(recension april 2024)
Hur bär man sig åt för att göra en remake av något så ikoniskt, något så etablerat i det svenska hjärtat, som Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter?
Jag har ställt mig den frågan förut – jag skrev ju faktiskt för några år sedan en text här på bloggen där jag gick igenom alla gamla Astrid Lindgren-filmer och om de skulle kunna göras om eller inte. I Ronjas fall så drog jag slutsatsen att det nog kunde vara värt ett försök, eftersom den gamla filmen från 1984 ändå har vissa svagheter. Men samtidigt insåg jag att det verkligen inte blir lätt, när den filmen är så inrotad som den är och har helt oumbärliga inslag i form av ett klyftigt manus, minnesvärda rumpnissar och vildvittror och inte minst Björn Isfälts fantastiska musik (både i form av instrumentala teman, visor, rövarsånger och danser). Hur skulle man kunna hantera det arvet och ersätta det med något nytt?
Nu har jag och resten av Sverige fått svaret, i och med att den ”nya Ronja” har kommit i form av en TV-serie på Netflix. Tolv avsnitt sammanlagt, de sex första har funnits ute ett par veckor, de sex avslutande kommer lite senare, men recensera serien kan jag göra redan nu när jag sett färdigt första halvan.
Den naturliga rakt-på-sak-frågan som alla läsare vill att jag ska svara på direkt är förstås om den nya Ronja är bättre eller sämre än den gamla.
På det svarar jag att det i och för sig inte är så lätt att jämföra, eftersom själva formatet är så annorlunda – det är skillnad på en dryga två timmars långfilm och en hel serie som sammantaget kommer upp i betydligt mer tid än så – men i det stora hela så blir det ändå så att jag konservativt nog tycker att den gamla var bättre.
Inte så att den nya inte har sina fördelar, det har den visst. Bättre specialeffekter är det första jag tänker på givetvis, och i alla fall delvis bättre skådespelare: i synnerhet är barnskådespelarna bättre nu. När jag väl hade vant mig vid de två nya unga huvudrollsinnehavarna Kerstin Linden och Jack Bergenholz Henriksson som Ronja och Birk (och vid att Birk inte är rödhårig längre), så kunde jag inte undgå att konstatera att de faktiskt spelar riktigt bra och inlevelsefullt mot varandra; kemin mellan dem blir till på köpet bättre och bättre för varje avsnitt. Det är skillnad mot de gamla Ronja och Birk som mest bara rabblade upp sina repliker enligt äldre Astrid Lindgren-filmtradition.
Om vi ska dröja oss kvar vid det där med skådespelarna så är det också flera andra av dem som kanske inte direkt förbättrar sina rollkaraktärer från den gamla filmen, men som inte försämrar dem heller. Det gäller t.ex. Johan Ulveson som Skalle-Per – det blir förstås inte samma sak som när Allan Edwall spelade rollen, men det blir en utmärkt Skalle-Per ändå och det var nästan väntat med Ulvesons proffsighet som komiker. Likadant med Krista Kosonens Lovis: hon är stillsammare än Lena Nyman men har samma kombination av pondus och omtänksamhet.
Mattis däremot är jag mer tveksam till. Som jag skrev i mitt nämnda inlägg om Astrid Lindgren-filmerna så har jag aldrig riktigt gillat Börje Ahlstedts rolltolkning som Mattis i den förra Ronja-filmen, och Christopher Wagelin gör nu visserligen rollen i fråga på delvis ett annat sätt, men helt och hållet har han inte släppt den djupa respekten för föregångaren utan tar efter den (fast mer tamt). Jag är fortfarande inte riktigt säker på att det här är den Mattis jag helst velat se på skärmen.
Vad gäller alla Mattisrövarna så känner jag att de nu har blivit ett kollektiv i högre grad än i den förra filmen (och i boken). De fäller diverse repliker om saker och ting, på olika dialekter, men förutom åldermannen Skalle-Per har ingen av dem hittills fått någon större roll i handlingen – med ett intressant undantag. Jag hade gärna velat se rövarna få ta lite mer plats, när det nu finns speltid så det hade räckt till det. Här måste jag förresten självfallet nämna att en gammal vän till mig som är skådespelare är med i rövarbandet: jag nämner inga namn men han spelar Fjosok. 😊 Det är ju riktigt kul att se honom förstås, men tyvärr är han egentligen med för lite för att jag ska kunna säga något om hans insats, och det är på något sätt symptomatiskt för den här nya Ronja-versionen: för lite rövare!
Något som däremot finns med i nya Ronja, och som tar förhållandevis stor plats, är en uppsättning nya rollfigurer på annat håll i bygden runt Mattisskogen. Det är framför allt det som seriemakarna har använt det nya breda formatet och speltiden till. I boken och i den gamla filmen nämns ju ”fogden” och hans knektar som bekämpar Mattis- och Borkarövarna, och nu får vi bekanta oss lite mer med dem och med folket i närmaste by, med Vera Vitali som nitiskt rövarbekämpande kvinnlig fogde som smider diverse intrikata planer för att komma åt Mattis och Borka. Hennes skådespelarinsats är det inget fel på, och jag håller med om att man i tidigare Ronja-versioner onekligen blivit lite nyfiken på allt det där som aldrig nämns om trakten där Ronja bor och om personernas bakgrund (hur har Mattis rekryterat alla sina rövare, och hur kommer det sig att de har ”hört glunkas om” att Borka och Undis har en unge?). Sådana kunskapsluckor får man till viss del utfyllda genom den här kraftiga utökningen av Ronja-berättelsen. Det blir också rätt intressant när en av fogdens planer visar sig gå ut på att ha en hemlig informatör utplacerad bland rövarna i Mattisborgen.
Men trots detta känner jag ändå att det kanske ändå är att gå lite väl långt att introducera så pass mycket bihandling som är direkt ”icke-kanon”. Vi hamnar ganska långt från den rätta Ronja-känslan i de scenerna, och även om jag har förståelse för att det behövs några fler kvinnliga karaktärer, så hade jag nog föredragit att några av rövarna hade gjorts kvinnliga istället för att den där fogdebyn får ta så stor plats. (Jag tror då rakt inte att Astrid Lindgren hade misstyckt till kvinnliga Mattisrövare, särskilt inte som det ju faktiskt råder jämställdhet i Ronja-boken – det är aldrig någon som ifrågasätter att Ronja ska bli nästa hövding fast hon är tjej.)
Ska man nu göra en massa egna påhittade tillägg till boken så är det dessutom bättre med sådana tillägg som mer är vidareutvecklingar av detaljer i originalet. Det finns en del sådant också, som att vi nu får se lite mer av hur Birk har det hemma i Borkafästet (att stämningen inte är riktigt lika hjärtlig där som i Mattisborgen har man ju fattat tidigare, men nu beskrivs det lite mer) och att Ronjas tilltag att förse Birk med mat på vintern leder till intriger på båda sidor om Helvetesgapet. Samt förstås att Mattis rövande (som beskådas av en förskräckt Ronja) problematiseras mycket mer konkret här i nyversion än på 80-talet.
Bakom alla fördjupningar och nyintroduktioner så finns förstås själva ramen i Ronja Rövardotter-sagan kvar i den nya serien – men där kommer också en av dess allra största svagheter in. Nämligen att precis som i det enskilda fallet med Mattis, där Börje Ahlstedts skugga hänger tydlig över Christopher Wagelins skådespel, så hänger skuggan av den gamla Ronja-filmen kvar väldigt mycket över serien i det stora hela. Det är som att seriemakarna har en så oerhörd respekt för den gamla filmen att de inte har vågat släppa den för mycket, och resultatet har blivit att Ronja-serien till stora delar känns som en karbonkopia av originalet. Framför allt gäller detta musiken. Björn Isfälts soundtrack var förvisso strålande och inte lätt att ersätta, men här har man nästan inte ens försökt … flera av den gamla filmens teman och melodier finns faktiskt kvar här. Vargsången är alltjämt den gamla versionen, och en variant på ”ram-pu-ba-pu-ba-bum”-temat får tjäna som intromusik. Man kan fråga sig vad det är för mening med att göra en ny film om man så våldsamt blinkar åt den gamla? (Den musik som faktiskt är ny når sedan förstås inte heller upp till Isfälts, men det är ändå ingen anledning att gardera sig genom att behålla hans.)
Över huvud taget är det många detaljer som respektfullt har behållits, och ibland tekniskt gjorts bättre, men som ändå inte lyfter. Rumpnissarna går väl an, men vildvittrorna skriar inte lika coolt längre, de underjordiskas locksång har mest blivit ett susande ljud, rövardanser förekommer men kommer inte igång. Och något jag verkligen saknar (förutom den fina sjungande damen som skriker en enda lång ton i en halv minut när hon och hennes följe blir rövade) är alla de komiska repliker som år 1984 var ett resultat av Astrid Lindgrens och Tage Danielssons vidunderlighet i kombination:
”Hon liknar far sin, tror jag.” ”Nä, nu ska du inte vara elak.”
”Om det skulle komma nån ogärningsman och tas med Lovis, då får jag nog hålla min hand över ogärningsmannen!”
”Han vet väl inte hur man gör!” ”Åja, skryt lagom!”
Jag begär inte att samma repliker ska förekomma nu med, men nu har de försvunnit utan att några liknande vitsigheter kommit istället, och samma känsla får jag på något sätt för hela Ronja Rövardotter à 2024.
Allt är förstås inte negativt med serien – den har som sagt flera fördelar också, och jag tycker absolut att den är värd att titta på, i jämförelsesyfte om inte annat. Det kan ju dessutom hända att den lyfter rejält under andra halvan som inte kommit än.
Men min känsla är att upphovspersonerna, när de fått tillfälle att breda ut sig och göra lång TV-serie av Ronja, har riktat in sig på lite fel detaljer och breddat på fel ställen och i gengäld gjort de delar som är trogna mot originalhistorien ganska urvattnade, i ren ängslan att råka göra om dem för mycket.
TV-serie: Ronja Rövardotter, Netflix.
Betyg: 6 av 10.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar