”Snabba maskinskrivningsfingrar”

Jag stod vid datorn och jobbade förut idag och lät som vanligt fingrarna flyga fram fort över tangentbordet, och började fundera på om jag egentligen är bra på just detta som en gång i världen kallades ”maskinskrivning”.
Frågan kan tyckas befängd, för jag skriver ju onekligen väldigt fort på ett tangentbord, det vet jag själv också. Det är till och med en av mina starkaste sidor. Nästan så jag kan skryta. :) Jag har verkligen maskinskrivningsfingrar, långa, smala och flinka, och vinner otroligt mycket tid på att kunna skriva snabbt med dem.

Men jag undrar lite hur det hade gått om det varit en gammaldags skrivmaskin jag skrivit på. Det är inte säkert att det hade gått lika bra. För grejen är att även om jag skriver väldigt fort så råkar jag också ganska ofta trycka på fel tangenter. Nu gör det inte så mycket, för jag märker det ju oftast och jag ändrar lika kvickt som jag skriver fel: ett suddande steg med bakåttangenten tar bara bråkdelen av en sekund, och om jag upptäcker ett felslag någon rad längre upp (eller en detalj jag vill formulera om) så går det snabbt att fixa till det också, tack vare att jag jobbar på en dator.
På den gamla sortens skrivmaskiner däremot var detta mycket svårare: raderingsfunktionen på den elektriska skrivmaskin jag hade som tonåring var bökig nog, för att inte tala om hur jobbigt det måste ha varit i äldre tider när sekreterarna fick sticka in en särskild raderingsremsa på rätt ställe i skrivmaskinen för att kunna rätta till något. På den tiden hade min snabbhet kanske inte varit något värd, när det kunnat bli så mycket fula fel som varit svåra att korrigera.

Nu är det inte så att jag var obekant med skrivmaskiner när jag växte upp: tvärtom, jag lånade rätt ofta pappas skrivmaskin som barn och ett tag hade jag dessutom en egen, innan familjen till slut skaffade dator. Det var ju tack vare mitt skrivande på maskin när jag var barn som jag blev vän med tangentbordet. Men likväl måste det ha funnits något slags brist i min teknik, särskilt när jag fick upp farten. För jag minns att när jag gick i sjuan och vi hade lektioner i maskinskrivning – det hade man fortfarande på den tiden, även om vi för vår del hade det på datorerna – så fick jag kritik av läraren för att jag gjorde för många felslag på ett av testerna. ”Varav flera fel på grundtangenten F”, sade läraren och snörpte surt på munnen (hon var ganska surmulen av sig). Att jag var hiskligt snabb på tangenterna och kände mig fullständigt hemma på tangentbordet verkade för henne inte betyda någonting, det var antalet snubblande felslag som räknades.
Jag blev nästan sur tillbaka på henne för det där, men kanske hade hon rätt? På ett gammaldags kontor med analoga skrivmaskiner hade jag kanske, som sagt, stått mig slätt.
Tilläggas ska att det var på de där maskinskrivningslektionerna som jag lärde mig rätt fingersättning, med vänsterfingrarna på ASDF och högerfingrarna på JKLÖ; det hade jag inte känt till förut, och när jag fick in den placeringen blev jag ännu snabbare än innan. Dock hakade alltså läraren upp sig på att jag slant för ofta, och det gör jag fortfarande, även om det inte märks i slutresultatet.

Hur skulle ni bedöma skicklighet i att skriva på en dator? Är det det färdiga resultatet och snabbheten som räknas, eller ska hänsyn tas till strikt teknisk färdighet och hur mycket man slinter på tangenterna?
I det första fallet kan jag kalla mig en fena på datorskrift, men i det andra är jag betydligt mer en medelmåtta. Om än en väldigt snabb medelmåtta. :)