extra speciell när jag lyssnar på Very för första gången på cirka trettio år. Som jag sade förut så var jag tyvärr delvis vad man kan kalla homofob 1993, men jag har gjort en resa sedan dess och blivit gradvis mer och mer frisinnad – det var en process som tog lång tid, och kanske är jag inte helt framme än (det är möjligt att det fortfarande är ett och annat jag inte förstår), men min ambition är att försöka komma ända fram. Då blir det så att säga en upplevelse att ha hört Very först på 90-talet och så plötsligt igen nu, med facit i hand, då jag har vuxit till mig och lärt mig ett och annat.
Jag uppskattar också på det hela taget att lyssna på en ”komma ut-skiva”, för även om jag nu inte själv är gay (utan bara binyfiken) så har jag som jag nämnde ovan alltid haft en lätt androgyn läggning och känt mig udda och trivts dåligt i de alltför utpräglat maskulina sammanhangen. Därför tar jag lätt med sympati till mig alla uttryck för det annorlunda och alternativa, de röster som säger att man får vara på andra sätt också – och där passar Pet Shop Boys Very in perfekt.
Vi behöver nog alla lite orangefärgad knottrig plast i tillvaron.

Skiva: Pet Shop Boys, Very, Parlophone.
Betyg: 8 av 10.

Igelkotten recenserar en skiva: Testament, Highasakite

(recension augusti 2025)

I min tidvis ganska lustiga musiksmak ingår att jag har en förkärlek för ”indie”. Vad nu det egentligen innebär, det vet jag inte riktigt, annat än att indie betyder ”independent” och att indieartister brukar hålla till på mindre och oberoende skivbolag och inte är helt kända för den breda lyssnarskaran.
Än mindre kan jag definiera hur genren indie faktiskt låter. Men något slags gemensamt och för mig tilltalande musikaliskt drag måste det finnas bland de artister som klassas som indie, för det är ett faktum att när jag hör en ny låt som jag tycker är bra på någon kanal på Spotify eller andra medier, och kollar upp vad det är för någonting, så händer det väldigt ofta att det står ”indie” på artistbeskrivningen.
Några exempel på grupper/artister som jag gillar ganska mycket (och som andra i min omgivning inte tycks känna till), och som jag blivit bekant med genom att av en slump höra dem någonstans och sedan konstaterat att de är indie, är svenska The Sound of Arrows, Little Children och Deportees, kanadensiska Electric Youth, franska M83 och engelska London Grammar.
Och så har vi norska Highasakite. De är bland de bästa av alla de där indiegrupperna tycker jag – och nu har de precis släppt ett nytt album. Ett tämligen svårmodigt ett, och så brukar det vara från deras håll.

I sitt hemland Norge är Highasakite väldigt populära trots att de alltså inte egentligen är mainstream. Här i Sverige har de också en viss publik, men det stora genombrottet hos oss har uteblivit och här lever de därför fortfarande upp till beteckningen ”indie” just i den där alternativa bemärkelsen. Själv blev jag först förälskad i Highasakite för knappt tio år sedan, och det var också just under den perioden de kom ut med sina bästa skivor – i synnerhet Camp Echo, med förträffliga låtar som ”Someone Who’ll Get It” och ”Golden Ticket”. Jag fäste mig då vid deras mäktiga sound, som är syntpoppigt men ändå bombastiskt och pretentiöst: det bygger i hög grad på stora mattor av dundrande syntar och sångerskan Ingrid Helene Håviks mycket speciella, hårda och vassa sång som man också mixtrar med i olika stämmor och skikt. Ingrid är över huvud taget den dominerande frontfiguren och kreativa kraften i gruppen, allting verkar onekligen kretsa runt henne (flera av de andra gruppmedlemmarna har hoppat av i omgångar, men Ingrid är alltid kvar), och hon ger intryck även visuellt, med ett svartsynt, bittert och hålögt utseende. Highasakite är helt enkelt tungsint, mörk syntpop – inte särskilt glatt, inte något som gemene man sjunger allsång till, men snyggt.

Efter de där albumen omkring 2016 som jag blev så förtjust i har Highasakite släppt ett par album till, som inte var riktigt lika bra utan gick lite mera på tomgång, men jag har ändå fortsatt att ha koll på gruppen i viss mån. Och nu har det alltså kommit en ny skiva från Ingrid Helene Håvik & co. Den heter Testament, och känns ännu mörkare och dystrare än tidigare, nästan så att man hajar till – men samtidigt är den intressantare än de föregående skivorna på senare år. Detta trots att den inte är speciellt lång: bara 33 minuter och inte fler än nio låtar (i praktiken åtta eftersom den sista är ett slags postludium, se nedan). På den lilla tiden blir det ändå en mycket konstnärlig liten uppvisning från Highasakite.

Den tanke jag omedelbart fick när jag spanade in låtlistan, det var att ”det här måste vara ett konceptalbum”. Ett album med låtar som hänger ihop med varandra och som berättar en historia. För redan låttitlarna ger associationerna att här handlar det om någon som insjuknar och dör i cancer. Ett av spåren heter rentav ”Chemotherapy” och det känns ju väldigt tydligt, och de två sista heter ”Farewell” och ”Requiem”. Då anar man liksom redan i förväg vad man har att vänta. Och när jag sedan lyssnade på låtarna i fråga, då förstärktes det intrycket ytterligare och det kändes som att hela albumet Testament lever upp till sin titel: att det är ett slutord och en skildring av den sista tiden för en person.
Men märkligt nog kan jag inte se att någon annan har uppmärksammat detta. Jag har googlat lite för att hitta andras recensioner och kommentarer och omdömen om Testament, men ingenstans ser jag att det beskrivs som ett konceptalbum om ett cancerfall. Att det handlar om sjukdom och död verkar flera skribenter tala om, likaså om kärlek, stolthet, skam och handlingsförlamning – ja, det stämmer säkert, men ingen nämner att det är ett album i berättelseform. Inte ens Ingrid Helene Håvik själv, för hon säger bara så här om albumet, i en artikel jag hittade:
”’Testament’ gir stemme til mennesker som kjemper for å holde kontrollen, som tviholder på verdighet, men som ikke klarer å si unnskyld eller vise sårbarhet. Fasader slår sprekker. Nærhet glipper. Relasjoner forvitrer. Men mellom linjene ligger også et ønske om å bli sett og tilgitt.”
Är jag en sådan kulturell klåpare att jag totalt har missat det budskapet och istället missuppfattat och feltolkat alltihop som ett annat slags verk? 😊

Nåväl, faktum kvarstår i alla fall att jag väldigt, väldigt starkt uppfattar Highasakites skiva som en dödssjuk människas historia, och den tolkningen kan jag nog ändå ta mig friheten att få ha. Inte minst för att skivan faktiskt berör mig när jag lyssnar på den med denna förutfattade mening.

För mig börjar det liksom med att cancerbeskedet kommer i den inledande låten ”Messiah”, som känns som ett ödesdigert intro. Sedan är det lite olika faser i de låtar som sedan följer: att berätta vidare för andra, att tänka att det här ska jag klara, att tvärtom känna sig sjuk och dålig, att bemöta omgivningen, att kastas mellan hopp och förtvivlan. Den som har perspektivet i texterna verkar ibland vara den sjuka personen själv, ibland någon i hans/hennes närhet (partnern eller någon nära vän), och helt uppenbara är förstås inte alltid rollerna, men med lite god vilja hänger jag ändå med allt eftersom handlingen fortskrider. ”Call Me When You Need Me” på ett ställe, nämnda ”Chemotherapy” på ett annat, ”So Cool” kontras det med därefter … lite så funkar det för mig.
Och sedan blir det i näst sista låten ett vemodigt ”Farewell” (om barnet som växer upp underförstått utan att man kommer att få se det), och det allra sista spåret heter ”Requiem” och är egentligen inte alls någon låt utan ett rent orgelstycke som epilog. Med en väldigt stark effekt faktiskt … det är så omsorgsfullt inspelat att man till och med hör knäppandet och puffandet från orgelns pipor och bälgar, och orgeln i fråga spelar en ytterligt sorgsen melodi som skulle kunna vara direkt hämtad från en riktig begravning. Eftersom jag personligen bara under de senaste åren har varit med om att två släktingar och två goda vänner har gått bort i just cancer, så blir det där väldigt känslosamt. Ingrid och de andra i Highasakite lyckas så att säga träffa mig precis rätt med här konceptet (om det nu är ett uttänkt koncept).
Jag vill därför som sagt gärna hålla fast vid den här tolkningen. Men samtidigt medger jag ju att var och en av låtarna går att plocka ur det där sammanhanget, och i så fall funkar de alldeles utmärkt på det sättet också. För då handlar de säkerligen om just det som de andra krönikörerna pratar om: trassliga relationer, stolthet och skam, spruckna fasader och så vidare. Om det är så att albumet ska vara just dubbelbottnat, att det berättar en historia men att varje låt för sig samtidigt är ett eget verk, då är det väldigt proffsigt och tjusigt gjort av Highasakite måste jag säga.

Sedan är det ett vackert album över huvud taget också, rent musikaliskt, och riktigt så supersorgset och tungt som i den där avslutande ”Requiem” är det inte alltid under den föregående halvtimmen. Highasakite må vara ett mörkt och dystert band – och icke-folklig ”indie” – men samtidigt har de onekligen också etiketten syntpop, och ”pop”-delen av detta finns med på sina ställen på Testament. Även om jag inte hittar någon bit av samma snitsigt poprockiga kaliber som 2016 års hit ”Someone Who’ll Get It”, så finns det ställen på skivan där man kommer i närheten, t.ex. i det lätt Tove Lo-doftande singelspåret ”Call Me When You Need Me”. Sedan är mitt allra främsta favoritspår (förutom särfallet ”Requiem”) nog ”But, I Loved”, med storslagna synt- och körarrangemang och elektroniskt trumdunder i refrängen. Jag gillar också de tillfällen då det kommer in inslag av ”äkta” instrument i den elektroniska ljudbilden, som den countryaktiga banjon i början av ”Biblical”, eller det ”spanska mässingsorkestersoundet” som förekommer i både den och ”Make It”.
Dessutom ska vi ur ett svenskt perspektiv inte glömma att vår egen populära Miriam Bryant faktiskt är med på ett spår också, ”So Cool” närmare bestämt – låt vara att hon i det här fallet sjunger så likt Ingrid Helene Håvik att det nästan är svårt att skilja deras röster från varandra i duetten.

Albumet är Highasakite på ett sätt som musikaliskt är välbekant och inte gör en besviken, och som innehåller det mörker man förväntar sig av denna norska grupp. Men som jag redan sagt, det som framför allt präglar Testament är känslan av att det är en sammanhängande berättelse – med allt vad det innebär av att tolka texterna ur en särskild vinkel och få fantasin släppt lite i rörelse. Det blir ytterligare ett snäpp dystrare då, men det är engagerande lyssning.
Ja, det är inte så dumt att ha med mörk och melankolisk syntaktig indie i sin musiksmak. Hur det nu kan vara möjligt för mig att ha det och samtidigt ha en smaklös Eurovision-insnöad sida också 😊 men det där får nog en musikpsykolog ta hand om.

P.S. Jag har observerat att Highasakite kommer att spela i Göteborg den 7 oktober, på Pustervik (ett ganska alternativt ställe, typiskt nog), och om någon jag känner som också gillar indie har lust att göra mig sällskap dit så kan ni ju säga till!

Skiva: Highasakite, Testament, Propeller Recordings.
Betyg: 8 av 10.

Ett dynamiskt elände i översättningsbranschen

Nu har jag jobbat första arbetsveckan efter semestern, och det mesta är väl som det brukar med mitt översättningsjobb. Kunderna har börjat höra av sig och skicka projekt och jag är igång på nytt. Som det har varit under de 14 år som gått sedan jag började min tillvaro som frilansare med enskild firma.
Men samtidigt finns det ett hot i bakgrunden: något ruskigt som dök upp i början av sommaren, bara några veckor innan jag gick på semester. Något som på allvar kan hota hela översättartillvaron både för mig och ett stort antal kollegor. Och det kan sätta igång på riktigt nu den närmaste tiden, och det ska bli både intressant och olustigt att se hur det går.
Vad jag talar om? Jo, det är något som kallas för ”dynamic pricing”. Dynamisk prissättning. I min översättningsvärld är det rena dynamiten. En smärre revolution.
Jag ska förklara. Får väl ta det från grunden kanske.

Maskinöversättning (MT) antar jag att de flesta vet vad det är? Ja, tyvärr vet ni väl det, för det tar över mer och mer. Allt fler väljer att maskinöversätta texter och få dem snabbgranskade efteråt istället för att låta översätta texterna på vanligt sätt. Vi översättare blir då allt oftare reducerade till ”efterredigerare”. Vissa i branschen har funnit sig i det, men själv tycker jag hjärtligt illa om det, och jag brukar fortfarande tacka nej till att efterredigera maskinöversättningar. Det är i mitt tycke en helt annan sak och ett helt annat yrke än vanlig översättning, och det känns så tröstlöst och oinspirerande att jag blir alldeles matt … jag kan bara inte syssla med sådant. Maskinöversättningarna är visserligen lite bättre och mindre skrattretande nu än förr, det får jag medge, men de är fortfarande inte bra alls och dessutom kan det ofta dölja sig riktigt lömska fel i en formulering som vid första anblicken är okej. Så efterredigering är kort och gott inget jag vill syssla med.
Men det där är inget nytt. Jag kommer strax till det som är det nya.

Nu är det så att en stor översättningsbyrå som jag väldigt ofta översätter åt, och som genom åren har blivit min överlägset största kund (jag översätter framför allt EU-texter åt dem), sedan ett par år tillbaka har gått över just till modellen maskinöversättning + efterredigering, som standard. Ett tag kunde jag ändå tjata mig till att fortsätta få sådana jobb som var traditionell översättning, men till slut insåg jag att byrån snart inte tänkte skicka fler sådana, och då gick jag med på att testa maskinformatet. Dock på ett mer skonsamt sätt – för grejen var att jag fortfarande inte behövde läsa igenom maskinöversatta texter rakt igenom. Istället har det nu de senaste två åren funkat så med den här byråns projekt att jag har översatt som vanligt, en mening i taget i mitt översättningsprogram, och så har maskinöversättningsförslagen synts i en särskild ruta intill och jag behöver inte infoga dem om jag inte vill. Och för det mesta vill jag inte – så då har det inte blivit någon skillnad och allt har varit frid och fröjd trots den där MT-rutan. Jag har mest ignorerat den.
Att jag gick med på upplägget i fråga fick dessvärre den följden att mitt pris per ord i praktiken blev sänkt, eftersom betalningen för efterredigering (som det nu alltså rent formellt är) naturligtvis är lägre än den för översättning, men eftersom jag samtidigt fick en lätt höjning av mitt grundpris så blev inte skillnaden så stor. Så långt är alltså allt bra … eller ja, kanske inte bra, men okej åtminstone.

Men nu – ja, nu kommer det.
Nu har den här byrån, min absolut största kund som jag får långt över hälften av mina inkomster från, infört ytterligare en ny modell för sina frilansöversättare. Det är den som kallas för ”dynamisk prissättning”. Jag hade hört talas om det tidigare, då det finns andra byråer som infört det, men nu är det alltså min stora byråkund som börjat med eländet.
Metoden går ut på att jag som översättare, när jag får en ny EU-text att översätta från byrån, inte får veta i förväg hur mycket betalt det blir. Istället tas det för givet att jag kommer att använda mig av maskinöversättningsförslagen som dyker upp där i sin ruta när jag arbetar med texten, och när jag sedan är klar och lämnar in jobbet så kör byrån en analys och jämför med maskinöversättningsförslagen för att i efterhand se hur mycket min översättning liknar dem – för att på det sättet kunna avgöra hur mycket jag kan sägas ha använt dem! Och då blir betalningen därefter. Om det i analysen ser ut som att jag har använt MT-förslagen ganska mycket, uttryckt i likhetsprocent, så blir det inte så mycket betalt, för då hade jag ju redan en hel del gratis så att säga (tycker översättningsbyrån). Om jag däremot har avvikit i högre grad från förslagen, så får jag lite mer pengar. Men det avgörs alltså inte förrän i efterhand. Det är det som är det ”dynamiska”.

För en tekniskt lagd/rationaliserande person utan språkkänsla kan kanske det här förefalla smart och rimligt och effektivt, men för oss översättare är det rent åt skogen. Det är ju nämligen så att även om det kan se ut som att en mening i min översättning är till 80 % lik maskinöversättningsförslaget, så behöver det ändå inte alls vara så att jag har jobbat bara ”lite grann” med den meningen och fått det mesta gratis. Tvärtom kan det ligga en hel del ansträngning bakom från min sida. I synnerhet i EU-texter, som det ju nästan uteslutande gäller när jag jobbar för den här byrån, är det mycket som måste dubbelkollas hela tiden: både formuleringar och uttryck och hänvisningar och termer som kan vara olika på svenska från en gång till en annan, beroende på. Det har byrån till och med själva upprepade gånger förmanat mig och sina andra översättare, att vi ska kolla allting mycket noga! Sedan kan det faktiskt hända att jag, efter att ha dubbelkollat, kommer fram till samma översättning som redan råkade stå i MT-förslaget (för ibland kan maskinöversättningar som sagt vara delvis korrekta, de fylls ju hela tiden på med godkänt textmaterial) – men det kunde jag inte veta säkert i förväg och det var inte mindre jobb som krävdes. Kort sagt är det så att en ”dynamisk efterhandsanalys” mycket dåligt återspeglar det arbete jag som översättare faktiskt lagt ner.
Plus att det givetvis är befängt i sig att få uppdrag där man inte har den blekaste aning om vad man ska få i betalning utan är helt utlämnad åt kundens och en maskins godtycke.
Byrån som har infört det här är nog delvis medvetna om problemen, men när jag haft kontakt med dem har de försökt släta över det och påminna om att det ändå finns ett minimipris (man kan inte få noll betalt för en mening, påpekar de), och försäkra mig att metoden ändå kommer att bli rättvisande i slutändan. Men sanningen är – det är jag övertygad om – att det här i praktiken kommer att innebära en rejäl prissänkning. Det blir mindre betalt när de där analyserna får det att framstå som att vi översättare har haft nytta av maskinöversättningen på ett sätt som vi i själva verket inte alls har. Samtidigt som byråns stränga krav på ”kvalitet” i dess EU-översättningar kvarstår.
Och för mig som inte ens brukar titta särskilt mycket på de där MT-förslagen i sin ruta blir det här nya systemet en extra stor omvälvning. Kommer jag ens att kunna översätta på samma sätt längre nu när allt blir helt beroende av överensstämmelsen med maskinöversättningarna?

När jag nu har börjat jobba igen efter semestern så har de automatiska projektförfrågningarna från den här byrån börjat trilla in. De flesta av dem har än så länge varit enligt den gamla modellen, men vissa har jag sett är med ”dynamic pricing”. Och jag antar att det kommer att bli fler och fler och att jag förväntas börja ta dem vad det lider, och finna mig i en lägre betalning.

Emellertid sker inte detta utan protester från oss enkla översättare. Jag är inte ensam om att ha reagerat mot det här, utan i en svensk översättargrupp på Facebook där jag är med är vi en skara som har börjat beklaga oss och startat en särskild tråd om problemet. Vi översätter alla åt den här byrån, och vi har gått ihop och gemensamt formulerat och skrivit under en protest till dem. Det gjorde vi i juni, och då hotade vi med att överväga att helt enkelt sluta ta uppdrag från dem om de genomförde ”dynamic pricing”. Vi var så pass många som skrev under att det ändå borde ge dem något att fundera på, tyckte vi. Tyvärr uppnådde vi inte avsedd effekt med det strejkhotet, utan byrån har gått vidare ändå och börjat rulla ut det hela, varför vi just nu fortsätter att rådgöra och fundera på vad vi ska göra härnäst. Strategierna är lite olika, men negativa är vi alla. (Vad som än händer känns det uppmuntrande för mig att få vara med ett gäng översättarkollegor på denna protest, i sann facklig anda!)

För min del är det svårt att helt sluta jobba åt byrån det gäller, för det har ju som sagt dessvärre råkat bli så att min inkomst i nuläget kommer till stor del från just dem. Så jag går än så länge inte ut i någon ”strejk”, utan tar uppdrag i ”vanligt format” under den övergångsperiod då byrån fortfarande skickar sådana. Jag har till och med, för att visa god vilja och moget beteende gentemot byrån, gått med på att ta några stycken uppdrag med dynamisk prissättning bara för att själv se hur det är. Det ska jag göra någon gång framöver. Men när jag gör det, då ska jag räkna på ordantal och ordpris och göra ordentliga jämförelser för att se hur betalningen hade blivit om den varit ”normal” och hur mycket jag då förlorar på dynamisk prissättning, så som den utfaller. Jag är i nuläget övertygad om att det blir en markant förlust som kommer att framträda – en och annan av kollegorna har redan testat och meddelat att det blir just det som blir effekten – och när jag även själv har sett det, då ska jag konfrontera byrån med det och vägra jobba med dynamisk prissättning, helt enkelt.
(Om det nu inte mot förmodan är så att byrån har rätt och att det är fördelaktigt för mig med dynamisk prissättning, men det tvivlar jag mycket starkt på.)

Kampen går vidare! Sista ordet är inte sagt. Jag och kollegorna tänker fortsätta driva vår linje och bekämpa dynamisk prissättning.
Därför kan det arta sig till en intressant höst på jobbet när det nu har startat igen. Det är väl mest det jag vill ha sagt med detta inlägg. 😊
Men hur det än går med just denna strid, så känns det sammanfattningsvis högst deprimerande att det får gå till så här i översättningsbranschen. ☹ Den håller på att urarta totalt i idiotisk sparsamhet, naiv tilltro till teknikens under och noll respekt för språkkänsla och språkets värde (och noll respekt för översättare och deras hantverk). Och när det är min största kund som ger efter för denna dekadens så blir det naturligtvis extra kännbart och sorgesamt, då det kan drabba hela min arbetstillgång och ekonomi.
Jag har redan tänkt i flera år att jag borde byta bana och skola om mig och bli något annat. Samtidigt har jag alltjämt lika svårt att klura ut vilken bana det då skulle bli. Det står verkligen totalt still. Jag måste helt enkelt fortsätta med översättning så länge jag kan, och in i det längsta hålla fast vid ren översättning istället för MT och dynamisk prissättning – hur svårt det än är och hur förfärliga förhållandena än är, beroende som man ju är av mäktiga översättningsbyråer.

Ja, så här kan det vara att vara översättare i nutiden. Dynamiskt.

Igelkotten recenserar en bok: ABBA On Record, Carl Magnus Palm

(recension juli 2025)

Semester i juli … då behöver man semesterlektyr, och vad kan passa bättre än en hyfsat nyutkommen tegelsten till bok om ABBA, skriven av den främste ABBA-experten Carl Magnus Palm? Ja, för mig var ju saken klar när jag nu efter flera försök fann att det vid det här laget faktiskt blivit möjligt att fjärrlåna ABBA On Record, som boken heter.

Nog för att det inte är första gången som Carl Magnus Palm kommer med en ABBA-bok, och inte heller första gången jag läser en sådan (jag äger ett par stycken redan). Palm är den officielle ”abbaologen” och har skrivit och forskat så mycket om ABBA att det vid det här laget känns som han har mer koll på dem än vad de har själva. Han har skildrat gruppens karriär i en rad böcker, som ibland är versioner av varandra (på engelska och svenska i kort och lång form) men som också är inriktade på lite olika aspekter av ABBA-världen och därmed även kompletterar varandra. Sammantaget blir det en helhetsbild som jag som ABBA-fan inte kan låta bli att vilja ta del av, så jag läser gärna allt som det står ABBA och Palm på.
Frågan är nu om inte helhetsbilden i fråga har blivit komplett en gång för alla i och med den här senaste Palm-utgivningen (på hans eget förlag) som jag tagit del av de senaste två veckorna.
Förra gången Carl Magnus Palm gav ut någonting om ABBA var 2017 när gigantboken ABBA – The Complete Recording Sessions kom ut. Den var en utökad version av Palms första bok med samma titel som kom redan på 1990-talet, och den behandlar huvudsakligen själva ABBA-låtarna och hur det gick till när de skapades och spelades in. Den boken läste jag 2018 minns jag. Men trots dess stora format tyckte Palm tydligen ändå att det var något som fattades i hans historieskrivning. För att vara exakt så kom han på att han inte berättat så mycket om skivorna och hur det gick till när de lanserades och hur de togs emot. Och när sedan ABBA återförenades 2018–2021 och spelade in comebackalbumet Voyage så ville Palm också fullt förståeligt stoppa in en del bakgrundsinfo om det projektet i en ny bok. Följden blev ABBA On Record, som lät vänta på sig nästan lika länge som ABBA:s nya musik gjorde innan den nådde konsumenterna, men nu har jag äntligen läst den.

ABBA On Record handlar alltså inte så mycket om ABBA:s kreativa process, utan mer om resultatet och om hur skivbolaget Polar gjorde för att sälja det. Boken är därför egentligen mest som en hiskligt utökad och utsvälld diskografilista. Den följer fortfarande ABBA:s välbekanta karriär i kronologisk ordning men har ändå skivutgivningarna som hållpunkter: de singlar och album och andra utgåvor som kända och okända ABBA-inspelningar först släpptes på. Här står allt man behöver veta om när och var allt detta gavs ut, ganska mycket om skivomslagen och de foton som användes till dessa, och väldigt mycket om kampanjerna och topplistenoteringarna och samarbetena med skivbolagen i Skandinavien, Storbritannien, USA och Australien. Klipp ur samtida recensioner förekommer också ymnigt mellan varven.
Och sedan kommer alltså, som ett komplement till detta, en genomgång av arbetet med låtarna på Voyage. Där handlar det lite mer om det kreativa igen, men även om hur det hela lanserades och mottogs, precis som i resten av boken fram till dess. Allra sist finns till på köpet ett särskilt kapitel där det berättas om ”the secret tapes”, d.v.s. diverse inspelningar från teknikern Micke Tretows arkiv som Palm fått höra på sistone, och vad som finns på dessa ljudupptagningar från diverse studiosessioner med ABBA på 70- och 80-talet. Det kan man kalla kuriosa. Totalt blir det, som sagt, ytterligare en riktigt mastig samling ”Palm-blad”.

Med alla dessa inslag, som Palm varit så angelägen om att mata in i boken bara för att inte missa något, finns det naturligtvis en risk att det blir för mycket av det goda. Får man som ABBA-intresserad läsare verkligen med sig något matnyttigt ur denna bubblande informationsflod värdig en Kvitt eller Dubbelt-deltagare med ämnet ABBA?

Ja, jag skulle ju ljuga om jag påstod att det inte fanns en del fakta som var nya för mig. För en läsare som inte läst något av Palm tidigare är förstås hela den här boken idel sådana nya fakta, men den läsaren rekommenderar jag kraftigt att mjukstarta med någon av författarens tidigare och tunnare böcker. Jag för min del som redan kan ”grunderna” kan för all del låta mig roas av (eller i alla fall intresserat notera) sådana uppgifter som att ABBA julen 1977 var invecklade i en smärre skandal med en promotion-skiva som utlovades som spännande bonus till barn som sålde jultidningar men som sedan inte var så märkvärdig; vidare att fotograferingen till Super Trouper-omslaget faktiskt var en riktig happening i bästa Sgt. Pepper-stil där diverse kändisar och vänner och bekanta till ABBA var med; att luften faktiskt helt gick ur Australiens ”abbamania” efter 1976; samt att ”Lay All Your Love On Me” från början hade arbetstiteln ”Yarrafat” med en demotext där ABBA rimmade (berget) ”Ararat” med ”Yassir Arafat”!
Och allt som står i boken om Voyage-inspelningarna, det slukade jag givetvis med hull och hår … jodå, det var som jag trodde, att Benny använde sin gamla Yamaha GX-1 till ”Bumblebee” 😊, och det var ju intressant att ABBA tydligen spelade in ett par låtar till utöver dem som kom med på albumet, t.ex. en som hette ”Hit By A Train” (när får man höra den månntro?).

Men samtidigt kan jag inte hjälpa att en del av den faktatyngda texten är sådant som jag mest bara skummar igenom. Särskilt i de många partier där Carl Magnus Palm kommer in mer på alla de affärskontakter som ABBA (eller kanske framför allt ”den femte ABBA-medlemmen”, managern Stikkan Anderson) hade runtom i världen. Det ger förstås en väldig inblick i skivbranschen, men så väldigt intressant är det väl kanske ändå inte att känna till vad diverse skivbolagsdirektörer och agenter och andra samarbetspartner hade för personlig bakgrund eller vad det var för möten som hölls och telex som skickades när de olika albumen och singlarna skulle släppas.
På samma sätt kan det bli tradigt i längden att läsa de väldigt utdragna skildringarna av fotosessionerna för skivomslagen och vilka personer som skymtar på dem, och inte minst de ständiga omnämnandena av vad det var för teckensnitt på omslagstexterna. Man kanske faktiskt inte behöver känna till mer än den viktigaste omständigheten att själva ABBA-loggan har fonten News Gothic Bold (och att det till upphovsmannens irritation råkade bli en annan font än den på ABBA Gold).
När det gäller det där sista kapitlet om Micke Tretows ”secret tapes”, så är det för all del underhållande, men samtidigt känns det på något sätt väldigt stelt och formellt att bara se innehållet på diverse ljudband beskrivet i skrift – det man vill är ju att höra dem! Som det nu är får man som läsare inget riktigt grepp.
Kort och gott känns det som att abbaologen Palm har börjat komma till det stadiet där han försöker mjölka kossan på det allra sista. Snart kanske det inte är särskilt mycket kvar att berätta om ABBA i skriftlig form …? Jag känner i alla fall själv en viss mättnad, och konstaterar dessutom något besviket att det jag hade sett mest fram emot, nämligen all trivia om Voyage, egentligen tar ett relativt litet utrymme i boken.

Det jag egentligen tar med mig allra mest av verket – förutom då förstås det jag ändå får veta om Voyage – är en allmän känsla kring det där med ABBA:s och Stikkan Andersons sätt att arbeta. De fick ju på 70-talet rejält med kritik för att de var så beräknande och hutlöst angelägna om att bara sälja och sälja. Och på sätt och vis bekräftas den bilden när man i ABBA On Record läser (eller skummar) de många och långa partierna med beskrivningar av deras olika skivbolags kampanj- och promotionjobb. Visst arbetade Stikkan och Björn och Benny och de andra inblandade medvetet för att lyckas, det finns det ingen tvekan om. Men samtidigt framgår det också tydligt att ABBA inte gjorde något som de inte själva kände för. De kunde ha slagit igenom mer i USA än de gjorde om de hade gjort smartare val (som att åka på turné vid rätt tillfälle eller låta sig intervjuas i TV i rätt sammanhang). De hade tillfällen och chanser att nå ännu större framgångar, men de tog ofta inte de tillfällena, helt enkelt för att det inte passade dem. Ville de inte åka iväg utomlands under en viss period så lät de bara bli, även om det kunde göra att karriären delvis kom av sig. Mitt i hela framgångssvängen tog de hänsyn till hur de själva mådde och vad de var sugna på – inte minst Agnetha som både var flygrädd och angelägen om sina barn, men de andra tre också.
Det ger mig en högst intressant bild av ABBA: en grupp som hade världen för sina fötter och som också strategiskt utnyttjade det läget, men som ändå satte gränser och som kunde vara högst oberäkneliga och envisa. Inte undra på att deras karriär har varit så svängig, med framgångar blandade med floppar i olika delar av världen. De var nog inte alltid lätta eller konventionella att samarbeta med i en musikbransch där det gällde att följa strömmen – och det ger dem en kraftig aura av trovärdighet, tycker jag. Även om jag redan tidigare konstaterat att de är/var en grupp som ”gör som de själva vill”, så är detta för mig en delvis ny sida av ABBA som jag tycker kommer fram när man läser ABBA On Record.

Sammanfattningsvis: vill man få till sig ännu mer fakta om ABBA än man redan kände till så är ABBA On Record inte dum, då boken berättar mer om den ”kommersiella” sidan av gruppens gärning. Men samtidigt börjar det kännas krystat med alla dessa fakta som rapas upp, och det är knappast några andra än de riktigt, riktigt initierade som bryr sig och jag vet inte om jag ens själv räknas till dem.
Sedan är ju frågan om det kanske ändå finns saker kvar att berätta, ur andra perspektiv. En av de böcker av Carl Magnus Palm som jag ännu inte har läst är den ultimata ABBA-biografin Bright Lights, Dark Shadows – den lär tydligen innehålla en del om gruppen på det mer personliga planet också – och den ska snart komma i ny uppdaterad version (förmodligen för att få med Voyage-historien även där).
Kommer jag att orka med den boken också? Finns det något nytt intressant att uppsnappa även i den? Ja, ABBA On Record visar ju i alla fall att det tydligen alltid finns mer att krama ur ABBA-sagan, just när man trodde att det var stopp.

Bok: Carl Magnus Palm, ABBA On Record, CMP Text.
Betyg: 6 av 10.

Igelkotten recenserar en TV-serie: Cassandra

(recension juni 2025)

Att titta på serier från andra länder än USA och Storbritannien kan ofta vara trevligt: som omväxling och för att vidga sina vyer och språkkunskaper. Norska serier brukar vara bra och intressanta, spanska likaså – för att inte tala om en viss koreansk med maskerade soldater i rosa overaller.
Men även Tyskland kan få till det ibland, och det tycker jag de har fått med den senaste serien som vi har tittat på här hemma. Det är en miniserie i sex avsnitt som heter Cassandra, och som man kanske kan förse med etiketten ”psykologisk thriller” med inslag av deckare. I alla fall är det en fascinerande liten historia. Bisarr förvisso, och inte så lite osannolik – den teknik som beskrivs i serien är inte möjlig ens idag och kan än mindre ha varit det på 1970-talet där serien har sin utgångspunkt – men med en säregen stämning och en kuslig känsla och diverse tragiska och tänkvärda undertoner som gör att man har överseende med alla luckor.
Framför allt kännetecknas Cassandra av den ytterst minnesvärda titelkaraktären (spelad av Lavinia Wilson), en kvinnlig hemmafru-robot som med sitt konstlade AI-skärmleende har förutsättningar att bli riktigt ikonisk i TV-kulturen. Hon bränner sig liksom fast på tittarens näthinnor på samma sätt som de ovan nämnda soldaterna i rosa overall, om inte rentav ännu mer. Tyvärr har jag hittills inte märkt någon vidare hausse kring Cassandra-serien, fast den är förstås helt nyutkommen så man får väl hoppas att fler upptäcker den vad det lider.

Vad handlar då Cassandra om? Jo, handlingen går ut på att det är en tysk kärnfamilj i vår nutid (mamma, pappa, tonårsson, lite mindre dotter) som flyttar in i vad som sägs vara Tysklands första ”smarta hem”, byggt redan i början av 1970-talet men av någon anledning tomt och övergivet och oanvänt alltsedan dess. Det visar sig att detta smarta hem styrs av den nämnda roboten Cassandra, som familjen startar upp efter att hon varit i viloläge i femtio år. Cassandra är egentligen ett helt system: förutom att hon uppträder som en surrande robot vars huvud är en datorskärm med ett kvinnoansikte i (och som glider omkring och utför hushållssysslor med olika redskap i ärmarna), så syns samma ansikte på skärmar i alla de enskilda rummen. Cassandra verkar alltså se allt och höra allt i huset, och i början tycker förstås familjen att det är coolt, men – surprise, surprise – det är förstås någonting som inte riktigt stämmer med den toppmoderna och samtidigt gammalmodiga roboten. Framför allt verkar Cassandra av någon anledning ha något emot mamman i familjen, men mamman i fråga får inledningsvis inget gehör från övriga familjemedlemmar när hon hävdar att roboten motarbetar henne. Ja, och sedan tilltar spänningen när Cassandra med sitt skärmansikte blir mer och mer obehaglig och oberäknelig, utan att familjen kan göra så mycket åt det, för vem skulle tro dem om de berättade?
Parallellt med den här handlingen finns det en handling till, som utsökt kompletterar den första – för den utspelar sig nämligen på 1960- och 70-talet och där får man möta den familj som först bodde i det där smarta huset, innan det blev smart. Och frun i den familjen är uppenbarligen samma Cassandra, fast där i vanlig mänsklig form som en präktig (men hunsad) hemmafru. Vilket ju naturligtvis får en som tittare att börja undra hur det kom sig att kvinnan blev till en robotversion av sig själv, och så är man fast och vill veta mer och titta vidare. Småkusligt är det hela tiden, men märk väl att det egentligen inte är tekniken som utgör hotet (tvärtom vad man kunde tro i en serie om en AI) utan snarare psykologin bakom den.
Både på 1970-talet och 2020-talet bär de där familjerna som bor i huset på diverse hemligheter, psykiska problem och trauman, och i vissa fall dolda aggressioner. Det är lika intressant i båda tiderna och driver på hela händelseutvecklingen. I den tidiga tiden är både den mänskliga Cassandra och hennes tonårsson (som hon kraftigt värnar om) riktigt illa behandlade av den egoistiske och fördomsfulle pappan, som jobbar på något slags avancerat teknikföretag som han sätter betydligt högre än sin familj. I den sena tiden finns en bihistoria om den tonårssonen, som är gay och får ihop det med en klasskompis som har svårt att komma ut ur garderoben – samtidigt som mamman kämpar med sin psykiska ohälsa och pappan med sin trovärdighet och mellanstadiedottern med sina sociala kontakter. Allt det där smälter i mitt tycke ihop till en finfin intrig, med utmärkta personteckningar – och mäns behandling av kvinnor och trasiga relationer och sociala förväntningar kommer igen och projiceras från 1900- till 2000-tal på samma sätt som Cassandras mänskliga ansikte projiceras i känslolös datorform på det smarta hemmets skärmar.

Symboliken i serien är egentligen ett kapitel för sig: det finns så många finurliga samband och reflektioner och associationer man kan göra att det är svårt för mig att sammanställa allt. Namnet på figuren Cassandra är bara en sådan detalj: förutom att ”Cassandra” är en ABBA-låt så var ju Kassandra i den grekiska mytologin en sierska som hade förbannelsen över sig att ingen någonsin trodde på hennes profetior, och det temat är något som i serien stämmer in mycket väl både på Cassandra själv och på övriga karaktärer som har svårt att göra sig trodda och förstådda.
Hemmafrutemat och ”den manipulative mannen” är en annan intressant symboldetalj, inte bara för associationerna till filmen Välkommen till Pleasantville (även där är det en dockliknande hemmafru som är fast i konventioner). Det gäller mer än så. Cassandra är i serien en opålitlig och lömsk karaktär, och hennes mänskliga motsvarighet på 1970-talet är inte alldeles fläckfri hon heller om man säger så, men vad är det som har gjort att de har blivit sådana? Även här är det nästan som ett slags projektion … nämligen att Cassandra är som en spegel av vad hon själv blivit utsatt för av den som känns som seriens allra mest obehaglige karaktär, nämligen hennes man Horst. Precis i slutet av det sista avsnittet tas detta ”destruktiva män”-tema ett steg längre och de båda tonårskillkaraktärerna i nutiden säger rentav till varandra att ”alltid är det papporna” – det är nog en nyckelreplik. Jag borde väl som man och pappa bli förorättad över sådana antydningar, men det blir jag inte utan tycker helt enkelt bara det är intressant (och tragiskt).

Förutom att det finns vissa logiska luckor i handlingen – hur kan huset i serien vara så otroligt avancerat och futuristiskt samtidigt som Cassandra själv rent visuellt fortfarande framstår som en primitiv robotkonstruktion à la 70-talet? – så har jag egentligen bara en invändning mot serien som helhet, och det är slutscenerna. Efter allt som har byggts upp fram till dem, med ytterligare nya moment och perspektiv och karaktärer i vart och ett av avsnitten (det är inte slut på överraskningar ens i det sista!), känns det som att den sista uppgörelsen faller lite platt och försvinner i ett dubbeltydigt moln där det fortfarande är en del som inte har förklarats och många punkter där man inte får veta hur det gick.
Men där kan det förstås hända att jag blev distraherad av att plötsligt som bakgrundsmusik till dessa slutscener oväntat höra en sjungen tyskspråkig version av Vangelis-stycket ”To The Unknown Man”. Jag var tvungen att kolla upp det och det är en version från 1981 som heter ”Ich hab’ keine Angst” och framförs av den italienska sångerskan Milva (jag hade ingen aning om att den inspelningen fanns). Och med den texten funkar låten onekligen rätt bra som suggestiv och tvetydig ljudbakgrund till en tvetydig seriefinal.
I bästa fall är också den där tvetydigheten till för att serien ska kunna fortsätta med en säsong till … spontant trodde jag först att hela tanken var att det bara skulle vara en säsong och att det inte gick med mer, men när jag tänker på det så finns det nog en öppning för att gå vidare. Inte mig emot i så fall, jag känner mig inte färdig med den fascinerande Cassandra.

En eloge till de tyska seriemakarna som med Cassandra har fått till en utmärkt och spännande historia, som också har något som för mig känns som en avgörande faktor med en TV-serie för att den ska skilja ut sig från mängden (när det nu finns så många) – nämligen en speciell stämning och en visuell egenart. Som sagt, Cassandra-karaktären på sin skärm kan bli ikonisk, och det skulle hon förtjäna – med tanke på att den mänskliga Cassandra i serien aldrig fick komma till sin rätt.

TV-serie, Cassandra, Netflix.
Betyg: 8 av 10.

(Bild från Netflix.)

Igelkotten recenserar en TV-seriesäsong: Black Mirror, säsong 7

(recension maj 2025)

För två månader sedan handlade min månatliga recension om TV-serien Cabinet of Curiosities. En serie som jag i recensionen kom att jämföra i ganska hög grad med en av mina absoluta favoritserier, Black Mirror. Likheter finns nämligen mellan de båda serierna, även om jag kom till slutsatsen att Cabinet inte är lika bra som Black Mirror.
Sedan jag skrev den recensionen har det liksom av en händelse råkat komma en säsong till av just Black Mirror, säsong sju i ordningen, och den säsongen har jag nu sett (för Black Mirror hör till de serier som jag kastar mig över så fort det finns något nytt att se av den) och då föll det sig också naturligt att maj månads recension får bli av denna nya Mirror-säsong.
Och jag kan säga direkt att min uppfattning att Cabinet of Curiosities inte når upp till Black Mirror-nivå, den uppfattningen sitter kvar och har blivit ännu mer cementerad efter det här. För Black Mirror är en strålande serie med ett antal förträffliga avsnitt/historier, och den sjunde säsongen tappar inte på något sätt detta utan fortsätter på samma lysande spår. Black Mirror är och förblir den begåvade förlagan som inte mycket annat i nutida TV-serieväg kan matcha, så är det bara.

Lite orolig var jag annars att det skulle bli sämre den här gången. Säsong sex av Black Mirror, som kom för några år sedan, var nämligen den sämsta hittills av dem – framför allt för att det kändes som seriemakarna började göra avsteg från seriens huvudprinciper att det ska handla om dels läskiga tekniska påfund, dels framtida sådana påfund.
Men här kanske inte alla hänger med i vad jag pratar om, så jag ska nog börja med att förklara (ifall någon inte har sett Black Mirror över huvud taget) att serien alltså är en framtidsdystopi. Eller rättare sagt många olika framtidsdystopier, för varje avsnitt är fristående och har en helt egen handling med nya personer varje gång och avsnitten hör för det mesta inte ihop (även om det kan hända att några av dem blinkar till varandra). Varje Black Mirror-avsnitt är helt enkelt som regel ett slags novellfilmshistoria som handlar om någon teknisk nymodighet eller annan bisarr företeelse som man skulle kunna tänka sig förekommer i en inte helt avlägsen framtid – och för det mesta har den där nymodigheten någon kuslig baksida, och det är det respektive avsnitt bygger på, att huvudpersonerna får uppleva detta. Jag brukar personligen fängslas rejält av de allra flesta historierna i serien, även om det är några av dem som är mindre lyckade också (i synnerhet det allra första, morbida avsnittet om den utpressade premiärministern, som jag vet har avskräckt ett antal tittare från att kolla vidare).

Hur som helst så var alltså säsong sex i viss mån en nedgång, för där tenderade avsnitten att inte alls längre vara tekniskt futuristiska utan bli mer övernaturliga skräckhistorier i största allmänhet, och i något av dem gick vi dessutom tillbaka i tiden istället för framåt. Det var ett tecken på att Black Mirror kanske höll på att balla ur och mattas av.
Men till min stora glädje så ställer den nyutkomna säsong sju i hög grad saker och ting tillrätta – mitt spontana intryck när jag sett igenom den är att nu återgår Black Mirror till sin grundidé igen, med precis den sortens teman och den stämning man har kommit att förknippa med serien. Avsnitten i säsong sju står inte de tidigare säsongerna efter, utan vandrar i deras tradition – och i ett fall tar man rent konkret upp tråden från ett gammalt avsnitt.
Det är sex avsnitt i säsong sju, och jag kan ju ta och räkna upp dem och skriva kort vad de handlar om:

1. ”Common People”. En kvinna som har en hjärntumör får den bortopererad och ersatt med konstgjord vävnad från ett medicintekniskt företag: den nya vävnaden är ett slags backup av den som togs bort, men samtidigt är den ansluten till företagets programvara och det visar sig snart att kvinnan (och hennes man) får en massa problem: hon kan inte åka iväg precis vart hon vill på grund av programmets begränsade täckning, och ibland sprutar hon omedvetet ur sig anpassade reklammeddelanden – och det enda sättet att slippa nackdelarna (och leva) är att hela tiden uppgradera till bättre versioner för dyra pengar!
2. ”Bête Noire”. En tjej på ett godisföretag får en ny kvinnlig kollega som hon känner igen sedan skoltiden, och som uppträder mystiskt: det börjar hända en massa negativa saker och missförstånd på firman som nykomlingen tycks ligga bakom, men det går aldrig att bevisa något utan tvärtom är det tjejen som är huvudperson som visar sig ha gjort fel varje gång. Det verkar nästan som den nya kollegan har förmågan att ändra på verkligheten!
3. ”Hotel Reverie”. En något avdankad skådespelerska får huvudrollen i en remake av den gamla klassiska 40-talsfilmen Hotel Reverie (nej, den finns inte på riktigt!) och det visar sig att hennes skådespelarinsats går ut på att verkligen komma in i originalfilmen med hjälp av virtuell AI-teknik. Väl i filmen fastnar hon där, och tycke uppstår med hennes motspelerska från 40-talet så att det blir svårare och svårare att återge filmintrigen korrekt och ta sig ut igen.
4. ”Plaything”. En man åker fast för ett litet snatteribrott, men befinns genom DNA-matchning vara skyldig till ett gammalt mord, och berättar sin historia för de motvilligt lyssnande poliserna. Det hela började med att han på 1990-talet programmerade ett datorspel fullt med små Minions-liknande figurer, och blev besatt av de figurerna och även begick ett mord för att skydda dem. Frågan nu är hur mycket mannen egentligen har låtit sitt spel ta över honom själv och verkligheten.

5. ”Eulogy”. En äldre herre blir kontaktad av ett företag som sammanställer foton och minnen av döda personer inför begravningar; en kvinna som var mannens flickvän många år tidigare har precis dött och nu får han med företagets programvara virtuell hjälp att gå igenom gamla foton på henne och honom själv. Det blir en upplevelse som avslöjar ett och annat och vänder på saker och ting när han verkligen upplever fotona på riktigt.
6. ”USS Callister: Into Infinity”. En direkt fortsättning på det gamla Black Mirror-avsnittet ”USS Callister” (från säsong 4 tror jag det var). Här är det nödvändigt att man ser det avsnittet först, så jag ska inte avslöja för mycket i förväg, men det handlar alltjämt om en alternativ datorverklighet i rymdskeppsmiljö à la Star Trek, uppfunnen av en desillusionerad programmerare som utformade sitt ”spel” för att få den kontroll han inte hade i verkligheten. Jag som tyckte att originalavsnittet ”USS Callister” var ett av de bästa i hela Black Mirror-serien hade då rakt inget emot att se en uppföljare till just det.

De här sex avsnitten är ganska så olika varandra – även om datorprogram, AI, virtuella verkligheter och ”immersiva upplevelser” kommer igen som en röd tråd i dem allihop så har de ändå rätt olika teman och olika miljöer som de utspelar sig i, och sammantaget blir det alltså en sjunde säsong med sex förträffliga futuristiska historier, alla unika. Det är liksom annorlunda känslor i dem allihop: ”Hotel Reverie” till exempel är rörande romantisk på ett gammaldags svartvitt sätt, medan ”Bête Noire” är mer av ett psykologiskt drama (i förlängningen ett high school-dito), ”Plaything” är en mörk psykopat-polisthriller och ”Eulogy” har en känsla av sorg, nostalgi och relationsdrama. Men gemensamt för dem alla är ju också att de har den rätta kusliga och något klaustrofobiska stämningen där i bakgrunden.
Allra bäst tycker jag nog egentligen om det första avsnittet ”Common People”, det om den konstgjorda hjärnvävnaden som man måste uppgradera och betala för om den ska funka ordentligt. För där känns det som en så väldigt träffsäker pik mot nutidens alla abonnemang och lösningar med premium-nivåer och pressen man har på sig att betala mer och mer för att hänga med. Det räcker att bara skruva till detta ytterligare några snäpp så blir det ganska trovärdigt med den otäcka framtidsvision vi får i det avsnittet. Plus att personerna engagerar på ett tragiskt sätt.
Jag gillar även ”USS Callister: Into Infinity” eftersom jag som sagt gillade föregångaren och tycker att detta var en värdig uppföljning av den, men också i hög grad ”Bête Noire”, mycket på grund av den kittlande, konspiratoriska intrigen och skådespelarinsatserna. Bland annat uppträder ju engelskan Rosy McEwen fenomenalt som den mycket troskyldiga och oförstående, men psykopatiska, nya kollegan Verity (lägg märke till namnets betydelse!) som inte har rent mjöl i påsen.

Sedan har förstås just ”Bête Noire” en nackdel, och det är att det tekniska fenomenet som det avsnittet visar sig handla om faktiskt inte känns realistiskt (till skillnad från det i ”Common People”). Det jag brukar förvänta mig av Black Mirror är att uppfinningarna och beteendena i seriens framtidsvisioner faktiskt teoretiskt skulle kunna förekomma även på riktigt någon gång – för det är det som gör serien så härligt kuslig. I de flesta avsnitt brukar man också kunna tänka sig det (även om det ofta förstås är osannolikt/avancerat), men i ”Bête Noire” känns det verkligen som att nej, det här kan bara inte gå att göra, hur smarta folk och datorer än blir i framtiden. Dock är det ändå en spännande idé!
Det är också ett nytt grepp från Black Mirror-skaparna att som i ”USS Callister”-avsnittet ta ett gammalt avsnitt ur serien och fortsätta på det. I och med detta har de gått ifrån principen att varje avsnitt ska vara fristående – den nya ”USS Callister” funkar inte alls om man inte sett föregångaren. Men det är klart att när nu serien har kommit så långt som till säsong sju är det väl kanske naturligt att man börjar med sådana hyllningar här och där, och valet av avsnitt att vidareutveckla var ju som sagt helt rätt. Jag går alltså med på det hela, bara det inte blir mer i den stilen och idel uppföljare i säsong åtta när den kommer.

Ja, säsong åtta hoppas jag nu vid det här laget att det också blir, även om det brukar dröja några år mellan varje. Black Mirror har verkligen inte fått slut på idéer, det har jag kunnat se nu i säsong sju – och allt eftersom tekniken och kulturen utvecklas i verkligheten så borde det ju logiskt sett ge fler uppslag till serien längre fram. Möjligheterna tycks alltjämt vara oändliga.
För egen del skulle jag gärna vilja se ett Black Mirror-avsnitt som handlar om att folk verkligen kan läsa varandras tankar (eller datorer kan göra det). Så vitt jag minns har inte detta ämne riktigt tagits upp ännu i serien, så det får Black Mirror-makarna väldigt gärna göra. Men de får gärna överraska mig med diverse andra påhitt också.
Bra jobbat med Black Mirror säsong sju – fortsätt så! Och ni som inte sett Black Mirror, ta och gör det, hela raddan av säsonger, och fram till och med den här nya. (Fast ni kan ju kanske ta och hoppa över säsong ett avsnitt ett då, det med premiärministern. 😊)

TV-serie, Black Mirror (säsong 7), Netflix.
Betyg: 9 av 10.