Igelkotten recenserar ett spel: Terraforming Mars

(recension oktober 2023)

Jag vet inte riktigt vad det är som gör det – men någonting är det.
Det är någonting med spelet Terraforming Mars som gör det till ett av mina största favoritbrädspel. Inte bara mitt heller, utan hela min familjs: det är ett av få spel som alla fem gärna vill vara med på när det vankas ett parti. Dessutom är det ett spel som lyckats med något alldeles unikt, nämligen att vara ett spel som jag spelar både i brädspels- och datorspelsversion.

Det där sista är synnerligen anmärkningsvärt. Lika förtjust som jag är i att slå mig ner vid ett bord och spela sällskapsspel med vänner och släktingar, lika o-förtjust är jag ju i att sitta vid en skärm och spela datorspel. Det vet alla som känner mig. De datorspel jag spelat regelbundet går att räkna på ena handens fingrar. På mobilen i form av appar har det blivit några fler, men det är i så litet format att det inte räknas riktigt utan mest är förströelse. Stora datorspel, sådana som alla ”gamers” håller på med (mina barn till exempel), är överkurs och inte min grej alls.
Förutom då Terraforming Mars. Det har jag fastnat för i dess digitala datorversion. Och i dess analoga bordsversion med spelplan och kort. Både-och. Det finns inget annat spel som lyckats med den bedriften, och därför är Terraforming Mars värt att uppmärksamma. Jag är inte heller ensam om att tycka detta, utan spelet har blivit väldigt populärt och fått mycket beröm, och det är väl också därför det lanserats även i datorversion med gott resultat.
Värt att notera är för övrigt att det är ett svenskt spel: Jacob Fryxelius heter uppfinnaren, och det är lite kul bara det, för svenskuppfunna brädspel brukar inte få sådant genomslag.

Jag minns inte riktigt när det var som Terraforming Mars kom, men sisådär sju-åtta år sedan är det väl nu. När jag först blev presenterad för det (hemma hos min svåger) tyckte jag väl inte heller först att det verkade särskilt märkvärdigt. Ytterligare ett sådant där ganska ambitiöst spel där man ska bygga upp en värld, placera ut små pluppar och gå på en poängbana runt hela kanten av spelplanen. Det har man sett förut i många olika varianter. Att sedan Terraforming Mars är fullt av kort att spela ut och hålla reda på, kort som vart och ett är unikt (med rätt mycket text och symboler på) borde göra det hela onödigt krångligt och avskräckande … något som bara är för de mest initierade spelnördarna.
Ändå är det inte så, utan man blir liksom alltid helt fast när man spelar, lika ivrig att vinna varje gång och få revansch och bygga upp. Precis som ett bra spel ska vara.

Som man hör på namnet så handlar spelet Terraforming Mars om att i en avlägsen framtid göra planeten Mars beboelig för människor. Hela spelscenariot är på så vis som en science fiction-film, och det saknas verkligen inte allmänbildande vetenskapliga, astronomiska och geografiska (marsografiska?) detaljer på kort och spelplan. Varje spelare representerar ett företag som är med och gör om Mars så planeten blir jordalik, och det gör man med alla de där korten man spelar ut och betalar för med de olika resurser man lyckas skaffa sig, så att temperaturen på Mars gradvis höjs, syrehalten stiger, vattnet väller fram till hav och man i takt med detta kan införa mer och mer natur och bygga städer och tekniska underverk och vad det nu är man gör. Ända tills planeten är helt klar och spelet är slut. Då räknar man poäng och bonusar och den vinner som har mest poäng.
Ja, ni hör, det låter inte särskilt unikt när jag beskriver det. Ett spel där spelarna kommer in i en produktiv cirkel som snurrar igång och håller på tills det plötsligt är slut. Inget nytt. Det är just därför jag undrar lite vad det är som gör just detta spel, från ett litet svenskt familjeföretag, så speciellt och höjt över mängden.

Kanske är det just det där med allmänbildningen och alla detaljer som skapar stämningen i spelet. Det är onekligen kul att leva sig in i det marsianska landskapet (och i rymden i övrigt, för även ”granntrakter” som Jupiters och Saturnus månar finns med på ett hörn) och i alla intressanta tekniska detaljer som rymdhissar, kupolstäder och vågkraft. Eller för den delen allt det biologiska … det är få natur- och industriaspekter som inte finns med bland korten man spelar ut, så man märker att uppfinnare Fryxelius och hans medhjälpare har brainstormat ordentligt. Terraforming Mars är egentligen en enda lång hyllning till såväl livets och skapelsens under som de vetenskapliga framstegen, och det känns ju i det stora hela mäktigt på något sätt. (Dessutom är kortens förhandskrav och effekter otroligt skickligt uttänkta, på ett logiskt sätt, så att alla de där framstegen som gör Mars beboelig inträffar vid precis rätt tillfällen i spelet och hela terraformningsprocessen sker i rätt ordning och med rätt förutsättningar. Det förhöjer spelupplevelsen.)
Det är vidare ett vackert spel, med pengamarkörer som är utsökt guld-, silver- och bronsfärgade, och snygga och stämningsfulla illustrationer på kort och spelplan. Och så finns det humor i spelet, om än inte i stora mängder, men väldigt lyckad när den förekommer. Det gäller framför allt de små anmärkningarna i kursiv stil som ofta finns på korten: det bästa är mitt favoritkort ”Ner med Deimos”. Ett brutalt kort att spela ut, då det går ut på att man helt enkelt får marsmånen Deimos att störta till marken, med följden att Mars temperatur höjs många grader av nedslaget. Men då blir det extra kul att det i den där kursiva anmärkningen står med makaber torr humor: ”Den månen används ändå inte till något.”

