onsdag 30 december 2009

Familjen J kommer tillbaka

Nu har det gått mer än tre veckor sedan jag bloggade senast… men det kanske är ett friskhetstecken att man inte sitter och bloggar meningslösheter varenda dag, så jag ska nog vara belåten med detta. Dessutom har det varit advent och jul och då hinner man som bekant ingenting.

I alla fall så tänkte jag nu hinna med ett sista inlägg innan det blir 2010. Detta inlägg ska handla om en gammal historieberättartradition som jag har återupplivat.
Faktiskt så har den här julhelgen till stor del präglats av traditioner som blossat upp på nytt. Jag gjorde till exempel kroppkakor till julbordet i år: sådana där små vita som man har till det småvarma i östra Småland, och som farmor alltid gjorde till jul när jag var yngre. Nu skickade hon receptet till mig, jag prövade att göra kroppkakorna själv och det gick alldeles utmärkt. Vidare så spelade jag ett långt parti Monopol med Isak på julaftonskvällen, det var första gången han fick spela det spelet, och då lärde jag honom förstås lite av den där typiska finska Monopoljargongen som min morfar alltid körde med: utropet ”Voi kammala!”, ordet ”punt” för en tjock sedelbunt och ”putkan” för fängelset.
Men den allra förnämsta traditionen som jag startat på nytt den här julen, det är ingen mindre än mammas historier om ”Familjen J”. Om än i min egen tappning förstås.

Det var nämligen så att mamma brukade berätta små äventyrliga historier för mig och mina syskon, ofta i samband med att vi satt i bilen och var ute på någon lång resa, för då var det ett bra sätt att fördriva tiden. Jag tror det var när vi fyra syskon var i åldrarna 10-8-5-”påtänkt” som hon först hittade på familjen J, och berättelserna om den familjen blev sedan ett stående inslag på bilresorna.
Familjen J var egentligen vår egen familj, för deras barn var lika gamla som vi och därför identifierade också vi barn oss med dem, men riktigt samma sak var det ändå inte för mamma gjorde om vissa detaljer. Framför allt försåg hon oss med andra namn, som alla började på J, därav namnet. Min motsvarighet var Johan, och syskonen var Joakim (Kristoffer), Josefina (Elisabet) och lille Jakob (Mikael, när han föddes). Sedan fanns också mamma Jessica och pappa Jesper, och dessa sex personer var alltså ständigt ute på hiskligt spännande äventyr som vi bara älskade att få berättade för oss. Det var alltid en höjdpunkt när mamma hade kommit på ”en ny J” och berättade den. Bovar och banditer, spöken, naturkatastrofer, mysterier och olyckor – allt var lika spännande när familjen J råkade ut för det i bästa flick- och pojkboksstil.

Och nu på juldagen, när vi i min nuvarande familj åkte ner till barnens mormor och morfar i Skåne, så tog jag mig alltså för att berätta en spännande historia i exakt samma stil och tradition som ”familjen J” för Isak, Lydia och Adam.
Med en viktig skillnad – jag har nu inte som mamma försett oss med några alias, utan jag berättade om vår familj rätt och slätt. Tyckte egentligen att det gick lika bra, för på min tid var det ju ändå uppenbart att familjen J egentligen var vi själva, och då kunde ju nu jag lika gärna låta Isak, Lydia och Adam vara det också. Var annars först inne på att uppfinna en ”familjen F”, men så blev det alltså inte; det hade kanske varit att härma mamma för mycket också för den delen.

Historien jag berättade handlade i alla fall om att barnen ser ett mystiskt ljussken inne i skogen hemma på Askerön en vinternatt, och hör underliga ljud som de måste gå och utforska… På vägen hem från Skåne igen i måndags blev det sedan en historia till, nu om ett gäng smugglare som har ett vapenförråd i en hästtransportvagn som Lydia råkar komma in i på McDonalds parkering.
Det var rätt kul att låta fantasin flöda utan att behöva bry sig om haltande logik här och var… och självklart kunde jag inte heller låta bli att lägga in vissa typiska formuleringar som ofta återkom i mammas ”J”-historier: ”de tittade på varann”, ”det måste finnas en naturlig förklaring” och ”där fick de syn på två karlar” (underförstått skumma typer).
Utan att skryta vill jag nog påstå att det hela blev tämligen uppskattat av barnen, fast de tyckte kanske att det var lite för spännande här och var också, även om det hela naturligtvis slutade lyckligt. Det är möjligt att jag får göra nästa berättelse lite ”gulligare” och spara de värsta bovjakterna tills telningarna är lite äldre!

Men fortsätta ska jag. Förutom att jag på detta sätt för en ståtlig tradition vidare och ärar min moders minne, så är det kul att hitta på sagor till barnen; de håller sig anmärkningsvärt lugna i bilen under hela tiden man berättar (och det är ju en klar fördel); och så kan det säkert spä på deras egen fantasi och berättarförmåga. Enbart fördelar alltså. Här ska underhållas.

Gott nytt år!

måndag 7 december 2009

Är det nån som känner igen dessa okända låtar?

Jag antar att vi alla någon gång har drabbats av det. Man hör plötsligt en låt, som man råkar lägga på minnet och går och gnolar på – men man vet inte vad den heter, och så får man gå där och kanske aldrig få reda på det heller.
Personligen tycker jag det kan vara irriterande, och värst är det i de fall då man inte har lyckats uppfatta ett spår av texten (eller om melodin i fråga inte ens hade någon text). För då kan man ju inte hitta låten genom att googla på de textfraser man kommer ihåg, eller fråga på något forum på nätet… och det blir också mycket svårare att fråga andra om de vet vilken låt det kan vara, eftersom man inte kan göra annat än att gnola eller vissla. Eller helt enkelt bara försöka beskriva hur stycket lät, vilket är dömt att misslyckas.

Men nu tänkte jag pröva en annan metod.
Det finns två melodier som jag har hört, och som jag i många år har undrat vad det är för några låtar egentligen. Ja, det finns säkert fler, men dessa två är de främsta i raden.
Dessa två melodier har jag nu spelat in som små korta snuttar på min keyboard, och överfört dem därifrån till datorn, och nu ska ni få lyssna på dem via nedanstående länkar härifrån bloggen. Därefter ska ni få tala om för mig vad det är för låtar, så att jag äntligen kan få veta det.
Självklart med reservation för att jag kommer ihåg melodierna aningen fel, förstås. De är långt ifrån fullständiga i mitt minne, jag har bara lite fragment av dem där. Men inspelningarna borde ändå vara tillräckligt användbara för att det ska kunna ringa klockor hos dem som faktiskt hört verken någon gång.
Vill ni alltså pröva lite musikaliskt detektivarbete…?

Vi börjar med den första låten. Det är en poplåt som jag hört på radio några gånger, bland annat för många år sedan, så jag tror den är ganska gammal. Grejen är att den inte är på svenska eller engelska utan på något annat språk, så jag har ingen aning om vad den kan tänkas heta. Den sjungs av en kvinnlig sångerska och refrängen är ganska pompös. Något säger mig att språket (som ni förstås inte kan få höra här, tyvärr) är ryska eller kanske något av språken i f.d. Jugoslavien – jag minns i alla fall att jag har tyckt att låten har lite östeuropeisk känsla. Kan tänka mig att det t.ex. är en låt av Alla Pugatjova, men det är bara en ren gissning.
Så här låter den med pianoljud i min enkla keyboardversion: Okänd låt 1

Och så den andra låten. Den ligger ännu längre tillbaka i minnet; jag hörde den några gånger i mitten av 80-talet, alltså när jag fortfarande var barn, och då var det på radio jag hörde den. Sedan dess har jag inte hört den alls, men den sitter i minnet ännu och jag kommer ihåg att jag som barn tyckte att den lät så vacker att jag nästan fick tårar i ögonen... Den var instrumental, och lät i det närmaste som något klassiskt stycke, men det är också möjligt att det var en signaturmelodi till något radioprogram som fanns på den tiden. Mest var det flöjter som hördes i arrangemanget, och jag tolkar den här alltså med ett flöjtljud.
Denna okända melodi låter så här: Okänd låt 2

Någon som kan kasta ljus över min okunnighet? Jag är i så fall mycket tacksam!

Innan jag slutar ska jag också passa på att berätta om ett fall då jag faktiskt har fått reda på namnet på en okänd låt – efter mer än tio års tid.
När jag gick på gymnasiet fick jag vid ett tillfälle höra något band som spelade i skolans aula (det kanske var estetklassen, det är möjligt). De spelade då bland annat en tung och väldigt ödesmättad låt, som dominerades av ett riff på keyboard som lät som dova klockor, och jag tyckte att den låten lät jättebra så fort jag hörde den. På vägen ut ur aulan efteråt frågade jag min kompis om han visste vad den hette, och han sade rätt hastigt (han var just på språng iväg någon annanstans) att han inte visste säkert men att han trodde att den hette ”The Mission Bell”. Eller något sådant. Jag hörde aldrig titeln riktigt tydligt, men det var så jag uppfattade den.
Vilken artist som gjort låten i original hann kompisen dessvärre aldrig svara på, jag frågade honom inte fler gånger, och sedan föll den där melodin i stort sett i glömska. Dock hade den hunnit göra intryck på mig, för det är inte ofta jag blir störtförälskad i en låt vid första öronkastet!
Nu för några år sedan fick jag en samlingsskiva med den finska opera-powermetalgruppen Nightwish i julklapp (en grupp som för närvarande är på god väg att segla upp och bli en favoritgrupp, en sådan som jag vill köpa alla skivor med). Sista låten på den skivan heter ”High Hopes” och den gillade jag verkligen direkt – en tung och väldigt ödesmättad låt, som dominerades av ett riff på keyboard som lät som dova klockor. Känns det igen?
Ja, jag reagerade i alla fall när jag efter en tid lade märke till en rad i den låtens text, ”the ringing of the division bell”. För då kom minnet från gymnasiet tillbaka: ”division bell”, ”the mission bell”… jo men det måste ju vara den där låten! Den med klockorna. Det stämmer ju precis.
Självklart kollade jag upp det, och fick nu veta att det är Pink Floyd som har gjort ”High Hopes” i original. På ett album som heter ”The Division Bell”. Därav den lilla missuppfattningen mellan mig och min kompis på gymnasiet.
Att äntligen få veta detta var ju självklart jätteroligt, och därför vill jag gärna ha fler sådana trevliga ögonblick, då det äntligen går upp ett musikaliskt ljus!
Hoppas som sagt att ni kan hjälpa mig. Jag hjälper gärna er också, om ni har någon gammal melodi ni undrar över.

P.S. Jag kan fortfarande rekommendera ”High Hopes”. Fantastisk låt – jag har inte lyssnat på Pink Floyds originalversion ännu, men Nightwish gör den på ett strålande sätt (just i detta fall utan kvinnlig sång). Den var värd att vänta på.
Ja, ni kan ju också lyssna på den förstås. Här.

fredag 4 december 2009

I kväll ska jag titta på "På Spåret"

Just det, det har jag tänkt att göra. Det har gått många år sedan jag senast medvetet slog på TV:n för att se just det programmet, men nu är det dags igen.
Låt mig berätta lite kort om min relation till ”På Spåret”. Det är en lätt motsägelsefull historia.

Det var i slutet av 80-talet som jag upptäckte att programmet fanns – och då älskade jag det från första stund. Inte helt förvånande, för konceptet passade ju verkligen mig som älskade såväl tåg som Sveriges geografi i största allmänhet. Ett frågesportprogram där de tävlande reste i tågvagnar och med hjälp av kryptiska ledtrådar skulle försöka lista ut vart de var på väg, medan själva resvägen blixtrade förbi i snabb takt längs järnvägsspåret och även man själv som tittare försökte känna igen sig… jag kunde ju inte annat än gilla ett sådant program. Följdfrågorna som handlade om staden som de tävlande kom till var också intressanta för all del, men det var själva resemomentet som var allra roligast. Inte minst för den medryckande musiken, som hördes medan tåget körde fram. ”Jærnbanegalop”, av danske 1800-talskompositören H. C. Lumbye, men det visste jag förstås inte förrän långt senare.
Jag blev självklart inspirerad av det där tävlingskonceptet, och gjorde under åren 1989-91 massor av egna ”På Spåret”-frågesporter som familjemedlemmar och släktingar fick tävla i. Det var tider det.
Gillade för övrigt även de medverkande lagen i programmet… särskilt det som bestod av Lasse Brandeby, Malena Ivarsson och C-H Hermansson. De var roliga. (Ett par år senare var även min biskopsidol Bertil Gärtner med i ett lag, vilket förstås också var kul.)

Men sedan tappade jag nästan helt och hållet intresset för ”På Spåret”. Till viss del berodde det på att programmet utökades till att omfatta resmål i hela världen och inte bara Sverige; det blev lite väl stort då tyckte jag. Framför allt var det dock programledarna jag tröttnade på. Ingvar Oldsbergs humor var faktiskt inte direkt i min smak i längden, och när Björn Hellberg blev permanent bisittare åt honom steg programmets töntfaktor ordentligt, tyckte jag. Det där värda paret kläckte inte bara ur sig mediokra skämt hela tiden, de var dessutom förfärligt dåliga skådespelare, i de inslag där de tog på sig lustiga hattar och skulle försöka agera lite mera. Programprofilen blev besvärande pensionärsinriktad, om man säger så.
Alltså slutade jag titta på programmet – förutom när jag råkade slå på TV:n och hamna mitt i en resesekvens. Då tittade jag faktiskt, för då var det ju snabbspolning från en tågresa och den där järnbanegaloppen igen. Just den biten tröttnade jag aldrig riktigt på. Men så fort båda lagen dragit i nödbromsen och det var dags för ortsfrågorna bytte jag kanal.

Nu i kväll har jag emellertid bestämt mig för att ge ”På Spåret” en ny chans. Eftersom det är Kristian Luuk och Fredrik Lindström som ska ta över. Jag gillar ju båda dessa förträffliga komiker, i synnerhet språkfarbror Lindström, och jag är väldigt nyfiken på vad de kommer att göra med det där programmet. Förhoppningsvis kan det bli riktigt bra. I alla fall är det ju definitivt värt att kolla upp.
Hoppas bara att de inte har förnyat programmet så mycket att de har strukit ”Jærnbanegalop” som resemusik. I så fall blir jag förfärligt besviken. Vad man än gör med ”På Spåret” så hör det till att den melodin finns med.
Om en knapp timme får jag veta svaret. Väl mött framför TV:n. Trevlig helg också förresten.

måndag 30 november 2009

Andreas och hans kors

Idag är det min namnsdag. Eftersom jag heter Andreas i andranamn. Carl-Henrik finns ju inte i almanackan (jovisst, egentligen finns ju både Karl och Henrik där men jag heter inte något av det, jag heter bara en kombination) och därför har jag inget annat val än att fira namnsdag på Andreas-dagen.

Inte för att jag nu firar namnsdag i särskilt hög grad. Men lite speciellt är det ändå att åtminstone reflektera över att idag är det Andreas. För namnet Andreas har flera betydelser för mig. Det är som sagt mitt andranamn, och om jag själv hade fått bestämma så hade det varit mitt tilltalsnamn. Det är ett av de vackraste pojknamn jag vet, och följaktligen har min son Isak också fått det som ett av sina namn.
Dessutom föreställde jag aposteln Andreas när jag konfirmerades, på en gudstjänst och ett helt månadslångt konfirmationsläger som gick i de tolv apostlarnas tecken, och det gör att jag känner särskilt starkt även för Andreas som bibelperson. Han verkar ha varit sympatisk: lite blyg av sig, för han säger inte särskilt mycket i Bibeln utan står mest i skuggan av sin bror Petrus, men han är ändå nyfiken och söker sanningen… först är han lärjunge till Johannes döparen, och sedan fortsätter han att förstå allvaret i vad Jesus förkunnar och ser till att hålla sig i hans allra innersta krets.
Så Andreas är lite av mitt skyddshelgon, kan man nog säga (tillsammans med den helige Hieronymus som är skyddshelgon för översättarna). Jag gillar särskilt att Andreas är blyg och försynt, för det är ju jag med.

Eftersom jag gillar Andreas har jag i många år gärna velat bära hans symbol, som är ett andreaskors – det vill säga ett kors som är format som ett X. Han led tydligen martyrdöden genom att bli korsfäst på ett sådant. Just nu är denna önskan starkare än någonsin, eftersom jag beklagligt nog har tappat det ”vanliga” kors jag förut hade om halsen. Jag måste ha ett nytt att ersätta det med, och då skulle jag gärna vilja att det var just ett andreaskors. (Tycker inte att jag blir helgondyrkare eller mindre inriktad på Jesus för det… kors som kors!)
Men det är svårt att få tag i andreaskors med halskedja; jag har tittat i många affärer och stånd där de säljer smycken, men inte hittat något. Börjar nästan tro att korset i fråga bara går att hitta i något av de länder som har Andreas som skyddshelgon, det vill säga Skottland, Grekland, Rumänien eller Ryssland. Jag kanske borde åka dit och kolla.
Ifall jag inte hittar något så kan ni ju lägga på minnet att vill man ge mig en present som gör mig riktigt glad så är det där andreaskorset ett bra tips! Eller om någon bara händelsevis vet var de finns att köpa. Den upplysningen skulle göra mig nästan lika glad.

Nu ska jag avsluta detta inlägg och se om jag kanske kan hitta något gott ätbart att högtidlighålla denna Andreas-dag den 30 november med. (Visst är det väl trevligt att ha en annan anledning att uppmärksamma den här dagen än otrevligt rasistiskt Karl XII-stuk?)

tisdag 24 november 2009

Oro

Nej, jag syftar inte på det spanska ordet för guld. Inte heller på det serbiska ordet för folkdans. Jag syftar på känslan av oro.
Det är något som jag alltid har dragits med, ibland mer, ibland mindre, men den har alltid i någon mån funnits där. För det mesta har det alltid funnits något som jag gått och oroat mig för. Naturligt nog, för det är det väl många som gör. Ändå inbillar jag mig gärna att just jag är särskilt bra på att oroa mig, att det är ett släktdrag eller något.

(Detta är ett mycket personligt inlägg som jag väntat några veckor med att lägga ut, men nu gör jag det.)

Jag har på sistone reflekterat över de orosmoment som är vanligast att jag har. En sak är lite intressant med dem, och det är att när jag säger vad jag oroar mig mest för, så kan man se det på två olika sätt. Det är nämligen skillnad på det som jag fruktar allra mest och det som jag oftast bekymrar mig för att det ska hända. Om jag går igenom mina främsta orosmoment så har den skillnaden en viss betydelse.
För med den första definitionen är det ingen tvekan om vad mitt största orosmoment är: det är självklart att Isak, Lydia eller Adam ska avlida/omkomma. Det är den värsta tänkbara mardrömmen, att katastrofen ska drabba barnen. Men det brukar jag av någon anledning ändå inte gå omkring och vara särskilt bekymrad över till vardags (såvida jag inte får syn på Adam klättrande på ett livsfarligt sätt, eller liknande…). Kanske är det för att det är så särdeles hemskt att föreställa sig att jag förtränger det, eller för att det inte är lika sannolikt som en del andra otrevliga tänkbara händelser. De enda tillfällena då jag på allvar drabbas av den oron är när jag läser någon tragisk nyhet eller artikel om omkomna/dödssjuka barn och dödsfall som splittrat familjer, och får en ytterst obehaglig ilande känsla av hur det skulle vara om det varit mina barn.

Så oron för barnens liv kommer nog snarast på fjärde plats på en lista, om man ser till vad jag oftast bekymrar mig för, rent frekvensmässigt. De tre orosmoment som kommer före är dessa (som åtminstone i ett fall är avsevärt mindre traumatiskt, men icke desto mindre en mardröm):

Oron för att Jemima ska råka illa ut. Eftersom det känns mycket mer sannolikt än att barnen gör det. Jag har faktiskt en tendens att bli nervös när hon är ute och kör och dröjer lite med att komma hem, vilket är ganska vrickat eftersom hon då ofta har barnen med sig och de alltså är lika utsatta för faror… men å andra sidan kör hon ganska ofta helt ensam också, inte minst vissa kvällar när hon jobbar. Dessutom har vi ju det där att Jemima har opererats för sina sköldkörtelproblem och fortfarande inte har det där sköldkörtelhormonet riktigt i balans, och att hon faktiskt har haft en tumör där, även om den är borta nu. Jag bekymrar mig kort sagt för hennes hälsa, lite titt som tätt. Särskilt de dagar då hon verkar hypertrött eller så.
Men nu ska jag inte uppehålla mig för länge vid hustruns privatliv och åkommor utan bara konstatera att henne oroar jag mig rätt ofta för. Vidare har vi:

Oron för att jag ska bli arbetslös. Det är den oron som jämfört med det andra snarast är en bagatell, men det är en tanke som jag verkligen inte står ut med. Jag har varit arbetslös tidigare och det var otrevligt. Det jobb jag har nu fick jag tack vare en god portion tur, och om jag blir av med det kan det bli ganska svårt att hitta ett annat. Den långvariga arbetslöshet som då blir följden kommer att leda till svåra ekonomiska omställningar och en genast mycket mer osäker tillvaro för familjen. Plus en massa kontakt med a-kassa och arbetsförmedling och sådana inrättningar som jag helst vill undvika.
Risken för detta är nog egentligen inte så hög, för mina chefer har sagt att de är nöjda med mig och de verkar angelägna om att ha mig kvar. Men det kan ju till exempel hända att firman går omkull (trots allt är det finanskris), eller att jag klantar mig så till den grad att en "timeout" är det enda tänkbara. Man vet aldrig. Det där är ett område där jag har gott om tvångstankar.
Slutligen:

Oron för att barnen ska bli mobbade, missanpassade eller på annat sätt utanför. Det känns mer befogat att oroa sig för det än för deras överlevnad. Snart ska de på allvar in i skolvärlden och den kan vara tuff. Hur kommer Isaks, Lydias och Adams personligheter att bemötas där? Blir de totalt missförstådda av alla andra (inklusive lärarna)? Blir de riktiga särlingar, i negativ bemärkelse, som utsätts för utredningar och får diagnoser och stämplas för livet?
Jag reagerar alltid väldigt snabbt och automatiskt med olust varje gång jag konstaterar att barnen beter sig udda eller avvikande ihop med andra barn. Jag känner då att jag allra helst vill att de ska smälta in fullständigt och göra och vara precis som alla andra. Inte därför att jag har något emot att de är som de är, för egentligen tycker jag ju att man ska få vara sig själv och att det är bra att folk är olika, men därför att jag oroar mig för hur de andra barnen (och de vuxna) ska reagera och om det redan nu är kört med mina barns sociala kompetens.
Kalla mig gärna nojig, det är jag nog också, men så är också det där det tredje av mina Top 3-orosmoment. Jag står inte ut med tanken på att barnen blir olyckliga, jag vill undvika det till varje pris, det är hela saken.

Ja, det här är alltså mina stora orosmoment. Jag har ett antal små också, men dem är det knappast lönt att börja räkna upp nu, kanske en annan gång.
Man kan tycka att det är fånigt av mig att ha dem, för egentligen är jag lyckligt lottad. Många, många människor har det värre ställt än jag både sett till känsloliv, relationer, ekonomi och sociala förhållanden. Synd att jag ändå oroar mig då.
Tyvärr är jag heller inte särskilt bra på att lägga orosmomenten i Guds händer och sedan slappna av, vilket man väl borde kunna göra om man är kristen (Jemima till exempel har ofta varit bra på det). Jag fortsätter att bekymra mig, för jag vet ju att man inte automatiskt är helt skyddad mot alla faror och sorger bara för att man är kristen (det är ansvarslös och stöddig framgångsteologi att tänka så) och då blir den där tanken om Guds beskydd och omsorg genast lite uddlös. För logiken säger att även om katastrofer kanske kan vara lite mindre sannolika för kristna så kan de hända kristna också.
Inte så att jag inte tror på Guds omsorg och att man har en hand att hålla i, det är bara lite svårt att helt förlita sig på det, så att säga.
Men jag får väl fortsätta försöka... och kanske lite oftare upprepa mitt personliga bibelord (alltsedan barndomen) Joh 14:27, "Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er, jag ger er inte det som världen ger, känn ingen oro och tappa inte modet".

tisdag 10 november 2009

Bibeln på landsbroiska

Häromveckan fick jag en något lustig tanke, som bara slog mig en kväll när jag precis hade läst ett stycke ur barnbibeln för mina små och stod och diskade Adams vällingflaska.
Jag tänkte tillbaka till min gamla hemort Landsbro, och den mycket breda småländska dialekt som många av ortsborna talar där, och så föreställde jag mig att det bibelställe som jag precis läst om i barnbibeln citerades på denna Landsbrodialekt. Det blev väldigt kul när jag föreställde mig det, faktiskt.
Och sedan spann jag vidare lite grann på detta, och kan nu därför stolt presentera några klassiska ställen ur skriften i en ny språkdräkt. De kommer här nu i en version på klingande landsbroiska. För varför ska inte även Landsbrobor få höra ordet på sitt eget tungomål…?
Lägg märke till att jag i detta fall ser landsbroiska som just ett eget språk, och därför har gett det en egen standard för stavning, som stämmer bättre med uttalet. Det typiska skorrande r:et motsvaras där av ett diakritiskt ř. (Observera också att vokalen ö på landsbroiska nästan alltid uttalas slutet, som i rikssvenskans öga, och mycket sällan öppet som i öra.)

Folk kom te Jesus me luvař föř att han sulle řöřa ve dom. Men lääjungâ skjuffa dän dom. Nä Jesus så dä blev han aaj, å sa: ”Låt luvâ kjomma te mee, å hinnřa dom inte. Gjuss řike tillhöř såna som dom. Ja säeř te eř, så ja göř, att den som inte tař emot Gjuss řike som en luv kjommeř allři in däeř.” Å han to luvâ i famnen, la händeřâ på dom å välsignade dom.

Mens dom åt sa han: ”Ja säeř te eř, så ja göř, att en av eř sa föřåda mee.” […] Judas, som sulle föřåda han, sa: ”Dä ä la inte ja, dö?” Jesus svařade: ”Dä läř dä va.”

Oåmen va listiast av alla vilda juř som Heřen Gjud hade jott. Den fřågade käřingâ: ”Hař Gjud vääkligen sagt att ni inte fåř äta av nått třäd i třägåden?” Käřingâ svařade: ”Vi fåř äta fřukt fřå třäden, men om fřukten fřå třädet mitt i třägåden hař Gjud sagt: Ät den inte å řöř den inte! Göř ni dä kommeř ni å dö.” Oåmen sa: ”Ni så inte alls dö. Men Gjud vet att den da ni äteř av fřukten öppnas eřa ögon, å ni bli som gjudař å föřstå va som ä gjôtt å va som ä katigt.”


Så kan det se ut.
Är det någon som nu tycker att det är vanvördigt av mig att hålla på så här och driva gäck med bibeltexterna (och med Landsbrodialekten för den delen)?
Tänk då på en sak – att när Bibeln för första gången översattes till italienska, så var förmodligen åtskilliga katolska präster och prelater skeptiska på precis samma sätt. De tyckte nämligen att italienskan bara var en ful och vulgär folklig version av latin, såväl i tal som i skrift, och att se bibeltexterna uttryckas på det tungomålet väckte säkert samma reaktioner hos dem som landsbroiskan gör hos er nu.
På så sätt kan den här ”översättningen” faktiskt vara lite tänkvärd, även om jag förvisso i första hand har menat att skämta.
Språket förändras och utvecklas, och det måste det få fortsätta göra, även i heliga skrifter. Ibland glömmer man nästan bort det.

måndag 9 november 2009

Mest om fotboll (så det är väl inte så jättekul att läsa)

Jaha, så var den svenska fotbollssäsongen slut. Den slutade inte precis som jag ville. Kalmar blev av med sitt SM-guld och det dessutom till AIK… och som kronan på verket lyckades Djurgården resa sig till slut även i kvalet igår, precis när jag hade börjat hoppas på att de verkligen skulle åka ur. Det var för bra för att vara sant. Och tråkigt för min hustru som håller på Assyriska.

En liten extra besvikelse var att nämnda Djurgården nu ändå inte bytte plats med sitt tidigare farmarlag Åtvidaberg, som jag skrev om i augusti (nu spelar de i allsvenskan båda två nästa år). Sedan stämmer nu inte längre heller min flotta sportsliga/politiska teori, som jag inte tror att någon annan kommit på: nämligen att den som är Sveriges statsminister alltid får se sitt favoritlag i fotboll åka ur allsvenskan under sin tid vid makten. Det har stämt för både Göran Persson (Norrköping 2000), Carl Bildt (Halmstad 1991) och Ingvar Carlsson (Elfsborg 1987), och det hade stämt även för Olof Palme om han inte blivit skjuten ett halvår innan hans lag åkte ur (Djurgården 1986). Längre tillbaka i tiden än så har jag inte kommit i mina efterforskningar. Men i alla fall så håller Fredrik Reinfeldt på Djurgården, och att de nu lyckades hänga kvar sabbar min teori. Såvida inte Reinfeldt sitter kvar efter valet förstås, då finns chansen kvar. Man får hoppas på det…

Som synes har jag svårt för Djurgården i fotboll. Jag har svårt för Stockholmslag över huvud taget, men det har väl redan framgått. Underligt nog är den anti-känslan lite olika stark beroende på vilken sport det gäller: i bandy avskyr jag Hammarby, men i fotboll har jag lättare att fördra dem och ser hellre dem och AIK i högsta serien än Djurgården – samtidigt som jag kan tåla Djurgården i ishockey men däremot inte kan med AIK i samma sport.
Kan dock inte påstå att jag gillar något stockholmslag så där jättemycket. Klubbar som haussas upp av flåsande hysteriska medier, och dessutom nästan alltid representerar en väldigt kommersiell syn på sporten, står inte högt i kurs hos mig. Det är förklaringen.
I fotboll är det Djurgården som är mitt främsta hatobjekt. Förmodligen var det min (på sistone hysteriskt intensiva) önskan att se dem degraderade som gjorde att högre makter bestämde sig för att någon med min skadeglädje inte ska få ha så roligt. Ett rättvist beslut av högre makter kanske. Men när djurgårdsfansen igår firade genom att slå ner Assyriska-spelare fick man ändå bita ihop tänderna ordentligt och muttrande gå och gräva ner sig. Visst hade väl allsvenskan varit bättre utan de där…?
Dessutom hade det varit väldigt skönt att få den där satsningen från Tommy Jacobson uppskjuten ett år. Alltså han som förmodligen kommer att köpa in sig som Djurgårdens ordförande och pumpa in en massa pengar i klubben. Hade de åkt ur nu hade det inte märkts direkt, men nu blir det miljonregn och storsatsning i DIF redan nästa säsong, räkna med det.

Och det är egentligen detta jag mest tänkte kommentera på bloggen idag (men nu har jag i och för sig redan skrivit alldeles för mycket…ordbehandlardiarré igen).
Samtidigt som jag sitter och grämer mig över att Djurgården klarade sig kvar, är det säkerligen många krönikörer som tvärtom anser att det är till fördel för svensk fotboll att Djurgården finns i allsvenskan. Tack vare publiksiffror och sådant förstås, som Stockholmslagen alltid är bäst på. Det verkar vara det enda som räknas, att höja publiksnittet. Lag från små orter göre sig därför icke besvär.
Hade också på Radiosporten häromveckan och hörde en ”fotbollsforskare” som kommenterade det där med Tommy Jacobson. Han för sin del tyckte att det absolut behövs mer av den sortens tänkande som gör att en miljonär kan köpa sig en plats i en fotbollsklubbs styrelse. Eftersom det är så man tänker ute i Europa. Svensk klubbfotboll ligger väldigt mycket efter just nu och kan aldrig hävda sig och är väldigt gammalmodig, till och med jämfört med Danmark och Norge, menade experten… och han tyckte att vi måste börja göra något så att inte alla svenska talanger flyr Sverige redan i späd ålder och vi får en helt urvattnad allsvenska utan publik och profiler.
Ja, så tyckte den snubben, så han är väl nöjd idag nu då antar jag.

Jag håller inte med honom ett dugg. Jag anser i flera frågor att Sverige har fel och resten av världen rätt (som i synen på musiken i Eurovision Song Contest, eller när det handlar om vissa PK-reformer inom kyrkan…) men i det här fallet är det vi som har rätt och omvärlden fel, enligt mig. Jag vill inte att svensk klubbfotboll ska bli som ute i Europa och svämma över av äckligt stora pengabelopp, klubbar i bolagsform, täta investerare och sponsorer som kräver resultat, en massa råkommersiell merchandisingverksamhet, resurser som bara finns i storstäder så att mindre orter lämnas utanför, och ekonomiskt prat om ”affärsidén” att ”sälja” en ”idrottsupplevelse”. De sportsliga resultaten blir nästan betydelselösa i ett sådant sammanhang.
Det hör inte ihop med det gamla idrottsidealet, och det är det idealet som jag vill att svensk fotboll ska behålla. Det behöver inte vara stort och fläskigt, det behöver inte nödvändigtvis vara publiksiffror över 40 000 i varje match, det behöver inte vara stora stjärnor i lagen och framgång i Champions League. Allt som behövs är lag som i slutändan kämpar om titeln ”Sveriges bästa fotbollsklubb”, det är en ärofylld titel som i sig borde kunna skapa intresse och dramatik så det räcker, och för det behövs inte något av allt det där andra. Snarare är det en fördel om kampen om titeln som Sveriges bästa fotbollsklubb sker nära inpå gräsrötterna.
Visst är det tråkigt om svenska fotbollsspelare alltför tidigt lockas till de stora klubbarna utomlands, men helt tömda kan väl de svenska lagen aldrig bli…

För övrigt ska djurgårdare och andra förespråkare för den stora europeiska modellen hålla tyst med argumentet att ”svenska klubbar måste vara köpstarka, för annars blir Sverige utarmat på bra spelare”. Eftersom utarmning är precis vad de själva sysslar med när de tömmer landsortsklubbarna på deras bästa spelare.
Likaså kan de hålla tyst med argumentet att det är bra med storstadslag i allsvenskan eftersom de har bättre publik. En enkel division mellan en klubbs publiksiffror och antal invånare på orten ger omedelbart resultatet att det är de mindre lagen som har den bästa publiken. Stockholm, Göteborg och Malmö kommer inte i närheten av publiken i Mjällby och Åtvidaberg, sett till hur stor andel av befolkningen som går på fotboll. Så det så.

Att just Mjällby och Åtvidaberg finns i allsvenskan nästa år är, som jag sagt tidigare, en stor ljuspunkt. Tyvärr finns nu även Djurgården med i allsvenskan, och det besvärar mig eftersom de alltså representerar den främmande och felaktiga synen på fotboll. Får sådana som Djurgården bestämma så förlorar Sverige hela sin fotbollssjäl. Därför spelar det ingen roll att de egentligen också själva har en stark fotbollstradition. Så som de beter sig just nu (såväl klubbledning som supportrar) vill jag inget annat än ha dem degraderade. Bort med dem bara! Ut! Ut! Ut! De kan kanske få komma tillbaka när de lärt sig sätta traditionen högre än pengarna, och när media lärt sig att behandla alla klubbar lika i sin rapportering.

Ja, förhoppningsvis kan denna drömdegradering bli verklighet om Fredrik Reinfeldt fortsätter vara statsminister.
Apropå det förresten, är det någon som vet vilket lag Thorbjörn Fälldin håller på? Han är tydligen från Västernorrland så han kanske håller på IFK Sundsvall? I så fall stämmer min ”statsministerteori” på honom också för de åkte ur allsvenskan 1981.

onsdag 28 oktober 2009

Valet nästa höst

Det pratas ganska mycket om Sverigedemokraterna just nu. Inte minst på Facebook, där den där gruppen ”Sverigedemokraterna i riksdagen – Nej tack” tydligen håller på att växa explosionsartat.
Jag har själv fått inbjudan att gå med i den, men är ännu inte riktigt säker på om jag ska det. Nog för att jag skulle ogilla kraftigt om Sverigedemokraterna satt i riksdagen, den saken är klar, men om de verkligen blir inröstade dit på demokratiskt sätt av väljarna så kan man ju egentligen inte ifrågasätta det. Som jag tycker att en del i den där Facebook-gruppen verkar göra… de vill snarast streta emot med näbbar och klor för att hindra att sd tar plats, på ett sätt som inte känns riktigt sakligt.

I alla fall så har det där otrevliga partiet (för det tycker jag att de är) varit på tapeten även uppe bland de olika partiledarna på sistone. De har nämligen börjat inse att Sverigedemokraterna kan komma att bli vågmästare i riksdagen nästa höst, och då måste de ju tänka ut någon strategi för hur de ska hantera det.
Det skulle onekligen bli en mycket intressant situation om varken v-s-mp eller m-fp-c-kd fick egen majoritet, samtidigt som sd tar sig in. Jag har tänkt den tanken förut, och varit så otäck att jag nästan har önskat att det ska gå på det sättet, bara för att det skulle vara rätt komiskt att se alla förskräckta reaktioner från de andra partierna och allt kaos som uppstår när man nu ska försöka bilda en regering. :)
Men nu har jag inte riktigt denna skadeglada förtjusning längre, för när man tänker på det så kommer en sådan situation att bli rent förfärlig.

Tänk själv om högersidan får 48 %, vänstersidan 47 % och Sverigedemokraterna drygt 4 %. Då har egentligen de borgerliga vunnit, men de kommer inte att kunna bilda någon regering – för då blir det med hjälp av sd som den regeringen röstas igenom, och då kommer de borgerliga att under de närmaste fyra åren bli riktigt rejält trakasserade av vänstersidan för att de ingått partnerskap med de främlingsfientliga. Lita på att s, v och mp (liksom all vänsterorienterad press) kommer att utnyttja det i sin retorik och prata om att borgarna ”visar sitt sanna ansikte” och sådant där… ett sådant slagläge väger kanske rentav upp att de förlorade valet.
En lösning för de borgerliga kan förstås vara att några av dem eller alla fyra vänder sig till miljöpartiet för att bilda regering, vilket också var vad de pratade om häromdagen. Men nu har miljöpartiet sagt att de inte tänker gå med på några sådana regeringsförsök, och det kan jag mycket väl förstå. De skulle säkert njuta av en maktsituation där de kan hånle i mjugg och säga till alliansen att ”nej, med oss får ni inget samarbete, vänd er ni till era vänner Sverigedemokraterna istället”. Så står den borgerliga alliansen där med ett mardrömslikt val: antingen bildar de regering med stöd av sd, med ovan nämnda följder – eller så blir det ingen regering alls, parlamentarisk kris uppstår och nyval utlöses. Och i det nyvalet har s, v och mp förmodligen goda chanser att ta hem spelet till slut i alla fall.
Ett mycket fult politiskt spel, men dessvärre fullt sannolikt.

Vad händer då om det blir vänstersidan som vinner valet på samma sätt, utan egen majoritet och med sd som tungan på vågen? Blir det inte motsatta förhållandet då?
Nej, för i det fallet så kommer alliansen att upplösas, och antingen folkpartiet eller centern kommer sättande och erbjuder sig att stödja s, v och mp i en regeringsbildning. För det är faktiskt så att det även i det fallet är alliansen som har pressen på sig. Erbjuder de sig inte att samarbeta med vänstersidan, så kommer det att uppfattas som att de tillsammans med Sverigedemokraterna stjälper ett nytt förslag till vänsterregering. Då blir följden densamma för deras trovärdighet, och de spelar sina motståndare i händerna. De har inget val, de måste splittras i detta läge. Och det alliansparti som går över till fiendesidan kan till råga på allt inte förhandla sig till särskilt mycket, för varje försök att streta emot kommer även det att tolkas som att de borgerliga och sd tillsammans sabbar den nya regeringen.

Ja, egentligen är det högst otrevligt att det ska kunna gå till på det här sättet och att ett parti som Sverigedemokraterna ska ha sådan makt enbart genom att finnas till (för själva står de ju helt passiva genom hela denna eventuella parlamentariska kris).
Det är unket att alliansen så desperat ska behöva hävda sitt avståndstagande från sd, trots att ingen egentligen borde tvivla på att de tar avstånd. Att de måste väga varje ord på guldvåg och att de måste akta sig hypernoga för att någonsin kunna kopplas ihop med Sverigedemokraterna. Nu tycker jag förstås att de ska undvika kontakt med det där partiet, men att situationen ska behöva gå till sådana ytterligheter som jag beskrivit nu, det är inte bra.
Allt beror egentligen på att vänsteropinionen i Sverige är så extremt angelägen om att kunna bunta ihop allt som befinner sig längre högerut med ren högerextremism. Det är likadant på många andra områden, som t.ex. (som jag sagt i flera tidigare inlägg) att konservativa kristna buntas ihop med fascister så länge de inte innerligt och uttryckligt lyckas bevisa motsatsen. I den socialistiska världen ska allting polariseras, generaliseras och målas upp i svartvitt så långt det bara är möjligt. Jag hade föredragit ett något mer sansat och nyanserat debattklimat, där det faktiskt är genomförbart att man samarbetar över blockgränserna för att stoppa Sverigedemokraterna (och för den delen främlingsfientlighet och fascism överlag) istället för att de används som slagträ. Då får de ju som sagt det inflytande man inte ville att de skulle ha.

Hoppas att jag har fel om det här. Vi får väl se efter valet om ett år.

lördag 24 oktober 2009

Ilsket utbrott mot Google Translate

(OBS! Besserwisservarning på detta inlägg!)

”I Have A Dream” är en låt av Svenska popgrupp ABBA. Sången skrevs av Benny Andersson och Björn Ulvaeus Och togs från koncernens 1979 album ”Voulez-Vous”. Anni-Frid Lyngstad sjöng den sång. […] ”I Have A Dream” var ABBA:s sista singelsläpp under 1970-talet, det decennium då de uppnått tvekan mer kommersiell framgång än någon annan populärmusik agera i världen. […] I Storbritannien, den enda utfärdades i en överdådig gatefold hylsa avsedd som en souvenir för brittiska fans som hade deltagit i Wembley konserter.”

Tyckte ni att ovanstående text var skriven på god svenska? Gick den att förstå helt och hållet? Inte det? Lyd då ett gott råd och akta er för att använda Google Translate.
Texten är nämligen översatt från engelska med hjälp av denna ”finurliga” tjänst – från början kommer den från engelska Wikipedia.
Personligen anser jag att Google Translate är i bästa fall skrattretande, i sämsta fall värdelöst. Det är klart att det nog finns översättningsmaskiner som presterar ännu sämre, jag tror nog att Google har gjort sitt bästa och ett visst sammanhang får man ju när man läser, så de har lyckats relativt bra. Faktum är att de har använt metoden "statistisk maskinöversättning" med en enorm textkorpus som ska hjälpa till att göra översättningarna bättre, och det kan ju låta förtroendeingivande.
Men som ni ser är det fortfarande inte perfekt. Långt ifrån. Bara i det där lilla stycket finns det många ord som verkligen sabbar läsförståelsen för folk ("koncernen", "den enda", "agera", "gatefold hylsa"). Och under sådana omständigheter blir hela tjänsten obrukbar. Vad ska det vara bra för att automatöversätta om man ändå måste bry sin hjärna med att korrigera texten efteråt och försöka förstå vad som menas?

Det är nästan skrämmande att se vilken tillit folk faktiskt ändå har till fenomenet automatöversättning. De verkar tro att språk är något i grunden okomplicerat och att tekniken minsann klarar allting, att det alltid går att föra över ett budskap och att det inte är så viktigt med de där småfelen som kan dyka upp.
Sanningen är att detta är ett typiskt fall då datorn inte klarar att överträffa människans intelligens. Det finns inte en chans. Människans språk är alldeles för abstrakt och mångsidigt för att någonsin kunna bemästras till fullo av en maskin – det är min uppriktiga övertygelse. Det räcker med att ett och samma ord kan ha flera betydelser för att alla försök ska sabbas. Se t.ex. på ”den enda” ovan, som kommer av det dubbeltydiga engelska ”the single” – det borde ha stått ”singeln” istället.
För att sedan inte tala om de nyansskillnader som finns mellan olika synonymer, med mera med mera. Inget datorprogram kan någonsin lära sig sådant. Jag som är ”mänsklig” översättare får själv ofta jobba hårt med att tolka rätt och exakt och försöka läsa tankarna bakom en text, och då säger det sig självt att en oorganisk datorhjärna borde ha det ännu svårare.
Detta borde vara en självklar sanning, men det är det alltså tyvärr inte. Inte när företag medvetet väljer att automatöversätta stora bruksanvisningar och på fullt allvar tror att det kommer att duga. (Patetiskt.) Och inte när Google satsar en massa på en översättningstjänst som de avser att folk ska ha praktisk nytta av.

Mina teser över ämnet är följande:
1. Babelfisken i ”Liftarens guide till galaxen”, som tolkar alla främmande språk åt en om man stoppar in den i örat, är orimlig inte bara biologiskt (vilket väl alla fattar) utan också lingvistiskt (vilket inte alla fattar).
2. Den dag då datorer och datorprogram kan översätta saker helt korrekt och felfritt åt oss, då har vi också självständigt tänkande människoliknande robotar som i science fiction-filmerna. I båda fallen krävs det nämligen att datorerna blir helt humanoida.
3. Ge alltså upp alla era försök att få fram bra översättningsprogram, för det tjänar inget till. Fatta det.
4. Viktigast av allt: jag kommer ju för höge farao att bli arbetslös om folk i god tro fortsätter att använda Google Translate och Babel Fish och andra korkade maskiner, så lägg nu av med det där tramset omedelbart och inse istället att inget går upp mot en översättning utförd av en mänsklig översättare!!!!!!!
Tack för idag.

P.S. Apropå mina avslutande utropstecken: ”too many exclamation marks is a sure sign of increasing madness”. (Terry Pratchett)
Eller som Google Translate skulle uttrycka det: ”också många utrop märken är en säker skylt av ökande galenskap”.

torsdag 15 oktober 2009

Jag tänker aldrig mer skriva en bok

För tio år sedan skrev jag en bok, en roman. Den hette ”Men utanför är hundarna” och det var fjärde gången jag skrev ett bokmanus. Ja, egentligen sjätte, om man räknar med mina två handskrivna deckarförsök som jag fick till i tidiga tonåren.
Under hela 90-talet var det i väldigt hög grad min hobby att skriva böcker, kan man lugnt säga. Eftersom det var min högsta dröm att bli författare ville jag gärna få böckerna utgivna också, men så blev inte fallet.

Nu har det alltså gått tio år sedan jag senast skrev en bok. Jag har försökt, flera gånger, för jag har ofta verkligen velat fortsätta. Men det har inte gått. Sedan ”Men utanför är hundarna” blev klar har jag börjat med… ja, vad blir det nu… fyra eller fem olika bokmanus. Det senaste försöket var bara för ungefär ett halvår sedan. Vad de alla har gemensamt är dock att jag har tröttnat på dem efter ett eller max två kapitel, tänkt att nej, det här funkar inte eller nej, det här blir alldeles för dåligt, och gett upp. I ett fall var jag så förskräckligt missnöjd att jag raderade allt jag skrivit (ungefär trettio sidor) från datorn. Det är första gången jag gjort något så drastiskt, men jag ångrar det inte ett ögonblick. Värdelöst skräp var vad det var. (Tyvärr kommer ändå min hjärna ihåg tillräckligt mycket av vad jag skrev för att ibland kunna påminna mig om det, så att jag får rysningar av skam och obehag.)
Kort sagt har jag drabbats av en kombination av skrivkramp och bottenlös självkritik, som gör att alla mina försök är dömda att misslyckas. Det är väldigt frustrerande, för egentligen vill jag skriva. Jag tycker egentligen att det är kul. Allra helst vill jag skriva raffinerade pusseldeckare, gärna i kombination med andra genrer och stilar – har bl.a. haft en idé till en fantasydeckare och en annan till en satirisk deckare i konservativt kyrklig miljö – men de idéerna blir det aldrig heller något vettigt av.

Och nu kan det nog vara läge att jag kungör för allmänheten att nej, jag tänker aldrig mer försöka skriva en bok. Jag tror det är bäst jag lägger av helt och hållet och låter mitt skönlitterära författande vara ett avslutat kapitel i livet, en gång för alla. Att jag aldrig kommer att få något utgivet har jag vetat i flera år, men nu måste jag inse att det inte är meningen att jag ska skriva romaner ens som ren hobby.
De böcker jag skrev på 90-talet var inte bra. De som förgäves har fått vänta på att bli färdigskrivna nu på 00-talet skulle inte heller ha blivit bra. Jag har inte förmågan att skriva bra. Åtminstone inte romaner. Jag måste inse det och finna mig i det.
Visst, jag medger att jag har en förmåga att uttrycka mig i skrift, det är klart, annars skulle jag t.ex. inte kunna babbla i skrift så mycket som jag gör här på bloggen. Men det är skillnad på att kunna skriva och att kunna skildra, och det är just skildra man måste kunna om man ska vara en god berättare. Jag kan inte skildra.
För att skildra måste man framför allt ha känsla för psykologi, och kunna iaktta människor och skriva träffande, så att folk känner igen sig själva och sin omvärld och berörs av personligheter och miljöer. Detta kan inte jag. Jag har alltid varit väldigt fixerad vid mig själv och kan egentligen inte förstå några andra känslor än mina egna, aldrig någon annan personlighet än min egen (och förmodligen inte den heller). Jag har saknat all distans och all form av objektivitet. Allt skönlitterärt jag någonsin skrivit har egentligen byggt till hundra procent på min egen värld, utan att jag ens har tänkt på det när jag har skrivit. Ska man bli författare är det en mycket dålig egenskap. Man måste ha någon sorts anknytning till läsarens värld. Att jag inte har haft det är just det som har gjort mina tidigare bokmanus så dåliga och i flera fall rentav obehagliga.
(Faktum är att alla mina tre syskon, som också gillar att skriva, är betydligt bättre än jag i det där avseendet. Det har jag sett när jag läst det de har skrivit.)
Och när jag nu vet om att jag har den här bristen, då känns det meningslöst att börja på ett så långt och ambitiöst projekt som en roman. Jag vet ju ändå att den inte kommer att funka.

Det här har jag förstås pratat en del om med min hustru, och hon brukar säga att jag i så fall bara borde släppa alla hämningar och skriva rent spontant istället, inte bry mig om ifall boken kommer att bli utgiven eller inte, utan bara skriva på för att roa mig. Hon tycker att jag ska skriva något mer humoristiskt, för där är inte psykologin lika viktig. Det är för övrigt fler än hon som har sagt så, redan när jag skrev som mest seriöst då på 90-talet.
Men jag kan inte förmå mig att börja på sådana mer spontana bokprojekt heller, för även det känns som slöseri med tid. Skriver man en lång roman måste väl ändå syftet vara att den ska kunna ges ut? Annars kan det ju kvitta.
För övrigt kan jag lika lite förmå mig att skriva humoristiskt. Det blir i sådana fall bara någon sorts krystad humor som inte fungerar alls. Och om jag verkligen släppte alla hämningar och skrev alldeles fritt, som Jemima säger, så skulle jag med största säkerhet läsa igenom det hela efter en stund och genast radera alltsammans med inställningen att det är fullkomligt vansinnigt att en vuxen människa slösar tid på att sitta och skriva sådana där omogna och klyschiga meningslösheter.

Alltså finns det inget som funkar. Jag ska aldrig mer skriva en bok.
Möjligen en och annan novell även i framtiden, det utesluter jag fortfarande inte, för en novell är så kort att man inte hinner bli missnöjd förrän den redan är färdig.
Likaså tänker jag fortsätta att blogga och kåsera, för det får jag ut mycket av, men det är en helt annan sorts litteratur så det räknas nog inte riktigt.
Och översättning sysslar jag ju också med, något mer professionellt än när jag författar (hoppas jag i alla fall).

Att skriva romaner är förbehållet andra människor än jag, sådana människor som har en annan sorts begåvning. Jag har inte fallenhet för skönlitteratur, och man ska hålla sig borta från branscher där man saknar förutsättningar.
Hädanefter ska jag läsa romaner istället. Jag har haft riktigt svårt att göra det på senare år, delvis för att jag fortfarande har haft i bakhuvudet att jag skulle vilja skriva romaner själv, och då har det känts mer och mer olustigt att se hur väl andra har lyckats när jag inte har lyckats. Men om jag nu släpper det där och vet att jag helt enkelt aldrig kan komma in i den världen, då kanske det går lättare att läsa skönlitteratur också. För att läsa mår man bra av.
Amen.

söndag 11 oktober 2009

Woody Allen i "Woody Allen"

Nu är ju inte jag någon expert på film. Inte ens särskilt filmintresserad om man jämför med många andra. Jag har inte mycket koll på hur man gör film och hur branschen fungerar. Sådant är min bror Mikael mycket bättre på.
Men jag har ändå fått en liten tanke om film, som jag undrar om den redan kan ha blivit förverkligad av någon annan eller om det är möjligt att göra allvar av den.

Tänk er en regissör… ja, vi kan ta ett exempel i form av, låt oss säga, Woody Allen.
Han bestämmer sig en vacker dag för att göra en film där det bara är han själv som gör hela jobbet. Och då menar jag rubbet. Ingen annan ska få hjälpa till med någonting. Målet är att göra en film helt och hållet på egen hand. Dessutom ska filmen ge intryck av att vara en fullständigt vanlig film som gjorts med alla resurser. Den ska framstå som ett mästerverk, en enastående ren soloprestation. Woody Allens tanke är att bara hans eget namn ska förekomma i för- och eftertexterna.
För säkerhets skull säger han ingenting till någon om sina planer på den här filmen, inte till sitt vanliga filmbolag heller. Han bekostar hela projektet ur egen ficka.

Så sätter han igång. Han spelar självklart alla roller i filmen själv, både de manliga och kvinnliga, och av den anledningen går han verkligen lös på sig med sminkutrustningen. Han riggar själv upp ljus och ljud och rekvisita och inte minst kameror för varje scen, och han tänker noggrant och omsorgsfullt ut hur han ska stå, hur tagningarna ska gå till och vilka vinklar han måste använda. Han använder bara inspelningsplatser där han kan vara säker på att få vara helt ensam.
För att få det att se ut som att alla de karaktärer han spelar interagerar med varandra, klipper han och trixar en hel massa, så att det blir flera personer i samma ruta fast det i själva verket bara är han själv. När han ska filma stora folksamlingar kan han förstås inte göra på det sättet, men inte ens då använder han en enda liten statist – där jobbar han med ytterst omfattande datoranimeringar istället.
Jobbet är självklart jättesvårt, det är ett projekt som får Roy Anderssons filmteknik att framstå som hafsig, men Woody Allen arbetar lugnt och metodiskt och målmedvetet hela tiden. Efter några år är han till slut äntligen färdig, och det är alltjämt ingen som vet om det, ingen som han behöver ge credit till. Han har skrivit och planerat, byggt och sminkat, arrangerat och filmat, mixat och klippt, manipulerat och röstbehandlat, komponerat och spelat in (filmmusik och bakgrundsljud) och alltsammans har han gjort helt själv.
Nu när han har hela sin film på fickan uppsöker han en biografkoncern och ber dem distribuera ut filmen till biograferna, samtidigt som han håller en presskonferens och offentliggör vad han har åstadkommit. Förväntansfulla biobesökare och kritiker tar plats i salongerna och ser följande texter visas på duken när filmen börjar:

WOODY ALLEN presents
a WOODY ALLEN production
WOODY ALLEN in
”WOODY ALLEN”
starring WOODY ALLEN
WOODY ALLEN
WOODY ALLEN
WOODY ALLEN
and WOODY ALLEN as WOODY ALLEN
music by WOODY ALLEN
edited by WOODY ALLEN
production designer WOODY ALLEN
director of photography WOODY ALLEN
executive producer WOODY ALLEN
screenplay by WOODY ALLEN
produced by WOODY ALLEN
directed by WOODY ALLEN

Voilà! Sedan följer själva filmen, en två timmar lång självfixeringsorgie utan dess like, men det spelar ingen roll med tanke på hur den faktiskt är gjord. Kritikerna jublar förstås över Woody Allens fantastiska arbete och kan inte annat än att ge filmen toppbetyg och hylla honom som världens främsta cineastiska geni, och sedan får han förstås en rad med Oscarstatyetter. Tre års vedermödor har betalat sig.

Min fråga som lekman är nu: skulle det vara möjligt att ge sig på något sådant här? Om man är stenrik sedan tidigare och har resurserna? Går det i så fall verkligen att undvika att andra personer blir inblandade?
Finns det någon som har åstadkommit någonting i den här stilen?
Man kanske kan tipsa Woody Allen om saken...

onsdag 30 september 2009

Slagsmålstabeller och ockerräntor – minnen av barndomens månadspengsjuridik

På senare tid har jag funderat lite på om det snart kan vara dags att börja ge Isak veckopeng eller månadspeng. Helt obefogat är det inte, för han har en viss känsla för pengar, det är inte säkert att han skulle slarva med dem. Dessutom är det bra att ha något riktigt effektivt att hota med om han inte uppför sig, alltså avdrag på veckopengen… :)
Just nu har jag dock kommit fram till att någon sådan avlöning till Isak inte är aktuell. Däremot har funderingarna fått mig att tänka tillbaka på min egen barndom, och hur det brukade vara med min och mina syskons ekonomi och hur det gick till när vi fick våra månadspengar… Det var ofta rena rama cirkusen, ska jag säga.

Avdragen på min och syskonens månadspeng är en lång historia i sig.
Det var nämligen så, i synnerhet när jag var i tolv-trettonårsåldern, att det i vårt hem i Landsbro förekom alldeles för mycket av dels slagsmål mellan syskonen, dels vilda och frustrerade gallskrik som gjorde familjemedlemmarna halvdöva. För att råda bot på detta införde mamma en Slagsmålstabell och en Skriktabell. Om man slog eller på annat sätt misshandlade någon annan i familjen, fick man ett streck i Slagsmålstabellen, och varje streck betydde 10 kronors avdrag på månadspengen. På samma sätt blev det streck i Skriktabellen om man gallskrek, fast där var avdraget per streck bara 5 kronor.
Jag minns också att det mycket snart tillkom en tredje tabell, nämligen Rap- och Fistabellen, eftersom även sådana gasutsläpp var ett oskick som syskonskaran ofta ägnade sig åt. Där kostade varje streck 1 krona, om jag inte minns fel. Slutligen infördes också efter ett tag, på förekommen anledning, en Rettabell – för det var ju oundvikligt att många slagsmål och skrik kom till som resultat av att någon retat och provocerat någon annan. Sådant kan ju inte heller få gå ostraffat förbi.
För att göra det hela mer rättvist var till på köpet mamma och pappa med i de här tabellerna, för det hände minsann att de också gjorde sig skyldiga till de olika brotten (möjligen med undantag för slagsmål…). Ett streck för föräldrarnas del betydde att de var tvungna att lägga motsvarande summa ur sin plånbok till Lutherhjälpssparbössan.

Men trots alla dessa ansträngningar funkade det inte särskilt bra med tabellerna. Det blev självklart oreda med alla strecken, inte minst för att vi syskon själva kunde få för oss att gå och sätta streck för varandra när vi tyckte det var befogat… Jag har för mig att sådant obehörigt strecksättande kunde resultera i att man fick ett streck för egen del (i Rettabellen), men det hjälpte inget vidare.
Framför allt ledde ju själva situationen när ett eller flera streck skulle utdelas, till ytterligare konflikter. Det säger sig självt att stämningen bara blev ännu mer uppretad när pappa satte ett streck i ens tabell samtidigt som han flinande konstaterade: ”Ett Fett Strrrrreck…!” Han fick förstås själv ett streck i Rettabellen för det, och på samma sätt ledde bara det ena strecket till det andra hela tiden.
Så till slut lade vi av med de fyra tabellerna, de visade sig helt verkningslösa, och när det var dags för utbetalningen av månadspengen var det ju på grund av kaoset ändå ingen som hade reda på hur mycket som egentligen skulle dras av för varje syskon.

Nåja, hur som helst. Jag och mina syskon fick alltså våra månadspengar, och vad som hände efter att vi fått dem är även det intressant – eftersom vi hanterade pengarna på lite olika sätt. Själv var jag familjens store girigbuk, som samlade sedlar i min feta plånbok och sällan använde dem (annat än till ostbågar) och till och med höll ordning på mitt kapital i en liten kassabok, medan brorsan och syrran tvärtom hade en tendens att låta sina slantar rulla iväg direkt. Sedan kom de ofta och ville låna av mig, och det var en annan källa till konflikter.
För visst lånade jag ut till dem, men jag var ju som sagt en riktig snåljåp. Dels tog jag ut ockerräntor av mina stackars syskon; jag minns att jag vid ett tillfälle tog 300 procents ränta av min syster, och det var ju inte särskilt snällt.
Vidare så började jag så småningom kräva att det skulle skrivas kontrakt varje gång ett syskon lånade av mig – för om det inte fanns något kontrakt kunde de inför föräldrarna helt enkelt blåneka till att de lånat något, och då kunde man ju titta sig i månen efter pengarna. Därför skrev jag omsorgsfulla skuldförbindelser som syskonen muttrande tvingades skriva på. Gällde det pengar tog jag verkligen situationen på mycket stort allvar, det vill jag lova.

Problemet var att i synnerhet pappa ibland stod på syskonens sida när jag kom och krävde tillbaks mina pengar, och han satte en ära i att på ett eller annat sätt kunna ogiltigförklara mina kontrakt och annullera hela skulden. Jag försökte göra kontrakten tydligare och tydligare – och tränade mig säkert en hel del i juridik på det sättet! – men faderskapet lyckades ändå alltid hitta någon passus som gjorde att hela kontraktet blev värt noll och intet och syskonen slapp betala mig. Om inte annat kunde pappa komma dragande med att olagliga ockerräntor automatiskt gjorde skuldförbindelsen värdelös. Tyvärr kände jag på den tiden inte till den mycket praktiska fras som man bör ha i ett viktigt kontrakt, nämligen att ”om någon paragraf förklaras ogiltig fortsätter ändå övriga paragrafer att gälla”.
Det behöver väl knappast sägas att diskussionerna om syskonens lån från mig i slutändan resulterade i att de flesta familjemedlemmarna fick streck i Slagsmåls-, Skrik- och Rettabellen!

Ja, som ni ser så var det stora och invecklade juridiska fall i samband med månadspengen på min tid, både med alla bestraffningsavdragen och med skuldförbindelserna. Fördelen med det hela var väl att vi i familjen i det långa loppet kanske lärde oss ett och annat om vad som funkar och vad som inte funkar i rättssamhället.
Innan jag slutar måste jag påpeka att jag nu för tiden inte alls anser mig vara så sniken som förr i världen; numera är jag faktiskt inte så nogräknad med att få tillbaka pengarna snabbt när jag lånat ut till någon, och jag tar inte några räntor. (Fast jag kan nog tyvärr fortfarande vara ganska dumsnål i andra sammanhang… jag rår inte för det, jag är ju gammal smålänning.)
Och om någon undrar så har jag inte för avsikt att införa Slagsmålstabell och Skriktabell när Isak väl börjar få veckopeng.
Men även om jag tänker undvika just sådana konflikter, så känns det ändå skönast att vänta med veckopeng för honom ett tag till.

söndag 27 september 2009

Vackert väder och TV

Idag ska jag försöka att inte skriva mycket, bara några enstaka rader om barns logik.

Mina barn har nämligen ett anmärkningsvärt logiskt sinne för sambandet mellan väder och TV-tittande. Det är ett tänkande från deras sida som bara blir mer och mer skruvat hela tiden.
Det började någon gång häromåret med den ack så vanliga frasen från Jemima och mig: ”Nej, ni behöver inte se på TV nu för det är ju så vackert väder, då ska man vara ute istället.”
Visst, det resonemanget kunde barnen finna sig i. Men det dröjde inte länge alls förrän de började komma med sin egen version: ”Nu är det dåligt väder, då får vi titta på TV!”

Där hjälpte det inte alls att vi föräldrar försökte förklara att även om man ska vara ute när det är sol, behöver inte det automatiskt innebära att man måste titta på TV när det är regn. Isak, Lydia och Adam har ändå envist hållit på sin princip under en lång tid sedan dess. Märker de att det är dåligt väder, då vill de titta på TV. De får det långt ifrån alltid, men de vill det ändå och de kan tjata ganska mycket för att få det.
Ja, det har faktiskt blivit ännu värre än så. Numera krävs det inte ens att det regnar för att de ska föreslå TV-apparaten, det räcker med att det är lite mulet. Det har till och med hänt att det har varit nästan helblå himmel men att telningarna ändå blixtsnabbt har kommit fram med sin TV-begäran bara solen tillfälligt gått i moln. Självklart nekar vi, men åter igen, de slutar aldrig tjata.

Något som definitivt har gjort läget hopplöst är att vi har blandat in även det här med datorn och datortider i väderresonemanget. Enligt en några månader gammal regel får nämligen Isak ha datortid en timme varje dag, förutsatt att det är dåligt väder, för är det fint väder måste han vara ute.
Häromsistens var jag ute med honom en gråmulen dag för att lära honom cykla på tvåhjuling, något som går trögt eftersom han dels är ganska ointresserad av det, dels blir tvärilsken och vill ge upp varje gång han tappar balansen. Vid det här tillfället var det uppehåll, men plötsligt när vi for omkring där på grusvägen så började det komma en liten regnskur. Och Isak släpper förstås genast cykel och hjälm och allting och rusar in för att få sin datortid som han vet att han har rätt till… Skuren var över fem minuter senare, men då var det så dags. Det blev inget mer cyklande den dagen.

Och nu för några dagar sedan kom kulmen på hela ”väder- och TV- och datortänket”. Jag mötte Isak vid skolbussen, och bland det första han sade när han steg av var:
”Det är fullt med stratocumulus på himlen, så nu får jag sitta vid datorn!”
Att han är en alltigenom teoretisk innesittare torde väl nu därmed vara bevisat.
Jag får väl vara tacksam för att han har koll på vad molnen heter, även om han och syskonen har bestämt sig för att alltid i mesta möjliga mån försöka undvika att vistas under dem.

tisdag 22 september 2009

En stor, stor, stor förebild har gått bort

Mina små funderingar på vad nästa blogginlägg skulle handla om upphörde genast häromdagen när jag fick syn på nyheten att biskop emeritus Bertil E. Gärtner har avlidit.
För om honom har jag verkligen många minnesord att säga. Bertil Gärtner har alltid varit en av mina främsta kristna förebilder, om inte rentav den allra främsta. Och han har alltid legat nära till hands att nämna bland personer jag beundrar, alla kategorier. Jag är uppriktigt ledsen över hans bortgång, även om den inte var oväntad (han hade ju hunnit bli rätt gammal).

Det började egentligen redan när jag var väldigt liten, för mamma lärde mig Sveriges stift och biskopar på ett tidigt stadium och jag fick tidigt höra att Gärtner som var biskop i Göteborg, han var allt väldigt bra. Men jag såg inte den beryktade biskop Bertil själv förrän jag var tio år och var med mamma och pappa på aKF:s kyrkodagar i Uppsala, det första kyrkodagstillfället som jag faktiskt minns ordentligt. Då fanns han självklart med i spetsen för deltagarna, och jag var så oerhört imponerad av honom där han kom i processionerna med sin mitra och kräkla. Det var liksom själva sinnebilden av en riktigt kunnig och klok och duktig kristen person, ledaren för alltsammans, väldigt respektingivande… men samtidigt gav han ju intryck av att vara vanlig och rolig också, på festkvällen på Östgöta nation där det glammades ordentligt. Jag minns att det gick att köpa dekaler där på kyrkodagarna, med texten I ♥ GÄRTNER (typisk självironisk högkyrklig humor!) och en sådan köpte jag och klistrade fast på min skrivbordslåda därhemma. Den hängde med länge… ja, så länge jag hade det skrivbordet.
Året därpå var jag lika full av beundran för biskop Gärtner där på kyrkodagarna, och då tog jag mod till mig och gick iväg med ett papper för att få hans autograf. Jag minns tillfället mycket väl; han stod och pratade med någon annan prästerlig herre, och jag smög mig fram tills han fick syn på mig och bad då om autografen, och biskopen blev glatt överraskad och skrev muntert ner sin namnteckning och räckte över papperet med ett leende och orden ”Så här ser jag ut!”

Sedan blev jag tonåring och började röra mig i aKF:s ungdomskretsar, och då kom det några år då jag hade som allra bäst tillfälle att träffa min idol Bertil Gärtner personligen. Jag var t.ex. med på aKF:s ungdomsläger i Onsala på sommaren 1994, och då var han där som föredragshållare och hängde också med på många av lägeraktiviteterna i övrigt. Bland annat var han med och spelade brännboll, och både sköt och sprang käckt hela matchen igenom trots sin redan då ganska höga ålder. Dessutom var han hygglig nog att skjutsa ner några av oss ungdomar till badplatsen vid ett tillfälle då vi spontant blev sugna på att ta ett dopp. Alltsammans gjorde förstås att han steg ännu mer i min aktning, det där att han var så trevlig som privatperson och gärna umgicks med oss i den yngre generationen också. Ytterligare en positiv detalj i det sammanhanget var att han var sportintresserad… han kunde ibland ses på fotbollsmatcher på Ullevi eftersom han var supporter till Blåvitt (fel lag i mitt tycke, men ändå). En så häftig och folklig biskop kunde man ju inte annat än gilla!
När jag blev ännu äldre och började studera i Göteborg, träffade jag Bertil Gärtner fler gånger eftersom han då dök upp och höll föredrag även på Credo. Även då språkade jag med honom vid något tillfälle och blev rätt imponerad över att han kände igen mig från aKF-lägren!

På senare år har jag inte alls träffat biskop Bertil, men har ändå tyckt att det varit väldigt trevligt vid de tillfällen jag fått se och höra honom, som på OAS-möten och så. Han har alltid predikat väldigt bra.
Och jag måste säga att just det där att han även ofta dök upp just på OAS, det är en av anledningarna till att jag har fortsatt att ha honom som förebild. Bertil Gärtner var högkyrklig, och det är i hög grad hans förtjänst att jag delvis också blev det – han var som sagt den store förebilden som alltid sade så kloka saker där han framträdde genom rökelsedoften och de pinglande klockorna. Men det är väldigt imponerande att han med samma entusiasm kunde delta även på de karismatiska tillställningarna och uppskatta lovsjungandet där precis lika mycket! Precis som han säkert också kunde trivas hos de mer gammalkyrkliga i sitt stift. Det är verkligen sann ekumenisk anda, som jag också försöker efterlikna.
Sedan är jag ju medveten om det där att Bertil Gärtner var kvinnoprästmotståndare också och att han hade sina belackare för det. När jag var barn och tonåring var jag mot kvinnliga präster och då var Gärtner en förebild på den punkten också, och sedan dess har min inställning som bekant skiftat, men det har inte ändrat min syn på Gärtner. Han har ändå fortsatt att betyda mycket, på grund av allt det där andra – och jag har för den delen ändå fortsatt att tycka att han har varit modig, som hela tiden har stått upp för en mycket obekväm övertygelse. Och man kan också säga att Bertil Gärtner för mig nästan är det främsta beviset på att kvinnoprästmotståndare absolut inte är otrevliga och oresonliga.

Bertil Gärtner är för mig en gestalt som en massa olika kristna kretsar har samlats kring och har som gemensam nämnare. Till och med när jag var i Kanada och var volontär i anglikanska kyrkan så visste de vem han var… Livet som kristen har på något sätt känts tryggt med honom som apostolisk (eller vilket ord man nu ska använda) ledare. När man stod utanför domkyrkoporten i Uppsala och hela församlingen just hade gått ut i procession efter högmässan, och man hörde biskop Bertils ”Låt oss gå i frid!” och folkmassan svarade ”I vår herres Jesu Kristi namn!” så att det skallade, och därefter brast ut i spontan applåd, då upplevde man verkligen att man var del av en stor kristen familj och att han stod i spetsen för den. (Eller ja, i spetsen står ju Jesus själv förstås, men av oss människor i församlingen då.)
Så det är ett stort tomrum som nu har bildats, när Bertil Gärtner har gått bort. Lyckligtvis finns det fler storartade kristna förkunnare och vägledare som kan fylla det tomrummet… men ”Berra” kommer som sagt alltid att vara bland de främsta av mina kristna förebilder.
Funderar faktiskt allvarligt på att gå på begravningen. Fast det lär väl bli fullsmockat i Göteborgs domkyrka förstås, om det nu är där det äger rum.

torsdag 17 september 2009

Kärleksförklaring till Sarah

Nu ska jag avslöja något som verkligen är det värsta hittills. Alla som läser det kommer att tycka att jag är dum i huvudet. Garanterat.
År 1988 kom det en låt som hette ”Sarah”, med Mauro Scocco. Och det som jag härmed förkunnar är att jag ända sedan den kom har gillat den låten, och gillar den fortfarande. Ja, inte bara gillar. Den är faktiskt till och med en av mina favoritlåtar. Jag tycker den är rent ut sagt fantastisk.
Sådant kan man inte säga högt. Särskilt inte när jag var lite yngre och var tonåring och ung vuxen. Då hörde ”Sarah” till de låtar som man verkligen förväntades både avsky och hånskratta åt. Man skulle tycka att den var så fruktansvärt dålig och banal och töntig, med den där sanslöst värdelösa texten i refrängen: ”Åh Saaa-rah, kom uuut i kväll, jag väntar i hörnet, vid 7-Eleven...” Om man så mycket som antydde att man inte tyckte att ”Sarah” var helt kass, fick man kompisarna på sig direkt – i bästa fall var de nedlåtande, i värsta fall kunde de bli riktigt aggressiva över ens dåliga smak.
Men nu har jag kommit upp i en så hög ålder att man inte behöver skämmas för sin musiksmak hur den än är, och därför förkunnar jag härmed stolt att jag tycker ”Sarah” är en Mycket Bra Låt. Den är definitivt bland de bästa som spelats in på svenska... möjligen i konkurrens med ”Fred” med Imperiet, ”I morgon” med Di Leva och ”Då står pojkarna på rad” med Orup.

Om någon inte förstår varför jag tycker så här ska jag försöka förklara, för det här inlägget är en kärleksförklaring till detta musikaliska mästerverk från Mauro Scoccos penna.
Det är nämligen så att om man lyssnar ordentligt på låten ”Sarah”, och försöker göra detta helt förutsättningslöst, så är sanningen att den är helt magnifikt producerad. Hela arrangemanget är mästerligt gjort. Verserna bygger på en sorts dramatiskt riff som är väldigt tjusigt bara det, och de tar sig via en snygg brygga över till en storslagen och catchig refräng – den strukturen är schlagerhantverk när det är som bäst. Mauro Scocco sjunger dessutom i ärlighetens namn riktigt bra; det är väldigt höga toner i refrängen, men han träffar dem klockrent.
Allra bäst musikaliskt sett är dock alla de där lösa infallen av slagverk, stråkar, gitarrslingor, flöjt och annat läckert som dyker upp hela tiden, i synnerhet i verserna – det är verkligen fantasifullt och snyggt och omsorgsfullt gjort. Ett par exempel: trumslagen precis innan Mauro ska börja sjunga verserna, och de svängande slidegitarrljuden som låter särskilt bra alldeles efter raden ”de är hjältarna i filmen”. Stråkarrangemanget som hörs då och då är också jättesnyggt för den delen. Och basgången.
Alltsammans stavas popkänsla. Det kan inte bli bättre. Jag lovar.

Vad gäller texten så står jag för att jag gillar den också, och även här är det i verserna som den är som effektivast. Där beskriver Mauro tjejen som det handlar om, hur mystisk och fascinerande hon är och hur fängslad han själv också är av henne... och allra bäst blir det i raderna ”jag går fram till hennes dörr och ringer på / på andra sidan börjar nån att gå”.
Jag vet inte hur det är med er andra, men själv får jag verkligen på pricken rätt vibbar – jag fattar precis vilken känsla av spänning och nervositet han vill förmedla, och det lyckas han åstadkomma bara genom de där orden. Jag tycker det är förträfflig poesi, om än vardaglig sådan... det är ungefär som countrytexter där man istället för att beskriva en känsla beskriver någon vanlig händelse som i sin tur beskriver känslan man vill åt.
Mauro Scocco är inte någon stjärna på att skriva texter i övrigt, men precis som en del andra mer utpräglade popartister i Sverige som inte är det (t.ex. Orup, Tomas Ledin och Niklas Strömstedt) har han ibland sina ljusa stunder då han verkligen träffar mitt i prick med en låttext. Det blir då faktiskt mer lyckat än vad de mer seriösa rockpoeterna någonsin har kunnat få till. Faktum är att en av de sämsta låtar jag vet som skrivits på svenska är den extremt störiga ”Oh Boy” av den så anti-kommersielle och progressive Peps Persson.
Nåja, detta var en parentes. Nu kommer jag slutligen till ”Sarah”s text i refrängen, där den är som mest markant, och där medger jag att om det är någonstans där jag kan fatta att folk är kritiska så är det på den punkten. Jag medger att det kan låta lite väl fjantigt och prosaiskt med det där om 7-Eleven och ”ta på dig jackan så går vi ut och går”... särskilt efter verserna som är så mycket mer genomarbetade. Men samtidigt så tycker jag inte att texten i refrängen är så dålig att det stör heller, och man får också tänka på att i schlagerhänseende så funkar den utmärkt. Refrängens text sätter sig ordentligt och den är mycket sångbar, och namnet Sarah är rent fonetiskt nästan det allra bästa att använda, sett till klang och så. Det hade blivit mycket värre om Mauro valt att kalla låten ”Hjördis” istället.

Sammanfattningsvis är min åsikt att Mauro Scoccos ”Sarah” är ett mästerverk. Jag har den på min låtlista med favoritmusik i Media Player på datorn, och tröttnar aldrig på att höra den… snarare reagerar jag alltid med samma förtjusning när jag hör den mjuka inledningen med den där klockspelsliknande gitarren (eller vad det är) och vet att nu börjar fyra och en halv minut av ren musikalisk njutning.
Lyssna på låten här (så kan ni som bonus se den gamla videon till den också) och se om ni inte håller med mig trots allt!

söndag 13 september 2009

Känd, trodd, älskad och eventuellt lydd

Om en vecka är det kyrkoval. Nog för att det alltid är en sorglustig historia att följa överspända, generaliserande och smutskastande debatter och artiklar i samband med denna tillställning… jag är nästan tacksam ju mindre jag behöver se och höra av det. Men någon liten kommentar till kyrkovalet måste jag ju komma med.
Och min kommentar gäller en liten detalj som jag lade märke till förra gången det var kyrkoval, alltså 2005.

Som en och annan kanske känner till så finns det en kristen studentförening som förut hette SESG och numera (sedan mitten av 90-talet) heter Credo. Den har jag alltid haft starka sympatier för. Inte minst för att Jemima och jag träffades på Credo i Göteborg. Men jag håller också med om väldigt mycket av det som föreningen står för. Bland annat har Credo ett motto som klingar mycket trevligt i mina öron: deras syfte är att ”göra Jesus Kristus känd, trodd, lydd och älskad bland skolungdomar och studenter i Sverige”.
Jag vet inte om det var Credo som hittade på det där med ”känd, trodd, lydd och älskad” från början. Googlar man på den frasen så upptäcker man att den verkar förekomma hos ganska många kristna grupper och organisationer. Men i min värld är den en genuin Credo-slogan, om inte annat så för att Credo verkligen har den som sitt uttalat främsta mål – själva kärnan för verksamheten, liksom.

Nu är det så att Credo inte är särskilt populära i kyrkliga kretsar, och särskilt inte bland många av nomineringsgrupperna i valet. Credo anses vara alldeles för konservativa. De lägger för stor vikt vid den traditionella formen av kristendom. De kritiserar homosexualitet, och i likhet med OAS är de neutrala i ämbetsfrågan. I samband med förra kyrkovalet läste jag insändare från diverse socialdemokrater som tyckte att organisationer som Credo var bland deras främsta fiender.
Döm då om min förvåning när jag precis i samma veva också läste annat material, även detta från socialdemokrater, där det stod att de ville göra Jesus ”känd, trodd och älskad”.
Min spontana reaktion den gången var då självklart att det faktiskt är ganska magstarkt, och väldigt fräckt, att spy sin galla över fienden Credo samtidigt som man helt enkelt går och snor åt sig det som är just Credos allra främsta motto – och använder det som en egen slogan att locka väljare med!
Med den mycket intressanta skillnaden att man tog bort ordet ”lydd”. Det var nästan det allra mest anmärkningsvärda. Definitivt värt att reflektera över, så det ska jag låta er läsare göra själva och inte kommentera det vidare.
I alla fall tyckte jag som sagt att det var ett fult trick, det där med den stulna sloganen. Så pass fult att det har stannat kvar i minnet under fyra år ända tills nu när det är val igen.

Jaha, nu har jag som synes själv bidragit till den dåliga stämningen i samband med kyrkovalet, genom att beskylla en nomineringsgrupp för fult uppträdande. Borde egentligen ha låtit bli det. Socialdemokraterna kan ju mycket väl uppriktigt ha menat allvar med att de ville göra Jesus ”känd, trodd och älskad”, och man behöver ju inte heller bli så arg för att de tog bort ”lydd”. Om de nu över huvud taget stal mottot från Credo. Kanske var det de själva som var först ändå, eller någon helt annan. Någon som vet?
Jag ska sluta kommentera kyrkopolitik nu, jag blir ändå mest på dåligt humör av det. Rekommenderar istället valintresserade läsare ett besök hos Miriam, som har en beundransvärt storsint och fredsmäklande inställning till allt som har med kyrkan att göra.
På återseende.

fredag 11 september 2009

Dålig sportjournalistik

Kristoffer skrev för några dagar sedan på sin blogg om Zlatan-hysterin och att tidningarna överdriver Sveriges chanser i VM-kvalet. Jag höll med redan då, och nu efter mötet med Malta är hela grejen ännu mer aktuell tycker jag.
För trots att landslaget i viss mån sågas efter den där ”självmålssegern” så uttrycker sig fortfarande media som att det är gruppseger som gäller. ”Nu vinner vi mot Danmark, så blir vi etta i gruppen”, menar tidningar och TV. Som om det var realistiskt att tro, efter Sveriges bleka insats på Malta, att de skulle kunna rå på danskarna på bortaplan!
Nej då, jag tycker att man inom sportjournalistiken ska tänka realistiskt och långsiktigt, och därför borde media istället skriva som det är: att den största risken är att Portugal kommer att smita förbi Sverige i nästa omgång.
Visst, i teorin gäller nästa match mot Danmark lika mycket att vinna gruppen som att undvika att ramla ner och bli trea (lustigt nog kan vi nästan inte fortsätta vara tvåa), men det troliga är att det blir tredjeplatsen som spökar.

Sportjournalistik är över huvud taget väldigt irriterande numera tycker jag. De som skriver nyhetsartiklarna har verkligen inget långsiktigt eller analytiskt tänkande alls. Det enda de vill rapportera om är hur läget är precis just nu – det tar de som utgångspunkt och förstorar upp och dramatiserar, för att sälja lösnummer, typ... I vissa fall kan detta arbetssätt bli ganska vrickat.
Som i rapporteringen om allsvenskan. Tänk er rent hypotetiskt att IFK Göteborg leder allsvenskan med 36 poäng, AIK är tvåa med 35, Elfsborg och Kalmar kommer därnäst med 34, och femma är Helsingborg som har 33. Alla fem lagen har spelat lika många matcher. Men så kommer en omgång med matcherna utspridda på flera dagar, som ju så ofta är fallet, och följande händer:
Helsingborg vinner sin lördagsmatch, går upp på 36 poäng och tar över serieledningen på bättre målskillnad än IFK Göteborg. Genast skriker TV och tidningar ut: ”Helsingborg nya serieledare!”
På söndagen spelar Elfsborg tidig match och vinner. Media meddelar: ”Elfsborg upp i serieledning!” Senare samma dag spelar Kalmar och vinner också, och då står det ”Kalmar ny serieetta!”
Måndag. AIK spelar och tar tre poäng. Rubriken lyder: ”AIK tog över serieledningen!”
Och slutligen vinner IFK sin match på tisdagen. Först då har alla lagen spelat lika många matcher, och det är egentligen inte förrän då det är relevant med den nya rubrik som kommer: ”Blåvitt just nu svenska mästare!”

Jag har sett väldigt många exempel på det här de senaste åren, och börjar reta mig mer och mer på det.
Liksom detta: låt oss anta att AIK och Elfsborg precis ska spela mot varandra. De ligger trea och fyra i tabellen, men båda kommer att gå upp i serieledning om de vinner. Media beskriver då den matchen som en ”seriefinal”. Även det är att ge en ganska felaktig bild av det hela, för det kan ju bli rätt många seriefinaler på en och samma säsong… det går riktig inflation i dem.
Grädden på moset är sedan alla melodramatiska överdrifter om spelare som Zlatan, som bror min redan har kommenterat.

Nej, dagens sportjournalistik är inte mycket att hurra över. Mycket bättre och roligare att sitta och analysera själv och bilda sig sin egen uppfattning.
Tack för ordet.

söndag 6 september 2009

Jag och min rumpa

Nu är det nästan ett år sedan jag opererades, om någon kommer ihåg det. Tyvärr har jag nu, precis lagom till detta jubileum, varit på sjukhuset och fått det mycket otrevliga beskedet att jag måste opereras en gång till! Förargligt är bara förnamnet.

Eftersom Jemima har berättat en del på sin blogg om sin operation och behandling, och förklarat ingående vad det handlar om för hennes del, så tänkte jag göra detsamma här och därmed räta ut en del frågetecken. Vad var det jag opererades för? Varför måste jag göra om det? Och så där. (Är ni inte intresserade så gå vidare hit.)

Saken är den att det jag hade från början var en så kallad pilonidalcysta. Jag repeterar: pi-lo-ni-dal-cysta. Jag är lite generad av mig och har därför tidigare sagt ”ryggslutet” när jag har förklarat var en sådan sitter, men egentligen är det nog bättre att säga ”rumpan”. Närmare bestämt sitter en pi-lo-ni-dal-cysta i höjd med svanskotan, precis där rumpan börjar, i det där strecket högst upp. Eller som Galenskaparna sjunger ”vecket som löper vertikalt från ryggslutet”.
En pi-lo-ni-dal-cysta är en sorts onaturligt vävnadssystem med en eller flera håligheter, blåsor och förbindelsegångar (fistlar) strax innanför huden där i ”rumpstrecket”, som inte ska vara där egentligen. Hur eländet uppkommer är inte helt klarlagt, men en faktor är inåtväxande hårstrån, därav namnet (”pilonidus” betyder ordagrant ”hårbo” på latin), och sjukdomen är också vanligare hos män – i synnerhet män med mycket hårväxt. Sedan finns det förstås också ett samband med om man sitter mycket och onaturligt. Under andra världskriget kallades pi-lo-ni-dal-cystor för ”jeep rider’s disease”, eftersom det drabbade folk som satt i jeepar och skumpade omkring i oländig terräng. Ett annat namn på fenomenet är ”tvillingcysta”, eftersom den där fistelklumpen när man tar bort den ibland har haft både hår- och tandvävnad och man därför har trott att det varit en outvecklad enäggstvilling. Jag vet inte hur sant det är…
Ofta märker man inte av en pi-lo-ni-dal-cysta, men det kan hända att den blir infekterad och då kan det bildas en stor abscess (varböld), som gör hiskligt ont. Det har hänt mig två gånger, 2003 och 2008, och det var därför jag fick hela kittet bortopererat i september förra året.
Slutligen: när jag opererades sydde kirurgen inte ihop såret efteråt, p.g.a. inflammationsrisken, utan jag fick under en lång tid gå omkring med en öppen sårhåla i bakdelen som det skulle tryckas in en särskild sorts bandage i (och det bandaget skulle bytas då och då). Detta var mycket besvärligt, kan jag lugnt säga.

Men varför är då inte allt frid och fröjd nu, när operationen är avklarad sedan länge?
Jo, problemet är att mitt operationssår från den gången har aldrig läkt helt och hållet. Det läktes nästan färdigt, så pass mycket att det slutade göra ont och vätska sig och jag kunde lägga av med bandage. Men den sista lilla biten har ändå inte läkt ihop. Jag var på det sista återbesöket i februari, och då var läkaren något förbryllad över att det fortfarande var lite sår kvar, men han tyckte att vi skulle avvakta.
Sedan har det gått ett halvår, och under långa perioder har jag inte känt något alls från operationsstället och därför trott (hoppats) att det varit läkt. Tyvärr har det ändå alltid börjat göra ont igen efter ett tag, och enstaka gånger vätska sig en aning, varefter det har gått över igen… och så har det fortsatt i någon sorts cykel. Det försökte jag länge ignorera, av många skäl (önsketänkande, bagatelliserande, ovilja att dra upp mina egna besvär medan Jemima opererades och behandlades, vägran att visa upp rumpan för en massa sjukvårdspersonal igen, olust vid tanken på att vara sjukskriven). I förra månaden kom jag dock äntligen till skott och hörde av mig till sjukhuset och sade att jag gärna ville ha såret kollat igen.
Och nu i onsdags så var jag där, med inställningen att de väl bara kunde ta och sy igen det som var kvar av såret så att det fick läka färdigt. Dessvärre ville inte doktorn det, utan han sade bara direkt att det får bli en operativ åtgärd igen om några månader. Mycket mer än så fick jag inte veta eftersom han hade så bråttom… men tydligen ser det för komplicerat ut för att bara kunna sys ihop, och det var visst möjligt att det har bildats nya fistlar och otrevligheter någonstans inunder.

Detta känns ju fruktansvärt jobbigt förstås. Och faktum är att jag börjar tvivla på att läkarna där på mitt sjukhus egentligen vet vad de gör. Jag har hela tiden fått väldigt vag information av dem angående hur såret ser ut, hur det läks, vad jag ska göra för att bättra på läkningen, vad som påverkar, hur hela grejen kan ha uppkommit och så vidare. Tror egentligen inte att läkarna vet mycket mer än jag. Kan det verkligen ha bildats en helt ny cysta bara av att det sista av såret inte har läkts…?
Just nu är jag långt ifrån säker på att jag kommer att bli bra ens efter nästa operation – det kanske bara blir en ny vända med öppen sårhåla och en massa kontrollbesök och flummiga rekommendationer, bara för att konstatera att det inte läks som det ska nu heller.
Så jag tänker faktiskt ringa till ett par lite större sjukhus, kanske till och med till någon privat vårdinrättning, för att få det här utrett. Jag vill gärna bli frisk från den här pi-lo-ni-dal-cystan en gång för alla, och eftersom mitt fall verkar vara så komplicerat känns det som att det nästan måste till ett utlåtande från någon som verkligen är expert.

Precis så här ligger det till.
Och jag vet exakt vad en och annan av er säkert är på gång att säga nu, och mitt svar är: det är ingalunda säkert att mina besvär och den ofullständiga läkningen beror på att jag sitter en massa på jobbet. Tvärtom finns det mycket som talar emot det. Men det finns förstås lite som talar för det också, och därför ska jag nog vara på den säkra sidan och åter igen fråga mina chefer om de inte kan betala ett höj- och sänkbart skrivbord åt mig (så jag kan växla mellan att jobba sittande och stående).
Fast nu ska jag till att börja med försöka smälta det här beskedet att sagan om pi-lo-ni-dal-cystan fortfarande inte är över.

torsdag 27 augusti 2009

Skolbarn, Forrest Gump, åldrar, Karl XII...

Isak har börjat skolan. Han gjorde det i förrgår, och har nu tre dagar i rad travat iväg till bussen med sin lilla skolryggsäck på sig (och sedan kommit tillbaka med samma buss och de två första gångerna missat att stiga av på rätt ställe).
Visst, det är bara ”nollan” han har börjat i, men i alla fall. Det har känts som tre högtidliga dagar. Och lite vemodiga.
Av någon anledning har jag ABBA-låten ”Slipping Through My Fingers” på hjärnan. Ja, det är kanske inte så konstigt förresten.
School bag in hand, she leaves home in the early morning / Waving goodbye with an absent-minded smile…/ Slipping through my fingers all the time / I try to capture every minute / the feeling in it…
Med mera. Det är verkligen igenkänning i den texten, det inser man nu. Jag har aldrig haft den som någon favorit bland ABBA-låtarna, men det är väl mycket för att den handlar om ett så pass vuxet ämne – att se sina barn växa upp och bli lite ledsen för att man har missat så pass mycket. Ganska typiskt att jag inte har tagit så mycket notis om den texten förrän på senare år!

Och likadant med filmen ”Forrest Gump”. Den har hört till mina favoritfilmer ända sedan första gången jag såg den, och förut har jag ju tyckt att andra scener ur filmen har varit mera minnesvärda, men nu har man ju börjat tänka mer och mer på scenen där Forrest går ombord på sin skolbuss… och i synnerhet slutscenen där han själv följer med sin egen son till samma buss.
Allt som fattas när jag följer med Isak till bussen är väl en Nicke Nyfiken-bok som det ramlar ut en fjäder ur!

Om jag tänker efter så är jag nog ganska gammal vid det här laget. Jag är 31, och det är i många sammanhang en väldigt gammal ålder. Man kan ju till exempel jämföra med följande:
När medlemmarna i Beatles var 31 var gruppen redan upplöst, de hade klarat av hela sin gemensamma karriär och hunnit med att sätta de outplånliga spår i musikhistorien som märks än idag.
När Franz Schubert var 31 var han död, men även han hade då hunnit med att skapa en massa odödlig musik.
När Karl XII var 31 befann han sig i Bender och skapade kalabalik, och han hade då massor av krig och slag och fälttåg mot Ryssland och Polen och Danmark bakom sig. Inte illa.
När min pappa var 31 var han också trebarnspappa, och jag var sex år precis som Isak är nu (något äldre till och med). Det känns faktiskt inte särskilt länge sedan, ändå var ju pappa i mina ögon väldigt vuxen och mogen år 1984, så det är ju en svindlande tanke att jag själv nu är lika gammal som han var.
När Jesus var 31 var han i full färd med att gå omkring och förkunna Guds rike och göra under. Han behövde minsann inte uppnå en högre ålder än så.

Intressant allt det här… för nu för tiden så tycker väl de flesta att 31 inte är någon ålder att tala om. Massor av folk har inte ens börjat bilda familj då, många har inte kommit igång med karriären heller, de känner sig fortfarande som ungdomar och försöker också bete sig så. Jag själv också ibland. Och fyrtiotalisterna tycker väl (antar jag) att jag som är född på 70-talet väl bara är en duvunge. Det kan väl inte finnas någon vishet eller erfarenhet i mig heller.
Jo, det är nog så att synen på åldern har blivit lite förskjuten uppåt, så att man förväntas göra allting mycket senare.
Ovanstående exempel visar att det inte stämmer.

Vad vill jag då säga med detta flummiga prat? Egentligen ingenting. Mer än att det som sagt känns som ett stort steg att Isak har börjat skolan. Och att jag för egen del borde strunta i att grubbla vidare på vad man ska göra vid en viss ålder och vad man är för ung eller för gammal för.
Jag fortsätter med de intressen och reflektioner som känns naturliga för mig just nu. Är de alltför beroende av åldern så försvinner de av sig själva, och nya tillkommer istället.
Som det där att jag plötsligt har börjat uppskatta ”Slipping Through My Fingers”.

måndag 24 augusti 2009

Den skrattande herrn

Nu ska jag berätta för er om en gubbe.
Men först lite bakgrund. På sistone har Jemima och jag tittat på gammalt material av Galenskaparna & After Shave… ja, även sådant går att hyra på Lovefilm, är det inte fantastiskt?
Vi har sett deras två äldsta revyer ”Skruven är lös” och ”Träsmak”, och ”Cyklar” står närmast på tur. Förutom att Galenskaparna självklart alltid är väldigt roliga så är det lite charmigt att se sådana där inspelningar, från förhållandevis små teatrar och krogar. Man får lite känsla av studentspex, vilket väl inte är så konstigt eftersom i synnerhet de fyra After Shave-medlemmarna började sin humorkarriär på det sättet. De var ju med i Chalmersspexen på sin tid.

Och detta med studentspexkänslan har väckt upp ett gammalt minne hos mig, från ett tillfälle för snart tio år sedan då jag själv var och tittade på Chalmersspexet. (I Stenhammarsalen, där Galenskaparna & After Shave också höll till när de spelade ”Skruven är lös”.)
Spexet det året hette ”Mose” och handlade följaktligen om Mose, och om Farao och de andra där i Egypten. Jag och mitt damsällskap tyckte att det var rätt så roligt, men på bänkraden framför oss satt det en medelålders herre, och uppenbarligen tyckte han att det var ännu roligare. Hysteriskt roligt, rentav. För han skrattade på ett helt sanslöst sätt.
Det märkte särskilt vid ett tillfälle i föreställningen. Ett sångnummer, där Farao och ett par av de andra figurerna (general Thotmes, tror jag en av dem hette) sjöng en text som fått sin melodi från ”Den siste mohikanen” av Karl Gerhard. Det var något i stil med ”att få storma framåt i ett fälttåg, det är drömmen för en militär…” Samtidigt dansade de någon sorts marschaktig, struttig dans på scenen iförda sina egyptiska soldatmunderingar, och svängde på armarna och flinade klämkäckt.
Visst såg det lite lustigt ut för all del, men just det inslaget var ju ändå inte så roligt att det fick mig att mer än dra på munnen en aning. Den där herrn framför däremot… han höll verkligen på att gå åt.
Han skrattade. Och skrattade. Och skrattade ännu mer. Han kunde verkligen inte sluta. Han grät av skratt, jag är säker på att han måste ha skrattat så det kom tårar, och ju längre spexarna på scenen höll på med sin marschdans (och det gjorde de en stund), desto mer skrattade han.
Om det inte vore för att jag ogillar att höra min egen röst på en inspelning, så skulle jag spela in en imitation på en ljudfil och lägga in den här så att ni själva kan höra hur det lät. Det var verkligen något i hästväg, bland det värsta jag hört när det gäller skratt, och det är också därför jag kommer ihåg det här.
Särskilt minnesvärt är det ju att det han skrattade åt inte precis var något höjdarnummer, som sagt. ”Att få storma framåt i ett fälttåg, det är drömmen för en militär”… är det storkomik det?!?

Inte för att jag nu stördes av den där herrns hysteriska garvande. Jag minns att jag snarare lämnade Stenhammarsalen den kvällen med den vänliga tanken att det nog måste ha varit väldigt skönt för min bänkgranne att få ha riktigt, riktigt roligt. Han fick ju verkligen valuta för biljettpengarna, och att få skratta gott är ju vad spex går ut på. Kanske hade han inte så mycket att glädjas åt i vanliga fall, stackarn. Så för min del fick han gärna hålla på.
Men man kan ju undra vad det var som han tyckte var så fantastiskt roligt med det där numret… Kan det ha varit så att den skrattande herrn uppfattade något komiskt i det som jag inte såg? Något litet internt skämt som bara militärer kan fatta?
Eller hade han hemskt dålig humor? Eller var han helt enkelt bara ovanligt lättroad?

Sådant kan man ju fundera på.

söndag 23 augusti 2009

Djurgården och Åtvidaberg

Dags att skriva lite om sport. Närmare bestämt om fotboll.
Fast jag tänkte faktiskt inte kommentera Kalmar FF och deras chanser till SM-guldet just nu. Det är lite mer anmärkningsvärt hur det ser ut i botten av den allsvenska tabellen, samt i toppen av den näst högsta serien superettan.
Som ställningen är just nu ligger nämligen Djurgården på nedflyttningsplats i allsvenskan, tillsammans med Örgryte. Medan det i superettan är Mjällby och Åtvidaberg som toppar och i nuläget kommer att ersätta DIF och ÖIS i högsta serien. I skrivande stund ligger dessa fyra lag ganska fast i sina respektive tabellpositioner.

Att det går så bra för Mjällby och Åtvidaberg är intressant bara det. Intressant och i mitt tycke väldigt roligt. Två lag från väldigt små orter, som inte borde ha en chans att finnas i fotbollens finrum, står nu ändå där och knackar på. Det anser jag är bra. Klubbar från små orter är idrottens själ.
Samtidigt är det alltså två storstadslag från Stockholm och Göteborg som just håller på att ramla ur högsta serien. Klubbar med mycket pengar och stora resurser, men det hjälper inte. Det verkar onekligen gå mer och mer mot att mindre klubbar visar framfötterna och de stora går på pumpen. Att Kalmar och Elfsborg finns med i striden om SM-guldet är ett annat exempel på det.

Men det allra roligaste med den här situationen just nu, det tycker jag är att det är just Djurgården och Åtvidaberg som håller på att byta plats med varandra.
För några år sedan hade dessa två klubbar ett farmaravtal. Då var det Djurgården som var stora och mäktiga och hjälpte Åtvidaberg, som alltså hade rollen som det lilla laget på vischan som bytte tjänster med storstadsklubben.
Sedan tog samarbetet slut. En av orsakerna till det var att Djurgården kom med det fullkomligt vrickade förslaget att Åtvidaberg skulle börja spela sina hemmamatcher i den närmaste större staden Linköping – för eftersom det finns mer publik där skulle det ge mera vinst, tyckte djurgårdarna (eller något i den stilen). Protesterna från Åtvidaberg var självklart vilda, och det hedrar deras klubbledning att de inte böjde sig för sina mäktiga partners och gick med på det kravet.
För visst var det helt befängt! Även om Åtvidaberg är en liten klubb så har de faktiskt anor. Det är ett av Sveriges mest traditionstyngda lag. De har tagit två SM-guld och fostrat stjärnor som Ralf Edström. Deras hemmaarena Kopparvallen är klassisk fotbollsmark. Jag fattar verkligen inte hur Djurgården ens kunde komma på tanken att flytta ett sådant lag till ett helt annat ställe! Det går verkligen inte. Det är ungefär samma sak som att flytta Edsbyns bandylag till Malmö.
Allra fräckast var dock att det i ungefär samma veva diskuterades vitt och brett i Stockholm ifall Djurgården skulle sluta spela på Stadion och skaffa en ny arena. För i den debatten så tyckte nämligen de flesta djurgårdare att ”vi kan absolut inte spela nere på Söder, vi ska ha vår hemmaplan vid Östermalm, det är äkta djurgårdsmark, vi flyttar inte!”
Djurgårdarna tyckte alltså att det var helt okej att anrika Åtvidaberg skulle flytta sin verksamhet fem mil bort – men själva ville de inte ens flytta inom sin egen stad!
Det var så dålig stil att man nästan baxnade.

Nu är det ju inte utan att jag känner mig lite skadeglad, när Djurgårdens och Åtvidabergs farmaravtal är uppsagt sedan länge och Åtvidaberg är på god väg att ta steget upp i allsvenskan utan det. Samtidigt som pengastinna Djurgården blir degraderade! Visst kan man flina länge åt något sådant.
Många sportkrönikörer och tyckare verkar anse att det är katastrof när klubbar från små orter, som nämnda Åtvidaberg och Mjällby, mitt eget Kalmar FF samt Ljungskile, lyckas bra. Enligt dessa experter måste det till storstadsresurser och satsningar med mycket pengar från Djurgården, AIK, Hammarby, IFK Göteborg och Malmö FF för att svensk klubbfotboll ska få högre status igen. Så för dessa är säkert inte tabellerna just nu någon rolig läsning.
Men jag håller inte med. Lite mer inslag av äkta lantliga plantskolor och talangodlingar skadar inte.
Och jag ser gärna ett klassikermöte mellan Åtvidaberg och Kalmar FF på Kopparvallen nästa säsong!