Jönköping - en stad som väcker känslor

Nu är det snart dags att bege sig till Oasmöte i Jönköping igen.
Det ska bli trevligt – inte bara för Oas skull utan också för Jönköpings. Jag har nämligen ett gott öga till Jönköping, så jag tycker alltid det är kul att komma till den staden.
Faktum är att min svaghet för Jönköping är något av ett kapitel för sig. Förr om åren vurmade jag så mycket för Jönköping att det ibland framstod som direkt besynnerligt för omgivningen, särskilt som många av dem inte alls hade särskilt höga tankar om staden i fråga. Så jag skulle mycket väl kunna ägna ett helt blogginlägg åt det, och det är precis också vad jag tänker göra nu.

Jönköping alltså. Smålands största stad, vid Vätterns södra strand, sammanväxt med Huskvarna, känd för sin frikyrklighet, ”Smålands Jerusalem”, och så vidare.
Redan i barndomen minns jag att jag tyckte det var något speciellt med att komma till Jönköping. Eftersom jag inte särskilt ofta besökte Stockholm, och inte alls Göteborg eller Malmö, så framstod Jönköping i mina småländska småbarnsögon faktiskt som en ganska stor och imponerande stad. Den var ju också residensstad i länet jag bodde i, så då såg jag helt enkelt Jönköping som min närmaste metropol. Den enda stad som kunde göra mig lika fascinerad när jag kom dit var min födelsestad Kalmar; det var en liknande känsla där. (Även den tredje stora smålandsstaden Växjö kunde ha gjort ett liknande intryck, men dit kom jag inte lika ofta som till de båda andra, så där uteblev effekten.)
Men förutom att Jönköping kändes stort, så var det ju dessutom en så vacker stad tyckte jag. Särskilt på grund av läget, med höjderna runt omkring där man hade fin utsikt över både staden och Vättern. Varje gång vi närmade oss Jönköping i bil (i synnerhet när vi kom från Nässjöhållet) var det en vy som tog andan ur mig, med hela den stora staden som bredde ut sig där nedanför som en skimrande juvel vid sin sjö.
Och eftersom utsikter och fina vyer för mig är något väldigt avgörande för om en stad ska anses vara vacker, fortsatte jag att hålla Jönköping högt i aktning. Med tiden blev det också därför så att Jönköping och hela Vätterbygden i viss mån ryckte ifrån Kalmar i min personliga topp. Här kan även andra faktorer ha spelat in; jag fick vissa ytterligare positiva associationer till Jönköping, i synnerhet när min lillebror Mikael föddes på sjukhuset i den staden, och de förväntansfulla besöken hos honom och mamma på BB den första veckan kombinerades med den gamla mäktiga känslan när man närmade sig staden på håll uppifrån höjden.
Jönköping seglade helt enkelt upp och blev en riktig favoritstad.

Det var sedan, under tonårstiden, som min fascination började gå till överdrift. Jag hade då lagt mig till med en helt orubblig uppfattning om att Jönköping var Sveriges vackraste stad, och jag började på ett ganska oresonligt sätt till och med se den som ännu vackrare än den var, och bortse från de detaljer i staden som kanske inte är fullt så bildsköna (som de höga fula skorstenarna vid Munksjön). Ett mycket tydligt och märkligt exempel är när jag på gymnasiet skulle skriva en uppsats på franska och då valde att skriva en hyllning till Jönköping! Tror knappast att franskläraren hade stött på ett sådant ämnesval tidigare. (Det blev en bra uppsats, som jag till och med fick ett pris för, men det måste likväl ha framstått som konstigt att jag höjde residensstaden till skyarna på det sättet.)
När jag pratade med kompisar om olika städer blev det än värre. Jag hade då fått flera vänner från Växjö med omnejd, och de pratade naturligtvis ytterligt väl om sin egen hemstad och menade att den var Smålands stora centrum och vackrare och trevligare än Jönköping – en uppfattning som för övrigt delades av flera av mina bekanta hemma i Landsbro och Vetlanda – och det gjorde mig både bestört och upprörd. Det var ju självklart att Jönköping var störst och bäst! Hade de där människorna aldrig varit uppe i Jönköpings stadspark och sett utsikten med egna ögon? Visste de inte att Jönköping hade fler invånare än Växjö och att det var där Göta hovrätt låg och allt möjligt? Visst, de hade ju sitt trumfkort att det var i Växjö som det fanns domkyrka och biskop, men det kunde ju inte gärna påverka Jönköpings överlägsenhet totalt sett. (Särskilt inte eftersom Jönköpings Sofia trots allt är större än Växjö domkyrka.)
Ja, så där höll jag på. Det blev en sorts rivalitet där under ungdomsåren, med mycket retsamt kompisgnabb om vilken stad som kunde anses vara Smålands riktiga huvudstad. Jag försvarade mitt älskade Jönköping med näbbar och klor, och hamnade rätt ofta i debatter om Jönköping kontra Växjö (och någon gång Kalmar). Där var det många olika slags argument som kunde komma fram, allt ifrån antalet statliga verk i städerna till hur de beskrevs i ”Nils Holgerssons underbara resa” eller ”Suecia Antiqua et Hodierna”. Sport blandades emellertid inte in i diskussionen, för det var det enda undantagsfallet där jag inte tog till mig Jönköping. Kanske hade jag gjort det och börjat heja på HV 71 i ishockey om inte morbror Göran hunnit före och påverkat mig att bli brynäsare, men nu hann han det och därför ingick inte HV i min Jönköpingspassion, och inte heller något av stadens fotbollslag eftersom de spelade i mycket lägre divisioner på den tiden (i fotboll hade jag redan hunnit bli Kalmar FF-anhängare istället).
På de flesta andra punkter framhöll jag emellertid Jönköping i diskussionerna, där naturligtvis ingen i slutändan kunde övertyga den andre. Jag gjorde mig nog smått löjlig i dessa sammanhang, särskilt när man tänker på att jag själv inte ens bodde i Jönköping och egentligen inte var så där jättebekant med dess gator och kvarter, utan mest talade varmt för den i egenskap av en vördad huvudstad.

Nu har det gått rätt många år sedan den där tiden då jag debatterade om Jönköping. Men jag märker ibland att mina gamla fanatiska Jönköpingstakter fortfarande sitter i. Jag kan alltjämt få en spontan ”skönt”-känsla när jag ser att Jönköping triumferar i något politiskt, kommersiellt, kulturellt eller sportsligt sammanhang, särskilt om det är över Växjö. (Vilket inte ska tolkas som att jag ogillar Växjö, jag tycker mycket om den staden också, men det är ändå den reaktionen jag får.) Exempelvis blev jag riktigt belåten tidigare i år när det meddelades att Jönköping blir knutpunkt för de nya höghastighetsjärnvägarna.
Och intresseväckande nog så har Jönköping en passiv närvaro för mig i sportvärlden också när allt kommer omkring. Jag har märkt att jag inte kan låta bli att hålla en extra tumme för Jönköpings Södra, även om de aldrig kommer i närheten av Kalmar FF förstås – och i hockey så är det onekligen HV:s resultat jag spanar nyfiket efter när jag väl har spanat färdigt på Brynäs. Det har bara blivit så.
Min förtjusning i Jönköping finns kvar, kort och gott.

Då ska det påpekas att jag nu för tiden, när jag kommer till Jönköping, till skillnad från förr faktiskt inser att stan har en del negativa sidor. Jag tycker alltjämt att det är en fin och trevlig stad, men jag är numera också medveten om att den mycket väl skulle kunna vara ännu trevligare – det finns en mängd detaljer i stadsbilden som hade kunnat göras mycket bättre, och det är egentligen ganska irriterande. Skorstenarna vid Munksjön har jag redan nämnt, men det känns som att industrier, verkstäder, lagerlokaler, rivningstomter och lastplatser förekommer på rätt många andra ställen också, inte minst när man kör förbi i stadens utkanter på E4:an (det vackra intryck man får av staden vid Vättern på långt avstånd försvinner liksom när man väl kommer fram).
Plus att biltrafiken tillåts genomkorsa stadens centrum både här och där på ett bullrigt och skräpigt sätt. Det är som om de styrande i Jönköping prioriterar att bygga så många trafikleder som möjligt för att göra det bekvämt för bilisterna, istället för att ge staden charm och trivsel. Det är egentligen rätt få delar av Jönköping där man inte i någon mån får synfältet förstört av flängig biltrafik, eller av ovan nämnda industrier, fabriker och företag, och diverse åbäken till kontors- och lagerbyggnader i ful modernistisk stil.
Sedan ska vi bara inte tala om sevärdheter som Tändsticksområdet, som hade kunnat vara en riktig idyll att ströva omkring i med caféer, butiker och alternativkultur … som det nu är så ser det ärligt talat ganska avslaget ut där inne, utan särskilt mycket intressant att titta på. Här har jag också mycket riktigt hört talas om att Jönköpings makthavare aktivt har motarbetat de kulturströmningar som förekommer på Tändsticksområdet, så det kanske inte är så konstigt, men förargligt.
Tänk om man i Jönköping hade tagit vara på lite mer av de fantastiska värden som ligger i stadens läge, med Vätterstranden och Munksjön och Rocksjön och höjderna ovanför … tänk om det till exempel hade funnits en linbana som gick från Jönköpings centrum upp till Stadsparken, eller ett mer aktivt strand-, hamn- och båtliv längs sjöarnas stränder, eller gator med plingande spårvagnar (som fanns i staden fram till 1950-talet men sedan försvann). Tänk om man fullt ut hade utnyttjat Jönköpingsprofiler som John Bauer och Viktor Rydberg för att lyfta fram staden. Tänk om Jönköpings slott hade funnits kvar! Ja, det är faktiskt så att det fanns en stor Vasaborg i staden en gång, som förföll och försvann gradvis ända tills det nästan inte återstod någonting; Jönköping är den enda stad i Sverige som slarvat bort ett helt slott på det sättet.
Istället för att utnyttja sin potential verkar Jönköping präglas av någon sorts frikyrklig (i negativ bemärkelse) entreprenörsmentalitet, där det absolut viktigaste är företag och industri och att de som jobbar där ska kunna ta sig dit snabbt och smidigt i sin bil. Allt annat sätts i andra hand: kultur, sport – det är symtomatiskt att det dröjde så länge innan förslaget om en ny fotbollsarena till J-Södra till slut blev godkänt – kollektivtrafik, folkliv, stadsbild med mera.
Och även om jag kanske inte ska gå så långt som att hålla med de personer i min ungdom som menade att Jönköpingsbor var dryga, snorkiga och korkade, så känns det faktiskt ibland som att mentaliteten i Jönköping verkar lite landsortsaktig för att vara en så pass stor stad, och att inställningen till avvikande inte alltid är så fräsch hos en del av invånarna. (Rätta mig om jag har fel, men faktum är att jag har fått höra av min syster, som är bosatt i kommunen, att det kan vara rätt svårt att bo där om man har funktionshinder och särskilda behov.)
Rivalen Växjö känns på något sätt mer hipp, trendig och kultiverad, medan Jönköping är inskränkt, efterblivet och självbelåtet, och fast i sin gamla tradition som onödigt dogmatiskt frikyrklig industristad.

Det där var en lång rad med Jönköpings negativa sidor. Jag har insett dem, och därför är jag inte längre lika övertygad som i ungdomen om att Jönköping är Sveriges stolthet och Smålands medelpunkt.
Men som sagt, jag kommer nog ändå aldrig att helt kunna bli av med min partiskhet för Jönköping. Jag trivs där. Kanske mot bättre vetande.
Det ska bli trevligt att komma dit igen om några dagar.