Om Brexit och att vara sig själv närmast

I morgon är det dags för den där folkomröstningen som Storbritannien ska ha angående om de ska lämna EU eller inte. ”Brexit”, som det kallas.
Och mina känslor inför den folkomröstningen är ganska anmärkningsvärda. Det är nämligen så att jag är snudd på riktigt nervös för att det ska bli ett Brexit. Nästan lika nervös som ekonomerna. Jag vill inte att det ska hända. Jag vill att britterna ska stanna i EU.
Det är intressant, särskilt med tanke på att jag en gång själv var hängiven EU-motståndare och på den tiden (mest 90-talet) säkerligen inte alls hade haft något emot att Storbritannien lämnade EU. Ju fler som gjorde det desto bättre, hade jag förmodligen tyckt då.
Varför har jag då svängt så markant sedan dess?
Jo, det handlar om att jag just i detta fall ”är mig själv närmast”.

För det är egentligen inte så mycket det att jag har blivit fanatisk EU-beundrare med åren. Visst har jag blivit mer generellt positiv och välvilligt inställd, för jag har insett att EU gör en hel del bra saker, men jag är inte heller så där alldeles övertygad Europavän. (Mitt ideal om ett enat Europa sträcker sig huvudsakligen till Eurovision Song Contest, fotbolls-EM och andra europamästerskap, men inte mycket längre än så.) Jag tycker fortfarande att EU har många nackdelar, inte minst nu när de visar sitt fulaste ansikte gentemot flyktingarna, och om Storbritannien inte vill vara med längre av något skäl har jag ju knappast något att säga om det. Och i samband med den förra folkomröstningen som hölls i Storbritannien – den i Skottland, då skottarna röstade om självständighet – så tyckte jag att det vore kul om Skottland bröt sig ur, trots att det skulle innebära att de bröt sig ur EU också.
Så det handlar inte om att jag är någon stor vän av EU och vill hålla ihop unionen till varje pris. Nej, som sagt, det har mer att göra med mitt eget perspektiv.

Att bara tänka på sig själv när man röstar och önskar valresultat är naturligtvis något som man inte ska göra, utan man ska tänka på det allmännas bästa. Men här är det faktiskt ett riktigt akutfall då jag bara måste tänka på konsekvenserna för min egen del om EU spricker samman.
Det är ju nämligen så att jag är översättare. Och för översättarnas yrkeskår är EU en riktig mjölkkossa. EU:s stora byråkratiapparat sprutar ur sig mängder av texter hela tiden – förordningar, direktiv, beslut, meddelanden, betänkanden, resolutioner, ändringsförslag, framställningar, vitböcker, grönböcker, sammanfattningar av allt detta … och i regel ska rubbet översättas till alla EU:s språk. Jag sysslar själv mycket med EU-texter, och jag är verkligen inte ensam. Här har översättarna massor av arbetstillfällen, både direkt och indirekt, för även de översättare som inte håller på med EU-jobb får naturligtvis sina uppdrag tack vare att många andra översättare är upptagna med EU.
Om Sverige skulle lämna EU blir följden att en enorm mängd med översättningsuppdrag försvinner, och jag tror att detta skulle påverka branschen i Sverige ganska ordentligt. Det blir mycket glesare med jobb och hårdare konkurrens om de uppdrag som finns. Vilket skulle göra min egen situation mycket mer osäker. Jag vill inte gärna vara med om det. Arbetslöshet och ekonomisk knipa har jag helt enkelt fått nog av.

Nu är det ju i och för sig inte Sverige som folkomröstar om att lämna EU, utan det är Storbritannien. Men problemet är att ett brittiskt nej mycket väl kan sprida sig som ringar på vattnet och göra att ännu fler länder lämnar EU, kanske även Sverige, och då blir det precis som jag beskrev ovan.
Dessutom kan ett Brexit få mer direkta konsekvenser även för svenska översättare – åtminstone de som översätter huvudsakligen från engelska (som jag gör). För när inte Storbritannien är med i EU så kommer det engelska språket att tappa kraftigt i betydelse i unionen och användas mycket mindre. Utan Storbritannien blir bara Irland kvar (och i viss mån Malta) och då blir förekomsten av engelska som arbetsspråk i EU ganska marginell. Det gör att det blir färre EU-dokument som från början skrivs på engelska – det är troligt att det blir en större andel franska och tyska original istället – och då blir det färre uppdrag.
Därför blir jag olustig vid tanken på Brexit.

Jag vet som sagt att jag egentligen inte borde tycka så. Dels borde jag kanske försöka tänka mer positivt … för vad är det som säger att följderna verkligen skulle bli så katastrofala för mig? Även om det blir färre engelska EU-texter att översätta, eller inga alls om Sverige följer Storbritannien ut ur EU, så kanske jag kan anpassa mig efter situationen? Ställa om mig? Visa ”resilience” som det brukar heta i politiska sammanhang, alltså motståndskraft och förmåga att klara utmaningar?
Man kan ju också observera att vårt grannland Norge inte är med i EU och inte får del av någon EU-kaka i form av översättningar, men att de norska översättarna trots detta verkar klara sig bra och ha en rätt stor marknad.
Sedan ska man ju inte heller låta sin egen personliga situation göra att man går emot det man faktiskt tycker rent ideellt och ideologiskt. Är man i grunden skeptisk till någonting så ska man väl agera därefter också, även om man råkar ha nytta av det man är skeptisk till?

Ja, kanske det. Men det jag beskriver här är alltså min spontana reaktion, och den reaktionen är att jag desperat vill slå vakt om min egen jobbsituation som översättare. Är inte det i viss mån förståeligt, på samma sätt som att en person som arbetade på ett bemanningsföretag knappast skulle kunna rösta på Vänsterpartiet – som ju vill avskaffa bemanningsföretag – även om hen i övrigt var rätt mycket vänster?
Jag är dessutom så pass positiv till EU och det de gör att jag kan ha ett visst överseende med nackdelarna – det hade varit en annan sak om jag verkligen avskytt EU, som på 90-talet.
Om det hölls en folkomröstning i Sverige om fortsatt medlemskap i EU, så skulle jag i nuläget rösta ja. Och jag vill inte att Storbritannien ska lämna EU.
Jag är mig själv närmast. Kanske mot bättre vetande.