Igelkotten recenserar en bok: Finnkampen – sverigefinnarnas illustrerade historia, Ali Jonasson

(recension april 2025)

Att jag har mitt ursprung i Finland är som bekant något som är väldigt betydelsefullt för mig. Och fast jag för egen del kommer från en släkt som är till största delen finlandssvensk, så omfattar min kärlek till Finland även den finskspråkiga aspekten av landet. Jag har en vurm för Finland oavsett språk.
Likadant är det med min attityd till det finländska i Sverige. Jag är själv ”sverigefinlandssvensk”, som det heter – barn till en svenskspråkig mamma inflyttad från Finland – men jag har också starka sympatier för sverigefinnar, alltså finsktalande i Sverige. De sympatierna har jag de senaste åren fått tillfälle att odla vidare, i och med att jag är med i en liten studiecirkel i finsk konversation. Där är alla deltagarna av finsk härkomst, och förutom att jag har lärt mig mer finska där (låt vara att det går långsamt) så har det varit intressant med alla aktiviteter där vi fördjupat oss i hur det är att ha finsktalande bakgrund i Sverige. Helt lätt har det inte alltid varit, den saken är klar.
Just nu är det en viss bok som cirkulerar bland oss medlemmar i gruppen; vi turas om att få låna hem den och läsa den själva, och de senaste två veckorna är det jag som har haft den. Det är en illustrerad faktabok – en sorts historie- och samhällskunskapsbok delvis i serieform, kan man säga – som helt handlar om sverigefinnarna och hur de haft det i Sverige ända sedan 1600-talet. Den heter passande nog Finnkampen – sverigefinnarnas illustrerade historia, och är författad av Ali Jonasson, som själv är uppväxt som andra generationens finsk invandrare och har varit väldigt engagerad i finnarnas kamp redan tidigare.

Här ska alltså sägas för tydlighetens skull att när det talas om ”sverigefinnar” i boken, så syftar det på alla finskspråkiga bosatta i Sverige – alltså inte bara de som kommit som invandrare de senaste hundra åren (t.ex. krigsbarnen och arbetskraftsinvandrarna) utan även de finskspråkiga som funnits här tidigare. Finskan har nämligen förekommit i Sverige mycket länge, och det är en poäng som lyfts fram rejält i boken och som också är ett gott skäl till att finskan numera klassas som minoritetsspråk här i landet på ett sätt som andra invandrarspråk inte gör.

Finnkampen är onekligen mycket intressant läsning (och bildtittning 😊) och det jag måste säga med en gång är att jag varmt rekommenderar den och rentav tycker att det är en mycket viktig bok att ha läst igenom – för personer av finländsk härkomst i Sverige är den ett måste, för övriga i Sverige är den nyttig och allmänbildande och en potentiell ögonöppnare. Här finns väldigt mycket viktiga saker att ta in.
Själva formatet för boken är också idealiskt för ändamålet. I och med att hela sverigefinnarnas historia beskrivs på ett enkelt sätt med serier och andra illustrationer hela tiden, blir den förhållandevis lättläst och oerhört lätt att fastna i (det räcker att börja bläddra och kika lite grann för att bli fast). På sätt och vis är hela skildringen uppbyggd som en populärvetenskaplig TV-dokumentär överförd till bokform. Det är Ali Jonassons egen självbiografiska berättarröst som beskriver både hans eget liv och diverse fakta, med en massa experter och vittnen som kommer in och blir intervjuade mellan varven. Kommentarerna från dessa medverkande är i form av illustrationer av dem med pratbubblor. Men det funkar utmärkt med detta TV-upplägg och man blir som sagt fängslad. Samtidigt är boken stundtals textrik och späckad med information, så någon förenklad ”historiebok för barn” är det verkligen inte utan vi håller oss på en vetenskaplig och facklig nivå, men i och med att det är så bra upplagt så tar man till sig alltihop ändå.

När det gäller innehållet så berättas alltså sverigefinnarnas historia mycket grundligt: först lite om bakgrunden och alla begrepp (de kan ju som bekant vara nog så svåra för ”rikssvenskar” som inte begriper något om Finland), sedan kommer historiedelen, från de finnar som kom till ”finnmarkerna” för flera hundra år sedan och så vidare framåt steg för steg. Ibland med återblickar till Alis egen dystra uppväxt som självutplånande finne i förorts-Göteborg (han förkastade först sitt finska ursprung men fick sedan en ny stolthet över det). I bokens andra halva blir det naturligtvis nutidshistorien och den senaste, största finska invandrarvågen och alla de människornas erfarenheter som överväger (och då blir det också mycket om sverigefinskhet i kulturen) men det är knappast något som förbises på vägen dit och inte heller när vi väl går djupare in på 1900-talets alla språkmotsättningar och dylikt.

En del av det som berättas i boken kände jag förstås redan till, jag har ju som sagt fått höra en del i min studiecirkel och lite visste jag om på andra sätt, men andra detaljer var nya för mig också och dem noterade jag med stort intresse. Som till exempel att det redan på 1600- och 1700-talet fanns anmärkningsvärt många finsktalande i Stockholm (så många att de inte bara kan avfärdas som en liten minoritet ”gästarbetare”). Eller att Finland genom tatarerna hade en muslimsk befolkningsgrupp långt innan Sverige hade det. Eller att den finska påskdesserten memma härstammar från Persien som de finsk-ugriska folken hade kontakter med. Eller att det faktiskt är vetenskapligt säkert att finnar i Sverige (och även finlandssvenskar i Sverige) oftare drabbats av stress och depression och psykisk ohälsa, ofta för att de fick ta de tyngsta jobben och fick stå ut med de tristaste levnadsförhållandena.

Framför allt är min stora känsla när jag läst Finnkampen att det finns väldigt många paralleller mellan hur finsktalande har haft det i Sverige genom alla år, och hur invandrare från andra länder har haft det och fortfarande har det nu. Jag visste detta redan innan, men nu efter att ha läst boken kan jag se det ännu mer uppenbart. I dagens läge har väl kanske personer från Finland fått högre status i Sverige (även om detta är omtvistat, Finnkampen tar faktiskt upp en del om ifall det stämmer eller inte), och finnar ses som ”skötsamma utlänningar” som till och med sverigedemokrater kan tolerera, men tidigare har fördomar och hat och anklagelser och diverse annat elände förekommit från svenskar mot finnar på precis samma sätt som dagens invandrare får stå ut med nu. Det finns ingen skillnad. När ”sverigevännerna” försöker påstå att de minsann inte alls är rasister utan att det främst är en motbjudande religion och äckliga värderingar de vänder sig mot, främst islam förstås, så är det bara nys. Det lät nämligen precis likadant från sverigevännerna mot finnarna, trots att dessa inte alls är muslimer. Påståenden om att ”snart kommer Sverige att helt ha tagits över av dem”, ”de är bortskämda med sina krav”, ”de är våldsamma” och ”de är lata och utnyttjar systemet” kunde höras även då, det syns obarmhärtigt tydligt i boken.
Och då har jag inte ens nämnt allt den berättar om rasbiologi, skallmätningar, övergrepp, språkligt tvång, trakasserier och annat som svenskar utsatt finnar för.
Något av det som sedan griper mig allra mest är detaljen om modersmålsundervisning, som varit en stor fråga för sverigefinnarna och som det också står mycket om i Finnkampen. Det där att alla trodde att barnen skulle bli förvirrade om de fick lära sig fler än ett språk, och att massor av föräldrar därför förbjöds att prata finska med sina barn (och inte blev erbjudna något ”hemspråk” åt dem i skolan), det är beklämmande men intressant att läsa om. Inte minst för att det än i dag i mångas hjärnor inte har gått in att det allra bästa faktiskt är att lära sig både svenska och familjens språk samtidigt, för då blir man bättre på båda. De som fortfarande tvivlar borde ta och läsa Finnkampen. Över huvud taget är det ett faktum – ett annat som lyfts fram i boken – att ser man till hela världens befolkning så är det normala inte att bara tala ett språk, utan att tala minst två olika! Det är inte alls något hinder för integrationen. Det borde ni ta till er, ”sverigevänner” och andra som har en nedlåtande smygrasistisk syn på saken.

Ja, det står verkligen allt möjligt tankeväckande och intressant i den här boken – och det är därför jag ser att så många som möjligt läser den, för att få sig ett antal nya perspektiv.
Sedan är jag tyvärr inte helt övertygad om att alla skulle hålla med om dess framställning. Analysen har i hög grad ett ”kolonialperspektiv”, det ska medges (och det är Ali Jonasson fullt medveten om och förklarar det också), och vissa läsare är säkerligen inte med på noterna när man utgår från det perspektivet. En del som läste Finnkampen skulle därför kanske mena att beskrivningen är kraftigt överdriven och att svenskarna i själva verket har varit snälla mot finnarna och att man inte alls behöver framställa det som någon kamp. Eller möjligen att jovisst, det har begåtts oförrätter, men det är väl inget att bry sig om nu.
När sedan en vänsterprofil som Göran Greider finns med bland dem som intervjuats så kan jag mycket väl tänka mig att många avfärdar hela boken på en gång som något slags vänsterliberalt snömos. Men även om de gör det så kvarstår ju ändå alla de konkreta besvär och motgångar som sverigefinnarna har mött och som beskrivs i boken – man måste bemöta det på något sätt, för uppdiktat är det ju knappast, och för att förstå Sveriges historia är det mycket viktigt att även uppmärksamma sådana saker och lära av dem, inte bara ignorera dem (för då fortsätter man i samma anda som när sverigefinnarna ignorerats tidigare).
Och Finnkampen är verkligen en bok som man lär sig tragisk historia av.

Det jag nu avslutningsvis känner att jag vill göra härnäst, det är att spana för att se om det inte finns någon lika underhållande bok om sverigefinlandssvenskar. Min egen grupp. För som jag sade är jag inte själv sverigefinne, jag har bara starka sympatier för dem. Finlandssvenskarna som kom till Sverige däremot, som mina morföräldrar gjorde med min mamma och hennes syskon: till den gruppen skulle jag verkligen kunna relatera. Och det är fortfarande en del jag inte vet om den. Hur fick de det när de emigrerade från Finland till Sverige? Vilka var deras erfarenheter? De hade det lättare på så vis att de redan kunde språket, men att det ändå kunde bli problem på vissa områden på samma sätt som för de finsktalande, det är jag övertygad om, för folk från Finland har en del saker gemensamma oavsett vilket av de båda språken de talar. Så de finlandssvenskarnas upplevelser, dem skulle jag mycket gärna vilja veta mer om och läsa om på samma engagerande sätt som jag nu fått ta del av Finnkampen. Hoppas det finns någon sådan bok där ute någonstans.
Till dess har Finnkampen vidgat mina vyer ordentligt. Särskilt mycket understryker den sanningen att det främlingsfientliga motståndet mot andra folkgrupper, det finns i alla tider och hatet får alltid något slags ursäkt och det är bara föremålen för det som växlar.

Böcker: Ali Jonasson, Finnkampen – sverigefinnarnas illustrerade historia, teckningar Mats Kejonen, Verbal.
Betyg: 9 av 10.