Ett andligt eko

Jag var i kyrkan i Jönköpings Sofia i förmiddags (vi är i Småland på allhelgonaresa just nu). Kören sjöng mycket vackert och det blev ännu vackrare med akustiken: genklangen under de mäktiga nygotiska valven. Sofia är en härlig kyrka.

Det slog mig att jag är väldigt förtjust i eko överlag, särskilt då i musik; jag gillar låtar med en ekande och simmig ljudbild, och när jag spelar piano använder jag gärna vänsterpedalen flitigt så att tonerna rinner ihop (detta trots att min pianolärare när jag var barn tyckte att man skulle vara försiktig med det).
Och genklang och eko och sådana ljudeffekter på orgel och körsång i kyrkliga sammanhang gör alltid att jag känner en extra dos av andlighet och himmelsk närvaro. Det tyckte jag redan i barndomen på ”Kyrkodagarna” i Uppsala: att liturgiskt mässande, körstämmor och borduner som ekade mellan stenpelarna i domkyrkan eller Helga Tref gjorde det extra högtidligt. Mycket just på grund av själva ljudmiljön i sig. Att bara sitta still och lyssna och vaggas in och omslutas av en andlig ”Wall of Sound”. Det är något stort andäktigt över det.

Jag kan tänka mig att inte alla kristna ser det riktigt så. En del anser ju att traditionella gudstjänstfiranden, särskilt de högkyrkliga/katolska, ofta är stendöda och att det inte finns någon Ande i sådana där gammaldags tillställningar där man möglar i en kyrkbänk. Liturgisk sång och sånt ger på sin höjd någon sorts teaterstämning och ingen äkta gudsnärvaro, verkar de resonera. Upp och hoppa och lyfta händer och personlig hänryckning ska det vara, och hellre då på möte i en idrottshall än i en opraktisk gammal kyrkobyggnad som det inte ens kommer särskilt mycket folk till.
Men med all respekt för den sidan så vet jag inte om jag håller med. Har inte Gud skapat ekot? Och andra akustiska fenomen? Ligger han inte bakom väldigt många olika former av musik? Kan han inte använda den? Kan det inte finnas en försmak av himlen även i ekot av kyrkosång?

Jag tvivlar inte alls på att karismatiker och lågkyrkliga blir berörda och gripna av Anden vid sina möten - det kan jag också bli, vid andra tillfällen, och dessa kristna ska absolut få ha denna form av dyrkan ifred. (Det finns ”liturgiivrare” som föraktar frikyrklighet, och det är inte särskilt bra det heller.)
Men samtidigt vill jag också ha respekt och slippa ifrågasättanden för att jag upplever Gud i ett kyrkligt eko. För jag känner mig berörd på något sätt av denna ”himmelska akustik”, även om det kan verka som jag sitter passiv och förslöas av en andligt livlös gudstjänstform.