fredag 2 mars 2018

Tintin i grumliga vatten? Del 5


(Vill du följa denna serie från början? Klicka här!)


Koks i lasten

Efter Den mystiska stjärnan dröjde det länge innan Hergé på nytt gjorde sig skyldig till misstänkt rasistiska övertramp – förvisso förekom det vissa etniska stereotyper i Tintin-äventyren även därefter, men inget som var ens i närheten av hätska angrepp på judar eller dylikt. Det var helt enkelt så att Hergé i det stora hela verkligen hade lämnat sådana fasoner bakom sig, vilket han egentligen hade redan i och med Blå Lotus, även om han fortfarande kunde ”faila” ibland.
Men i Koks i lasten från 1956 ser det onekligen ut som han trillar i fällan igen. Naturligtvis beror det främst på den mänskliga last av ”negrer” (som det hette i den förra svenska översättningen) eller ”afrikaner” (som det står i den nya) som lastångaren Ramona fraktar med sig på Röda havet och som Tintin och Haddock avslöjar. Det handlar om en skum trafik där en stor organisation under ledning av den djävulusiske Rastapopoulos spärrar in afrikanska muslimer som är på vallfärd till Mekka, för att sälja dem som slavar.
Enligt de flesta källor var Hergé när han tänkte ut denna intrig särskilt angelägen om att inte framstå som rasist, utan han såg tvärtom detta som ett tillfälle att göra en markering åt rätt håll, med en historia om modern slavhandel som afrikanerna är offer för. Det tycks alltså som han menade väl med Koks i lasten. Tyvärr begick han ändå några kardinalfel som gjorde att rasistanklagelserna kom upp på nytt.

Att han använde N-ordet (på franska nègre) är i sig inget att uppröras över, för på 1950-talet såg de flesta i Europa detta som en neutral benämning. Kapten Haddocks jargong där han i den tidigare svenska översättningen ett par gånger talar om afrikanerna som ”svartingar” är inte heller illa menad, även om det låter rätt illa idag; det är bara hans vanliga uppsluppna sätt att prata. Mer allvarligt är det att afrikanerna skildras som ett naivt och lite dumt kollektiv precis som i Tintin i Kongo, men framför allt att de pratar ett slarvigt, pidginartat språk med imbecill brytning och till och med använder det mycket negativt laddade ordet missié, vilket på engelska och svenska är massa – det ord som svarta slavar i USA tilltalade sina herrar med. I den tidigare svenska översättningen säger afrikanerna ”massa vi svarta negrer” och det är nästan så man kan skratta åt det (det är ju ytterst osannolikt att de skulle se sig själva som uttalat ”svarta negrer”) men samtidigt ligger det också något tragiskt över det ordvalet. Hergé ändrade afrikanernas språk i en senare upplaga av Koks i lasten, och den nyare svenska översättningen är också mer städad, men man kan ändå säga att skadan redan är skedd och att Koks i lasten är lika olämplig som Tintin i Kongo.
Eller är den det? När jag läser albumet idag så håller jag nog ändå inte riktigt med. För det första, att kalla Hergé för uttalad rasist på grund av Koks i lasten är helt enkelt inte rättvist när det är uppenbart att det var just det han ville undvika – man kan kritisera hans tilltag och till och med mena att det är rasism, men det är i så fall omedveten sådan, ren klantighet, och inget annat. Någon illvilja eller bakomliggande förakt är det inte fråga om.
Sedan är det ju ändå stor skillnad på Koks i lasten och Tintin i Kongo: afrikanerna är betydligt mer prydligt och realistiskt tecknade här än i Kongo-berättelsen (det märks att Hergé faktiskt var ute efter att undvika det värsta karikerandet) och även om de inte riktigt hänger med i svängarna när Haddock förklarar för dem att de riskerar att bli slavar, så är det inte längre dumhet på samma låga nivå (man får tänka på att det också är språkförbistring inblandad). De får också fullt förtroende som besättningsmedlemmar ombord.

Framför allt blir Hergés avsikt och hans positiva syn på afrikaner uppenbar när man gör en jämförelse med dagsläget, och reflekterar över vad Koks i lasten faktiskt handlar om. För vad handlar den om? Jo, om resande afrikaner – muslimska afrikaner, för att vara exakt – som smugglas över havet inpackade i lastrum på båtar och är offer för ingenting mindre än människohandel och trafficking. Ringer det någon klocka? Javisst, det där är ju ungefär vad som händer på många håll precis nu idag också! Och hurdan är Hergés inställning till de som är utsatta? Jo, även om han låter dem missförstå saker och ting så skildrar han dem med klar sympati, och att det skulle finnas något ont i dem finns inte på hans karta. Jämför med hur afrikaner som reser över havet brukar uppfattas, beskrivas och utmålas av personer med rasistiska tankegångar idag, bland annat här i Sverige! Särskilt när man då tänker på att det tillika rör sig om muslimer, som ju onekligen brukar ses som någon sorts hot. Gör en jämförelse mellan folks inställning till muslimska migranter idag, och Hergés på 1950-talet! Ur det perspektivet framstår inte Hergé som någon rasist utan snarare som en närmast hisnande människovän – som dessutom var nästan kusligt långt före sin tid, för när han skapade Koks i lasten sågs människohandel som ett avslutat kapitel i mänsklighetens historia (man märker i albumet hur chockerade personerna blir av att slavhandel över huvud taget finns), men idag möter vi vittnesbörd om det titt som tätt.
Jag tycker att Koks i lasten i dagens läge framstår som ett oerhört intressant dokument att ha som jämförelse och analytiskt redskap, och då kommer det där med rasism hos Hergé helt i skymundan. Det blir liksom uppenbart att Hergé var ute efter något helt annat, att han gjorde sin berättelse i bästa välmening, och att han bara begick ett par misstag. Att avfärda och rensa ut Koks i lasten vore därför högst olämpligt … det finns kort sagt paralleller i albumet som gör att det nu plötsligt har börjat åldras riktigt behagfullt.


Diverse stereotyper om olika länder

Nu har jag gått igenom de stora anklagelsepunkterna mot Hergé, men det finns ändå några saker kvar att säga – framför allt det där med stereotyper, som vi redan har berört till viss del.
Stereotypiska bilder av olika länder och nationaliteter är nämligen något som förekommer ymnigt hos Hergé. Det var så redan från början med den våldsamt ensidiga Tintin i Sovjet, där nästan alla Tintin träffar i Ryssland är brutala och ondskefulla bolsjeviker, och det fortsatte med karikatyrerna av de svarta i Tintin i Kongo och av indianer och andra av USA:s invånare i Tintin i Amerika. Faraos cigarrer, som kom därnäst, innehåller också en del i den vägen när det gäller araber och indier.
Efter detta skapade Hergé Blå Lotus, under inflytande av sin nye vän Tchang Tchong-Jen (det albumet ska vi återkomma till), och alla tintinologer brukar anse att den berättelsen var en vändpunkt då Hergé insåg vikten av att behandla de folkslag han skildrade med respekt och undvika klichéerna. Det stämmer nog också, så till vida att stereotyperna efter Blå Lotus sällan eller aldrig blir så grova som de var före Blå Lotus. Men visst finns det kvar ett stereotyptänkande i fortsättningen också. Hergés stora klavertramp med judar i Den mystiska stjärnan är det bästa exemplet – där återföll han i sin gamla fälla på ett fortfarande ganska oförklarligt sätt – men vi hittar stereotyperna även i andra album.

Araber till exempel, som beskrivs i Koks i lasten som jag nyss behandlade särskilt, men även i Faraos cigarrer, Krabban med guldklorna och Det svarta guldet. I samtliga fall finns det araber som är skurkar, och de arabiska inslagen kan kännas rätt så mossiga och fördomsfulla för en nutida läsare: de fotsida kläderna och huvuddukarna, kraftuttryck som ”vid Allah!” och tal om våldsamma bestraffningar, kniven i midjebältet som tas fram som vapen, och så den där scenen i Koks i lasten när busfröet prins Abdallah och hans följe kommer till slottet Moulinsart och slår upp ett tält på typiskt beduinmanér i kapten Haddocks stora salong. (Är inte det lite som i vandringssägnen om invandrarna som planterar grönsaker i parkettgolvet?)
Andra fall av stereotyper är romerna i Castafiores juveler med husvagnar, spågummor och andra ”zigenardetaljer” (förutom att de tecknas med avsikten att läsaren ska uppfatta dem som skumma typer), och de sydamerikanska indianerna i De sju kristallkulorna och Solens tempel som går klädda i poncho, tar till skurkaktiga maffiametoder och till på köpet förhäxar vetenskapsmän genom någon sorts voodoo. Och apropå Sydamerika så är Det sönderslagna örat full av banditer i sombreros och diverse militärer och terrorister som säger ”¡caramba!” och vänder kappan efter vinden. Vi har vidare Blå Lotus som exempel, för även om Hergé gör ett kraftigt prokinesiskt ställningstagande i den berättelsen så är japanerna skildrade som desto mer ensidigt grymma, med ansikten med tillplattade uppnäsor och stora kanintänder … och ser inte en del av kineserna i samma album lite fåraktigt dumma ut också för den delen? Till och med den österländskt vördnadsfulla Tintin i Tibet innehåller en klyschig scen med en helig ko som spärrar vägen på gatan i New Delhi, och vidskepliga och räddhågsna infödda bärare som skrämda sjappar när de får syn på yetins fotspår.

Så här kan man hålla på. Men om vi börjar med skurkaktigheten så är det så att araber (precis som indianerna i Tintin i Amerika) ingalunda är ensamma skurkar i ”ökenalbumen”. I Koks i lasten till exempel är ju den störste boven Rastapopoulos, och han har en mängd andra personer i sitt följe (Allan Thompson, doktor Müller, polischef Dawson med flera) som alla är västerlänningar. Flera av de arabiska karaktärerna i dessa berättelser är ju dessutom Tintins vänner, i synnerhet emir Ben Kalish Ezab, en karaktär som Hergé har sagt att han kände stor tillgivenhet för precis som för den busige sonen Abdallah. När det gäller Castafiores juveler är inga romer skurkar över huvud taget (jag ska snart ta upp det albumet igen, som en av punkterna till Hergés försvar) och i De sju kristallkulorna/Solens tempel så slutar ju historien med fullständig försoning och uppklarande av alla missförstånd som ledde till att inkaindianerna och deras hantlangare agerade fiender. Vad beträffar Blå Lotus kan beskrivningen av japanerna uppfattas som ensidig, men där får man också se lite till albumets samtid 1935: hela poängen var att Hergé ville rikta uppmärksamheten mot Japan som ett hot i en tid då de flesta i Europa fortfarande såg landet som den främsta garanten för ordning i Fjärran Östern – och där såg man ju bara några år senare att Hergé hade rätt. Det är helt enkelt en politisk markering (på samma sätt som satiriska angrepp på tyskar vid samma tid!), och i Japan har man inte heller tagit illa upp, utan japanerna brukar läsa Tintin flitigt.
Vi påminns åter igen om att Hergé faktiskt lyckades ganska bra med att låta många olika nationaliteter och grupperingar uppträda som såväl onda som goda, och som såväl korkade som kloka (och alla andra personlighetsdrag). I det stora hela tycker jag att exempelvis araber i Tintin presenteras på ett helt okej sätt och definitivt inte värre än någon annan folkgrupp. Jämför åter igen med den attityd många har till folk från Mellanöstern idag. Samma sak gäller för de andra folkslagen – jag tycker inte det finns något som sticker ut som särskilt ondskefullt.

Sedan förekommer det förvisso en del klichéer och nationella stereotyper, ofta för att bidra till humorn på ett eller annat sätt. Men det där med stereotyper är ibland en svår balansgång … för hur mossiga de än kan verka är de i många fall faktiskt grundade på verkligheten. Ingen kan neka till att man i många av arabländerna faktiskt bär huvuddukar och fotsida klädnader, än i denna dag, eller att romer ofta har burit sina traditionella kläder och sysslat med spådomskonst. Hergé var också oerhört noggrann med att göra research och studera just sådana detaljer på foton och i tidningsartiklar för att få det rätt, så det känns inte precis som han bara slarvigt tecknade arketypiska bilder som inte var relevanta. Tvärtom låter han ju i Tintin-albumen ofta Dupondtarna ge uttryck för den mer fördomsfulla synen på olika länder, då de envisas med att hela tiden klä sig i folkdräkten i varje land de kommer till och tro att de ska smälta in på det sättet (”vi är förklädda till infödda schweizare” eller ”tänk vilken uppståndelse vi skulle ha väckt med europeiska kläder i den här hålan!”) – mot detta ställer Hergé som kontrast sina mer sakliga och sanna miljöskildringar. Det talar emot att han höll sig med klichéer; det är Dupondtarna som står för den biten, inte han själv.
Och man kan ju inte heller helt undvika stereotyperna när man hittar på äventyr i olika länder i serier, i böcker och på film, för utan ett visst mått av exotism blir det inte mycket till äventyr. För att inte tala om stereotypers betydelse för satir.
Så länge man har en sorts distans och grundläggande respekt och inte ger sig in på rent ogrundade eller elaka fördomar – och dessutom vinnlägger sig om en viss nyansering – så anser jag att det måste gå bra att använda typiska bilder av andra länder. Den balansgången tycker jag att Hergé för det mesta klarade (även om det finns några mindre lyckade exempel som vi har berört tidigare) och ofta förmedlade han rentav en mycket stark respekt för de länder han skildrade, kanske särskilt i mina tre personliga Tintin-favoriter: Tintin i Tibet, Solens tempel och Blå Lotus.

Jag vill också lägga till ytterligare en aspekt. När man tittar på en Hergé-teckning av en arab eller en afrikan så kan man mycket väl bli spontant upprörd över att de kanske har överdrivna drag och ser fula eller konstiga ut, och tolka det som rasism. Men – titta på hur de ”vita” ser ut i Tintin-serierna. Ärligt talat så har de allra flesta av dem inte heller särskilt normala drag. Det är konstigt formade näsor, höga pannor, utskjutande hakor, små runda pepparkornsögon, lustiga skägg och det ena med det andra – plus deras beteendemönster och personlighetsdrag, som också kan vara humoristiskt överdrivna. Meningen är inte att personerna ska vara tecknade realistiskt, utan det rör sig om en ”seriestil” som Hergé tillämpar på alla sina karaktärer, inklusive Tintin, Haddock, Kalkyl och övriga huvudpersoner, och därför får man kanske vara lite försiktig innan man kritiserar hur olika folkgrupper ser ut och beter sig i Tintin-album. Ett visst mått av fulhet och komik finns så att säga där hela tiden. Glöm inte det.


I nästa del tar vi en snabb titt på mer spekulativa nazistmisstankar gentemot Hergé, och därefter övergår jag till att räkna upp en del av de fall från Tintin då jag tycker det är uppenbart att upphovsmannen inte var rasist.


Samtliga delar i denna serie:
Del 1 – inledning, en snabb biografi över Hergé, kritiken mot Tintin i sammanfattning
Del 2 – Tintin i Kongo, Tintin i Amerika
Del 3 – Le Vingtième Siècle, Léon Degrelle, Hergé som kollaboratör på Le Soir
Del 4 – Den mystiska stjärnan
Del 5 – Koks i lasten, diverse stereotyper om olika länder
Del 6 – förtäckta nazidetaljer, till Tintins och Hergés försvar
Del 7 – sammanfattning av Hergés nazism/rasism, mellankrigstiden och idag – vad kan vi lära oss, slutord, några lästips, källor


Inga kommentarer: