Såg häromdagen en Facebook-status från en klok vän som skrev att när hen växte upp, så var det i och för sig i en ganska konservativ kristen miljö – men ändå fanns där ett tydligt inflytande av socialism. Det var först senare som min vän insåg att det faktiskt fanns en ”kristen höger”, för att då inte tala om den rörelse i USA som kallas så. Fram till dess hade hen bilden av att traditionell kristendom och socialism gick bra ihop.
Jag kände igen mig en del i detta, och tycker över huvud taget att det för 20–30 år sedan ansågs betydligt mer normalt att vara konservativ teologiskt samtidigt som man kunde vara radikal politiskt. När jag själv var tonåring så var jag lätt vänstervriden miljöpartist samtidigt som jag också var högkyrklig, och det var ingen som tyckte det var något alarmerande konstigt med det (även om flera förvisso röstade på högerpartier). Det fanns rentav andra som var ännu mer illröda politiskt, men ”traditionellt bibeltrogna” trots detta.
Så tycker jag inte riktigt det är nu för tiden, utan nu har det där blivit mycket mer polariserat och hätskt. Bland de kyrkligt konservativa tycker jag mig se ett allt större förakt och drypande hån mot allting som är vänster och allt som partierna till vänster kan sättas i samband med (ibland kan retoriken rentav komma upp i SD-klass). Och när det gäller den politiska vänstern så tror jag att många av dem skulle ha ytterligt svårt att välkomna en medlem som var värdekonservativ kristen, med allt vad det innebär. Så långt går inte deras tolerans. Det är helt enkelt en inställning av att ”de där typerna är extrem fascistisk fundamentalistisk kristen höger” respektive ”de där snubbarna är destruktiva stalinistiska terroristkramare”.
Tänk vad många möjligheter som går förlorade på det sättet, sett till mångfald, tolerans och dialog.
Jag skulle önska att det var som då på 80- och 90-talet istället. Kanske inte på varje punkt, för vissa yttranden man fällde på den tiden var sådant som man av rent folkvett och hänsyn inte behöver säga nu. Men jag önskar verkligen att en värdekonservativ som sökte sig exempelvis till Vänsterpartiet skulle kunna bli accepterad där, även om nykomlingen kanske hade några stycken åsikter som partikamraterna inte uppskattade så mycket ... de skulle ju säkert kunna hitta en respektfull lösning ändå och den nya medlemmen behövde kanske inte jobba politiskt med just de punkter där det skar sig. Och på samma sätt skulle jag önska att en person som har socialistiska sympatier, men ändå är kristen på ett mer ”traditionellt” sätt, skulle kunna känna sig hemma bland sina teologiska trosfränder utan att få kastat i ansiktet av dem att hens ideologi är i bästa fall pajasartad och i sämsta fall vidrig.
Trots allt så är de politiska ideologierna uppfunna typ 1 700–1 800 år efter kristendomen (och mycket har hänt som påverkat under mellantiden), så man behöver inte bete sig som om politik och religion alltid gick in i varandra. Det är väl alltid bra om man som politiskt eller religiöst engagerad har meningsfränder som hjälper till att arbeta för det gemensamma målet, även om de inte tycker likadant om precis allting? (Tänk om Fenixorden i ”Harry Potter” hade portförbjudit Snape, Lupin, Mundungus eller Hagrid?)
En omöjlig kombination? Jag hoppas inte!
Men jag kanske inte behöver önska mig det här? Jag kanske har fel? Det kanske faktiskt fortfarande är så att teologisk konservatism och politisk radikalism kan kombineras i en anda av förståelse från omgivningen? Tala gärna om det för mig i så fall, så jag slipper bekymra mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar