Vilka Astrid Lindgren-filmer skulle behöva göras om ...?

Jag har nu i flera år hört talas om att det ska komma en ny ”Bröderna Lejonhjärta”-film. Den har blivit försenad flera gånger, men det verkar fortfarande som att den ändå är på gång och att projektet inte skrotats. Tomas Alfredson regisserar. Kan bli intressant om det blir av.
Sedan är jag ändå ganska kluven till om det är en bra idé med en Lejonhjärta-remake. Nog för att det kan behövas på ett sätt – den befintliga filmen från 1977 har onekligen sina brister, särskilt den alldeles för gamle Jonatan (han ser mer ut som Skorpans pappa än hans storebror) och den inte speciellt imponerande Katla-modellen. Men andra inslag i filmen är så ikoniska och klassiska att det känns direkt omöjligt att göra om dem. Framför allt Björn Isfälts musik, som är fullständigt oersättlig. Plus att jag känner på mig att en ny ”Bröderna Lejonhjärta” skulle bli en sådan film där upphovsmakarna tar sig alldeles för stora friheter och går för långt från boken … det är ju mer regel än undantag numera, att göra om en hel massa i manus baserade på litterära förlagor. Och stridsscenerna skulle, även om de säkert blir snyggare gjorda än 1977, bli outhärdligt amerikaniserade à la ”Braveheart” och ”Sagan om ringen”-filmerna. Nej, det skulle inte kännas bra.

Å andra sidan, som sagt, så förtjänar boken i fråga en chans till att bli filmatiserad på ett vettigt sätt utan pinsamma skavanker … ja, jag vet inte.

Remakes på Astrid Lindgren-filmer är ett intressant ämne att fundera på. När jag nu föreställer mig en ny version av ”Bröderna Lejonhjärta” så ligger det naturligtvis nära till hands att gå vidare och tänka sig resten av Astrid Lindgrens berättelser också, en i taget, och fundera på om de skulle må bra eller inte av att filmas om.
Nu får man förstås till att börja med betänka att en del av dem redan har filmats mer än en gång (ibland också utanför Sverige, men det tar jag inte upp här). Intresseväckande nog har framgången varierat lite för nyinspelningarna.
Pippi Långstrump och Bullerbyn är två exempel på när det blev bra först på andra försöket. Få minns längre den första Pippi-filmen, men Olle Hellboms filmer från 1969–1971 har trängt in i svenskarnas medvetande för alltid. I fallet Bullerbyn var det istället Hellbom som gjorde den första gamla filmen, vilken blev förpassad till historiens damm när Lasse Hallström gjorde de nyare 1986–1987.
Även ”Rasmus på luffen” har filmats vid två tillfällen – första gången var faktiskt till och med innan boken kommit ut, men icke desto mindre var det andra gången (1981) som det blev bra, tycker jag personligen i alla fall. ”Mästerdetektiven Blomkvist lever farligt” är däremot ett exempel på en remake (från 1996) som inte riktigt klarade att överträffa sin föregångare: där har jag fått intrycket att den gamla svartvita filmen med sitt ”kok-a-lol-a-sos-fof-i-non-tot” fortfarande är den version de flesta föredrar. Vilket inte är så konstigt, för i den nyare filmen och dess uppföljare pratar ungdomarna så snabbt och oinspirerat att det låter som de pratar rövarspråk även när de inte gör det.

Jaha, men hur är det nu med de Astrid Lindgren-berättelser som finns, oavsett hur många gånger de filmats tidigare – hur står det till med deras behov av remake?
Om vissa av dem kan jag utan större eftertanke eller diskussion säga direkt att det inte finns något sådant behov. Både de nämnda Pippi Långstrump och Bullerbyn (i sina senare versioner), Emil i Lönneberga, Saltkråkan och Madicken duger som de är. Nog för att de till vissa delar kan kännas ganska gammalmodigt filmade – i Pippi och Emil är ju också några av skådespelarna tyskar som blivit dubbade – men det skulle knappast bli bättre med ett modernare stuk. Det finns en viss odödlighet och tidlöshet i dessa filmatiseringar som gör dem starka, tycker jag, och framför allt saknar de markanta pinsamheter. Även Lotta på Bråkmakargatan (som filmades första gången först 1992) är okej i all sin enkelhet och behöver inte akut göras om.
Möjligen skulle man kunna göra ett försök till med ”Rasmus på luffen”, för det som stör mig lite grann med 1981 års film är de stora, konstnärliga avstegen från boken … det finns liksom stora luckor i handlingen, inte minst det där att hela rånet mot fru Hedberg saknas. Det kunde därför behövas en Rasmus-film som både är i färg och mer trogen förlagan. (Även om det förvisso är svårt att toppa Allan Edwalls insats som Paradis-Oskar.) Och jag skulle inte ha något emot en ny Mästerdetektiven Blomkvist-serie heller, även om det inte var så länge sedan sist. Det behövs ett tredje gången gillt där: ett ordentligt genomarbetat projekt där alla tre böckerna kommer med och det hela görs snyggt och inte hafsigt.
Sedan finns det ju också en bok till med en Rasmus-huvudperson, nämligen ”Rasmus, Pontus och Toker”; den finns bara som gammal film och har aldrig gjorts i färg, och därför kunde det vara intressant med en ny version av den. (Å andra sidan är den historien svårhanterlig i modern tid, med sin beskrivning av utländska tivolimänniskor som skurkar, men det kanske går att justera utan att gå alltför långt från bokens handling.)

Vi går vidare. En Astrid Lindgren-bok som jag personligen mycket gärna skulle se en ny version av, för att inte tala om dess två uppföljare, är den om Karlsson på taket. Filmen från 1974 har sina ljusa sidor, men samtidigt är det oerhört irriterande att titelfiguren själv spelas av ett barn som man satt en tunnhårig peruk på och sedan låtit Jan Nygren dubba. Dessutom är filmen visuellt lite väl förankrad i sin samtid: det bara stinker sjuttiotal om den.

Så jag tycker att Karlsson kan få en ny chans. På ett sätt har han redan fått det, då det faktiskt kom en Karlsson-film och en TV-serie i början av 2000-talet, men de var ju tecknade och räknas därför inte riktigt. Man kan kanske argumentera för att figuren i fråga faktiskt gör sig bäst just som tecknad, men själv tycker jag att det är värt ett försök i spelfilmsform också. Jag vill gärna se sådana strålande karaktärer som fröken Bock och farbror Julius ”på riktigt” på film; det har ju hittills inte hänt, eftersom de är med först i Karlsson-bok två och tre och det var bara nummer ett som spelfilmades 1974.
Alltså: Karlsson får det gärna bli remake på vad mig anbelangar.

De tre Astrid Lindgren-historier som man kan diskutera allra mest är nog sedan ändå faktiskt de tre fantasyböckerna (som också är de tre som jag själv tycker bäst om). ”Mio min Mio” har filmats en gång (1987), och förutom den vackra titelmelodin av Björn & Benny blev resultatet inte bra. Här kan det tyckas självklart att det borde göras ett försök till, ett som är på riktigt. Å andra sidan är ”Mio min Mio” nästan omöjlig att filma över huvud taget … det är en bok där Astrids beskrivningar och poetiska språk i kombination med Ilon Wiklands illustrationer sätter läsarens fantasi i rörelse på ett så suggestivt sätt att ingen film i världen kan matcha det. Alla försök skulle bara framstå som tarvliga och ytliga, även om de kanske tekniskt skulle vara bättre än 1987 års film. Jag är därför inte säker på att jag vill se ”Mio min Mio” som film alls. Men för all del, det kan ju vara en riktig utmaning för en regissör … tänk om det faktiskt går att skapa samma stämning på vita duken som i boken? Visst, sätt igång och testa!
Sedan har vi ”Ronja Rövardotter”. Precis som Bröderna Lejonhjärta blev det en film som är till stora delar bra, och ibland så ikonisk att den är svår att göra om, med oförglömliga rumpnissar och vildvittror (och även här är det odödlig musik av Björn Isfält!) … men den har också vissa kraftiga svagheter. Rollen som Birk spelas tyvärr inte särskilt bra, och med Mattis är det tvärtom, att den rollen nästan spelas för bra. Börje Ahlstedt är en utmärkt skådespelare, det är inte det, men han passar egentligen inte som Mattis och jag har alltid haft väldigt svårt för hans sätt att tolka rollen: det blir liksom inte alls så som man föreställer sig denne karaktär från boken (en högrest och tuff karl med en mjuk sida inombords), utan snarare en rödbrusig, totalt överspänd och melodramatisk herre som i praktiken spelar över något alldeles fasansfullt. Redan i öppningsscenen när han lufsar omkring i nattskjorta blir det ett patetiskt intryck som sedan varar hela filmen igenom. Jag skulle mycket gärna vilja se en ny Ronja-film med ett annat slags Mattis (och en bättre Birk). Men lätt blir det ju inte. Det finns som sagt många andra inslag i Tage Danielssons Ronja-film som inte så lätt låter sig uppdateras.

Och slutligen då, för att återgå till Lejonhjärta-problemet … vill jag ha en ny version eller vill jag inte? Ja, i slutändan vill jag nog det i alla fall. Trots problemet med att få fram ny musik och andra snygga motiv som matchar de gamla. Det är ändå för många scener, effekter och skådespelarinsatser i filmen som är för bleka (eller bara för märkliga) för att kunna tolereras. Slutscenen med Katla till exempel: i boken ramlar hon ner i Karmafallet och slåss med lindormen Karm, en scen som vi i nuvarande film går miste om, till förmån för en halvhjärtad insats där Jonatan under grottans stillsamma droppande osannolikt nog lyckas vräka omkull ett klippblock som är mångdubbelt större än han själv och välta det över Katla, som sedan bara försvinner i bubblande gyttja.
Här kan jag inte låta bli att nämna Jonas Gardells humoristiska ord (fritt citerat): ”Det var Bröderna Lejonhjärta som förstörde vår barndom! Med Staffan Götestam som sprang omkring i ljusblåa långkalsonger. I slutet när han slogs mot draken satt alla i biosalongen och tänkte: ’Heja Katla! Heja Katla!’”
Och Katla själv håller verkligen inte måttet för dagens unga publik som är van vid mycket bättre effekter än så. Nej, det duger inte att en film som ger upphov till så mycket hånskratt och satir ska få vara den enda versionen. Det får allt bli en ny ”Bröderna Lejonhjärta”.
Men då måste den också bli en version som följer boken bra … kan jag lita på det? Tja, jag får väl hoppas på det bästa.

Sammanfattningsvis: de Astrid Lindgren-böcker som nutidens regissörer och skådespelare kan få sätta tänderna i enligt mig, det är ”Rasmus på luffen”, alla tre böckerna om Kalle Blomkvist, ”Rasmus, Pontus och Toker”, de tre Karlsson-böckerna, ”Mio min Mio”, ”Ronja Rövardotter” och ”Bröderna Lejonhjärta”.
Där har de att göra ett tag.
Sedan har jag inte nämnt alla Astrid Lindgrens noveller, som ju ofta har blivit kortfilmer (och också i många fall inte har blivit det). Några av dem skulle vinna på att nyfilmatiseras. Men det behöver jag inte gå närmare in på nu. Vi får börja med de längre böckerna.
Hur det än blir kan vi ju kanske i alla fall vara överens om att Astrid Lindgrens bokskatt kommer att stå sig länge till, filmversioner eller inte.