Sedan är det förstås också en fördel att spelmekanismen flyter på hyfsat bra och att spelet funkar bra rent socialt sett vid spelbordet. Till skillnad från i flera andra ”bygga upp”-spel, där det ganska tidigt framgår vilka deltagare som kommer att få kämpa om segern och det mest blir en tråkig transportsträcka för de övriga, är det inte så förutsägbart i Terraforming Mars. Det kan svänga under partiets gång, och vid slutpoängräkningen är det fullt möjligt att flera spelare kan överraska med att i hemlighet ha samlat en massa poäng på ett sätt som ingen annan har märkt (kanske inte ens de själva).
Här finns också gott om utrymme för retsamheter mellan spelarna och konkurrens på ett trevligt sätt, när man trängs om de mer åtråvärda platserna på spelplanen och vill placera sina skogs- och stadsbrickor på det optimala sättet. Visst kan det bli elaka manövrar mot konkurrenterna ibland, när man tar växter och annat ifrån dem och sänker deras produktionstakt (korten ”Rovdjur” och ”Myror”, där man gång på gång får plocka åt sig av andras mödosamt ihopsamlade djur och mikrober, är oproportionerligt grymma). Men man måste ju inte använda sig av sådana möjligheter bara för att man får göra det. Och gör man det lär man få igen senare, så det jämnar ut sig och då blir det mest bara kul istället.
Det enda riktiga irritationsmomentet med spelet är väl att de små kubformade resursmarkörerna man plockar åt sig av i sin egen färg tar slut ganska fort, så att man måste komplettera dem med pengakuber (som det finns betydligt större mängder av). Det stör mig personligen en hel del i mitt ordningssinne. Dessutom finns det när man spelar Terraforming Mars en möjlig risk att varje spelare tar för lång tid på sig att göra sitt drag – det är inte så konstigt i så fall, då det är mycket att hålla reda på och använda sig av, särskilt när man hållit på en stund. Men tröttnar man på detta och vill förkorta speltiden kan man med fördel göra som vi i min familj har gjort på sistone: vi ”speedrunnar” partiet och har en gräns för hur lång tid våra drag sammanlagt får ta, så att vi skyndar oss lite extra och det inte blir någon tråkig väntetid.
Ja, det är helt enkelt så att det mesta funkar och känns kul och intressant när man spelar Terraforming Mars som brädspel. Någon annan förklaring kan jag inte komma på till att det känns som ett så väldigt bra spel.

Hur är det då med datorspelsversionen? Är den bättre eller sämre än brädspelet som är original?
Ja, på ett sätt är Terraforming Mars onekligen bättre på datorskärmen, och det är att man inte behöver tänka själv så mycket där. Annars är det ju, som jag redan varit inne på, en hel del att hålla reda på när man har hållit på och samlat kort ett tag: massor av bonusar och rabatter och effekter som ska användas och inkasseras och som ger upphov till hela kedjereaktioner av förmåner. Sitter man och spelar vid bordet är risken stor att man glömmer bort något av det och gör fel, men på datorn ser spelet förstås självt till att alla belöningar ramlar in som de ska och kostnaderna blir de rätta. Och så finns det inga sådana där konkreta resursmarkörer som kan ta slut. Det är onekligen bekvämt.
Samtidigt är nackdelen med datorversionen att de där små humoristiska korttexterna som jag nämnde inte syns där. Och nöjet i att konkurrera med andra försvinner också i viss mån, även om datorspels-Mars givetvis går att spela med flera spelare också (det har jag gjort vid ett antal tillfällen). Själva spelkänslan uppnår man så att säga fortfarande bäst analogt.
Men Terraforming Mars på datorn är ändå tillräckligt bra och beroendeframkallande även i den versionen för att jag ska ha suttit med det oräkneliga gånger och försökt slå personligt rekord. Jag är särskilt förtjust i att, när jag spelar med spelets egna robotmotståndare, försöka ta hem samtliga tre milstolpar och samtliga tre tävlingar och även bli bäst i alla de andra ”delgrenar” man får poäng i på slutet. Det är verkligen inte lätt, men jag har faktiskt klarat det en gång.

Oavsett om man spelar Terraforming Mars som brädspel eller datorspel är det sammanfattningsvis väldigt kul, det vill jag lova. Och precis som alla andra spel med självaktning har det ett antal expansioner (både i analog och digital version). Jag har testat en del av dem men inte alla, och kan mycket väl tänka mig att pröva på t.ex. den expansion där det istället för Mars är den bubblande heta och ogästvänliga Venus som ska tämjas.
Man får mersmak på Mars och på rymdkolonisation när man spelar det där spelet, den saken är klar.

Spel: Terraforming Mars, uppfinnare Jacob Fryxelius, FryxGames.
Betyg: 10 av 10.