onsdag 30 september 2009

Slagsmålstabeller och ockerräntor – minnen av barndomens månadspengsjuridik

På senare tid har jag funderat lite på om det snart kan vara dags att börja ge Isak veckopeng eller månadspeng. Helt obefogat är det inte, för han har en viss känsla för pengar, det är inte säkert att han skulle slarva med dem. Dessutom är det bra att ha något riktigt effektivt att hota med om han inte uppför sig, alltså avdrag på veckopengen… :)
Just nu har jag dock kommit fram till att någon sådan avlöning till Isak inte är aktuell. Däremot har funderingarna fått mig att tänka tillbaka på min egen barndom, och hur det brukade vara med min och mina syskons ekonomi och hur det gick till när vi fick våra månadspengar… Det var ofta rena rama cirkusen, ska jag säga.

Avdragen på min och syskonens månadspeng är en lång historia i sig.
Det var nämligen så, i synnerhet när jag var i tolv-trettonårsåldern, att det i vårt hem i Landsbro förekom alldeles för mycket av dels slagsmål mellan syskonen, dels vilda och frustrerade gallskrik som gjorde familjemedlemmarna halvdöva. För att råda bot på detta införde mamma en Slagsmålstabell och en Skriktabell. Om man slog eller på annat sätt misshandlade någon annan i familjen, fick man ett streck i Slagsmålstabellen, och varje streck betydde 10 kronors avdrag på månadspengen. På samma sätt blev det streck i Skriktabellen om man gallskrek, fast där var avdraget per streck bara 5 kronor.
Jag minns också att det mycket snart tillkom en tredje tabell, nämligen Rap- och Fistabellen, eftersom även sådana gasutsläpp var ett oskick som syskonskaran ofta ägnade sig åt. Där kostade varje streck 1 krona, om jag inte minns fel. Slutligen infördes också efter ett tag, på förekommen anledning, en Rettabell – för det var ju oundvikligt att många slagsmål och skrik kom till som resultat av att någon retat och provocerat någon annan. Sådant kan ju inte heller få gå ostraffat förbi.
För att göra det hela mer rättvist var till på köpet mamma och pappa med i de här tabellerna, för det hände minsann att de också gjorde sig skyldiga till de olika brotten (möjligen med undantag för slagsmål…). Ett streck för föräldrarnas del betydde att de var tvungna att lägga motsvarande summa ur sin plånbok till Lutherhjälpssparbössan.

Men trots alla dessa ansträngningar funkade det inte särskilt bra med tabellerna. Det blev självklart oreda med alla strecken, inte minst för att vi syskon själva kunde få för oss att gå och sätta streck för varandra när vi tyckte det var befogat… Jag har för mig att sådant obehörigt strecksättande kunde resultera i att man fick ett streck för egen del (i Rettabellen), men det hjälpte inget vidare.
Framför allt ledde ju själva situationen när ett eller flera streck skulle utdelas, till ytterligare konflikter. Det säger sig självt att stämningen bara blev ännu mer uppretad när pappa satte ett streck i ens tabell samtidigt som han flinande konstaterade: ”Ett Fett Strrrrreck…!” Han fick förstås själv ett streck i Rettabellen för det, och på samma sätt ledde bara det ena strecket till det andra hela tiden.
Så till slut lade vi av med de fyra tabellerna, de visade sig helt verkningslösa, och när det var dags för utbetalningen av månadspengen var det ju på grund av kaoset ändå ingen som hade reda på hur mycket som egentligen skulle dras av för varje syskon.

Nåja, hur som helst. Jag och mina syskon fick alltså våra månadspengar, och vad som hände efter att vi fått dem är även det intressant – eftersom vi hanterade pengarna på lite olika sätt. Själv var jag familjens store girigbuk, som samlade sedlar i min feta plånbok och sällan använde dem (annat än till ostbågar) och till och med höll ordning på mitt kapital i en liten kassabok, medan brorsan och syrran tvärtom hade en tendens att låta sina slantar rulla iväg direkt. Sedan kom de ofta och ville låna av mig, och det var en annan källa till konflikter.
För visst lånade jag ut till dem, men jag var ju som sagt en riktig snåljåp. Dels tog jag ut ockerräntor av mina stackars syskon; jag minns att jag vid ett tillfälle tog 300 procents ränta av min syster, och det var ju inte särskilt snällt.
Vidare så började jag så småningom kräva att det skulle skrivas kontrakt varje gång ett syskon lånade av mig – för om det inte fanns något kontrakt kunde de inför föräldrarna helt enkelt blåneka till att de lånat något, och då kunde man ju titta sig i månen efter pengarna. Därför skrev jag omsorgsfulla skuldförbindelser som syskonen muttrande tvingades skriva på. Gällde det pengar tog jag verkligen situationen på mycket stort allvar, det vill jag lova.

Problemet var att i synnerhet pappa ibland stod på syskonens sida när jag kom och krävde tillbaks mina pengar, och han satte en ära i att på ett eller annat sätt kunna ogiltigförklara mina kontrakt och annullera hela skulden. Jag försökte göra kontrakten tydligare och tydligare – och tränade mig säkert en hel del i juridik på det sättet! – men faderskapet lyckades ändå alltid hitta någon passus som gjorde att hela kontraktet blev värt noll och intet och syskonen slapp betala mig. Om inte annat kunde pappa komma dragande med att olagliga ockerräntor automatiskt gjorde skuldförbindelsen värdelös. Tyvärr kände jag på den tiden inte till den mycket praktiska fras som man bör ha i ett viktigt kontrakt, nämligen att ”om någon paragraf förklaras ogiltig fortsätter ändå övriga paragrafer att gälla”.
Det behöver väl knappast sägas att diskussionerna om syskonens lån från mig i slutändan resulterade i att de flesta familjemedlemmarna fick streck i Slagsmåls-, Skrik- och Rettabellen!

Ja, som ni ser så var det stora och invecklade juridiska fall i samband med månadspengen på min tid, både med alla bestraffningsavdragen och med skuldförbindelserna. Fördelen med det hela var väl att vi i familjen i det långa loppet kanske lärde oss ett och annat om vad som funkar och vad som inte funkar i rättssamhället.
Innan jag slutar måste jag påpeka att jag nu för tiden inte alls anser mig vara så sniken som förr i världen; numera är jag faktiskt inte så nogräknad med att få tillbaka pengarna snabbt när jag lånat ut till någon, och jag tar inte några räntor. (Fast jag kan nog tyvärr fortfarande vara ganska dumsnål i andra sammanhang… jag rår inte för det, jag är ju gammal smålänning.)
Och om någon undrar så har jag inte för avsikt att införa Slagsmålstabell och Skriktabell när Isak väl börjar få veckopeng.
Men även om jag tänker undvika just sådana konflikter, så känns det ändå skönast att vänta med veckopeng för honom ett tag till.

söndag 27 september 2009

Vackert väder och TV

Idag ska jag försöka att inte skriva mycket, bara några enstaka rader om barns logik.

Mina barn har nämligen ett anmärkningsvärt logiskt sinne för sambandet mellan väder och TV-tittande. Det är ett tänkande från deras sida som bara blir mer och mer skruvat hela tiden.
Det började någon gång häromåret med den ack så vanliga frasen från Jemima och mig: ”Nej, ni behöver inte se på TV nu för det är ju så vackert väder, då ska man vara ute istället.”
Visst, det resonemanget kunde barnen finna sig i. Men det dröjde inte länge alls förrän de började komma med sin egen version: ”Nu är det dåligt väder, då får vi titta på TV!”

Där hjälpte det inte alls att vi föräldrar försökte förklara att även om man ska vara ute när det är sol, behöver inte det automatiskt innebära att man måste titta på TV när det är regn. Isak, Lydia och Adam har ändå envist hållit på sin princip under en lång tid sedan dess. Märker de att det är dåligt väder, då vill de titta på TV. De får det långt ifrån alltid, men de vill det ändå och de kan tjata ganska mycket för att få det.
Ja, det har faktiskt blivit ännu värre än så. Numera krävs det inte ens att det regnar för att de ska föreslå TV-apparaten, det räcker med att det är lite mulet. Det har till och med hänt att det har varit nästan helblå himmel men att telningarna ändå blixtsnabbt har kommit fram med sin TV-begäran bara solen tillfälligt gått i moln. Självklart nekar vi, men åter igen, de slutar aldrig tjata.

Något som definitivt har gjort läget hopplöst är att vi har blandat in även det här med datorn och datortider i väderresonemanget. Enligt en några månader gammal regel får nämligen Isak ha datortid en timme varje dag, förutsatt att det är dåligt väder, för är det fint väder måste han vara ute.
Häromsistens var jag ute med honom en gråmulen dag för att lära honom cykla på tvåhjuling, något som går trögt eftersom han dels är ganska ointresserad av det, dels blir tvärilsken och vill ge upp varje gång han tappar balansen. Vid det här tillfället var det uppehåll, men plötsligt när vi for omkring där på grusvägen så började det komma en liten regnskur. Och Isak släpper förstås genast cykel och hjälm och allting och rusar in för att få sin datortid som han vet att han har rätt till… Skuren var över fem minuter senare, men då var det så dags. Det blev inget mer cyklande den dagen.

Och nu för några dagar sedan kom kulmen på hela ”väder- och TV- och datortänket”. Jag mötte Isak vid skolbussen, och bland det första han sade när han steg av var:
”Det är fullt med stratocumulus på himlen, så nu får jag sitta vid datorn!”
Att han är en alltigenom teoretisk innesittare torde väl nu därmed vara bevisat.
Jag får väl vara tacksam för att han har koll på vad molnen heter, även om han och syskonen har bestämt sig för att alltid i mesta möjliga mån försöka undvika att vistas under dem.

tisdag 22 september 2009

En stor, stor, stor förebild har gått bort

Mina små funderingar på vad nästa blogginlägg skulle handla om upphörde genast häromdagen när jag fick syn på nyheten att biskop emeritus Bertil E. Gärtner har avlidit.
För om honom har jag verkligen många minnesord att säga. Bertil Gärtner har alltid varit en av mina främsta kristna förebilder, om inte rentav den allra främsta. Och han har alltid legat nära till hands att nämna bland personer jag beundrar, alla kategorier. Jag är uppriktigt ledsen över hans bortgång, även om den inte var oväntad (han hade ju hunnit bli rätt gammal).

Det började egentligen redan när jag var väldigt liten, för mamma lärde mig Sveriges stift och biskopar på ett tidigt stadium och jag fick tidigt höra att Gärtner som var biskop i Göteborg, han var allt väldigt bra. Men jag såg inte den beryktade biskop Bertil själv förrän jag var tio år och var med mamma och pappa på aKF:s kyrkodagar i Uppsala, det första kyrkodagstillfället som jag faktiskt minns ordentligt. Då fanns han självklart med i spetsen för deltagarna, och jag var så oerhört imponerad av honom där han kom i processionerna med sin mitra och kräkla. Det var liksom själva sinnebilden av en riktigt kunnig och klok och duktig kristen person, ledaren för alltsammans, väldigt respektingivande… men samtidigt gav han ju intryck av att vara vanlig och rolig också, på festkvällen på Östgöta nation där det glammades ordentligt. Jag minns att det gick att köpa dekaler där på kyrkodagarna, med texten I ♥ GÄRTNER (typisk självironisk högkyrklig humor!) och en sådan köpte jag och klistrade fast på min skrivbordslåda därhemma. Den hängde med länge… ja, så länge jag hade det skrivbordet.
Året därpå var jag lika full av beundran för biskop Gärtner där på kyrkodagarna, och då tog jag mod till mig och gick iväg med ett papper för att få hans autograf. Jag minns tillfället mycket väl; han stod och pratade med någon annan prästerlig herre, och jag smög mig fram tills han fick syn på mig och bad då om autografen, och biskopen blev glatt överraskad och skrev muntert ner sin namnteckning och räckte över papperet med ett leende och orden ”Så här ser jag ut!”

Sedan blev jag tonåring och började röra mig i aKF:s ungdomskretsar, och då kom det några år då jag hade som allra bäst tillfälle att träffa min idol Bertil Gärtner personligen. Jag var t.ex. med på aKF:s ungdomsläger i Onsala på sommaren 1994, och då var han där som föredragshållare och hängde också med på många av lägeraktiviteterna i övrigt. Bland annat var han med och spelade brännboll, och både sköt och sprang käckt hela matchen igenom trots sin redan då ganska höga ålder. Dessutom var han hygglig nog att skjutsa ner några av oss ungdomar till badplatsen vid ett tillfälle då vi spontant blev sugna på att ta ett dopp. Alltsammans gjorde förstås att han steg ännu mer i min aktning, det där att han var så trevlig som privatperson och gärna umgicks med oss i den yngre generationen också. Ytterligare en positiv detalj i det sammanhanget var att han var sportintresserad… han kunde ibland ses på fotbollsmatcher på Ullevi eftersom han var supporter till Blåvitt (fel lag i mitt tycke, men ändå). En så häftig och folklig biskop kunde man ju inte annat än gilla!
När jag blev ännu äldre och började studera i Göteborg, träffade jag Bertil Gärtner fler gånger eftersom han då dök upp och höll föredrag även på Credo. Även då språkade jag med honom vid något tillfälle och blev rätt imponerad över att han kände igen mig från aKF-lägren!

På senare år har jag inte alls träffat biskop Bertil, men har ändå tyckt att det varit väldigt trevligt vid de tillfällen jag fått se och höra honom, som på OAS-möten och så. Han har alltid predikat väldigt bra.
Och jag måste säga att just det där att han även ofta dök upp just på OAS, det är en av anledningarna till att jag har fortsatt att ha honom som förebild. Bertil Gärtner var högkyrklig, och det är i hög grad hans förtjänst att jag delvis också blev det – han var som sagt den store förebilden som alltid sade så kloka saker där han framträdde genom rökelsedoften och de pinglande klockorna. Men det är väldigt imponerande att han med samma entusiasm kunde delta även på de karismatiska tillställningarna och uppskatta lovsjungandet där precis lika mycket! Precis som han säkert också kunde trivas hos de mer gammalkyrkliga i sitt stift. Det är verkligen sann ekumenisk anda, som jag också försöker efterlikna.
Sedan är jag ju medveten om det där att Bertil Gärtner var kvinnoprästmotståndare också och att han hade sina belackare för det. När jag var barn och tonåring var jag mot kvinnliga präster och då var Gärtner en förebild på den punkten också, och sedan dess har min inställning som bekant skiftat, men det har inte ändrat min syn på Gärtner. Han har ändå fortsatt att betyda mycket, på grund av allt det där andra – och jag har för den delen ändå fortsatt att tycka att han har varit modig, som hela tiden har stått upp för en mycket obekväm övertygelse. Och man kan också säga att Bertil Gärtner för mig nästan är det främsta beviset på att kvinnoprästmotståndare absolut inte är otrevliga och oresonliga.

Bertil Gärtner är för mig en gestalt som en massa olika kristna kretsar har samlats kring och har som gemensam nämnare. Till och med när jag var i Kanada och var volontär i anglikanska kyrkan så visste de vem han var… Livet som kristen har på något sätt känts tryggt med honom som apostolisk (eller vilket ord man nu ska använda) ledare. När man stod utanför domkyrkoporten i Uppsala och hela församlingen just hade gått ut i procession efter högmässan, och man hörde biskop Bertils ”Låt oss gå i frid!” och folkmassan svarade ”I vår herres Jesu Kristi namn!” så att det skallade, och därefter brast ut i spontan applåd, då upplevde man verkligen att man var del av en stor kristen familj och att han stod i spetsen för den. (Eller ja, i spetsen står ju Jesus själv förstås, men av oss människor i församlingen då.)
Så det är ett stort tomrum som nu har bildats, när Bertil Gärtner har gått bort. Lyckligtvis finns det fler storartade kristna förkunnare och vägledare som kan fylla det tomrummet… men ”Berra” kommer som sagt alltid att vara bland de främsta av mina kristna förebilder.
Funderar faktiskt allvarligt på att gå på begravningen. Fast det lär väl bli fullsmockat i Göteborgs domkyrka förstås, om det nu är där det äger rum.

torsdag 17 september 2009

Kärleksförklaring till Sarah

Nu ska jag avslöja något som verkligen är det värsta hittills. Alla som läser det kommer att tycka att jag är dum i huvudet. Garanterat.
År 1988 kom det en låt som hette ”Sarah”, med Mauro Scocco. Och det som jag härmed förkunnar är att jag ända sedan den kom har gillat den låten, och gillar den fortfarande. Ja, inte bara gillar. Den är faktiskt till och med en av mina favoritlåtar. Jag tycker den är rent ut sagt fantastisk.
Sådant kan man inte säga högt. Särskilt inte när jag var lite yngre och var tonåring och ung vuxen. Då hörde ”Sarah” till de låtar som man verkligen förväntades både avsky och hånskratta åt. Man skulle tycka att den var så fruktansvärt dålig och banal och töntig, med den där sanslöst värdelösa texten i refrängen: ”Åh Saaa-rah, kom uuut i kväll, jag väntar i hörnet, vid 7-Eleven...” Om man så mycket som antydde att man inte tyckte att ”Sarah” var helt kass, fick man kompisarna på sig direkt – i bästa fall var de nedlåtande, i värsta fall kunde de bli riktigt aggressiva över ens dåliga smak.
Men nu har jag kommit upp i en så hög ålder att man inte behöver skämmas för sin musiksmak hur den än är, och därför förkunnar jag härmed stolt att jag tycker ”Sarah” är en Mycket Bra Låt. Den är definitivt bland de bästa som spelats in på svenska... möjligen i konkurrens med ”Fred” med Imperiet, ”I morgon” med Di Leva och ”Då står pojkarna på rad” med Orup.

Om någon inte förstår varför jag tycker så här ska jag försöka förklara, för det här inlägget är en kärleksförklaring till detta musikaliska mästerverk från Mauro Scoccos penna.
Det är nämligen så att om man lyssnar ordentligt på låten ”Sarah”, och försöker göra detta helt förutsättningslöst, så är sanningen att den är helt magnifikt producerad. Hela arrangemanget är mästerligt gjort. Verserna bygger på en sorts dramatiskt riff som är väldigt tjusigt bara det, och de tar sig via en snygg brygga över till en storslagen och catchig refräng – den strukturen är schlagerhantverk när det är som bäst. Mauro Scocco sjunger dessutom i ärlighetens namn riktigt bra; det är väldigt höga toner i refrängen, men han träffar dem klockrent.
Allra bäst musikaliskt sett är dock alla de där lösa infallen av slagverk, stråkar, gitarrslingor, flöjt och annat läckert som dyker upp hela tiden, i synnerhet i verserna – det är verkligen fantasifullt och snyggt och omsorgsfullt gjort. Ett par exempel: trumslagen precis innan Mauro ska börja sjunga verserna, och de svängande slidegitarrljuden som låter särskilt bra alldeles efter raden ”de är hjältarna i filmen”. Stråkarrangemanget som hörs då och då är också jättesnyggt för den delen. Och basgången.
Alltsammans stavas popkänsla. Det kan inte bli bättre. Jag lovar.

Vad gäller texten så står jag för att jag gillar den också, och även här är det i verserna som den är som effektivast. Där beskriver Mauro tjejen som det handlar om, hur mystisk och fascinerande hon är och hur fängslad han själv också är av henne... och allra bäst blir det i raderna ”jag går fram till hennes dörr och ringer på / på andra sidan börjar nån att gå”.
Jag vet inte hur det är med er andra, men själv får jag verkligen på pricken rätt vibbar – jag fattar precis vilken känsla av spänning och nervositet han vill förmedla, och det lyckas han åstadkomma bara genom de där orden. Jag tycker det är förträfflig poesi, om än vardaglig sådan... det är ungefär som countrytexter där man istället för att beskriva en känsla beskriver någon vanlig händelse som i sin tur beskriver känslan man vill åt.
Mauro Scocco är inte någon stjärna på att skriva texter i övrigt, men precis som en del andra mer utpräglade popartister i Sverige som inte är det (t.ex. Orup, Tomas Ledin och Niklas Strömstedt) har han ibland sina ljusa stunder då han verkligen träffar mitt i prick med en låttext. Det blir då faktiskt mer lyckat än vad de mer seriösa rockpoeterna någonsin har kunnat få till. Faktum är att en av de sämsta låtar jag vet som skrivits på svenska är den extremt störiga ”Oh Boy” av den så anti-kommersielle och progressive Peps Persson.
Nåja, detta var en parentes. Nu kommer jag slutligen till ”Sarah”s text i refrängen, där den är som mest markant, och där medger jag att om det är någonstans där jag kan fatta att folk är kritiska så är det på den punkten. Jag medger att det kan låta lite väl fjantigt och prosaiskt med det där om 7-Eleven och ”ta på dig jackan så går vi ut och går”... särskilt efter verserna som är så mycket mer genomarbetade. Men samtidigt så tycker jag inte att texten i refrängen är så dålig att det stör heller, och man får också tänka på att i schlagerhänseende så funkar den utmärkt. Refrängens text sätter sig ordentligt och den är mycket sångbar, och namnet Sarah är rent fonetiskt nästan det allra bästa att använda, sett till klang och så. Det hade blivit mycket värre om Mauro valt att kalla låten ”Hjördis” istället.

Sammanfattningsvis är min åsikt att Mauro Scoccos ”Sarah” är ett mästerverk. Jag har den på min låtlista med favoritmusik i Media Player på datorn, och tröttnar aldrig på att höra den… snarare reagerar jag alltid med samma förtjusning när jag hör den mjuka inledningen med den där klockspelsliknande gitarren (eller vad det är) och vet att nu börjar fyra och en halv minut av ren musikalisk njutning.
Lyssna på låten här (så kan ni som bonus se den gamla videon till den också) och se om ni inte håller med mig trots allt!

söndag 13 september 2009

Känd, trodd, älskad och eventuellt lydd

Om en vecka är det kyrkoval. Nog för att det alltid är en sorglustig historia att följa överspända, generaliserande och smutskastande debatter och artiklar i samband med denna tillställning… jag är nästan tacksam ju mindre jag behöver se och höra av det. Men någon liten kommentar till kyrkovalet måste jag ju komma med.
Och min kommentar gäller en liten detalj som jag lade märke till förra gången det var kyrkoval, alltså 2005.

Som en och annan kanske känner till så finns det en kristen studentförening som förut hette SESG och numera (sedan mitten av 90-talet) heter Credo. Den har jag alltid haft starka sympatier för. Inte minst för att Jemima och jag träffades på Credo i Göteborg. Men jag håller också med om väldigt mycket av det som föreningen står för. Bland annat har Credo ett motto som klingar mycket trevligt i mina öron: deras syfte är att ”göra Jesus Kristus känd, trodd, lydd och älskad bland skolungdomar och studenter i Sverige”.
Jag vet inte om det var Credo som hittade på det där med ”känd, trodd, lydd och älskad” från början. Googlar man på den frasen så upptäcker man att den verkar förekomma hos ganska många kristna grupper och organisationer. Men i min värld är den en genuin Credo-slogan, om inte annat så för att Credo verkligen har den som sitt uttalat främsta mål – själva kärnan för verksamheten, liksom.

Nu är det så att Credo inte är särskilt populära i kyrkliga kretsar, och särskilt inte bland många av nomineringsgrupperna i valet. Credo anses vara alldeles för konservativa. De lägger för stor vikt vid den traditionella formen av kristendom. De kritiserar homosexualitet, och i likhet med OAS är de neutrala i ämbetsfrågan. I samband med förra kyrkovalet läste jag insändare från diverse socialdemokrater som tyckte att organisationer som Credo var bland deras främsta fiender.
Döm då om min förvåning när jag precis i samma veva också läste annat material, även detta från socialdemokrater, där det stod att de ville göra Jesus ”känd, trodd och älskad”.
Min spontana reaktion den gången var då självklart att det faktiskt är ganska magstarkt, och väldigt fräckt, att spy sin galla över fienden Credo samtidigt som man helt enkelt går och snor åt sig det som är just Credos allra främsta motto – och använder det som en egen slogan att locka väljare med!
Med den mycket intressanta skillnaden att man tog bort ordet ”lydd”. Det var nästan det allra mest anmärkningsvärda. Definitivt värt att reflektera över, så det ska jag låta er läsare göra själva och inte kommentera det vidare.
I alla fall tyckte jag som sagt att det var ett fult trick, det där med den stulna sloganen. Så pass fult att det har stannat kvar i minnet under fyra år ända tills nu när det är val igen.

Jaha, nu har jag som synes själv bidragit till den dåliga stämningen i samband med kyrkovalet, genom att beskylla en nomineringsgrupp för fult uppträdande. Borde egentligen ha låtit bli det. Socialdemokraterna kan ju mycket väl uppriktigt ha menat allvar med att de ville göra Jesus ”känd, trodd och älskad”, och man behöver ju inte heller bli så arg för att de tog bort ”lydd”. Om de nu över huvud taget stal mottot från Credo. Kanske var det de själva som var först ändå, eller någon helt annan. Någon som vet?
Jag ska sluta kommentera kyrkopolitik nu, jag blir ändå mest på dåligt humör av det. Rekommenderar istället valintresserade läsare ett besök hos Miriam, som har en beundransvärt storsint och fredsmäklande inställning till allt som har med kyrkan att göra.
På återseende.

fredag 11 september 2009

Dålig sportjournalistik

Kristoffer skrev för några dagar sedan på sin blogg om Zlatan-hysterin och att tidningarna överdriver Sveriges chanser i VM-kvalet. Jag höll med redan då, och nu efter mötet med Malta är hela grejen ännu mer aktuell tycker jag.
För trots att landslaget i viss mån sågas efter den där ”självmålssegern” så uttrycker sig fortfarande media som att det är gruppseger som gäller. ”Nu vinner vi mot Danmark, så blir vi etta i gruppen”, menar tidningar och TV. Som om det var realistiskt att tro, efter Sveriges bleka insats på Malta, att de skulle kunna rå på danskarna på bortaplan!
Nej då, jag tycker att man inom sportjournalistiken ska tänka realistiskt och långsiktigt, och därför borde media istället skriva som det är: att den största risken är att Portugal kommer att smita förbi Sverige i nästa omgång.
Visst, i teorin gäller nästa match mot Danmark lika mycket att vinna gruppen som att undvika att ramla ner och bli trea (lustigt nog kan vi nästan inte fortsätta vara tvåa), men det troliga är att det blir tredjeplatsen som spökar.

Sportjournalistik är över huvud taget väldigt irriterande numera tycker jag. De som skriver nyhetsartiklarna har verkligen inget långsiktigt eller analytiskt tänkande alls. Det enda de vill rapportera om är hur läget är precis just nu – det tar de som utgångspunkt och förstorar upp och dramatiserar, för att sälja lösnummer, typ... I vissa fall kan detta arbetssätt bli ganska vrickat.
Som i rapporteringen om allsvenskan. Tänk er rent hypotetiskt att IFK Göteborg leder allsvenskan med 36 poäng, AIK är tvåa med 35, Elfsborg och Kalmar kommer därnäst med 34, och femma är Helsingborg som har 33. Alla fem lagen har spelat lika många matcher. Men så kommer en omgång med matcherna utspridda på flera dagar, som ju så ofta är fallet, och följande händer:
Helsingborg vinner sin lördagsmatch, går upp på 36 poäng och tar över serieledningen på bättre målskillnad än IFK Göteborg. Genast skriker TV och tidningar ut: ”Helsingborg nya serieledare!”
På söndagen spelar Elfsborg tidig match och vinner. Media meddelar: ”Elfsborg upp i serieledning!” Senare samma dag spelar Kalmar och vinner också, och då står det ”Kalmar ny serieetta!”
Måndag. AIK spelar och tar tre poäng. Rubriken lyder: ”AIK tog över serieledningen!”
Och slutligen vinner IFK sin match på tisdagen. Först då har alla lagen spelat lika många matcher, och det är egentligen inte förrän då det är relevant med den nya rubrik som kommer: ”Blåvitt just nu svenska mästare!”

Jag har sett väldigt många exempel på det här de senaste åren, och börjar reta mig mer och mer på det.
Liksom detta: låt oss anta att AIK och Elfsborg precis ska spela mot varandra. De ligger trea och fyra i tabellen, men båda kommer att gå upp i serieledning om de vinner. Media beskriver då den matchen som en ”seriefinal”. Även det är att ge en ganska felaktig bild av det hela, för det kan ju bli rätt många seriefinaler på en och samma säsong… det går riktig inflation i dem.
Grädden på moset är sedan alla melodramatiska överdrifter om spelare som Zlatan, som bror min redan har kommenterat.

Nej, dagens sportjournalistik är inte mycket att hurra över. Mycket bättre och roligare att sitta och analysera själv och bilda sig sin egen uppfattning.
Tack för ordet.

söndag 6 september 2009

Jag och min rumpa

Nu är det nästan ett år sedan jag opererades, om någon kommer ihåg det. Tyvärr har jag nu, precis lagom till detta jubileum, varit på sjukhuset och fått det mycket otrevliga beskedet att jag måste opereras en gång till! Förargligt är bara förnamnet.

Eftersom Jemima har berättat en del på sin blogg om sin operation och behandling, och förklarat ingående vad det handlar om för hennes del, så tänkte jag göra detsamma här och därmed räta ut en del frågetecken. Vad var det jag opererades för? Varför måste jag göra om det? Och så där. (Är ni inte intresserade så gå vidare hit.)

Saken är den att det jag hade från början var en så kallad pilonidalcysta. Jag repeterar: pi-lo-ni-dal-cysta. Jag är lite generad av mig och har därför tidigare sagt ”ryggslutet” när jag har förklarat var en sådan sitter, men egentligen är det nog bättre att säga ”rumpan”. Närmare bestämt sitter en pi-lo-ni-dal-cysta i höjd med svanskotan, precis där rumpan börjar, i det där strecket högst upp. Eller som Galenskaparna sjunger ”vecket som löper vertikalt från ryggslutet”.
En pi-lo-ni-dal-cysta är en sorts onaturligt vävnadssystem med en eller flera håligheter, blåsor och förbindelsegångar (fistlar) strax innanför huden där i ”rumpstrecket”, som inte ska vara där egentligen. Hur eländet uppkommer är inte helt klarlagt, men en faktor är inåtväxande hårstrån, därav namnet (”pilonidus” betyder ordagrant ”hårbo” på latin), och sjukdomen är också vanligare hos män – i synnerhet män med mycket hårväxt. Sedan finns det förstås också ett samband med om man sitter mycket och onaturligt. Under andra världskriget kallades pi-lo-ni-dal-cystor för ”jeep rider’s disease”, eftersom det drabbade folk som satt i jeepar och skumpade omkring i oländig terräng. Ett annat namn på fenomenet är ”tvillingcysta”, eftersom den där fistelklumpen när man tar bort den ibland har haft både hår- och tandvävnad och man därför har trott att det varit en outvecklad enäggstvilling. Jag vet inte hur sant det är…
Ofta märker man inte av en pi-lo-ni-dal-cysta, men det kan hända att den blir infekterad och då kan det bildas en stor abscess (varböld), som gör hiskligt ont. Det har hänt mig två gånger, 2003 och 2008, och det var därför jag fick hela kittet bortopererat i september förra året.
Slutligen: när jag opererades sydde kirurgen inte ihop såret efteråt, p.g.a. inflammationsrisken, utan jag fick under en lång tid gå omkring med en öppen sårhåla i bakdelen som det skulle tryckas in en särskild sorts bandage i (och det bandaget skulle bytas då och då). Detta var mycket besvärligt, kan jag lugnt säga.

Men varför är då inte allt frid och fröjd nu, när operationen är avklarad sedan länge?
Jo, problemet är att mitt operationssår från den gången har aldrig läkt helt och hållet. Det läktes nästan färdigt, så pass mycket att det slutade göra ont och vätska sig och jag kunde lägga av med bandage. Men den sista lilla biten har ändå inte läkt ihop. Jag var på det sista återbesöket i februari, och då var läkaren något förbryllad över att det fortfarande var lite sår kvar, men han tyckte att vi skulle avvakta.
Sedan har det gått ett halvår, och under långa perioder har jag inte känt något alls från operationsstället och därför trott (hoppats) att det varit läkt. Tyvärr har det ändå alltid börjat göra ont igen efter ett tag, och enstaka gånger vätska sig en aning, varefter det har gått över igen… och så har det fortsatt i någon sorts cykel. Det försökte jag länge ignorera, av många skäl (önsketänkande, bagatelliserande, ovilja att dra upp mina egna besvär medan Jemima opererades och behandlades, vägran att visa upp rumpan för en massa sjukvårdspersonal igen, olust vid tanken på att vara sjukskriven). I förra månaden kom jag dock äntligen till skott och hörde av mig till sjukhuset och sade att jag gärna ville ha såret kollat igen.
Och nu i onsdags så var jag där, med inställningen att de väl bara kunde ta och sy igen det som var kvar av såret så att det fick läka färdigt. Dessvärre ville inte doktorn det, utan han sade bara direkt att det får bli en operativ åtgärd igen om några månader. Mycket mer än så fick jag inte veta eftersom han hade så bråttom… men tydligen ser det för komplicerat ut för att bara kunna sys ihop, och det var visst möjligt att det har bildats nya fistlar och otrevligheter någonstans inunder.

Detta känns ju fruktansvärt jobbigt förstås. Och faktum är att jag börjar tvivla på att läkarna där på mitt sjukhus egentligen vet vad de gör. Jag har hela tiden fått väldigt vag information av dem angående hur såret ser ut, hur det läks, vad jag ska göra för att bättra på läkningen, vad som påverkar, hur hela grejen kan ha uppkommit och så vidare. Tror egentligen inte att läkarna vet mycket mer än jag. Kan det verkligen ha bildats en helt ny cysta bara av att det sista av såret inte har läkts…?
Just nu är jag långt ifrån säker på att jag kommer att bli bra ens efter nästa operation – det kanske bara blir en ny vända med öppen sårhåla och en massa kontrollbesök och flummiga rekommendationer, bara för att konstatera att det inte läks som det ska nu heller.
Så jag tänker faktiskt ringa till ett par lite större sjukhus, kanske till och med till någon privat vårdinrättning, för att få det här utrett. Jag vill gärna bli frisk från den här pi-lo-ni-dal-cystan en gång för alla, och eftersom mitt fall verkar vara så komplicerat känns det som att det nästan måste till ett utlåtande från någon som verkligen är expert.

Precis så här ligger det till.
Och jag vet exakt vad en och annan av er säkert är på gång att säga nu, och mitt svar är: det är ingalunda säkert att mina besvär och den ofullständiga läkningen beror på att jag sitter en massa på jobbet. Tvärtom finns det mycket som talar emot det. Men det finns förstås lite som talar för det också, och därför ska jag nog vara på den säkra sidan och åter igen fråga mina chefer om de inte kan betala ett höj- och sänkbart skrivbord åt mig (så jag kan växla mellan att jobba sittande och stående).
Fast nu ska jag till att börja med försöka smälta det här beskedet att sagan om pi-lo-ni-dal-cystan fortfarande inte är över.