Egentligen är den tiden sedan länge förbi då jag förfasade mig över ”otäck musik”. Det var mest på 1990-talet jag aktade mig för vissa grupper och artister för att jag hade hört att de var satanistiska eller på annat sätt olämpliga att lyssna på för kristna som jag.
Ja, i själva verket så var jag inte alldeles försiktig på 1990-talet heller, för det var allt en hel del som rann igenom mitt kristna lämplighetsfilter, och jag var mycket långt ifrån att som vissa frikyrkliga bekanta rensa i min skivhylla och slänga allt fördärvligt i soporna. Men på vissa områden hade jag ändå kvar en viss vaksamhet och moral, särskilt när det gällde hårdrock.
Det var emellertid något som kom att förändras senare. Jag lade mig mer och mer till med inställningen att man som kristen faktiskt är fri att lyssna på vad som helst, även musik med budskap som man ogillar eller vars upphovsmän är dåliga föredömen, så länge man bara är medveten om vad det är för något och kan skilja musiken från de kringliggande faktorerna och ser helheten och tänker nyktert och sakligt. Till och med sådana som Iron Maiden, som jag förfasade mig så över som idealistisk tonåring, fick en OK-stämpel när jag som vuxen slutligen insåg att det faktiskt är skillnad på att sjunga om djävulen och ockulta ting och att sjunga hyllningar till dem.
Så sammanfattningsvis har jag i slutändan fått en ”bekymmersfri men medveten” attityd till musik. Ingen moralpanik här inte (och skivbål är enligt min uppfattning lika förfärligt som nazisternas bokbål).
Men. Nu i år har jag stiftat bekantskap med en grupp som har fått mig att bli lite så där förskräckt på det gamla sättet igen. Eller ja, kanske inte så att jag helt blint fördömer gruppen utan vidare diskussioner – men det är ändå ett slags ryggmärgsreaktion till följd av en direkt konflikt med min kristna personlighet.
Gruppen i fråga heter Ghost, och jag tyckte spontant att deras melodiösa hårdrock lät väldigt bra när jag först hörde den.
För den som inte vet så är Ghost ett svenskt hårdrocksband från Linköping, som på grund av något copyrightproblem var tvungna att kalla sig för Ghost BC i flera år, men nu är tydligen det problemet löst och de får åter heta bara Ghost (så jag kallar dem för det också). Faktum är att Ghost är ganska kända och framgångsrika, även utomlands, och sålunda en del av ”den svenska musikexporten”. Själv visste jag med min klena allmänbildning inte vilka de var förrän i början av det här året, då jag hörde en låt av dem på Spotify-radion och blev så förtjust att jag började lyssna mer. Jag har också konstaterat att medlemmarna i Ghost verkar ha till stora delar samma musiksmak som jag, då de har spelat in covers på låtar av rätt många artister som jag gillar: inte bara ABBA:s ”I’m A Marionette” utan även Army of Lovers ”Crucified”, Eurythmics ”Missionary Man” och Depeche Modes ”Waiting For the Night”.
Men den bild som framträdde när jag stiftade närmare bekantskap med Ghost kändes tyvärr inte allt igenom behaglig.
(Läsare som är experter på hårdrock får gärna rätta mig om jag begår vissa faktafel eller generaliseringar i den genomgång som nu följer.)
Ghost har den lilla egenheten att samtliga medlemmar är anonyma och maskerade, något de har gemensamt med flera andra i hårdrocksvärlden och som i sig förstås inte är särskilt märkvärdigt. Sångaren kallar sig ”Papa Emeritus” (den just nu aktuelle Papa Emeritus är nummer III i ordningen, men det antas allmänt att de alla tre är samma person) medan övriga medlemmar benämns ”Nameless Ghouls”. De uppträder alla i tämligen djävulusiska förklädnader, särskilt då frontfiguren Papa Emeritus, som ser ut som en liturgiskt skrudad påve i mitra och mässhake men med svartögd djävulsmask: typ som en ”demonisk antipåve”. Och saken är den att Ghosts image som helhet verkligen bygger på omvänd liturgi och den klassiska sortens djävulsdyrkan med bakvända kristna symboler. De framträder helt enkelt med texter som hyllar djävulen och en scenshow som liknar svarta mässor. Ett tag stod det till och med på Wikipedia att gruppen ”anser sig vara utsänd av djävulen för att samla själar åt denne” – denna uppgift har sedan tagits bort, men så vitt jag förstår så stämmer den bra in på hela Ghosts framtoning.
Nu tror jag inte att de hemliga medlemmarna i Ghost verkligen är satanister på riktigt, men de har helt enkelt som sin image att likna en djävulsdyrkande skara, med mycket omvända romersk-katolska symboler inblandade. Inte heller detta är de ensamma om i hårdrocksvärlden, långt ifrån, men eftersom själva Ghosts musik är mycket ”vackrare” i mina öron än satanistisk black metal brukar vara, så är detta nästan första gången jag verkligen kommer i akut kontakt med fenomenet.
Ja, för samtidigt som Ghost har den här imagen så är deras musik som sagt väldigt melodiös och nästan ”hårdpoppig”, och snyggt producerad och inspelad – det är den sortens hårdrock som i normala fall brukar tilltala mig. Vilket den ju också gjorde i början. Den låt jag först hörde av Ghost, och som jag genast blev så där förtjust i, heter ”Deus In Absentia”, och även om jag uppfattade att texten var lite cynisk mot kristnas blinda gudsförtröstan (den latinska titeln betyder ”frånvarande Gud”) så kändes det inte värre än att jag kunde svälja den låten på samma sätt som jag har svalt många andra låtar jag egentligen inte håller med om. Jag kunde liksom objektivt se texten som ett ”debattinlägg”, ett ”uttryck för hur en del icke-kristna människor kan se det” som det inte skadar att som kristen vara medveten om, och musikaliskt är ju låten storartad med sina gregorianskliknande körer och den bombastiska domedagsrefrängen.
Jag har helt enkelt fått stora problem med gruppen Ghost. Jag gillar musiken, och skulle egentligen mer än gärna lyssna på den, men gruppens image går så fullständigt stick i stäv med min egen religiösa övertygelse att det framkallar en avstötande reaktion.
Nu är det säkert många som tycker att jag är fånig när jag känner så här, och att jag beter mig som en amerikansk bibelfundamentalist eller något, och att det är upprörande att jag moraliserar och håller på. Ungefär som när Siewert Öholm på 1980-talet förfasade sig över att gruppnamnet W.A.S.P. skulle stå för ”We Are Satan’s People”, eller ”we are Sattan’s pipel”, som han sade.
Visst, jag kanske överreagerar. Men reagerar gör jag, och jag kan liksom inte hjälpa det. Som jag redan sagt så står jag ut med väldigt mycket i låttexter, även budskap som inte stämmer in på mina kristna ideal, och jag kan till och med ha överseende med direkt kristendomskritiska texter ibland (ett bra exempel är just Eurythmics ”Missionary Man” som Ghost har gjort en cover på). Och även texter om djävulen kan vara okej för mig, så länge man alltså sjunger om djävulen och inte till honom, eller på sin höjd sjunger lite teatraliskt som i Rolling Stones ”Sympathy For The Devil” där det är Satan som är berättare i låten. (Den lyssnar jag på ibland i Guns N’Roses version.)
Så jag vill påstå att jag nog faktiskt ändå har en hög toleranströskel för att vara ”konservativ kristen”. Det är bara det att det finns en gräns för mig också, och den går just vid konkret satanism: vid hyllningar till och direkta anrop av den onde. Där står jag inte ut längre. Det är också därför jag inte gillar svordomar (det skrev jag ett inlägg om för bara ett par veckor sedan) och det är därför jag inte klarar flera av Ghosts texter utan måste stänga av på ett visst stadium.
Detta borde egentligen inte heller anses mer märkvärdigt än att många inte tål att höra ”vit makt-musik” eller låttexter som uttrycker kvinnoförnedring och annat motbjudande. Jag tror det finns många som stänger av när de får höra sådana låtar. Det är också en sorts moraliserande, men i det fallet är den tydligen ursäktad. Varför skulle inte mitt moraliserande över Ghost också kunna vara ursäktat då? Jag har min kristna övertygelse, den sitter djupt rotad i mig, och min ryggmärgsreaktion inför Ghost och deras läskiga image borde då vara fullt förståelig.
Men, kanske någon invänder, Ghosts image är ju just bara en image. De menar ju inte allvar, de är inte satanister på riktigt. Personerna bakom maskerna är bara några vanliga människor från Linköping och inte djävulsdyrkare. Det är ju det som är huvudsaken. Du borde snarare förskräckas åt de hårdrocksgrupper som verkligen är riktiga satanister! Ghost är väl inte så farliga i jämförelse.
Det argumentet tycker jag inte är något vidare. Det kanske håller om man inte tror att djävulen över huvud taget existerar, men nu råkar jag tro att han gör det, och därför blir det för mig otrevligt att höra någon hylla honom – oavsett om den som hyllar gör det på allvar eller inte. Folk som yttrar svordomar menar dem inte heller bokstavligen, men det spelar ingen roll för mig och andra som tror att djävulen finns.
Jag tar gärna en diskussion om det här, och om det finns någon som har synpunkter på hur jag ska gå vidare med min andliga hantering av gruppen Ghost så får ni gärna kommentera. Jag ska väl poängtera att jag inte är ute efter att fördöma Ghost utan vidare, och jag vill inte belägga dem med censur eller lägga mig i hur andra kristna och icke-kristna musiklyssnare ser på dem. Jag tycker bara det är väldigt tråkigt att en grupp, som faktiskt gör så snygg musik att de skulle kunna bli en riktig favoritgrupp för mig, samtidigt har blivit helt omöjlig för mig att lyssna på därför att de uttrycker så olustiga saker i musiken. Just nu kan jag inte förmå mig att lyssna på någon låt av Ghost, inte ens längre ”Deus In Absentia”, trots att jag på ett sätt gärna skulle vilja det. Och det känns konstigt, för det var ju som sagt på 1990-talet jag ägnade mig åt moralpanik över musik.
Det kanske ligger något i den där uppgiften att Ghost anser sig vara ”utsänd av djävulen för att samla själar åt denne” … med tanke på att jag föll pladask för musiken i fråga när jag först hörde den, och nu därför har hamnat i någon förnyad moralkris.
Ghost har blivit ett spöke för mig, kan man säga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar