Irritation mot andra kristna

Jag har ett problem.
Jag brukar ofta reta upp mig på andra kristna.
I synnerhet de konservativa.

Det är verkligen inget jag vill göra och inte en reaktion jag är stolt över. Mina medkristna är ju mina syskon, mina bröder och systrar, och de och jag är överens om något väldigt viktigt. De och jag ska hålla ihop i sann trosgemenskap. Vi delar något betydelsefullt, vi har samma mål och intresse, och vi kommer att ses i livet efter detta tillsammans med Jesus.
Dessutom är vrede inte något bra. Vrede är en av de sju dödssynderna … ja, det står inget i Bibeln om dessa sju synder i och för sig, men Bibeln är ändå rätt tydlig med att man inte ska reta upp sig utan visa fördragsamhet och kristlig kärlek. Så då känns det ju helt fel att jag grips av vrede, eller åtminstone kraftig irritation, gentemot andra kristna.
Ändå gör jag det, och ibland kan den irritationen rentav utlösas av sådana saker som borde vara helt självklara att jag som kristen säger amen till. Det är konstigt.
Eller också är det inte så konstigt … jag vet inte riktigt.

Jag tror att den bakomliggande grundläggande grundfaktorn till hela min irritation är att jag upplever att många kristna verkar sakna förmåga att se och tänka utanför bubblan, och är totalt uppfyllda av sitt eget kristna perspektiv och inte har förståelse för något annat.
Ett exempel är när det kommer uppmaningar att man ska ”be för de förföljda kristna där och där och där”. Det tycker jag egentligen också att man ska göra, det är ju helt självklart. Men jag stör mig ofta på dessa uppmaningar i alla fall. Och anledningen till det är att jag i dem tycker mig märka en viss ensidighet som lyser igenom. Grundtanken att be för förföljda kristna är helt i sin ordning, men det tankesystem som blir följden av böneuppmaningen är någon sorts slutet kretslopp i en bubbla, där de kristna bara koncentrerar sig på just de kristna som är förföljda. Man glömmer liksom helt bort att det finns andra grupper i världen som också är förföljda. Det talas hela tiden vitt och brett om att IS begår folkmord mot kristna i Mellanöstern, och detta bes det innerligt för, men det är inte alls lika vanligt att kristna uppmärksammar att IS även förföljer och terroriserar yazidier – eller andra muslimer! (Tvärtom är det ju flera kristna debattörer som är så glödande i sin antimuslimska retorik att de mer eller mindre sätter likhetstecken mellan IS och muslimer i allmänhet.)
Jag ser det som att vi som är kristna egentligen borde be för alla som förföljs, och även för de som förföljer (som ju också är de som Jesus uttryckligen säger åt oss att be för). Jag förstår delvis tanken att koncentrera oss lite särskilt på just våra egna trossyskon, men samtidigt känns det för mig inte som att ett ”var och en är sig själv närmast”-tänk borde vara särskilt optimalt. Är inte alla våra medmänniskor värda en gnutta särskilt omtänksam förbön? Annars blir det ju så där som i Martin Niemöllers vers, att ”först kom de och tog kommunisterna, och jag sade inget för jag var inte kommunist …”

Det här gäller inte heller bara böner, utan jag tycker helt enkelt att det finns en tendens bland kristna att bara se saker ur sin egen synvinkel hela tiden: en inställning av att ”det är väl den som möter som ska väja”. (Självklart gäller inte detta bara kristna, utan beteendet finns överallt, i alla grupperingar, men jag är extra känslig för att råka på det eller misstänka det just hos kristna, förmodligen därför att det trots allt är en grupp jag brukar känna mig hemma i.)
Jag anser att även om man håller fast vid sin kristna tro så måste man ändå försöka tänka lite längre i sin världsbild än bara den kristna komfortzonen. Inte bara sätta stämpeln fiende på misstänkta människor och ideologier som tycks gå emot ens egna kristna intressen, utan se just själva människorna bakom, förstå varför de gör som de gör, bli medveten om hur de tänker och respektera dem fast de inte ingår i den egna sfären. Lämna sin egen inrutade mall och försöka förstå världen. Om inte annat så för att det blir lättare att omvända folk om man förstår dem först!
Min uppfattning är att kristna nu för tiden faktiskt är sämre på det där. Jag kan se det på Facebook. Rent hat är det inte alltid, men det är hela tiden ett illa dolt förakt och det föraktet haglar – mot muslimer givetvis, men även mot araber (de flesta vet nog att muslim och arab inte är samma sak, men många beter sig i praktiken som om det var det), och vidare mot socialister (som allt som oftast anklagas för att gå i den islamiska terrorismens ledband och rentav vara av samma skrot och korn som nazister), mot feminister, mot socialdemokrater, mot miljöpartister, mot Svenska kyrkans liberala grupperingar, mot Stefan Löfven, mot Margot Wallström (hon är för närvarande ett särskilt populärt hatobjekt som ständigt dum- och ondförklaras), mot Mona Sahlin, mot Antje Jackelén, mot diverse andra.
Mitt i alltihop står jag och tittar på: ser hur kristna syskon, som jag egentligen ska ha kristlig gemenskap med och som jag innerst inne vet är snälla och omtänksamma, hänger sig åt fördomar och hårda fördömanden, tror på diverse dåligt underbyggda uppgifter och nyheter, rycks med och förfasar sig och sprider och förolämpar och svartmålar och förtalar och kategoriserar högenergiskt utan att tänka efter det minsta. Ser allting på bara ett enda sätt och utifrån en enda standard.
Av den anledningen fylls jag av irritation, och det behövs alltså inte särskilt mycket för att väcka den irritationen från gång till gång – det behöver inte ens vara något hat från början utan bara något uttalande som kan vara välmenande men som jag icke desto mindre känner intensifierar det slutna kretsloppet och stärker bubblan.

Därför kan jag bli irriterad över ”be för det, be för det” – trots att jag egentligen gärna ber för saker och ting. För jag känner att bakom varje person och grupp man uppmanas att be för brukar det finnas en annan person eller grupp som förbises och glöms, eller som bara ses som den onda parten i sammanhanget.
Därför kan jag bli irriterad när det talas om nutida kristna martyrer och över huvud taget när kristna innerligt tycker synd om sig själva – trots att jag egentligen håller med om att många kristna har det svårt. För jag känner att det liksom inte är så att kristna är de enda som lider i världen, ibland har det till och med förekommit att kristna orsakat lidande för andra och om det bara var kristna som bestämde skulle det säkerligen finnas en del förtryck åt andra hållet, så varför särskilt ofta framställa kristna som mest värda att visas upp i offerkofta istället för att medge att andra också kan bära den?
Därför kan jag bli irriterad över alla påpekanden av islams ondska – trots att jag egentligen håller med om att muslimer har fått en hel del om bakfoten. För jag känner att det är så hemskt onödigt att måla ut dem som så alldeles förfärligt onda och destruktiva och barbariska och oförmögna att åstadkomma något av kulturellt värde.
Därför kan jag bli irriterad när kristna delar statusar som höjer staten Israel till skyarna och försvarar precis allting som Israel gör och spyr galla över palestinier (om de nu ens vill ta det ordet i sin mun) – trots att jag egentligen också tycker det är bra att judarna har ett eget land och att det är jobbigt för dem med terrorismen. För jag känner att man fortfarande bara har ögon för den ena sidan, ingen förståelse, ingen empati för hur det kanske står till i det där motsatta lägret, förutom kanske något enstaka uttryck för förfäran över att barnen i Gaza används som mänskliga sköldar, men den kristna omtanken om barnen på den sidan känns ändå inte på långa vägar så innerligt engagerad som för människorna i Israel.
Därför kan jag bli irriterad när många kristna väljer partipolitisk tillhörighet utifrån futtiga små familjepolitiska och etiska detaljer som de av någon anledning tycker avgör alltihop – trots att jag egentligen i en del av fallen rent teologiskt kan hålla med. För jag känner att såväl politik som kristet liv i själva verket är så väldigt mycket mer än så och det egentligen mest bara är småaktigt och hänsynslöst mot andra människor (som väl har rätt att leva som de vill) att hänga upp sig på de där små etiska frågorna, även om man nu råkar ha bestämda åsikter i dessa frågor.
Därför kan jag bli irriterad på vissa kristna bloggare och skribenter när de tar i och höjer rösterna mot muslimer och vänsterfolk och vänstermedia och liberaler – trots att jag egentligen själv också kan ha kritiska synpunkter mot det hållet ibland. För jag känner att de där skribenterna uttrycker sig på ett sådant sätt att Sverigedemokraterna jublar åt de röster det nu blir lättare för dem att fiska, och att utfallen inte leder till något gott utan bara till mer intensiv fiendskap och misstänksamhet.
Därför kan jag bli irriterad på uttalanden och uppmaningar och förkunnelser från kristna över huvud taget, även när de är helt harmlösa – trots att jag egentligen är kristen själv. För jag känner den där ensidigheten och fördomsfullheten och den kontraproduktiva ilskan ligga bakom mycket av det.

Denna irritation är rent ut sagt jobbig att drabbas av stup i kvarten.
Och det värsta av allt – den ger mig dåligt samvete. För när jag känner denna irritation gör jag mig ju skyldig till just det som jag nu precis har beskyllt mina medkristna för. Jag fylls av vrede, vilket inte är rätt. Jag låter mig ryckas med av fördomar och intolerans.
Dessutom är allting kanske obefogat. Jag kanske inbillar mig alltihop, eller i alla fall det mesta. Jag kanske har för kort stubin och blir ilsken i onödan, och kanske tyder jag illvilligt alla uttalanden jag ser till det värsta, när sanningen kanske är att det bara är fullt befogade och normala och respektfulla synpunkter och berättigad kritik som mina medkristna ger uttryck för.
Och vem vet – jag kanske själv dessutom är likadan som jag tycker att de medkristna är? Det där med flisan och bjälken och så ...
Om det är så, om det är jag som är alldeles för ilsken när jag stör mig på andra kristna, eller om jag inte själv är bättre än dem jag stör mig på, då faller hela min redogörelse ovan ihop totalt. Den äger då över huvud taget ingen giltighet. Det är då bara jag som är drabbad av okristlig vrede och förmodligen inte ens är någon riktig kristen, eftersom jag föraktar mina medkristna och reagerar negativt när de gör något så fromt och föredömligt som att be, och känslokallt struntar i de kristna som förföljs. Det är då istället de där andra kristna som lyckas vara upprörda men samtidigt kärleksfulla med precis rätt balans, samtidigt som det är jag som är snar till hat och fördömanden.
Därför kämpar jag med att inte drabbas av vrede eller ens irritation. Jag biter ihop och försöker vara fördragsam. Men det är inte lätt. Ofta är det så att säga kört redan på den första reaktionen när jag får syn på något som en medkristen säger.


Inte alltid så lätt att leva upp till detta ...

Det finns undantag från det här. Jag märkte i somras, när jag var på Oasmöte, att min irritation just då stillade sig och att jag uppskattade att se en massa kristna människor där i möteshallen trots att jag visste att flera av dem var just sådana som brukar bete sig flammande fanatiskt på Facebook. Det gjorde liksom ingenting när man möttes i ett glatt mötessammanhang med kristen gemenskap.
Tyvärr är det under de långa perioderna mellan dessa tillfällen som ens fördragsamhet med syskonen ställs på betydligt större prov.

(Om det är någon som känner sig manad att kommentera allt det här, så kan ni väl vara hyggliga och göra det i form av vänligt tillrättavisande och inte som barsk kritik – för jag har ju redan sagt att jag har dåligt samvete för att jag stör mig på andra kristna.)