Jag konstaterade idag att det är exakt 30 år sedan min familj och jag flyttade från Ekenässjön till Landsbro – en betydelsefull händelse under min uppväxt. Det skrev jag en status om på Facebook i morse.
Sedan började jag gräva ner mig i minnen, mer och mer … för jag kom på att just den där veckan i slutet av april och början av maj 1988, då jag var tio år, den var rätt händelserik i största allmänhet. Jag kan nu därför inte låta bli att berätta lite mer om den veckan, allmänt nostalgiskt så där. Som ett trettio år försenat inlägg om något jag borde ha bloggat om redan då (om det funnits bloggar på den tiden).
Tisdagen den 26 april 1988 gick alltså min familjs flyttlass från Ekenässjön till Landsbro, från en liten småländsk ort till en annan liten småländsk ort i samma kommun. Jag var emellertid inte med om själva flytten, för just under de där värsta flyttstöksdagarna så var jag och mina syskon hos farmor och farfar (vi fick ledigt från skolan för det) medan mamma och pappa bytte ut vår bostad. Vi vistades i farföräldrarnas stuga i Trånshult, och jag har alldeles bestämt för mig att det var just under den vistelsen som det inträffade en episod som vi kommit ihåg efteråt – nämligen att min syster Elisabet fick något slags raseriutbrott och välte omkull ett bord där i stugan. Farmor grälade på henne – vilket i sig var rätt ovanligt, för farmor är inte den som skäller mycket – och jag, som ofta haft en tendens att försvara lillasyster, försökte nu göra det med den förnämt förmanande repliken ”Hon råkade faktiskt bara välta bordet!” Det lät tydligen så pass komiskt (det tyckte även farmor) att det sedermera blev ett av familjens många ”interna citat” som vi ofta drog för varandra.
På fredagskvällen den 29 april åkte vi hem från farföräldrarna, och då kom vi alltså till prästgården i Landsbro där mamma och pappa fixat allting klart. Dagen därpå, lördagen den 30 april, var vi ute och promenerade i vår nya hemort, och då var syrran med om en ny episod: hon ramlade och skar sig rätt illa i handen på en glasskärva som låg på marken, vilket ledde till stor blodsutgjutelse och kalabalik. (Just på den platsen hade det bara några månader tidigare legat ett hus, med ett konditori, men det hade nyligen blivit totalförstört i en eldsvåda och det låg fortfarande en massa glas och tegel kvar.) Lyckligtvis kunde Elisabet bli omplåstrad av vår nya granne, som var skolsköterska och snabbt kunde rycka in.
När den uppståndelsen väl lagt sig blev det Valborgskväll, och inte bara det, utan det var Eurovision Song Contest också. Jag hade sett väldigt mycket fram emot detta (året innan hade jag ju på allvar fått ögonen för ESC) och jag gick till och med hem i förväg från majbrasan vi var och tittade på under kvällen där i Landsbro, bara för att jag ville hinna i tid tills programmet började. Jag såg också inledningen och Sveriges bidrag, en förkyld Tommy Körberg med ”Stad i ljus” som gick ut med startnummer två. Men sedan hände något som idag för mig är en gåta – det blev något intermezzo med familjen där i TV-soffan, och jag blev så sur att jag utan vidare gick till sängs och somnade och skippade hela resten av ESC, och det var först morgonen därpå jag fick veta vem som vunnit (Schweiz, Céline Dion, ”Ne partez pas sans moi”). Jag kommer verkligen inte alls ihåg vad det var som fick mig att tappa humöret så till den grad att jag missade det efterlängtade programmet, men jag var ju trött av alla nyheter och händelser och intryck … underligt vore väl annars. Faktum kvarstår i alla fall att detta är det senaste tillfället då jag frivilligt avstått från att se ESC (och också det senaste tillfället då jag över huvud taget missat det i stort sett helt och hållet).
Följande måndag, den 2 maj, gjorde jag min första skoldag i den nya klassen på Landsbro skola, med härliga nya klasskompisar som tog emot mig så vänligt. Annars var det väl en ganska märklig tidpunkt att byta skola, för det var bara en dryg månad kvar av terminen och jag gick i trean, så det skulle ändå ha blivit byte av årskurs och lärare till hösten … varför inte vänta till dess med övergången då? Men i och med att min nya klass skulle vara densamma även i fyran så tyckte vi i familjen att det skulle bli en ”mjukstart” för mig att börja redan på våren, och det utföll alltså till belåtenhet – jag kom genast in i klassen och nervositeten jag hade känt inför bytet släppte med en gång. Tack för det, alla ni som var med!
Allt som allt en vecka som satte sina spår i minnet av olika orsaker, den där vårveckan 1988. Någon kanske förundras över att jag kommer ihåg alltsammans, och visst, jag har osedvanligt gott minne för meningslösa detaljer, men just här hände ju allt i så tät följd och därför kanske det inte är så konstigt att jag minns det med datum och allt.
En härlig tid, 1988!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar