”Hundraettåringen” och kontinuiteten

Nu har jag precis läst ut ”Hundraettåringen som tänkte att han tänkte för mycket”, den andra boken om gamle prillige Allan Karlsson och hans tendens att resa omkring och dricka ett glas starkt med alla möjliga människor och bli inblandad i alla världens öden.
Jag läser ju tyvärr inte jättemycket nu för tiden, men den senaste månaden har det ändå blivit några fler böcker än det brukar, och den här boken var jag naturligtvis tvungen att plöja igenom. Föregångaren ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann” är nämligen en av de ganska få böcker som jag slukat under de här senaste åren då jag annars inte läst någonting, och jag är otroligt förtjust i den. Inte så konstigt, för det är ju en massa namngeografi i den och språk också, och brutal osannolik skruvad humor som jag själv gillade att skriva i form av deckarnoveller när jag var yngre och skulle vilja skriva än idag om jag bara kunde.
Så det var självklart att jag var ivrig att få läsa ”Hundraettåringen” också. Och jag tyckte till slut att det var en helt okej uppföljare ... den börjar lite segt men kommer så småningom loss i bisarra roadmovie-galenskaper (med fiffel och bovjakter och skurkar som dör på dråpliga sätt) både i Sverige och runtom i världen, precis som i förra boken. Den rätta geografiska mysfaktorn. Alltihop är kryddat med härlig satir över Trump och Kim Jong-Un och Margot Wallström och alla möjliga: det är roligt samtidigt som det ger en tankeställare över hur världen ser ut just nu.

Det jag ändå inte gillar, om man ska vara petnoga, är det där att boken inte ordentligt hänger ihop med den förra.
Visst, det är en fristående fortsättning och jag vet vad det innebär, men jag tycker ändå att om man skapar en bokserie med återkommande figurer så måste det finnas kontinuitet där. Det är i regel inte försvarbart att plocka bort personer och detaljer som finns i slutet av bok 1 så att de plötsligt har försvunnit i början av bok 2, och man kan inte plötsligt byta år från 2006 till 2017 (eller ändra datum då folk fyller år).
Dessa påfund från ”herr Jonasson” (som Allan själv skulle kalla sin skapare) i den här nya boken framkallade en irritation hos mig som jag inte känt sedan jag var barn och läste Viveca Sundvalls Mimmi-böcker, och blev helt förvirrad när Mimmi plötsligt i nästa bok bodde i Kungälv istället för i östra Göteborg (utan att personerna och miljöerna runt henne hade förändrats i övrigt).

Även andra författare brukar kunna ha problem med det där, till exempel Anders Jacobsson & Sören Olsson i Bert- och Sune-böckerna – fast de har ändå försökt hantera det genom att rätta till inkonsekvenser i senare upplagor och även ge ut separata bokserier med något annorlunda universum för Sune och Bert i respektive serie.
Disney ska vi sedan bara inte tala om, men där är det kanske mer förståeligt att Ankeborg och karaktärerna där blir helt osammanhängande, med tanke på att hundratals och tusentals tecknare är inblandade.
Det är framför allt enskilda bokförfattare som jag tycker borde ha kontroll över de världar de uppfinner. Vilket alltså herr Jonasson inte har.

Men när det gällde hans hundraettåring så började jag så smått ändå tolerera det där fusket när jag väl kommit en bit in i boken. Den var ändå i sin helhet för bra för att kunna avfärdas bara för slarv med Allans universum. :)