Hur lär man sig språk? Hur lär jag mig språk?

Jag hade häromdagen lite Facebook-kommunikation där ämnet språkinlärning var på tapeten. Detta kom sig av att jag skrev en status om att jag försökt återknyta bekantskapen med min gamla lärobok i ryska – vilket i sin tur berodde på att jag blivit sugen på att åka Transsibiriska järnvägen.
Till min status kom det några stycken vänliga inlägg, kommentarer och tips om det där med ryska och att lära sig det och andra språk, och det fick mig att fundera vidare på vilket som egentligen är det allra bästa och effektivaste sättet att lära sig språk på, i största allmänhet men även för mig personligen.
När det gäller ryska så var det (som jag också skrev i Facebook-statusen) ett mycket kortvarigt experiment. Det var på hösten år 2000 som jag började på en kvällskurs i ryska på Humanisten i Göteborg, men jag avbröt innan terminen var slut. Till stor del var det för att jag hade annat att tänka på … jag pluggade på heltid redan som det var, och så råkade det dessutom vara den hösten som jag blev ihop med min vackra blivande fru, och då fanns det ingen tid till ryskstudier längre. Ärligt talat så kändes ryskan ganska krävande, och jag minns att jag aldrig riktigt heller knäckte koden med det kyrilliska alfabetet, åtminstone inte så bra att jag verkligen läste och skrev det smidigt. Känslan var också densamma nu 2019 när jag tittade i min gamla kursbok, det vill säga att ryska är krångligt.
Men jag tror säkert att jag ändå kan lära mig mer ryska om jag skulle åka Transsibiriska järnvägen. Frågan är då bara vad som funkar. Den kursboken och upplägget hösten 2000 funkade bevisligen inte, men vad är det då som krävs för att just jag verkligen ska göra framsteg med språkinlärning?
Alldeles enkelt är det inte att avgöra vad som passar mig, med tanke på hur det ser ut med mina språkkunskaper i övrigt. Där finns nämligen ingen riktig konsekvens.
Vi kan ta och titta på de språk jag någon gång studerat, hur jag bar mig åt för att bli bra på dem (i den mån jag blev det) och hur jag ligger till med dem nu.

Engelska får väl ändå sägas vara det språk jag kan bäst förutom svenska. Som alla andra i min generation i Sverige läste jag det sex år i grundskolan och tre år på gymnasiet. Därefter vistades jag nästan ett år i Kanada bland engelsktalande, varpå jag läste engelska på universitetsnivå, ett och ett halvt år plus rätt mycket till inom ramen för översättarutbildningen. Numera jobbar jag med engelska och översätter det dagligen, och kommunicerar med mina kunder på engelska. Men: trots detta skulle jag inte vilja påstå att jag behärskar engelska som en infödd. Ordförrådet är fortfarande inte fullständigt, och om jag pratar engelska är det med rätt tydlig brytning och jag stakar mig ibland. Det är inte ens säkert att jag alltid fixar att läsa en engelsk roman; är den inte tillräckligt fängslande blir jag bara trött och tappar all koncentration. Även hörförståelsen kan det vara si och så med, men här ska påpekas att hörförståelse är min svaga punkt oavsett vilket språk det gäller.

Franska läste jag tre år på högstadiet, tre år i gymnasiet. Under de tre grundskoleåren var franska roligt, på gymnasiet blev det betydligt tristare, och jag började mer och mer känna att jag inte hängde med. (Fick dock MVG i studentbetyget ändå, mest tack vare en uppsats jag skrev som jag fick pris för; läraren kände väl att hon måste ge mig toppbetyg då.) Efter gymnasiet har jag inte använt franskan mycket, förutom när jag läst Tintin på originalspråket. En del sitter i bakhuvudet men det är svårt att ta fram det. Förra året var jag i Belgien och försökte i viss mån använda franskan där, och det gick hyfsat vid vissa tillfällen och katastrofalt vid andra.

Spanska började jag med i ettan på gymnasiet, och det tog då snabbt över franskans roll som det roligaste främmande språket och jag läste det under de tre gymnasieåren. När jag senare började fundera på att söka till översättarutbildningen och behövde ha ett språk till med mig dit förutom engelskan, så borde det logiskt sett ha blivit franska eftersom jag haft det dubbelt så länge som spanska, men det blev ändå spanska eftersom jag kände mig bekvämare med det. Jag läste alltså spanska på universitetet i ett år före översättarutbildningen, där spanska sedan ingick. Fick anstränga mig en del för att klara kurserna, men det gick. Efter utbildningen är det dock precis som med franskan, att jag inte har använt spanskan mycket och därför legat av mig. Trots att spanska ingick i min examen har jag sällan gjort översättningar från det. Jag har en kund som jag mailar till på spanska, men i nivå med engelska är det verkligen inte. Inte minst när jag hör spanska talas på TV (till exempel i Netflix-serien ”Elitskolan”) inser jag hur långt jag har kvar innan jag blir flytande på spanska. Jag anser mig fortfarande behärska spanska bättre än franska, men egentligen är inte skillnaden jättestor.

Latin läste jag i tvåan och trean på gymnasiet, men ämnet var ytterst teoretiskt och kändes ibland mer som lingvistiskt detektivarbete än att verkligen lära sig ett språk. Vilket visserligen passade mig ypperligt (jag fick MVG). Sedan gymnasiet har jag haft stor nytta av latinet i jobbet och andra sammanhang, eftersom kunskap om alla latinska ordstammar gör det lättare att räkna ut vad okända ord betyder, men använt latinet i den meningen har jag inte gjort (det är ju inte precis vanligt att man får tillfälle att tala latin ...), och själva språkuppbyggnaden och enskilda ord har jag troligen glömt det mesta av.

Italienska läste jag också de sista två gymnasieåren. Lärde mig egentligen inte mycket alls, på grund av en lärare med tämligen flummiga undervisningsmetoder och rätt så tråkigt läromedel. Dock har italienskan, precis som franskan, spanskan och latinet, gett mig en rätt god känsla för romanska språk och alla ord som kommer därifrån … men prata och förstå talad italienska kan jag definitivt inte.

Danska och norska. När jag började jobba som anställd inhouse-översättare 2007 frågade chefen om jag kunde tänka mig att översätta danska och norska, och det var jag först skeptisk till eftersom jag aldrig studerat språken, men jag prövade ändå på det och sedan dess översätter jag sporadiskt danska och norska texter. De får dock inte vara på en alltför avancerad nivå. Och när det gäller att samtala med danskar och norrmän ligger jag lika illa till som vilken annan svensk som helst.

Ryska har jag redan berättat om. Testade i några månader, tyckte det var väldigt svårt och hoppade av för att jag inte hade den tid som faktiskt krävdes. Ska jag pröva igen så får det åtminstone bli med roligare läromedel.

Finska är det enda språk jag försökt lära mig helt och hållet med självstudier – köpte helt enkelt böcker och satte igång helt på egen hand. Kom igenom den första boken men sedan ebbade det ut en bit in i den andra. Finska är ett mycket intressant och roligt språk, men jag har konstaterat att min energi inte räcker till för att sitta med de där böckerna och läsa på glosor … jag måste komma på någon annan metod.

Tyska har jag aldrig studerat på något vis, men jag tar faktiskt med det på den här listan i alla fall eftersom jag har snappat upp en hel del av det – inte minst när jag spelat tyska spel med min frus släkt. Informell och passiv inlärning av tyska, kan man säga, vilket är intressant. Jag kan ibland roa mig med att försöka sätta ihop meningar på tyska i tanken, och är inte främmande för att testa de ord jag kan på plats i Tyskland någon gång också – även om det skulle kräva en del mod.

Svenska. Modersmålet, som jag väl ändå får säga att jag kan. Möjligen att min hörförståelse är kass på svenska också. Men där beror det nog enbart på ren vimsighet och att jag inte hör upp ordentligt. Kanske är det anledningen till att jag över huvud taget har dålig hörförståelse?

Ja, det här är hela mitt språkliga CV kan man säga.
När jag läser igenom det är det på sätt och vis dyster läsning, för fastän det rör sig om många språk känns det egentligen inte som jag kan något av dem så där jättebra (inte ens engelska). Med tanke på att jag dagligen jobbar med språk och kallar mig för översättare, så känner jag mig nästan som en bluffmakare.
Men om jag nu ska vara lite snäll mot mig själv, så är det nog så att förklaringen är att jag är en teoretiker ut i fingerspetsarna. Det är när det gäller att hantera språk i skrift, alltså rent analytiskt sett, och sätta mig in i grammatiska mönster, som jag klarar mig som bäst. Det är därför inte så konstigt att jag är just facköversättare (och inte tolk eller annat språkyrke).

Grejen är ju bara att jag gärna vill kunna använda språk mer praktiskt också, och bli bättre på att prata och lyssna på andra språk och bruka dem i vardagen och umgås med människor när jag kommer till andra länder. Som ifall jag skulle åka Transsibiriska järnvägen. Där har jag en brist som känns beklaglig.
Och hur ska jag då bära mig åt för att bli bättre på franska, spanska, italienska, ryska, finska, tyska och för den delen engelska (och alla andra språk jag är intresserad av att sätta mig in i)? Vilka är de bästa metoderna?
Några förslag brukar vara dessa: ”Åk utomlands och lär dig språket på plats!” ”Ju längre man håller på desto bättre!” ”Studera flitigt så lossnar det så småningom!” ”Läs böcker på främmande språk!” ”Titta på film och TV och andra medier!”
Vi kan granska dem lite närmare.

Utlandsresa har jag förvisso prövat, när jag var nio månader i Kanada, men jag är inte säker på hur stor nytta det gjorde. När allt kom omkring kunde jag engelska hyfsat redan innan jag anlände till Kanada (jag fick nästan genast höra av folk ”your English is excellent!”) och det som hände där var att jag blev mer språkligt frimodig rent socialt sett och blev lite bättre på hörförståelse, men sådana saker som ordförrådet utvecklades nog inte så där jättemycket. (Möjligen det kyrkliga fackspråket, eftersom jag var volontär i en anglikansk församling.) Jag har haft svårigheter med engelskan ur vissa aspekter även efter min Kanadavistelse. Å andra sidan hade naturligtvis effekten blivit mer märkbar om det varit något annat av mina språk jag övat upp under nio månader, till exempel franskan, så visst är det alltid bra med utlandsvistelser. Nackdelen är ju bara att man i regel inte har möjlighet att bege sig utomlands någon längre tid.

Om vi sedan uppmärksammar tidsåtgången, att ju längre man håller på desto mer lär man sig, så motsägs detta i viss mån av min erfarenhet med spanskan och franskan. Jag läste som sagt franska dubbelt så länge som spanska först, men kände ändå sedan som student att jag hade bättre förutsättningar med spanska. Hur ska man förklara det?

Kanske med faktorn läromedel, och då kommer vi in på rådet ”studera flitigt”. Den saken är nämligen i allra högsta grad beroende av vad man har för böcker att studera i, och vad ens lärare har för undervisningsmetoder. Tyvärr har jag rätt ofta råkat ut för fruktansvärt trista läroböcker i språk; det var mycket det som gjorde att franskan blev ett tråkigt ämne för mig på gymnasiet, och samma sak drabbade italienskan och ryskan. Det kunde också ha drabbat spanskan, för även där var böckerna rätt trista, men i det fallet blev jag faktiskt inte avskräckt. Var det att jag redan från början fick in något slags innerlig kärlek till just spanska? (Spanska är tillsammans med finska det språk som jag hyser den största entusiasmen för, har jag konstaterat.) Eller var det att det åtminstone var käcka färgbilder i spanskböckerna, vilket det inte var i de andra jag nämnde? Kan färg spela roll för inlärningen? Det tål faktiskt att tänka på.
I alla fall så tror jag att studiemetoderna på något sätt gör sitt till – inte minst när det gäller sådana saker som att läsa på glosor. Trots att jag som jag sade är en ”språklig teoretiker” så orkar jag inte med att traggla jättelänge i långa gloslistor, och det känns också ganska trist att öva genom att skriva meningar i skrivböcker; det blir liksom för enformigt, och sådant slit var en orsak till att mina försök med självstudier i finska ebbade ut. Å andra sidan är det ett svårt dilemma, för om man ska arbeta in ett ordförråd och få in känslan för grammatiken finns det nästan inget annat sätt att göra det på än att jobba med glosor och övningar. Eller gör det det?

När det gäller de sista råden jag nämnde, ”läs böcker på främmande språk” och ”titta på film och TV”, så tvivlar jag inte på att de funkar för andra, men hur är det med mig? Böcker har jag en tendens att bara bli trött av när jag inte är 100 % engagerad i deras språk och handling (det kan gälla även böcker på svenska), och då är det ganska dödfött att ge sig in på en bok på ett språk man ännu inte behärskar; mina erfarenheter av att lära mig språk den vägen är inte särskilt goda. Möjligen då när jag läser Tintin på franska … se där, nu kom det där med färg in igen! Jag blir mer och mer nyfiken på färg och inlärning.
Film och TV har jag förvisso lärt mig en del ord på, men den stora nackdelen där är att jag bara hör orden och inte ser dem; jag tror att jag behöver kombinera den lyssnande inlärningen med skrift på något sätt. Det gäller även musik, som absolut kan fungera som språkinlärning för mig, men då är förutsättningen att jag kan följa med i texten till en låt samtidigt som jag lyssnar. Annars går det inte.
På ett sätt känns det som min informella metod med tyskan, att lära mig tyska ord genom att spela spel – lägg märke till att spelen i fråga är färggranna! – har fungerat förvånansvärt bra. Åtminstone har ju mitt ständiga småplockande av tyska ord och fraser (från spel och andra källor) gjort mig så pass säker att jag faktiskt ändå funderar på att försöka använda dem i praktiken i Tyskland, och det är inte dåligt, att jag alls tänker tanken. Tyvärr är detta också en metod som tar tid, och det är svårare att använda den på språk som är mer sällsynta än tyska. Spel på ryska till exempel ser man ju sällan. Och om jag dessutom vill lära mig språk rent formellt, så att grammatiken blir rätt och så där, så blir det också svårare. (Tyskans grammatik har ju de tyska spelen inte lärt mig ett dugg om.)

Jag har egentligen inte kommit fram till några svar på mina funderingar, jag har bara grubblat vidare. Ursäkta om jag låter gnällig emellanåt och avfärdar vartenda alternativ, men egentligen är jag inte ute efter att utesluta något och jag tror inte att jag är dålig på språkinlärning (i så fall hade jag inte fått en massa VG och MVG i språkämnena!). Jag vet bara fortfarande inte vad som är den smidigaste metoden för just mig att bli bättre på mina älskade språk.
Det jag hittills har skrivit upp tyder väl på att det inte bör vara något tråkigt tragglande i tråkiga böcker, utan snarare bör metoden vara ”färgglad” … och kanske spontan och vardaglig, som när man spelar spel … men likväl måste det mer lingvistiska, grammatiska och skriftliga finnas med som komplement på ett eller annat sätt, för så pass teoretisk är jag.
Ibland är det så jag önskar att helt enkelt bara få lite hjälp av den helige Ande och så att säga få en eldstunga över mig och få en radda med språk flytande helt gratis. (En vän till mig har enligt egen utsago – vilket jag inte har någon anledning att betvivla – lärt sig både spanska och afrikaans den vägen.)
Men å andra sidan skulle detta nästan kännas lite onödigt när det ändå är så pass skoj som det är att bekanta sig med olika språk.
För skoj tycker jag, trots eventuella svårigheter och motgångar, att det är.