Häromveckan besökte jag Stockaryd. En i raden av sådana där småländska små orter som av invånarna i större städer gärna benämns ”håla”. Stockaryd ligger en liten bit söder om Sävsjö (om nu någon vet var det ligger …) och har omkring tusen invånare.
Jag var där med anledning av att min nya brorsdotter döptes, i Stockaryds kyrka där min svägerska nu för tiden jobbar som präst, och det hela var ju trevligt (tack igen för dophögtiden och dopkalaset, bästa bror och svägerska!).
Men det var också intressant att vistas i Stockaryd därför att det faktiskt var en återkomst till en ort jag haft en viss samhörighet med. Inte långt från Stockaryd ligger Hjelmserydsstiftelsen, där jag är konfirmerad och tillbringade mycket tid på läger som tonåring, och för oss ungdomar som var gäster på Hjelmseryd på den tiden så var Stockaryd – sin litenhet till trots – den närmaste tätorten dit man kunde dra iväg för att köpa godis och hyra film. Från Stockaryd kunde det dessutom ibland dyka upp unga representanter för lokalbefolkningen (mestadels manliga), som kom knattrande på moped och var nyfikna på vad det var för personer (mestadels kvinnliga) som vistades på Hjelmserydsstiftelsen. Vi kallade dessa mopedburna besökare för ”Stockarydsbönder”: skämtsamt, men så här i efterhand ändå en rätt nedlåtande benämning som skvallrar om att vi där på stiftelsen ansåg oss vara bildade och kultiverade på ett sätt som folket från Stockaryd inte var. Själv kom jag paradoxalt nog från en ort (Landsbro) som var ungefär likadan som Stockaryd, men trots det använde jag också ordet ”Stockarydsbönder” … jag antar att jag hade ett alldeles särskilt behov av att distansera mig från den småländska raggarkulturen. Hur som helst, jag tycker idag att det var ganska respektlöst av oss på Hjelmseryd att bemöta Stockarydsborna på detta sätt – fördomar och förakt är aldrig bra, oavsett åt vilket håll det är riktat.
Men detta är ändå de minnen jag har av Stockaryd, och därför var det alltså intressant att återse stället.
Hade det då förändrat sig på något sätt? Var Stockaryd så som jag mindes det?
Ja, till viss del så var det väl det. Jag gick runt en sväng med hunden i samhället och såg mig omkring, och det var litet, folktomt, sömnigt, en del små fabriker och verkstäder, ganska nedgångna hus här och var. Ett typiskt samhälle på landsorten i Småland. Men en skillnad fanns det, och den skillnaden utgjordes av en märkbar och funktionell järnvägsstation.
Som jag nämnde så ligger Stockaryd vid en stor järnväg, södra stambanan mellan Stockholm och Malmö, men under många år var det en sådan station ”där tågen inte längre stannade”. Ett ställe där inga fjärrtåg gjort uppehåll på väldigt många år, varför läget vid järnvägen lika gärna kunde kvitta eftersom vartenda X2000 och InterCity ändå bara susade förbi. Detta bidrog till min tidigare bild av Stockaryd: så litet och betydelselöst att det inte var värt för några tåg att stanna.
Så är det i och för sig nu också – tågen Stockholm-Malmö passerar fortfarande Stockaryd utan att sakta ner. Men det som har hänt på senare år är att det har införts fler regional- och lokaltåg som går förbi Stockaryd, och dessa tåg stannar faktiskt. För deras skull har det också ordnats en sorts stationshållplats i Stockaryd: inte något stort, men ändå en centralt belägen station med perronger och en tillhörande parkering och elektroniska informationstavlor som visar avgångstider. Och när jag nu av nyfikenhet gick upp på perrongen (jag kan inte hålla mig borta från järnvägsmiljöer!), så märkte jag på infoskylten att det ändå var rätt många tåg och avgångar, även så där på en lördag. Med dessa tåg har Stockarydsborna åtskilliga möjligheter varje dag att ta sig kollektivt till Jönköping och Växjö utan byte.
Stockaryds station, i samband med invigningen 2012. (Bild från postvagnen.net)
Detta gladde mig, för Stockaryds skull. Det kändes som att orten steg i min aktning när jag konstaterade att tågförbindelserna ändå var rätt goda och i vilket fall mycket bättre än på 90-talet då inga tåg stannade alls. Stationen blev liksom ett övertygande inslag av modernitet, som visade att den här orten ”duger” och här kan man minsann bo och pendla, precis som i en förort till en större stad.
För mig känns det helt enkelt som att när en ort har en järnvägsstation i bruk, så kan den inte helt och hållet kallas för ”håla”. Då finns det hopp om blomstring för den.
Kanske är jag helt fel ute med den känslan, för det är säkert mycket annat också som avgör när en ort får problem med avfolkning och förlorar samhällsservice och sakta men säkert dör. Det finns ju en del rätt stora orter som inte har någon järnvägsförbindelse och klarar sig bra ändå (exempelvis har det aldrig funnits järnväg på Tjörn där jag bor!), och andra orter som tycks vara illa ute trots sin station. Men jag tycker nog ändå att det där med järnväg och station har ett väldigt starkt symbolvärde för en liten orts levnadskraft … åtminstone i Småland. Järnvägen är som ett fönster mot yttervärlden. Möjligheten att pendla, möjligheten att snabbt komma ut och ta sig någon annanstans och få nya intryck, öppenheten för förbindelser längre bort, att inte vara helt instängd. Känslan av att orten där man bor ändå fortfarande betyder något och har en samhällsfunktion, eftersom tågen bemödar sig om att ta upp passagerare där.
Någon kanske invänder att tåget väl inte har någon särskilt stor betydelse för kontakten med yttervärlden, för alla människor har väl bil som de kan pendla med och köra iväg till andra ställen med om de skulle ha lust. Ja, det stämmer, men det verkar ju ändå vara så att bilen inte är tillräcklig som länk – för även på orter som avfolkas och nedgraderas har varenda människa naturligtvis bil, men det hindrar ändå inte den negativa utvecklingen. Jag tror att tåget kan fylla en mer markant funktion i det avseendet. Inte minst för att tåg är framtidens melodi i miljöhänseende.
Här kan jag göra en jämförelse med några andra ställen i Småland, som det känns som det har gått sämre för än Stockaryd.
Förr i tiden gick det en järnvägslinje mellan Nässjö och Nybro. Tågen där passerade Vetlanda och Åseda och fortsatte sedan ner genom ”Glasriket” till Nybro, för att sedan köra den sista biten ut till Kalmar på en större bana. Ett av mina mysigaste tidiga barndomsminnen är när pappa och jag gjorde en resa till Kalmar på just den där linjen – jag var i femårsåldern då, och var mycket fascinerad av de samhällen vi åkte förbi på vägen och som tåget stannade i: jag minns särskilt stationerna efter Åseda, som var Sävsjöström (ej att förväxla med ovan nämnda Sävsjö!), Målerås, Gullaskruv och Orrefors. Alla orterna var ganska små, och låg rätt långt ifrån närmaste stad, men för mig kändes de inte alls som några byar på landet utan som fullt respektabla stationssamhällen, levande och intressanta. Jag kunde på den tiden inte ordet ”civilisation”, men om jag hade kunnat det så hade jag då inte tyckt att Sävsjöström, Målerås eller Gullaskruv på något sätt låg utanför civilisationen. Inte när tåget stannade där.
Sedan lades den där järnvägslinjen ner. Biten mellan Åseda och Nybro fick stryka på foten redan 1985 (två år efter min och pappas resa) och sedan upphörde trafiken även mellan Vetlanda och Åseda, så att det i nuläget bara är Nässjö-Vetlanda som har tågtrafik kvar. Än värre är att rälsen också har blivit uppriven hela vägen mellan Åseda och Nybro – det har lett till att Sävsjöström, Målerås, Gullaskruv och Orrefors numera bara har en banvall (jag tror den används som cykelväg), och i Åseda, som jag minns som en sprudlande järnvägsknut, är nästan all räls borta från den en gång förhållandevis stora stationen. De gånger jag har besökt Åseda efter dessa härjningar har jag nästan blivit gråtfärdig av att se hur stationen är en ynklig skugga av sitt forna jag. Hur kan man behandla ett samhälle så? Även om jag tror att det säkert kan vara trivsamt att bo i Åseda ändå, och även om en Åsedabo kan åka ut i världen i sin bil och inte alls är isolerad på det sättet, så står den dränerade ”spökstationen” där som en dyster påminnelse om förfall och som en stämpel av betydelselöshet.
Åseda station, utan räls. (Bild från cyklabanvall.nu)
Likadant är det med stationerna i Sävsjöström, Målerås och Gullaskruv, och i de orterna är läget dessutom värre. Åseda är ändå något större och är centralort i en kommun (Uppvidinge), och orten bör därför kunna överleva och hålla en viss profil, även om den ur järnvägsperspektiv ger ett sorgligt intryck. Sävsjöström, Målerås och Gullaskruv tappar däremot befolkning på ett så markant sätt att de alla tre har blivit ”småorter” med färre än 200 invånare, det kan jag se när jag läser om dem på Wikipedia. Jag får intrycket att de alla tre verkligen håller på att dö. Och jag kan inte låta bli att sätta detta i samband med att järnvägen lades ner. Med sina något mer isolerade lägen i den småländska skogen kan byarna knappast locka till inflyttning i någon hög grad – järnvägsförbindelsen var den anslutning och den fördel de tidigare hade, och efter att de förlorade den har det bara gått utför och de har blivit av med mer och mer.
Här har Stockaryd alltså klarat sig bättre: tack vare att tågförbindelserna har återinförts och förbättrats, så kan orten hänga med och vara någorlunda modern även om den är liten. Det är intressant i sammanhanget att titta på Stockaryds befolkningsstatistik (som finns i artikeln om Stockaryd på Wikipedia) – där framgår det att ortens befolkning minskade stadigt fram till 2010, men sedan har den faktiskt vänt uppåt igen, ungefär samtidigt som satsningen på småländsk regional tågtrafik och Stockaryds stationsbygge började komma igång!
Om Sävsjöström, Målerås och Gullaskruv åtminstone hade haft järnvägsrälsen kvar, så att man kunde återuppliva trafiken, hade det kanske varit möjligt att vända utvecklingen för dem också på samma sätt, som jag ser det … men nu finns ju inte rälsen längre och de blir mer och mer isolerade.
Kanske hade också läget för min egen gamla hemort Landsbro kunnat vara bättre om järnvägen funnits? För även Landsbro är nämligen en sådan ort som en gång haft järnväg men förlorat den, låt vara att det var länge sedan. När jag numera besöker Landsbro får jag intrycket att läget även där är på väg utför och att samhällsfunktioner och service försvinner från orten – det finns inte lika mycket där längre som när jag bodde där som ung. Här har 90-talets nedläggning av husfabriken naturligtvis ett finger med i spelet, men hade det kunnat se bättre ut om det funnits en tågförbindelse som gett möjligheter till pendling och lite mera liv och rörelse och aktivitet? Omöjligt är det inte.
Slutord: Jag tror att när man talar om en ”håla”, så menar man i allmänhet en ort som är avsides belägen och väldigt liten och inte särskilt viktig och inte har mycket till service alls.
Och i mina ögon är en ort alltså inte riktigt en håla så länge den har järnvägen kvar. Det är när den inte längre har station med stannande tåg som risken blir större att den förtvinar och blir håla.
Sedan ska man naturligtvis inte ha en fördomsfull inställning mot invånarna i en håla – som jag hade mot ”Stockarydsbönder” – eller fnysa åt hålan och miljöerna där över huvud taget. Det kan säkert vara både idylliskt, vackert och härligt att bo i en håla. Men det ligger ändå något tragiskt över när en ort en gång har haft en storhetstid och därefter bara skoningslöst krympt.
Lyckligtvis har det ännu inte helt drabbat Stockaryd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar