Svartmålningen av S – några tankar två månader efter valet

De senaste månaderna har jag tyckt att det varit förhållandevis mycket angrepp mot socialdemokraterna. Påpekanden om att de minsann har ett skumt förflutet och att de styrs av islamister och allt vad det kan vara. Försöken att framställa S i dålig dager är ovanligt markanta i år.
Grejen är att det verkligen inte är någon slump att det sker just nu.

Det är egentligen väldigt slugt alltihop. För grejen är ju att hur mycket alliansen än försöker slingra sig i regeringsfrågan, så är det så att borgerliga sympatisörer (som jag själv till exempel som röstade på C) står i en valsituation, där de måste välja vilken sida de ska samarbeta med för att kunna få inflytande, S eller SD. Själv tvekar jag inte ett ögonblick: det är inte ett val mellan pest och kolera utan snarare mellan förkylning och kolera, där jag föredrar S alla gånger. Många borgare tror jag också håller med mig om det. Men inte alla, utan det finns ju vissa som hellre drar åt SD-hållet. Och de, liksom SD själva, vill gärna att valet i fråga ska framstå som ett val mellan två mer jämbördiga parter.

Detta uppnås alltså genom att man svartmålar S så mycket som möjligt, så att högerfolket gradvis, en liten bit i taget, får intrycket att det kanske är hugget som stucket vad man väljer och att man då lika gärna kan samarbeta med SD istället. Om man inte rentav bestämmer sig för att de är bättre.
Med tanke på att många på högersidan redan anser att V är ungefär lika skurkaktiga som SD (om inte mer) och att MP är i absolut bästa fall ett gäng inkompetenta stollar, så finns redan gynnsamma förutsättningar för att jobba på det här sättet. Det är liksom bara en snäppet tjockare svartmålning av S som återstår för att alliansens våg ska tippa över åt fel håll och borgarna ska börja föredra SD. Och det är den svartmålningen som taktiskt görs hela tiden. Den görs av SD själva - lägg märke till deras film i somras där de försökte baktala S och partiets historia. Men den görs också av många inom M, som gärna ägnar sig åt att påpeka socialdemokraternas ständiga skumrasktaktik, fiffel och fulspel. Och den görs inom KD och rent allmänt i kristna kretsar. Där brukar den gamla konspirationstanken komma fram, den där att sossarna i snart 100 år har jobbat för att avkristna Sverige ... och i kristna trådar ser jag ständiga påminnelser om hur förskräcklig och antikristlig den rödgröna socialismen är. (Det där har jag tänkt ta upp i ett långt blogginlägg vid tillfälle, men strunt i det nu.)
Vid de tillfällen då sedan partierna till vänster själva hjälper till, genom att bete sig på ett sådant sätt och säga sådana saker så att de högervridna kan utbrista "vad var det jag sa?" (vilket händer ibland), så blir situationen ännu värre.

Ju mer detta fortsätter, ju mer uttalad denna polarisering och denna demonisering blir mellan de rödgröna och alliansen, desto bättre går det för SD att sjunga sina listiga, lockande toner för de borgerliga om att det gamla fina kristliga Sverige är förstört och att det är samarbete med SD som är lösningen för att återupprätta det. SD blir det borgerliga alternativet.
Jag påstår inte att alla borgare och alla kristna som förfasar sig över vänstern har en dold agenda att pusha fram SD, absolut inte. Men det finns ett visst mönster inom deras sfär, som många av dem intet ont anande tyvärr rycks med i: ett mönster som gynnar SD. Så skulle man kunna uttrycka det.
Och jag blir mer och mer desperat att bara utbrista: gå inte på det! Man kan ha bestämda negativa åsikter om socialdemokraterna, men man måste ändå inse att steget från dem till ett unket, smygfascistiskt parti som Sverigedemokraterna är synnerligen långt.