tisdag 3 november 2020

Gud och en tärning


Om man står inför en knepig valsituation och inte riktigt kan bestämma sig, kan man då som kristen överlåta åt Gud att avgöra saken genom ett till synes slumpartat prov som till exempel att slå med en tärning? Är den metoden verkligen riktigt okej?
Det är en fråga jag ställt mig ibland. Jag har personligen en tendens att ibland drabbas av jobbig beslutsångest – bland annat har jag ett litet obetydligt vardagsval att fundera på just i skrivande stund – och andra gånger har det faktiskt hänt att jag, efter att ha grubblat länge och väl, tröttnat på att grubbla och låtit högre makter få säga sitt. Då tar jag oftast en tärning och tänker för mig själv att ”slår jag jämnt så blir det alternativ A, slår jag udda blir det alternativ B, käre Gud visa mig” och så slår jag. Ibland har jag t.ex. på det sättet avgjort om jag ska ta eller inte ta ett visst projekt som jag tvekat inför på jobbet.
Om du som läser detta inte är gudstroende tycker du förmodligen att detta beteende är sorgligt vrickat och vidskepligt. Varsågod, det bjuder jag på. Min fråga riktar sig emellertid inte till icke-troende utan till troende (kristna och andra som tror på en allsmäktig Gud), för det kanske är så att även ni tycker att det mest bara är nojigt att göra så? Att det inte är riktigt så det är tänkt, att Gud inte fungerar på det sättet?

Jag kan tänka mig att det på ett sätt kan ses som nonchalant att bara skyffla över alla sina egna svåra val på Gud, och lita blint på hans försyn istället för att tänka själv. Han kanske inte engagerar sig så aktivt i riktigt varje liten grej som varje liten människa håller på med?
Nej visst, men samtidigt så finns det ju i Bibeln flera historier där folk ber Gud att visa sin vilja genom att de utför diverse experiment som de själva hittat på – och även får resultat. Det allra bästa exemplet är Gideon i Domarboken, som ju lägger ut ull på marken och ber Gud att det under natten ska regna på ullen och inte på marken runt omkring, så vet Gideon att Gud vill att han ska anföra Israels folk. Nästa morgon har det mycket riktigt ösregnat på ullen och enbart där – men Gideon är ändå fortfarande tveksam och ber att Gud nästa natt ska göra tvärtom, alltså att det regnar enbart på marken och inte på ullen. Så blir det också och Gideon blir övertygad. Här har han alltså genomfört ett prov där han helt själv bestämt villkoren, ungefär som när jag slår med en tärning och befaller Gud att visa mig si eller så.
Ja, eller rättare sagt så ställer Gideon lite högre krav än så, eftersom det han begär är ett rent och skärt mirakel, två gånger om dessutom. Så det kanske inte är helt jämförbart. Men vi har för all del Apostlagärningarna också, där Jesu lärjungar vill utse en efterträdare till framlidne Judas Iskariot och får fram de båda kandidaterna Justus och Mattias. De löser det genom att dra lott, efter att först ha bett att resultatet ska bli efter Guds vilja, och lotten faller på Mattias.
Där är det verkligen en 50-50-metod som gäller, och det är ju ungefär på det sättet jag själv brukar göra också, låt vara att min beslutsångest brukar gälla avsevärt mindre viktiga saker än att utse en ny apostel.
Så kan man inte se detta som att det är okej att ta hjälp av Gud och en tärning ibland när man har svårt att bestämma sig själv?

Helt övertygad är jag fortfarande inte. Om jag ska fortsätta rabbla upp bibelreferenser så står det ju på ett ställe att ”du ska inte sätta Herren, din Gud, på prov” – det ordet drämmer rentav Jesus till med när djävulen försöker fresta honom att hoppa ner från tempelmuren och se om änglarna kommer och bär upp honom. Det talar emot att man skulle kunna överlåta en massa personliga beslut på Herren så lättvindigt.
Å andra sidan står det också (i Ordspråksboken närmare bestämt) att ”lotten kastas i knät, men hur den faller bestämmer Herren”. Där bekräftas det att det finns något slags gudomlig slump. Apostlarna som lottade mellan Justus och Mattias hade nog det stället i åtanke, misstänker jag.
Det verkar också otvetydigt att många kristna verkligen ”lägger saker och ting i Guds händer”, även om det kanske inte alltid tar sig uttryck i att de slår med tärning. De överlåter beslut till Gud på diverse andra sätt också hela tiden, exempelvis genom att slå upp bibelord på måfå och söka tilltal i olika former, och de spanar efter tecken och använder för den delen också resonemang som att ”när Herren stänger en dörr öppnar han ett fönster” och ser därför öppna och stängda dörrar överallt runt omkring sig i vardagen. Jag tycker det är rätt trevligt med sådana vanor. Jag fick själv en gång i tiden mitt livs viktigaste personliga bibelord – det som sammanförde mig med min blivande fru – genom att slå slumpvis i Bibeln. Och även om de vanorna kan förefalla godtyckliga och något osäkra ibland (icke-troende skulle säkerligen betrakta även detta beteende som sorglig vidskepelse …) så fungerar de ju tydligen i alla fall, så varför skulle man inte kunna använda tärning som en av metoderna? Åtminstone i de fall då det verkligen rör sig om ett väldigt tydligt val mellan A och B och man av någon anledning inte riktigt vet.

Jag menar, bara för att man använder tärning behöver ju inte det betyda att man sätter Gud på prov, och inte heller att man är oseriös eller lättsinnig.
”Kasta era bekymmer på Herren” står det också i skriften. Det kanske är i form av en tärning som man kastar bekymren …?
En aning snedvridet blir det väl först om man gör som Adrian Plass (som vissa läsare kanske är bekanta med): den där engelske kristne humoristen som i sin ”Adrian Plass he(m)liga dagbok” känner sig motvillig att gå och sjunga carols en kväll när han egentligen vill vara hemma och se James Bond på TV, och därför ber Gud om ett tecken: ”Om en dvärg i japansk amiralsuniform ringde på dörren precis fyra minuter över nio så skulle jag veta att Gud ville att jag skulle sjunga carols. […] Ett under har skett! Det kom ingen! Så var det med det.”
Så behöver man ju inte göra. 😊 Men det tycker jag inte att jag gör när jag slår med tärning heller.

En sista invändning är dock en rent psykologisk: att det oavsett kristna motiv kanske inte är alldeles nyttigt att odla sina egna nojor genom att slå ett gudomligt tärningsslag varje gång man har beslutsångest. Kanske borde man ta itu med saker och ting istället och försöka analysera saken nyktert, och spara tecknen från Gud till de viktiga situationer då det verkligen kniper? Å andra sidan är det väl kanske viktigare än någonsin att försöka tänka själv just i de lägena …
För övrigt finns också den praktiska svårigheten att även om man slår med en tärning, så kanske man får eftertankar efter det tärningsslaget i alla fall. Ungefär som Gideon fick när det först hade regnat på ullen. Då är det ju inte mycket mening med att tala om gudomliga tärningsslag, om man ändå är så osäker att man fortsätter ifrågasätta dem, och då kan man lika gärna låta bli alltihop.

Ja, min slutsats är att jag fortfarande inte vet riktigt, så jag hoppas att någon kan svara mig en gång för alla. Helst genast, för nu måste jag snart bestämma mig för hur jag ska göra med det där lilla vardagsproblemet som jag nämnde i början och som jag funderar på att använda tärning till och som utlöste hela det här inlägget. 😊


Inga kommentarer: