Hårklippning är jobbigt

Har varit hos en frisör idag och fått mig själv och båda grabbarna klippta. Puh. Skönt att ha det gjort.

Trots att jag är uppväxt med en frisör-farfar, som hade kli i fingrarna av längtan efter att få klippa alla han såg, tycker jag mest det är jobbigt att behöva tänka på hårklippning. Det är jobbigt att hitta en bra salong med lediga tider (vi har hittills inte hittat någon som är så bra att vi blivit stamkunder), det är jobbigt att boka en tid (för den ska ju passa med barnens scheman och helst ska det också vara en tidpunkt då det är två frisörer på plats i salongen samtidigt så två av oss kan klippas samtidigt och det då går lite fortare), och inte minst är det jobbigt att instruera personalen om hur frisyrerna ska vara, för det går inte att förklara, jag vet aldrig riktigt ens själv heller, och i slutändan är det mest bara ett lotteri där man får vara glad om det blir hyfsat.

Det känns som en jobbig apparat att klippa sig helt enkelt. Trots mitt arv från farfar. Eller kanske just därför. Som barn hade jag ju en trygghet i att det alltid var farfar som klippte mig och att han alltid gjorde det enligt sin egen invanda herr- och pojkfrisörsskola, utan att jag själv behövde bekymra mig ett dugg. Det är kanske därför jag haft svårt att som vuxen hantera att bli klippt av andra och övervaka när barnen blir det, och bara vill slippa alltihop.

Och om jag fått någon entusiastisk ”hårklippningsgen” från farfar har den nog snarare istället förvandlats till en ”rakningsgen”: egentligen föredrar jag att bara dra en maskin genom trasslet och gå helt avskalad. (Vilket jag ju också har gjort ibland, fast nu var det ett tag sedan.) Hår är opraktiskt, obekvämt, oekonomiskt, ohygieniskt, det är väl lika bra att slippa det, det finns många som skulle vara snyggare utan ... kan jag känna då och då.
Kanske tur att inte alla tänker så, för då skulle frisörerna få arbetsbrist och farfar skulle bli irriterad på mig (även om han själv har lagt saxen på hyllan sedan länge).
Å andra sidan kanske det inte skulle vara så dumt, för de tunnhårigas och cancerbehandlades skull, om det inte var norm med svallande vackert hår utan faktiskt mer accepterat och odramatiskt att inte ha något ...?

Nåja, nu är klippningen alltså avklarad för denna gång och det blev rätt bra (om än konventionellt) på både mig och sönerna. Proffsig frisör på salongen i Stenungsund som vi var på.