(recension september 2025)
Den här månaden tar jag och skriver om en skiva som jag lyssnat på förut – men det var väldigt länge sedan sist. Nu har jag precis återknutit bekantskapen med den på nytt, och det kändes rätt kul att göra det, det var liksom som att det gått väldigt lång tid men ändå inte. Det är också på sitt sätt ett ganska viktigt album i musikhistorien, så då fick jag lust att skriva om det.
Plattan i fråga är Pet Shop Boys Very, och därmed tar vi oss tillbaka till år 1993.
Den engelska syntpopduon Pet Shop Boys, bestående av de båda begåvningarna Neil Tennant och Chris Lowe, behöver knappast någon närmare presentation: de har varit igång sedan 1984 och radat upp massor av hits, med ”It’s A Sin” som kronan på verket. Och jag hör till dem som alltid har gillat duon i fråga – även om det aldrig gått så långt att jag börjat samla ihop eller lyssna igenom alla deras skivor och låtar. Den enda CD jag haft med Pet Shop Boys är deras greatest hits-skiva från 1991, alltså från tiden innan de gav ut Very.
Men saken är den att just med Very började de om på ny kula, kan man säga. Rent historiskt så markerar den skivan en lyckad comeback för Pet Shop Boys. Deras första framgångsrika period på 80-talet kom av sig omkring 1990, och sedan var det rätt tyst om dem ett par år, men sommaren 1993 kom alltså Very, flankerad av de båda singlarna ”Can You Forgive Her?” och ”Go West” som båda hamnade högt på topplistorna. Jag köpte inte skivan själv, men min lillebror gjorde däremot det, och jag lyssnade intresserat på den jag också. Den var onekligen mycket uppseendeväckande, för till skillnad från alla andra CD-skivor på den tiden hade Very ett knallorangefärgat, ogenomskinligt, knottrigt hårdplastfodral: helt annorlunda och lite festligt. Och musiken var också delvis annorlunda mot vad man hört av Pet Shop Boys tidigare. Det gick alltjämt att känna igen dem, det var Neil Tennants omisskännliga röst och ett syntpoppigt sound, men det var mer markant elektro nu (på sina ställen nästan datorspelsaktigt) och mer dansvänligt på något sätt … vilket ju låg i tiden, för 90-talets plastiga ”eurodisco” började slå igenom som bäst just då. Pet Shop Boys testade alltså något nytt – men när de gjorde det så var det ändå på deras eget sätt. Inte minst var nog den där orangea plasten något slags ironi.
Ja, det är klart, lite kanske jag anade det även när det begav sig. Om inte annat så fick jag ju höra av flera i min omgivning att skivans avslutningsnummer (och största hit) ”Go West” var en ”böglåt”. Därför att det var en cover på en låt som från början gjordes av Village People, en ökänd gaygrupp på 70-talet, som en kampsång för homosexuella. Det där blev jag varnad för av en del jämnåriga (ja, jag var femton och gick på högstadiet och det var mycket mer homofobi bland ungdomar på den tiden, det kan jag minsann säga). Och jag kan nog ha noterat att det kanske fanns mer i samma stil på Pet Shop Boys orangeknottriga skiva: en låttitel som ”Liberation” framstod ju som lite misstänkt. Men jag brydde mig inte så mycket om varningarna, för även om jag också själv tyvärr var lätt homofobisk på den tiden – min egen fjolliga och lätt androgyna personlighet till trots! – så lät jag inte sådant avskräcka mig från musik som jag tyckte var bra. (Army of Lovers var ett annat liknande exempel.)
Sedan var det också som sagt i vilket fall som helst så att det allra mesta av innehållet på Very-skivan och innebörden av det, det undgick mig just då (jag lyssnar egentligen inte överdrivet mycket på låtars texter och gjorde det ännu mindre 1993). Däremot undgår det mig inte nu. Åtskilliga av skivans tolv spår har texter som mer eller mindre tydligt tar upp olika hbtq-aspekter: inte minst gör ”Can You Forgive Her?” det genom den intressanta och subtila historia som den texten berättar, men ämnet återkommer även t.ex. i nämnda ”Liberation” (titeln talar mycket riktigt för sig själv), ”I Wouldn’t Normally Do This Kind Of Thing” (om känslan när man börjar inse vem man är), eller en av mina favoriter på skivan ”To Speak Is A Sin” (ej att förväxla med ”It’s A Sin”, och som verkar handla om homosexuellas diskreta försök att utan att säga något rent ut söka kontakt med likasinnade: kanske att få igång det som Jonas Gardell kallar för ”elektriciteten”).
Jag kan inte annat än beundra Pet Shop Boys för att de var så pass djärva att de tog det där steget och tog upp de här sakerna på ett fräscht album redan 1993. Det känns högintressant att lyssna på och försöka tolka texterna i fråga nu.
Men förutom det där så är Very ett kompetent album även musikaliskt. Jag minns visserligen att när jag lyssnade på det de första gångerna 1993 så kändes det lite grann som att skivan inleddes med hiten ”Can You Forgive Her?” och avslutades med hiten ”Go West” och däremellan var det tio låtar till som kunde framstå som utfyllnad som man bara förstrött lyssnade sig igenom. Men så var det ju naturligtvis inte: alla ”de andra låtarna” är fullt lyssningsvärda de också, och plattan växer – det tyckte jag när det begav sig, och det tycker jag nu.
Det är som sagt mycket elektro och danspop över soundet på Very, något som kanske blir som allra mest tydligt i ”Yesterday, When I Was Mad” och ”Young Offender”, där det verkligen blippar och spruttar på riktigt ordentligt. Dock funkar det bra, båda utgör i mitt tycke ytterligare två höjdpunkter på albumet, och det minns jag att även min lillebror tyckte – alltså inte min lillebror som var den som köpte skivan, utan min yngre lillebror som var fyra år 1993. Han var länge helt fascinerad av vad han kallade ”tian i Pet Shop Boys” (ja, för att ”Young Offender” är spår nummer tio alltså 😊) och jag kan förstå honom, för det är en medryckande låt, särskilt när det ovanpå alla syntkavalkader kommer in något som liknar ett klagande munspel mot slutet.
Vidare gillar jag den svulstiga ”The Theatre” – även om det delvis känns som att verserna till den tillhör en helt annan låt än resten – och den enkla men dansanta ”I Wouldn’t Normally Do This Kind Of Thing”. Och så som sagt då ”To Speak Is A Sin”, som förutom att den fått en ny dimension nu när jag blivit medveten om texten också är en vaggande mysig låt (ett av få lite lugnare spår på Very), med en säregen melodi i refrängen. På 90-talet brukade den finnas med när jag lyssnade på musik i ett mörkt rum, och den funktionen skulle den nog fortfarande kunna ha. Jag får testa.
Sedan avslutas ju skivan på ett fullständigt föredömligt sätt med den obestridligt pampiga hymnen ”Go West” – självskriven som final. Ja, inte för att det nu är någon riktig final … för om man lyssnar vidare efter att ”Go West” har tonat ut så kommer det efter två minuter en gömd låt: en finstämd countryaktig liten ballad, i en helt annan stil än resten av skivan. Tricket att gömma en låt tror jag nog att Pet Shop Boys var bland de första att använda. Vad låten i fråga egentligen kallas vet jag inte, och helt rumsren är den kanske inte, för i den hör man att det sjungs ”I believe in ecstasy” – men äsch, jag sväljer det, det kanske syftar på något annat. Tilltaget känns också som en liten gimmick som passar in på den finurliga, hemlighetsfulla, dubbelbottnade och ironiska skivan Very.
Trots dessa lovord vill jag väl sedan ändå inte direkt framhålla att Very är bland de bästa skivor jag hört, rent sakligt sett. Den kan kännas enformig under vissa omständigheter, några av låtarna känns just som den utfyllnad som jag först trodde att samtliga spår 2–11 var, och till skillnad från många andra har jag aldrig heller varit överdrivet begeistrad av öppningsnumret ”Can You Forgive Her?”, även om jag nu uppskattar historien i den. Och det är ett faktum att inget av de tolv spåren (tretton, om man räknar med det där gömda) når upp till samma nivå som de riktigt bra låtarna med Pet Shop Boys som de gjorde på 80-talet: t.ex. ”It’s A Sin”, ”West End Girls” eller ”Left To My Own Devices”.
Men Very känns ändå som en stabil platta, inte minst för att den är ett så starkt tidsdokument och ett ”statement” från Pet Shop Boys. För mig är detta album nostalgi och samtidigt en milstolpe.
Känslan blir ju därför också extra speciell när jag lyssnar på Very för första gången på cirka trettio år. Som jag sade förut så var jag tyvärr delvis vad man kan kalla homofob 1993, men jag har gjort en resa sedan dess och blivit gradvis mer och mer frisinnad – det var en process som tog lång tid, och kanske är jag inte helt framme än (det är möjligt att det fortfarande är ett och annat jag inte förstår), men min ambition är att försöka komma ända fram. Då blir det så att säga en upplevelse att ha hört Very först på 90-talet och så plötsligt igen nu, med facit i hand, då jag har vuxit till mig och lärt mig ett och annat.
Jag uppskattar också på det hela taget att lyssna på en ”komma ut-skiva”, för även om jag nu inte själv är gay (utan bara binyfiken) så har jag som jag nämnde ovan alltid haft en lätt androgyn läggning och känt mig udda och trivts dåligt i de alltför utpräglat maskulina sammanhangen. Därför tar jag lätt med sympati till mig alla uttryck för det annorlunda och alternativa, de röster som säger att man får vara på andra sätt också – och där passar Pet Shop Boys Very in perfekt.
Vi behöver nog alla lite orangefärgad knottrig plast i tillvaron.
Skiva: Pet Shop Boys, Very, Parlophone.
Betyg: 8 av 10.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar