(recension maj 2024)
När jag först fick höra talas om Guns N’Roses – och hörde på Trackslistan hur de lät – så avfärdade jag dem som ”de där långhåriga suputerna och hårdrockarna”. Hårdrock hörde inte till mina favoritgenrer år 1991–92. (Möjligen kan min aversion mot GN’R också ha haft att göra med att en tjej, som jag var lätt intresserad av, mest bara hade ögon för sångaren Axl Rose.)
Och när min (jämfört med mig) rebelliske lillebror, trots mina enträgna varningar och förmaningar, i augusti 1992 köpte en kassett med Guns N’Roses – närmare bestämt Use Your Illusion I – då var också min första reaktion att det var skräpmusik. Som jag skrev i min dagbok den dagen: ”Det är för bedrövligt att han redan gått in på syndens stig. Vi hade på lite av bandet i bilen. Bara skrik och skrål.”
Men det dröjde inte länge förrän jag själv gått in på syndens stig. 😊 Jag kunde inte undgå att höra en del av den där kassetten Use Your Illusion I som brorsan spelade, och lyssnade till och med själv (för jag var alltid lite intresserad av all musik som alla i familjen införskaffade, jag hade faktiskt ett ganska öppet sinne på det sättet) och blev tvungen att medge att flera av låtarna där faktiskt var rätt bra trots allt. När jag väl vant mig vid Axl Roses sätt att sjunga så tyckte jag inte heller att det var ”bara skrik och skrål” utan insåg att Guns N’Roses på det hela taget var ett tekniskt skickligt band och att deras musik var både läcker och kreativ. Helt avgörande blev sedan när jag fick höra tvillingvolymen till Use Your Illusion I, alltså Use Your Illusion II. Där fanns det ännu fler guldkorn till låtar som gav mig wow-upplevelser, och så var jag fast och blev ett fan till Guns N’Roses för all framtid.
Fortfarande tycker jag att det är de där två Use Your Illusion-albumen från 1991, med sina respektive ikoniska omslag (samma motiv på båda, men ettan har gulröda färgtoner och tvåan blålila), som är det bästa GN’R har gjort. Jag är fullt medveten om att de flesta av fansen föredrar gruppens debutalbum Appetite For Destruction från 1987, och visst, det är också en bra skiva, men Use Your Illusion-dubbeln är i mitt tycke mer episk – som ett variationsrikt storverk, ett helt smörgåsbord av hårdrock i olika former.
Use Your Illusion-skivorna ska nu därför få bli föremål för denna månads recension. Men istället för att beskriva dem mer övergripande ska jag göra så som jag en gång såg att en musikskribent hade gjort med Beatles ”vita album” (också en klassisk ”dubbelskiva”, även om den noga räknat bara är ett album medan UYI formellt är två olika). Nämligen att skriva korta omdömen om de sammanlagt trettio UYI-spåren ett i taget, rangordnade så att jag börjar med den sämsta låten och slutar med den bästa.
Ja, för det får jag ju medge, att Illusion-skivorna inte enbart innehåller bra låtar. Några mindre lyckade finns det där, och det är kanske oundvikligt också när en grupp rapar ur sig så pass mycket musik på en gång. Jag kan därför inte heller sätta toppbetyget 10 av 10 på de båda albumen, det får räcka med 9. Men de är ändå som helhet mycket övertygande, och jag håller verkligen inte med de kritiker som tycker att det är alldeles för mycket utfyllnad på dem. De flesta låtarna är ändå utmärkta.
Nu börjar vi med min genomgång. Nerifrån och upp alltså. Här kommer de låtar som gjordes av Axl Rose (sång), Slash (sologitarr), Izzy Stradlin’ (kompgitarr), Duff McKagan (bas), Matt Sorum (trummor) och Dizzy Reed (keyboards) på den gula och den blå skivan. Inom parentes står vilken av skivorna varje låt är från och vilket nummer den har där.
29. ”Don’t Cry (Alternative Lyrics)” (II:13). Som synes en alternativ version av ”Don’t Cry” vars ”riktiga” version finns på UYI I. Den här, som har en annan text och en något annorlunda melodi i versen men annars låter exakt likadant, är tillsammans med ”My World” något slags bonusspår på UYI II. Båda känns helt överflödiga och jag hade föredragit om skivan avslutats ordentligt med föregående ”You Could Be Mine” istället.
28. ”Perfect Crime” (I:5). I en recension jag läste för länge sedan stod det om UYI I att ”de verkar tro att det räcker med några snuskiga ord på varje låt för att det ska bli upproriskt och bra”. Just när det gäller den här låten så håller jag med. Den är kort, snabb och punkaktig men innehåller egentligen ingenting och flyger förbi i all hast.
27. ”Shotgun Blues” (II:6). Också en punkig låt, det finns några sådana på de båda skivorna, och det här är en av de mindre inspirerade och platsar inte riktigt på den i övrigt ganska progressiva blå skivan. Även här verkar det vara de snuskiga orden som är huvudsaken.
26. ”Bad Apples” (I:14). Inget fel på energin eller musikaliteten, men själva låten är mest bara entonig och skrikig, den hade kunnat göras mer spännande.
25. ”Right Next Door To Hell” (I:1). På sätt och vis en bra inledning på UYI I, introt lovar gott med den pumpande basen, men känslan blir att låten är just ett intro och inte så mycket mer. Rak, kortfattad punkrock på tre minuter.
24. ”Yesterdays” (II:3). En ganska lugn liten poprockbagatell, melodiös och snygg och på något sätt ganska typisk Guns N’Roses i deras mer tillrättalagda stunder … men snabbt överstökad.
23. ”Back Off Bitch” (I:8). Här är Axl åter igen punkaktig och ful(are) i mun, men till skillnad från de mer hafsiga låtarna i den stilen på UYI-skivorna har det här blivit en mer komplett låt av det hela. Ganska medryckande refräng och mellanspel.
22. ”Dust N’ Bones” (I:2). Svängig sak med gott om läckert pianospel och något slags Rolling Stones-anda över sig. Typisk ”mittemellan-låt”.
21. ”14 Years” (II:2). Påminner lite om föregående ”Dust N’ Bones”, och de båda ligger också som andra spår på den gula respektive blå skivan – och i båda fallen delar Axl och Izzy på sången. Pianokompet är ännu mer framträdande här och låten aningen bättre.
20. ”Don’t Cry” (I:4). Snyft-power-ballad som är en av Guns populäraste låtar, men det är inte utan anledning den har gett gruppen ett (i övrigt oförtjänt) rykte av att vara ett fejk-hårdrockband, och man tröttnar ganska snabbt på den. Bästa partiet är helt klart Axls ”aiii-ee-aa-ii-ee-aiiiii” i slutet, för där blir det nästan ironiskt istället.
19. ”Get In The Ring” (II:5). Guns N’Roses argaste låt? Ja, förmodligen, när en tvärilsken Axl med idel svavelosande svordomar sprutar galla över diverse namngivna musikjournalister. Hela låten är så full av energiskt musikaliskt raseri att man blir imponerad men samtidigt matt. (Här kan jag flika in att jag förr i tiden brukade säga att om Hammarby någon gång åker ur allsvenskan i bandy så ska jag skadeglatt spela partiet 4:06–4:17 i ”Get in The Ring” om och om igen. 😊 Det har hittills inte hänt, och jag har nog inte heller lust att göra allvar av det påfundet längre, men en lite kul idé var det ju.)
18. ”Don’t Damn Me” (I:13). Texten är den här låtens främsta tillgång – här riktar Axl uppmaningar till sina kritiker att inte fördöma honom och till fansen att inte avguda honom. Självutlämnande och intressant. Musikaliskt är låten mindre märkvärdig (och lite långdragen) men har en käck refrängmelodi.
17. ”You Could Be Mine” (II:12). Får sig ett rejält lyft av att den funkar så bra i eftertexterna till Terminator 2, med alla associationer det ger. Annars ingen kanonlåt egentligen utan bara plain hårdrock, även om det är fullt kompetent GN’R i fin form.
16. ”So Fine” (II:10). Vi slår av på tempot och det blir ganska känslosamt när Duff sjunger om sin framlidne idol Johnny Thunders samtidigt som Axl huttrande sjunger om erotisk besatthet. (Ja, jag tror låten handlar om båda sakerna på en gång.) Ganska snygg och lätt bluesaktig komposition där det plötsligt går fortare i sticket … lite som Beatles ”Something”.
15. ”Dead Horse” (I:15). Lite lustig låt som börjar mycket lugnt med endast akustisk gitarr, varpå den plötsligt vrålar igång med full speed efter en minut. Men egentligen är det en fullt duglig poprocklåt (nästan schlagerhårdrock) à la Rose. Slutar sedan likadant som den började, för att på skivan övergå via en suggestiv ultrarapid-loop till hjärtslagen i början av ”Coma”. Snyggt.
14. ”Knockin’ On Heaven’s Door” (II:4). De två UYI-skivorna har varsin cover på en låt av en 60-talslegendar – på den blå skivan är det Bob Dylan som är på tapeten. GN’R gör också verkligen det mesta möjliga av ett rätt simpelt original. Särskilt strålande blir det under låtens andra halva när de får sällskap av en gospelkör.
13. ”Garden of Eden” (I:12). Wow, här går det galet fort! En mycket lång och ordrik text rabblas/skriks fram av Axl inom loppet av två och en halv minut, och då hinner Slash ändå med ett gitarrsolo också. Inte särskilt melodiöst men otroligt energiskt, och den bästa av de punkinfluerade låtarna på UYI-skivorna. (Se gärna på den likaledes galna videon!)
12. ”You Ain’t The First” (I:6). Som otrolig kontrast kommer denna lilla stillsamma, akustiska countrylåt i valstakt … är det verkligen fortfarande samma grupp? Ja, det är och förblir finurliga Guns N’Roses, och den här har jag alltid gillat i all dess enkelhet.
11. ”Live And Let Die” (I:3). Den andra covern (apropå ”Knockin’ On Heaven’s Door”) är förstås hämtad från Paul McCartney, och den får verkligen liv och rörelse här, vilket den egentligen inte har i originalversionen. Riktigt läckert att klä den högst ovanliga kompositionen i hårdrocksskrud och krydda den med blås (om än syntifierat sådant).
10. ”Civil War” (II:1). En liten skillnad finns det i låturval mellan den gula och den blå skivan, och det är att UYI II har en större andel långa, ambitiösa och progressiva låtar. Det börjar direkt på det sättet i det mångfacetterade öppningsspåret ”Civil War”. Snyggt, vackert och avancerat rakt igenom, från den samplade rösten från filmen ”Rebell i bojor” ända fram till tempohöjningen mot slutet och så det fallande regnet som avslutar. Utmärkt pacifistisk text också.
9. ”November Rain” (I:10). Här var det Axl som fick fria händer och skapade denna synnerligen vemodiga och romantiska låt med hela den där väggen av syntstråkar. Ovanpå det lade sedan Slash några av sina mest beundransvärda gitarrinsatser. Episk låt, som dock tyvärr tenderar att tjatas ut ibland.
8. ”Bad Obsession” (I:7). Härligt, nu blir det munspel också! Ganska mycket dessutom, och allmänt röj och fart i en bluesaktig låt som var ett av de första tecknen jag uppsnappade på att de där Guns N’Roses kanske inte var så tokiga ändå.
7. ”The Garden” (I:11). Ytterligare ett exempel på hur många olika musikaliska influenser som faktiskt finns på UYI-skivorna. Här blir det countryaktigt, med snygg slidegitarr och utsökt samspel från hela gruppen på det hela taget. Varvat med detta kommer sedan också betydligt hårdare refränger, där Alice Cooper är gästsångare (eller snarare gästtalare), men det funkar bra ihop alltsammans ändå.
6. ”Double Talkin’ Jive” (I:9). En nästan instrumental låt, den har bara två korta verser som stökas undan i början av låten, och sedan blir det en ekvilibristisk stämningsfull gitarruppvisning – som går över i något slags stillsam flamenco. När GN’R har spelat den här live har de ibland hållit på och improviserat i åtskilliga minuter, och det kan jag förstå, den är verkligen värd att köra länge.
5. ”Pretty Tied Up” (II:8). Ett av de läckraste låtintron jag vet! Izzy gör en exotisk spännande insats på sitar, sedan kommer de övriga instrumenten in under några dramatiska sekunder och så brakar det loss. Även låten som följer fortsätter att sprudla av uppfinningsrikedom. Jättesnygg melodi i versen och gitarrsolot är ett av Slashs bästa.
4. ”Breakdown” (II:7). Avancerat ihopsnickrad låt som består av många olika delar, partier och tempon (och Matt har anmärkt på att den på grund av det var hiskligt svår för honom att lära sig), men den är sanslöst snygg som helhet. Jag har alltid varit svag för i synnerhet pianospelet som binder ihop alltsammans, men alla i gruppen är fulländade virtuoser här. Axls recitation i slutet är en fröjd att rabbla med i om man kan.
3. ”Locomotive” (II:9). Lyssna på Slashs gitarrvägg i den här … bättre kan det inte bli! Även Duff dundrar på med basen som en hel maskin, och Axl har åter igen fått ihop en riktigt snygg melodi i verserna. Texten är lång och låten stundtals brötig, men egentligen följer den ett schlagermönster (om än väldigt utdraget) och man tröttnar inte för det är helt enkelt bara så mycket positiv energi i detta.
2. ”Coma” (I:16). Avslutningsspåret på UYI I är också det längsta på de båda skivorna, tio minuter, och det är verkligen värt att vänta på. Otroligt stämningsfullt verk … redan inledningen med hjärtslagen skapar spänning, och så kommer det där ödesmättade, dova riffet och en riktigt spännande text om att sväva mellan liv och död (och till slut välja att leva). Även här är det en låt med en massa olika delar, och de är snygga allihop men allra bäst blir det i det överjordiska, svävande ”nära döden”-mellanpartiet. Perfekt låt att lyssna på i ett mörkt rum, tyckte jag länge.
1. ”Estranged” (II:11). Och allra bäst på de två skivorna är naturligtvis denna, som jag vet att jag har skrivit berömmande ord om redan tidigare. Översiggivet sjunger Axl självbiografiskt om ett förhållande som kraschat, och han spelar ljuvligt på sitt piano och Slash bidrar med sina vemodigt tjutande gitarrslingor. En rad olika verser och solon avlöser varandra och det hela blir ett mästerverk som nu i många, många år har legat på min personliga topp 10 med favoritlåtar.
Ja, det här var allihop. Sammanfattningsvis kan jag säga att om jag måste välja ett av de två albumen som är bättre än det andra, så tycker jag att den blåa UYI II är något bättre, därför att merparten av de låtar jag tycker är allra bäst på de båda skivorna kommer därifrån (vilket nu också syns på min ranking). Men det är målfoto. Båda skivorna har en mängd bra låtar i allmänhet.
Både Use Your Illusion I och Use Your Illusion II är helt enkelt två oförglömliga album. Har ni inte lyssnat på dem så gör det (alltid hittar ni några favoriter bland de trettio mycket olika spåren). Och har ni lyssnat så gör det igen. De här Guns N’Roses-albumen är kultur.
(”Bara skrik och skrål”? Nej, det var då för väl att jag lyssnade ordentligt så att jag fick denna grava missuppfattning ur hjärnan.)
Skiva: Guns N'Roses, Use Your Illusion I och Use Your Illusion II, Geffen Records.
Betyg (tillsammans): 9 av 10.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar