Tintin i grumliga vatten? Del 7

(Vill du följa denna serie från början? Klicka här!)


Sammanfattning av Hergés rasism/nazism

Vi har nu gått igenom en hel del innehåll i Tintin-albumen, och även tittat närmare på hur Hergé uppträdde i olika faser av sin yrkesbana, hans förbindelser och influenser och hans möjliga åsikter och uppfattningar.
Att sammanfatta alltsammans är inte lätt, men jag skulle vilja uttrycka det så här:

Hergé var från början inte överdrivet politiskt intresserad och inte heller särskilt kunnig, men han hade vissa tydliga katolska, konservativa och rojalistiska ideal – plus att han från scouttiden fått med sig en tro på rättvisa och solidaritet med de förtryckta. Under sin tid på Le Vingtième Siècle påverkades han av Norbert Wallez och de andra på tidningens redaktion, och var därför kritisk mot såväl kommunism som kapitalism. I de första Tintin-äventyren han gjorde var han också tämligen kategorisk och enkelspårig.
Med åren utvecklades Hergé, inte minst genom mötet med Tchang Tchong-Jen och Blå Lotus, och han fjärmade sig från de värsta schablonbilderna och fick mer respekt för andra kulturer. Samtidigt utvecklades han också politiskt, och insåg att Japan var ett hot, liksom Hitler i Tyskland och Mussolini i Italien, och det satte sin prägel på de verk han gjorde närmast före kriget. Dock fick inte detta honom att säga upp kontakten med de vänner han hade som gått längre åt extremhögern till, som Wallez.
När sedan kriget kom och Belgien ockuperades uppträdde Hergé naivt och började jobba för Le Soir, men det var inte i första hand för att han sympatiserade med ockupationsmakten utan för att han behövde kunna försörja sig och ville följa sin förebild kung Leopolds uppmaning till belgarna att fortsätta arbeta. Han anpassade sig helt enkelt efter situationen, utan att för den skull verkligen hjälpa tyskarna. Under tiden på Le Soir verkar sedan Hergé ha ”gillat läget” på ett smått märkligt sätt, med anspelningarna i Den mystiska stjärnan, låt vara att episoden var tillfällig.

Efter kriget, när Hergé klarat sig ur det trubbel han hamnade i med anledning av sina felaktiga förbindelser under krigstiden – dock gjorde de traumatiska upplevelserna vid befrielsen att han led av dålig psykisk hälsa under många år därefter – fortsatte han att teckna Tintin utan mycket till politiska inslag. Men han fortsatte ge uttryck för en stark solidaritet och respekt, vilket märks exempelvis i album som Solens tempel och Castafiores juveler, men även i Koks i lasten, låt vara att hans avsikt där delvis slog fel. Han avvisade också alltid nazism/fascism efter kriget, även om han heller aldrig upphörde att kritisera hur motståndsrörelsen betett sig.
Hergé var konsekvent en idealist, som alltid lät Tintin stå på de förtrycktas sida, och innehållet i Tintin-albumen gör det svårt att tro att han skulle ha varit renodlad nazist/fascist. Det märks tydligt att han vänder sig emot högerextremism, men även vänsterextremism, och ser dem båda som sidor av samma mynt. Samtidigt var han också lättpåverkad, godtrogen och anpassningsbar, och han gjorde inte alltid de smartaste valen och lät sig ibland ryckas med av omgivningens påverkan. Det har fläckat hans minne, men han ger framför allt intryck av att ha varit högst mänsklig, någon som ibland gjorde fel, men ändå var välmenande och hade goda ideal i grunden.

Jag tror att om vi tänker oss att Hergé hade haft Facebook, så hade han varit en sådan typ av Facebook-vän som en del av oss säkert har: en som egentligen är en hederlig och vettig person som säger bra saker, men som man ibland får se kläcka ur sig någon dumhet, godtroget gilla någons besynnerliga status eller tanklöst dela en skum artikel. Det känns för mig som en rätt träffande beskrivning av Hergé.


Mellankrigstiden och idag – vad kan vi lära oss?

Tiden mellan de båda världskrigen, i synnerhet från slutet av 1920-talet och framåt, var en orolig och oviss tid i hela Europa, och så även i Hergés hemland Belgien. Det kommande storkriget hade inte börjat ännu, och även om utvecklingen gick åt det hållet så var det inte självklart för alla vartåt det lutade. Att Tysklands ledare Adolf Hitler var en grym diktator som så småningom skulle stå bakom ett av tidernas värsta brott mot mänskligheten var heller inte ännu uppenbart vid den här tiden. Tvärtom var det många som förfasades åt andra strömningar, i synnerhet kommunismen som tagit över i Ryssland, och de ansåg att det var där den värsta fienden fanns – inte minst för att kommunisterna var så uttalat destruktiva gentemot kristendomen och kyrkan. En del såg till och med positivt på Hitler just för att de trodde att han kunde agera positiv motkraft mot bolsjevikerna. Till detta kommer att 1920- och 1930-talets Europa fortfarande präglades av kolonialism, fördomar och utbredd okunnighet om andra länder och kulturer, som det var lätt att dras med i.

Det var under dessa omständigheter som Hergé levde och verkade under sin ”första period”. Han var katolik och rojalist, och på Vingtième Siècle och i sin bekantskapskrets i övrigt var han omgiven av människor som också var det – människor som var hans vänner. De delade alla en viss katolsk kristen grund med gemensamma åsikter. Men allt eftersom kriget ryckte närmare och så småningom satte igång på riktigt, gick de olika långt i sin kristna konservatism och utvecklades på olika sätt. Vissa anammade en renodlad fascism, antingen medvetet som Léon Degrelle eller mer aningslöst kategoriskt som Norbert Wallez, medan andra istället kom att engagera sig i motståndsrörelsen mot tyskarna – men i vissa fall var de likväl rexister först!
Och så fanns där Hergé själv, som hade sina hederliga scoutideal i botten, och som utvecklades i riktning mot en större förståelse och humanism och fjärmade sig från Hitler och Mussolini. Samtidigt komplicerades hans tillvaro av att han hade de vänner han hade, och i sitt yrkesliv i tidnings- och förlagsbranschen var han utsatt för influenser i olika riktningar, för att inte tala om att hans samtids inställning till andra kulturer var som den var. Eftersom han var lättpåverkad, och inte mer än människa, kunde det därför hända att han gjorde felval trots sin grundideologi.

Det är lätt hänt att vi, som lever på 2000-talet och tycker oss ha ”facit i hand”, gärna förenklar saker och ting och kategoriskt delar upp allt på två sidor. För oss kan det verka konstigt att folk på 30-talet inte genast fattade vad Hitler var för en, och vi har inte mycket till övers för dem som sympatiserade med nazister och fascister – eller de som uttryckte mer ”vardagliga” rasistiska åsikter eller fördomar. Alla som hade fel åsikter på den där tiden var dumma, de som var medlemmar i motståndsrörelsen var snälla, enligt vårt sätt att se. Vi dömer dem så att säga efter vår egen måttstock. Men det är inte helt rättvist att göra så; situationen på den tiden var mycket mer komplicerad, på ett sätt som är svårt för oss att genast greppa. Åsikter kunde gå in i varandra och flätas samman med varandra på ett för oss helt ologiskt sätt – som att det faktiskt var fullt möjligt att vara medlem i motståndsrörelsen men samtidigt vara antisemit, vilket var vad Robert de Vroylande (han med fabelboken som jag nämnde i ett tidigare kapitel) lär ha varit.

Om någon inte tror på det här, att man kan ”stå på rätt sida” men ändå samtidigt hemfalla åt rasism, så skulle jag vilja göra en avstickare med två iögonfallande exempel. Här har vi först en illustration från Astrid Lindgrens mycket okända novell ”Under körsbärsträdet”: vår egen Astrid Lindgren, som ju var så konsekvent idealistisk hela tiden … men här råkar hon och illustratören Ingrid Vang Nyman icke desto mindre ge sig in på antiziganism, med svartmuskiga zigenare som rövar bort barn.


Eller den här recensionen av Louis Armstrongs första konsert i Sverige år 1933, som var införd i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, vilken i våra dagar är mest känd för att den mycket modigt tog ställning mot Nazityskland, med början just 1933. Här är det dock helt andra tongångar från denna antifascistiska tidning.

Herr jazzkungen och människoätarättlingen Louis Armstrong visar sin slätrakade flodhästfysionomi. Flaxande med en helt vanlig mässingstrumpet och en jättestor vit näsduk klafsar han fram till tribunen, visar tänderna, snörvlar, upphäver ett av sina vilda negroafrikanska förfäders urtjut, då och då omväxlande med ett gravhest gorillevrål från urskogen. Att hans lungor hålla är förvånande men fysiskt brås han nog både på förfäder och gorillor. […] Lättjefull och slapp med blodsprängda ögon och svängande armar vrålade han in något obegripligt i mikrofonen, ruskade på sin flodhästlekamen och gestikulerade, krälade och råmade som en besatt. Då och då torkade han med den stora näsduken sitt svettiga ansikte, som egentligen består av en stor trutande mun, under det att trummor, saxofoner och basuner bakom honom kämpade för att nå toppen på denna flämtande dårpippikonvulsion.

Självklart vill jag inte påstå att Astrid Lindgren eller Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning i allmänhet stod för rasism, för det gjorde de uppenbarligen inte (min stora beundran av Astrid Lindgren består). Min avsikt är inte heller att försöka rikta uppmärksamheten bort från Hergé och rentvå honom genom att beskylla andra istället. Det enda jag menar är att visa att människors och organisationers åsiktsvävar och världsbilder inte alltid är konsekventa eller fläckfria!
Och i all denna villervalla, som i Belgien, när man påverkas från så många olika håll (och dessutom av personer man är vän med), och när man inte har ”facit”, är det sannerligen inte lätt att hålla rak kurs och alltid göra rätt. Det är inte så konstigt att Hergé inte klarade det alla gånger – man kan snarast se det som imponerande att han var rätt ute i så många fall som han ändå var! Och om han någon gång under sin tid på Le Soir trodde på pratet om att ”den nya ordningen” var framtiden, så varför låta detta avgöra? Det var många, många som på något sätt blev lurade av nazisterna.
Ändå verkar det i våra dagar nästan finnas något slags kravfylld syn, på Hergé men också på alla människor, att man måste vara helt felfri och verkligen inte ha olämpliga förbindelser åt något håll och aldrig yttra något olämpligt. Med den attityden, som Hergé också drabbades av efter kriget, är det inte så konstigt att hans upplevelser då blev ett hårt psykiskt slag för honom.

När jag nu kommer in på det här med ”i våra dagar”, så kan jag inte låta bli att lägga märke till att det finns vissa likheter med vår egen tid och Hergés tid på 1930-talet.
För även nu i vår tid blir världen i allmänhet oroligare och det rör på sig. Främlingsfientliga och rasistiska strömningar håller på att blossa upp igen, i kölvattnet av en ekonomisk kris. Samtidigt finns det gott om människor som inte vill se hotet i första hand högerut, utan de oroar sig framför allt för att den största faran är islamisk terrorism och socialistiska diktaturer som Nordkorea, och en del av dem sätter detta i samband med såväl den politiska vänstern som feminismen här i västvärlden. I synnerhet många högerväljare drar längre och längre i riktning mot Sverigedemokraterna och motsvarande partier i andra länder, precis som när rexisterna i Belgien bröt sig ut ur den katolska konservativa falangen och gick över till ren högerextremism. Åsiktspaket tar form, och en klar tendens är polariseringen: oavsett om man står till vänster eller höger bildar man sig gärna en världsbild där den och den och den företeelsen är något ondskefullt, medan den och den och den är något gott. De som inte riktigt vet vad de ska tro översköljs av en störtflod av åsikter, inte minst i sociala medier, som inte fanns på det sättet på Hergés tid men som är lite samma sak som det inflytande ens bekantskapskrets kunde ha under mellankrigstiden. Kort sagt så råder det en liknande oro och osäkerhet nu som det gjorde då, med lättpåverkade människor som kan drivas åt olika håll.

Men nu i vår tid borde det väl ändå vara lite lättare att navigera i röran? Vi kan ju vår historia nu, och vet hur det var med Hitler och alltihopa. Vi är förståndigare och har facit, så det är väl inte lika svårt för oss som det var för Hergé och hans vänner?
Nej … ärligt talat så tror jag (tyvärr) inte att det är särskilt mycket lättare för oss, så vi liknar mellankrigstiden där också. Det är fortfarande inte alltid lätt att se vilken kurs man borde hålla. Särskilt inte med tanke på att det där jag nyss sade, om att åsikter går in i varandra och sammanflätas med varandra, gäller än idag. Trots de svartvitmålande principer som försöker hävda motsatsen, kan man mycket väl ha en åsikt på ett visst område och sedan en helt annan åsikt i ett annat sammanhang: åsikter som för andra kan verka helt inkompatibla men som ändå går att ha samtidigt. Jag själv, med de spretiga åsikter jag har åt olika politiska och religiösa håll, har länge känt mig som ett praktexempel på just det.

Och det där med vänner och vänskapsförbindelser är inte heller så lätt. Precis som Hergé hade sina katolskt kyrkliga vänner, umgås jag personligen i en del kristna kretsar. Där delar vi alla en gudstro och en ”bibeltrogen” syn som vi har gemensam. Men jag har märkt (vilket rätt ofta bekymrar mig) att en del personer från de här kretsarna, som jag är bekant med eller ser uttala sig, ibland luftar en syn på politik eller samhällsfrågor som jag inte håller med om alls utan tvärtom tycker lutar obehagligt mycket åt främlingsfientligt eller högerextremt håll. Ungefär som Norbert Wallez eller Léon Degrelle. Att säga upp bekantskaper eller ta avstånd från hela den bibeltrogna kristna världen av detta skäl, känns dock fortfarande för mig främmande. Kristna syskon är ju fortfarande kristna syskon, även om de verkar vara ute på farliga vägar. Och närmare vänner eller anförvanter skulle ju naturligtvis vara ännu svårare att bryta med, även om de skaffade sig otrevliga åsikter. Vänskaps- och släktband kan och bör man inte klippa så lätt. I en situation som vid Belgiens befrielse 1944 – eller i dagens debattklimat – kan just sådant göra att man blir misstänkliggjord, för att man inte hållit sig ”ren”, men det kan inte hjälpas. Åsikter går in i varandra – förbindelser går in i varandra – det går inte att vara alldeles kategorisk och rensa bland sina kontakter och tillämpa ”guilt by association”.
”Ingenting är svart eller vitt”, sade Hergé. Det är egentligen ett ganska talande citat: precis samma attityd som gjorde att han kunde ta ställning mot högerextremismen men samtidigt också vara kritisk till hur oresonligt motståndsrörelsen betedde sig. Man skulle kunna uttrycka det så att även om det i en del fall kan finnas utpräglat onda och goda sidor (och för min del anser jag att högerextremism är en ond sida!) så är det ganska sällsynt att människorna på de respektive sidorna är enkelspårigt onda eller goda. Det får man komma ihåg, och inte döma alltför lätt.

Så vad kan man då göra åt alltsammans, för att uppträda anständigt och inte hamna fel i åsiktsväven, och inte bli för mesig i sin strävan att inte döma utan ändå kunna säga ifrån mot det som alldeles uppenbart är orätt?
Jo, själv ser jag det som att jag inte vill bryta med någon (för då kan man ju inte längre påverka dem heller), inte undvika att se folks åsikter, inte förse mig med skygglappar – men ändå stå fast vid de principer och ideal jag har (i mitt fall är det en kristen övertygelse, för andra kan det vara något annat) och komma ihåg historiens lärdomar och vara vaksam och försöka hålla kursen. Inte blint, inte utan medvetenhet eller öppenhet för nya perspektiv, men med någon sorts grund i botten som leder mig rätt. Jag har fått uppfattningen att Hergé också hade en sådan kurs att följa, även om han så att säga snubblade ett par gånger på vägen.


Slutord

Om man efter att ha läst den här uppsatsen (och andra källor om Tintin) kommer fram till att Hergé och Tintin i det stora hela inte är något att ha som förebild, så står det en naturligtvis fritt att tänka så. Man kan, om man så vill, låta Tintin som kolonialist i Tintin i Kongo, Hergés tveksamma beskrivning av judar i Den mystiska stjärnan, hans eventuella sväljande av pratet på Le Soir eller hans vänskap med Norbert Wallez vara helt avgörande.

Men själv har jag min uppfattning om Tintin klar för mig, och jag vet vilken Tintin jag vill minnas och ta intryck av – särskilt med tanke på att de politiska misstag Hergé gjorde inte särskilt ofta görs av Tintin.

För mig är Tintin fortfarande den barndomshjälte han alltid varit. Jag väljer att se till den Tintin som försvarar romer och tycker att det är en bra idé av kapten Haddock att bjuda in dem till sina ägor, och som hävdar att de inte får misstänkas bara för att de är romer. Den Tintin som ingriper både när en rasistisk västerlänning misshandlar en kines, och när två andra rasister gör det med indianpojken Zorrino. Den Tintin som frivilligt skänker bort sin lyckobringande talisman till just Zorrino för att kanske kunna rädda livet på honom, trots att det medför att han blir dödsdömd för egen del, och som enligt samma princip också är villig att ge upp segern i jakten på meteoriten när det dyker upp ett SOS från ett fartyg i sjönöd på ett helt annat håll. Den Tintin som utan att tveka kastar sig i den översvämmade Yangtze-floden för att dra upp den för honom helt okände Tchang ur vattnet, och därefter förklarar för honom att fiendskap mellan folken bara beror på att ”vi människor känner varandra för dåligt”. Samme Tintin som ett antal album senare envist försöker spåra upp och rädda Tchang fastän alla säger att han är död. Det är den Tintin som likaså ger sig tillbaka in i innandömet av en vulkan för att rädda professor Kalkyl som kommit på efterkälken, eller som också räddar Milou när han ramlat ner i en djup spricka i en grotta på månen eller blivit uppsnappad av en kondor. Det är Tintin som när han är adjutant för general Alcazar vägrar gå med på att San Theodoros förklarar krig mot sitt grannland Nuevo Rico, och som i en annan berättelse också kräver av just general Alcazar att hans revolution måste äga rum helt utan blodspillan. Tintin som hellre dör än tar emot mutor av gangstrar och banditer. Som är barmhärtig, lönar ont med gott och skonar förrädare och fiender som Pablo, Wolff, Szut och Krollspell, och väljer att lita på dem. Tintin som hela tiden tar stora risker för att rädda människor (och djur), besegra brottslingar, förhindra onda sammansvärjningar och uppnå rättvisa.

Och det känns fel för mig att minnas de Tintin-album jag växte upp med som mossiga, föråldrade och elaka, när sanningen är att de för mig var berättartekniska mästerverk som öppnade en fascinerande, färgsprakande värld där jag fängslades och fick upp ögonen för alla de spännande länder som finns i världen och deras folk och språk. För att inte tala om vad de gjorde för min fantasi. Jag kan ha fel, men det känns sannerligen inte som att jag blev rasist av att läsa Tintin. (De fåtaliga inslag som faktiskt framstår som mer skumma och tidsbundna reagerade jag också i regel på med förnuftig distans, istället för att bara svälja dem.)
Jag vill än i denna dag inte döma Hergé för hans misstag, särskilt inte med tanke på att det finns många andra än han som gjort likadana misstag (och värre). Jag är över huvud taget av den uppfattningen att alla människor är syndare, men att de likväl kan åstadkomma något gott också, och att man i regel inte kan låta en konstnärs beteende, åsikter och gärningar i det privata gå ut över synen på själva konstverken. Därför ser jag istället till det positiva med Hergés liv och karriär. Han skapade Tintin som är en ständig hjälte och förebild, som inspirerat både mig och oräkneliga andra, och för detta förtjänar han all respekt i litteraturhistorien.


Några lästips

Även om denna uppsats förvisso blev ohyggligt lång, så är den egentligen bara en kort sammanfattning av allt som skulle kunna sägas om Hergé och Tintin. Den som är intresserad kan med fördel gå vidare och läsa andra verk. Ett tips är Hergé, Son of Tintin (i franskt original Hergé, fils de Tintin) av Benôit Peeters, en av världens främste ”tintinologer”; i den boken har jag hittat åtskilligt med information, och det man inte vet om Hergé efter att ha läst den är knappast värt att veta. Vill man inte läsa på engelska finns också Tintin – den kompletta guiden av Michael Farr, som alltså är översatt till svenska och också läsvärd, även om den är betydligt enklare och förbiser en och annan detalj.
Både Peeters och Farr har (precis som jag här i uppsatsen) vissa sympatier för Hergé; Peeters tvekar i och för sig inte att ta upp det negativa och ”skumma”, men han avstår ändå från att fördöma alltför fränt. Om man är ute efter en mer uttalat kritisk biografi, så finns Hergé: The Man Who Created Tintin (i franskt original Hergé kort och gott) av Pierre Assouline, en biografiförfattare som är mer åklagare än försvarsadvokat och som skrev sin bok före Peeters. Jag har inte själv läst hans verk i sin helhet, men den kan säkert också vara nyttig lektyr för balansens skull.
Dessutom, naturligtvis – läs själva Tintinalbumen, om ni inte redan gjort det! Och om ni redan har läst dem kan ni läsa dem igen. Gärna i både den gamla och den nya översättningen, och i franskt original om ni kan franska. Tintinsviten är en skatt som aldrig tar slut, man upptäcker hela tiden något nytt i den!


Källor

Assouline, Pierre: Hergé: The Man Who Created Tintin, översättning Charles Ruas, Oxford University Press 2009, nätupplaga på Google Books. Originalets titel Hergé, 1996. (Här har jag inte kunnat titta på boken i sin helhet, eftersom bara delar av den går att förhandsvisa på Google Books.)
Farr, Michael: Tintin – den kompletta guiden, översättning Björn Wahlberg, Bonnier Carlsen 2005. Originalets titel Tintin – The Complete Companion, 2001.
Hergé: Tintins äventyr: Tintin i Sovjet, Tintin i Kongo, Tintin i Amerika, Faraos cigarrer, Blå Lotus, Det sönderslagna örat, Den svarta ön, Kung Ottokars spira, Krabban med guldklorna, Den mystiska stjärnan, Enhörningens hemlighet, Rackham den rödes skatt, De sju kristallkulorna, Solens tempel, Det svarta guldet, Månen tur och retur del 1, Månen tur och retur del 2, Det hemliga vapnet, Koks i lasten, Tintin i Tibet, Castafiores juveler, Plan 714 till Sydney, Tintin hos gerillan, Tintin och alfakonsten, översättning Björn Wahlberg (nya versioner), Bonnier Carlsen 2004–2005, Karin och Allan B. Janzon (tidigare versioner), Carlsen/If 1968–1977.
Hergé: övriga serier: ”Smecken och Sulan” (”Quick & Flupke”) och ”Herr Bellum” (”Monsieur Bellum”). Publicerade på diverse ställen, bl.a. Peeters 1983 (se nedan).
Judah, Tim: ”Tintin in the dock”, i The Guardian 1999-01-30.
Lindgren, Astrid: ”Under körsbärsträdet”, i Kajsa Kavat, Raben & Sjögren 1950 (10:e upplagan 1964).
Metapedia (SV), ”Léon Degrelle” (läst november 2017).
”Mythes et légendes belges” (sida med kommentarer och reaktioner till tidigare artiklar), i Le Soir 1995-09-13.
Peeters, Benoit: Hergé, Son of Tintin, översättning Tina A. Kover, JHU Press 2012. Originalets titel Hergé, fils de Tintin, 2002.
Peeters, Benoit: Hergé – boken om Tintin och hans skapare, översättning Göran Ribe, Carlsen/If 1983. Originalets titel Le monde d’Hergé, 1983.
Seriewikin, ”Hergé” (läst november 2017).
Tintin.com, ”Tintin turns 80”, 2009-01-15.
Tintin.com, ”Hergé: the facts”, 2010-09-28.
Tintinologist.org, ”Hergé: a Fascist?”, diskussionstråd (läst november 2017).
Tintin Wiki, ”Germaine Kieckens” (läst oktober 2017).
Wahlberg, Björn: förorden till de nya översättningarna av Tintins äventyr, se Hergé.
Wahlberg, Björn: webbplatsen ”Tintin – en hjälte med hjärta och hjärna!”, avdelningen ”Fråga Nestor” (läst oktober 2017).
Wigers, Kjell: ”Jazzlegendarernas Göteborg”, i Expressen 2012-07-25.
Wikipedia (EN), ”Hergé” (läst november 2017).
Wikipedia (EN), ”Ideology of Tintin” (läst november 2017).
Wikipedia (EN), ”Léon Degrelle” (läst oktober 2017).
Wikipedia (EN), ”Norbert Wallez” (läst oktober 2017).
Wikipedia (EN), ”The Shooting Star” (läst november 2017).
Wikipedia (EN), ”Tintin” (läst november 2017).
Wikipedia (EN), ”V-2 rocket” (läst november 2017).
Wikipedia (SV), ”Tintin på svenska” (läst november 2017).


Samtliga delar i denna serie:
Del 1 – inledning, en snabb biografi över Hergé, kritiken mot Tintin i sammanfattning
Del 2 – Tintin i Kongo, Tintin i Amerika
Del 3 – Le Vingtième Siècle, Léon Degrelle, Hergé som kollaboratör på Le Soir
Del 4 – Den mystiska stjärnan
Del 5 – Koks i lasten, diverse stereotyper om olika länder
Del 6 – förtäckta nazidetaljer, till Tintins och Hergés försvar
Del 7 – sammanfattning av Hergés nazism/rasism, mellankrigstiden och idag – vad kan vi lära oss, slutord, några lästips, källor