Korkade, intoleranta landsortsbor

En vanlig fördom som jag ofta stör mig på och har stört mig väldigt länge på, det är den där att folk på landet är korkade och att små orter på landsbygden utmärker sig för allmän inskränkthet och intolerans bland de obildade, oskolade invånarna (som dessutom anses vara ”inavlade”).
Den fördomen är så utbredd att den nästan ses som en allmän sanning, och den dyker upp titt som tätt utan att ifrågasättas. Inte minst i böcker och filmer, där det ju kan vara ganska vanligt med sådana skildringar: antingen att en liten idyll ruskas om ordentligt när en främmande och annorlunda person dyker upp där (t.ex. Änglagård eller Chocolat), eller att huvudpersonen är någon som vuxit upp på stället i fråga och längtar därifrån och känner att ”jag vill ha något mer, jag vill ut och se den stora världen!” (t.ex. Skönheten och odjuret eller Torka aldrig tårar utan handskar). Ni ser säkert mönstret. En gång myntade jag till och med en litteraturvetenskaplig term för det här: jag kallade det för ”den fula ankungen-temat”. Det är många som gillar att anspela på det, särskilt i nöjesvärlden, där det ibland nästan verkar obligatoriskt att kändisar beskriver sin uppväxt som att ”jag kände mig utanför på det där stället jag kommer från”.

Och en del personer känner sig förstås på riktigt som missförstådda blivande svanar i en oförstående ankgård (annars skulle inte temat vara så väl använt), och i viss mån kan det väl också hända att en viss intolerans och negativ gruppmentalitet kan ta form på avskilda platser. Men i det stora hela anser jag ändå att det där till stor del är ett missförstånd, eller åtminstone en onödig förenkling. Jag skulle vilja säga att den ständigt upprepade bilden av landsorts- och småstadsbor som fördomsfulla och intoleranta – stereotypen av bonnighet och bruksmentalitet – i själva verket i sig är ett uttryck för fördomar och intolerans, fast mot landsorts- och småstadsbor!

Vi kan titta närmare på den där schablonen. Till att börja med kan man nyansera bilden av ”den lantliga dumheten” genom att konstatera att det inte är så enkelt som att folk i större städer har koll på saker och ting och får del av konst och kultur och annat hippt, samtidigt som lantisarna inte märker någonting och lever kvar i sin gamla värld. Så är det inte, därför att gränsen mellan stad och landsbygd i själva verket inte är så skarp. Orter som egentligen ligger på landet och är små kan ändå ha en annan karaktär än den vanliga lantliga, om de ligger ganska nära en större stad. Vidare kan en orts historia och profil spela in – industristad, universitetsstad, handelsstad, hamnstad, pendlingsort med mera – och det har egentligen inte alls att göra med hur stor orten är. Kommunikationerna påverkar, och natur- och kulturlandskapet, och de folkförflyttningar som skett till och från orten i olika omgångar … för att inte tala om att folk som bor ensligt på någon bondgård ute på landet mycket väl kan ge intryck av att vara mer ”bildade” och ”kulturella” än folket i brukssamhället några kilometer därifrån. Eller tvärtom. Ja, det är mycket som avgör.

Själv hade jag en något lustig bild av storstad och landsbygd när jag var tonåring – för jag var nämligen bergfast övertygad om att man blev mer utsatt av att leva i stan än på landet, och att det var svårare att vara annorlunda i stan! I stan fanns det i mina ögon en massa brottslighet, våld, knark, huliganism, hemska sunkiga skolor med massor av mobbning, grupptryck, homofobi, råhet och allt vad det nu var. Min tro var helt enkelt att allt det som var negativt i min egen småländska hemort på 1 500 invånare och på min egen högstadieskola, det fanns även i storstan – fast i kubik! Fördomarna var värre där, jargongen var värre där, allt var värre där, och det ökade ju större staden var, ansåg jag. Delvis hade jag fått den här bilden på grund av i synnerhet mobbningsfall som jag hört talas om i de större städerna där i Småland; det fick mig att känna att landsorten var avsevärt tryggare och att den som bodde i en stad löpte stor risk att råka illa ut (särskilt om man var kristen som jag). Av den anledningen var jag livrädd för att mina föräldrar skulle få för sig att flytta till en större ort, för då skulle jag bli mobbad, vilket jag inte tyckte att jag var som nuläget var … även om jag förvisso kände mig som en ”udda fågel”.
Den här uppfattningen stämmer som synes inte alls in på den vanliga fördomen som florerar, men lite tänkvärt är det ändå att jag kunde se saken så, och på en och annan punkt var jag nog på rätt spår. Se till exempel på det här med fotbollshuliganer – just AIK:s Black Army och Djurgårdens Blue Saints var faktorer som bidrog kraftigt till min syn på storstäderna som våldsnästen, och det är ju också onekligen så att det är just storstadslagen som än idag har de värsta ”fansen” i fotbollsvärlden. Rimmar inte det egentligen rätt illa med synen på stadsbor som vettiga och bildade och lantisar som enkelspåriga och primitiva? Om det är lantisarna som är värst, varför är det då inte lagen från små orter som har de mest ökända huliganerna också?

Annars hade jag säkert fel i min förskräckta tonårsinställning till storstadens myllrande liv. Men lika fel har den som förfasar sig över hur hemska de där människorna på små orter är, och luftar orättvisa fördomar mot dem. Som sagt är det i själva verket mer mångfacetterat än så, och ”den fula ankungen”-temat spelar in så att svartvitmålningen av stad och land blir något man drar upp bara för att det ska passa med den gängse uppfattningen.
Det illustreras ganska väl av en intervju som jag minns att jag läste med artisten Robyn i slutet av 1990-talet. Hon hade just varit i New York och gjort promotion, och sade i intervjun att det var så befriande att komma till en storstad, till skillnad från det tråkiga Stockholm ”där alla känner alla”. Ja, hon sade faktiskt så, hur knasigt det än kan låta. (Förhoppningsvis är hon mindre snobbig idag!) Robyn kunde alltså tillämpa ”fula ankungen-syndromet” till och med på Stockholm, och det visar att det där nog har att göra med att man vill ha något att distansera sig från och se ner på och kunna visa upp sig själv som en begåvad svan, mer än att det skulle vara en faktisk sanning.

Min nutida uppfattning är att intolerans och trångsynthet – och för den delen dumhet – inte är något som kan härledas till folk som bor i en viss miljö (till exempel lantlig) eller som har en viss kulturell och intellektuell bildning eller snarare brist på sådan.
Utan istället så är dessa negativa egenskaper något som skär tvärs igenom alla folklager. Intolerans, trångsynthet och dumhet (liksom dess motsatser) finns överallt oavsett demografi, bostadsort, utbildningsnivå, intelligens, yrke, kön, religion, sexuell läggning, etniskt ursprung, politisk uppfattning och allt annat i den stilen. Det är ungefär som med våld i nära relationer och sexuella övergrepp – det finns också överallt, har man konstaterat. Borde det inte vara ganska självklart att det är likadant här?
Visst kan det verka underligt att någon som är ”bildad” samtidigt kan vara korkad, så att säga … men verkligheten visar ju att så är fallet. Många av världens diktatorer och extremistiska politiker är till exempel ordentligt utbildade och synnerligen smarta, men andra former av förstånd och klokt tänkande har de bevisligen inte. Omdömeslös, hänsynslös, tanklös och annat som slutar på ”lös” kan man vara hur intelligent och bokligt begåvad man än är, och det spelar ingen roll om man bor i Stockholm, New York, Pyongyang eller Landsbro. Det är snarast en väldigt skev och kraftigt begränsad världsbild man ger uttryck för när man tror att det helt enkelt är folk på landet som är dumma och fördomsfulla – för hur ska man då hantera att det i många mer konservativa länder (t.ex. USA) finns en massa folk, även i städerna, som har just den sortens trångsynta åsikter som man i Sverige mest tillskriver landsortsbefolkningen och förfärat tar avstånd från?

Jag har mött en del ganska påfrestande människor (om jag får uttrycka det så) som kommit från små orter, men jag har också mött massor av folk som på samma sätt varit från små orter (och saknat formell bildning) men ändå har varit både kloka, spirituella, filosofiska och på alla sätt härliga. Och båda dessa människosorter har jag på samma sätt märkt finns i större städer. Personligen brukar jag trivas särskilt bra med människor som liksom kan kombinera olika sidor … folk som kan vara enkla och jordnära och lantliga och titta på fotboll den ena stunden, och sedan prata om resor till fjärran länder och spela klassisk musik den andra stunden. (Fast egentligen kan jag i längden uppskatta alla människor, bara jag lär känna dem lite!)

Föreställningen att landsortsborna gaddar ihop sig under någon sorts ”bruksmentalitet” och stormar fram i en ilsken intolerant mobb viftande med facklor och högafflar, den stämmer för mig ganska dåligt med verkligheten, precis som ingen skulle tro att stadsbor uppträder som ett kollektiv på det sättet. Såväl i stan som på landet är folk självständiga individer.
Så jag skulle gärna se att ”den fula ankungen”-tänket avtog betydligt och att det blev ett slut på fördomarna om fördomsfulla lantisar. För verkligheten är mycket mer härligt invecklad än så. Börja visa tolerans – åt båda hållen!