ABBA återförenas! Och den här gången är det faktiskt ingen falsk nyhet (vilket det har varit väldigt många gånger tidigare) utan idag kunde beskedet braskas ut med full sanningshalt: att de fyra ”abborna” gått in i studion och åstadkommit två nya låtar, ”Don’t Shut Me Down” och ”I Still Have Faith In You”, varav den senare ska släppas i slutet av det här året i samband med den digitala show som planeras med ”abbatarer”.
Även om det bara handlar om två nya låtar är detta för mig naturligtvis en fullständigt hejdundrande sensationell och omskakande nyhet – ännu mer surrealistisk än att Nordkorea och Sydkorea tycks vara på väg att bli kompisar! – och även om man kan fnysa att ”det är väl inget speciellt med det, väx upp” så tycker jag faktiskt att jag har rätt till denna reaktion, för jag har varit ABBA-fan mycket länge. Känslorna är nu därför också i full svallning, av flera skäl. Låt mig berätta lite om mitt ABBA-sinne och hur jag tänker.
Först lite perspektiv. Förra gången ABBA spelade in musik i en studio tillsammans var i augusti 1982, då de jobbade med ”The Day Before You Came”. Det har alltså gått ett tag sedan dess. Efter det där tillfället blev det inga fler inspelningar, och även om gruppen visade sig tillsammans sporadiskt några gånger till blev det allt glesare mellan tillfällena, och till slut var de i praktiken helt upplösta.
År 1989 började jag vid elva års ålder själv bli förtjust i ABBA, för att sedan bli engagerat ABBA-fan på riktigt i samband med att ”ABBA Gold” kom ut 1992, och under de första åren som sådant ABBA-fan önskade jag mycket hett att gruppen skulle återförenas. Redan då brukade det ibland spridas rykten om att en återförening var på gång – bland annat dök det upp en sådan nyhet omkring 1994 som jag reagerade med stor glädje på. Men jag lärde mig med tiden att varje gång det kom ett påstående om ett återförenat ABBA så var det falskt alarm, och så småningom började jag också tycka att det var lika bra det. Nu hade det ju gått så många år, och det skulle ju ändå aldrig kunna bli som förr och nya ABBA-låtar skulle inte alls låta som på den gamla goda tiden.
Alla spekulationer om återföreningar har jag därför tagit med en nypa salt, och varje påstående om att ”nu är de återförenade” har jag avfärdat kraftigt, för det har jämt varit någon sorts överdrift (typ att någon journalist lyckats få med dem alla fyra på samma foto), och på det sättet har det fortsatt att ropas varg och jag har gång på gång belåtet konstaterat att det inte har stämt nu heller. Samtidigt som jag har fasat mer och mer för tanken att det faktiskt skulle hända på riktigt någon gång. Ett ABBA-trauma, kan man säga.
Nu är vi alltså framme vid den tidpunkt då det verkligen händer och traumat slår in. ABBA har återförenats – året är 2018 och de har redan varit i studion och gjort två nya låtar. Och nu kanske ni förstår varför min första reaktion när jag läste nyheten (vilket jag lämpligt nog gjorde i ABBA:s egen officiella status på Facebook) var ett närmast hysteriskt ”nej, nej, nej, nej, nej, nej!” (Till skillnad från många andra fans, ska sägas.)
För nu har ju då alltså ABBA tappat sin trovärdighet. Eller som min hustru skämtsamt sade som sin första replik när jag meddelade henne nyheten: ”Har pengarna tagit slut?”
Just sådana yttranden fälls säkerligen för fullt på många håll just nu, och ABBA har med ens spelat sina fiender proggarna i händerna på ett himmelsskriande dumt sätt. Hur ska de kunna framstå som en seriös grupp nu? I synnerhet om låtarna på något sätt är tänkta att ge draghjälp åt den kommande filmen ”Mamma Mia 2”, som en kompis hade en teori om, och som dessvärre känns kusligt trovärdigt ju mer jag tänker på det. Hela bilden blir ju liksom att ABBA återförenas helt av kommersiella skäl, och att de är precis så pengafixerade som proggarna beskyllde och beskyller dem för (låt vara att den sedan länge avlidne Stikkan Anderson inte längre är med som provokativ sidekick).
Ja, jag får nog inse att jag nu är ett mycket lätt byte för hånfulla och skadeglada meningsmotståndare som kan påpeka för mig att min största favoritgrupp genom alla tider är plastiga och oäkta och tuggummipop och inte riktig musik och jag har ju så dålig smak som gillar dem. Det är ABBA själva som har försatt mig i den situationen genom sitt dåliga omdöme, och därför är jag spontant besviken på dem. Jag får vackert bjuda proggarna på denna smälek.
Men samtidigt börjar jag nu redan inse, när den allra värsta reaktionen har lagt sig och jag får tillfälle att smälta nyheten, att det faktiskt finns positiva sidor med det här också. Att jag kanske borde ta fasta på dem istället för att förfasa mig över att ABBA inte hade vett att låta det förflutna vila i frid.
Jag kan ju till exempel inte neka till att det under alla omständigheter ska bli mycket intressant att höra de där två nya låtarna. Hur blir det egentligen efter så många år, när Björn och Benny nästan inte ens har ägnat sig åt engelskspråkig pop i särskilt hög grad, men nu börjar med det igen? Hur låter Agnethas och Fridas röster nu för tiden? Vad blir det för sound i produktionen? Det lär ju knappast låta som det gjorde på 70- och 80-talet, för det är mycket som är annorlunda nu: Polarstudion där ABBA snickrade ihop mycket av sin musik förr i tiden finns inte ens kvar längre, teknikern Michael B. Tretow som hjälpte dem att konstruera det mångskiktade ”ABBA-soundet” är inte yrkesverksam numera, och flera av de studiomusiker som var med och spelade proffsigt på ABBA:s inspelningar är inte längre i livet (Ola Brunkert, Rutger Gunnarsson, Malando Gassama). För att inte tala om att den samtida populärmusiken låter ganska annorlunda nu jämfört med 1982, när ABBA senast var tillsammans i en studio.
Allt det här kan verka olycksbådande, men samtidigt väcker det en viss nyfikenhet över hur ABBA årgång 2018 kommer att låta. Det kan inte bli som förr, det kan det verkligen inte alls, men på något sätt kan jag ändå inte tänka mig annat än att det kommer att låta som ABBA nu med. Det är hiskligt svårt att ens föreställa sig, det kittlar fantasin – och då blir man ju riktigt förväntansfull.
En annan fördel är ju att kommersiellt eller ej så kommer detta att ge ABBA en enorm våg av uppmärksamhet igen – det har redan satt igång, och det kommer nu att märkas med all tydlighet vilken supergrupp de faktiskt är och vilket avtryck de har gjort i musiken. Ett återförenat ABBA kan egentligen göra stormsuccé just bara genom att de är ABBA, de kommer inte att behöva anstränga sig nämnvärt för det, och det blir en hajp som blir svår för gruppens belackare att bara vifta bort. Därför att ABBA är odödliga och deras återförening är en stor grej. Så är det bara. Där kan jag sitta och mysa ordentligt.
Ser man vidare sansat på saken så behöver inte heller en ”återförening många år senare” nödvändigtvis betyda att man förstör all sin trovärdighet. Beatles gjorde något liknande 1995, då de gav ut ”Free As A Bird” och ”Real Love” som nya Beatleslåtar (uppbyggda kring gamla inspelningar med framlidne John Lennon), och det har väl inte påverkat bilden av dem så där övermåttan negativt. ABBA borde också ha tillräckliga förutsättningar för att behålla sin image intakt. I Rock’n’Roll Hall of Fame är de ju redan invalda och kan inte tas bort … :)
Jag måste också påpeka en aspekt när det gäller det där att ”ABBA återförenas för pengarnas skull”. Det kan naturligtvis verka som att det är så (särskilt om återföreningen har med Mamma Mia 2-filmen att göra) men man kan också se det på ett annat sätt.
Nämligen att grejen med ABBA var att de gjorde musik tillsammans för att de tyckte det var roligt. Det kommersiella tänket fanns där – särskilt från Stikkan Anderson då på 70-talet – men drivkraften för Björn, Benny, Agnetha och Frida var framför allt att de var två par och fyra kompisar som trivdes med att jobba ihop. När de inte tyckte det var roligt längre, därför att båda paren hade skilt sig och de gled isär mer och mer, så splittrades de helt enkelt. Och de har undvikit återförening i alla år just för att de inte haft lust, därför att de har gjort så många olika andra saker på skilda håll.
Fram tills nu, då de alltså tydligen har upptäckt att det på nytt har blivit kul att jobba ihop – och då gör de det igen. Svårare är det inte. Det tyder (trots allt) på spontanitet och äkthet, och det är fortfarande samma drivkraft av glädje. Den glädje som fick ABBA att göra sin fantastiska musik förr i tiden, och som förhoppningsvis har gjort att det blir fantastisk musik från dem nu också.
Nej, trots att jag inledningsvis blev förskräckt och besviken, och trots att jag på ett sätt fortfarande är besviken, så biter jag tappert ihop och står för att jag är ett ABBA-fan och för att jag litar på ABBA:s skaparförmåga. ABBA kommer alltid att vara mina hjältar för det de gjort, vad de än hittar på därefter, och jag hoppas att det de hittar på just nu ska bli bra i alla fall.
Som titeln på en av de kommande nya ABBA-låtarna så lämpligt lyder:
ABBA – ”I Still Have Faith In You!”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar