Finsk karaoke

Under den gångna veckan har jag och familjen gjort en liten påsklovsresa i form av en kryssning till Helsingfors med Silja Serenade, för obestämd gång i ordningen.
Vissa detaljer under resan var inte riktigt samma som förr och ibland helt nya för oss, men andra moment var precis som de brukar (vilket ju också lite är poängen med att vi gör resan upprepade gånger), och en sak som definitivt var som den brukar var karaoken.
Ja, det är ju alltså så att precis som på alla andra kryssningsbåtar så ordnas det alltid karaoke ombord på Silja Serenade: i den festvåning högst upp i fartyget som förut hade det stämningsfullt klingande namnet Stardust, men som nu går under den mycket tråkigare och bökigare benämningen New York Club & Lounge. Hur som helst, där var det nu karaokesång och en massa personer sjöng (dock inte jag den här gången). Precis som vanligt var det en stor andel av de som ställde upp som var finnar och sjöng finska slagdängor med finsk text, ofta till den finskdominerade publikens jubel. Samtidigt som vi i vårt sällskap satt och inte riktigt hängde med utan mer konstaterade att ”jaha, det här är visst något väldigt populärt i Finland verkar det som …”

(Bild på New York Club & Lounge från tallinksilja.se)

Det där med finsk karaoke är intressant, för även om det på ett sätt förstås är stämningsfullt och exotiskt att sitta där uppe i New York Club & Lounge med en färggrann drink i näven och lyssna på de låtar som framförs på det vackra finska språket och intresserat försöka följa med i skärmtexterna, så kan det samtidigt inte hjälpas att man som svensk onekligen känner sig lite undrande inför finnarnas karaokesång. Så brukar det vara varenda kryssning.
För det första har jag ju inte mycket koll på finsk populärmusik, så det är ytterst sällan som jag känner igen någon av de finska låtarna (ett av få undantag är ”Sata salamaa” som Finland tävlade med i Eurovision Song Contest 1987 och som sedan blivit en av de allra populäraste låtarna för finnar att skråla i karaokebarer). Så jag och mina anförvanter brukar allt som oftast sitta som frågetecken. Men förutom detta är tendensen för oss som svenskar att vi tyvärr dessutom tycker att de finska låtarna är dåliga. Det är sällan jag och de andra i sällskapet uppfattar någon finsk låt som särskilt bra, utan snarare ligger det mycket nära till hands att vi börjar skrocka och göra oss lustiga över ”finsk tango” och fälla kommentarer som ”är det här verkligen populär musik i Finland?” och ”inte konstigt att Finland bara vunnit Eurovision en gång”.
Här menar jag, när jag tänker på saken, att hur naturligt ett sådant beteende än kan tyckas vara, så är det egentligen inte särskilt trevligt. Vi borde ha mer respekt för Finlands musik, och ta oss en funderare. Är den verkligen så dålig egentligen? Vad är det som ger oss svenskar rätt att sitta där och hånskratta?

Om vi reflekterar närmare så är naturligtvis det första man måste inse att sammanhanget är just karaoke. Det innebär att de som sjunger inte sjunger särskilt bra. Så om vi uppfattar den finska musiken i karaokebarer som dålig är det ju mycket troligt att det till stor del beror på framförandet. Vi skulle säkert tycka att låtarna var bättre om vi hörde dem i deras vanliga versioner.
Sedan är det sant att vi inte imponeras särskilt mycket av låtarna rent instrumentalt sett heller. Men ärligt talat – om vi vänder på det, är det särskilt troligt att finnarna skulle imponeras av de låtar som svenskar sjunger karaoke? Tänk efter … vad är det för låtar som oftast sjungs karaoke i Sverige? ”Kom och ta mig” med Brandsta City Släckers. ”Vill ha dig” med Freestyle. ”En riktig man” med Kenneth & The Knutters. ”Sommarnatt” med Snowstorm. Diverse andra låtar som jag absolut inte vill kalla dåliga, men som ändå onekligen har en viss folklig ”töntfaktor” över sig, så att säga. Det är faktiskt mest sådana låtar som folk går upp och sjunger på karaokescenen (när de inte kör internationella engelskspråkiga hits). För oss i Sverige funkar de naturligtvis, för vi kan språket och texterna och begriper sammanhanget, och för oss är låtarna förknippade med en viss partystämning och sitter i folksjälen. Däremot är jag rätt säker på att dessa låtar för folk i Finland framstår som dåliga och obegripliga.
Och självklart gäller då även det omvända, och det är därför vi tycker att Finlands karaoke-folksjäl är dålig.
I själva verket är vi lika goda karaoke-kålsupare. Möjligen finns det en skillnad på det sättet att de finska slagdängorna har något mer vemodigt och nedtonat över sig, har jag tyckt mig uppfatta – de svenska karaokeslagdängorna tycks vara en aning mer uppåt i jämförelse – men det är kanske inte så konstigt om det är en aning mer vemod i finnarnas singalong-kultur, och jag tror ändå att det sociala sammanhanget är ungefär detsamma i båda fallen.
Den mesta musiken som görs i Finland, och i Sverige, är nog i regel också sådan som inte framförs på karaokebarer. Det vi hör på karaoken ger så att säga inte hela bilden av finsk musik, precis som Kenneth & The Knutters inte är representativa för svensk musik. Därför känns det högst orättvist att dra slutsatsen att Finland inte har någon bra musik alls, och sitta och göra sig lustig över detta.

Om någon insisterar på att det är rent objektivt dålig musik som finnarna gillar och sjunger karaoke, och att Sverige är mycket bättre på den punkten, så tror jag att den personen i längden får passa sig för att inte framstå som rasist. Åtminstone behöver hen jobba lite på sin uppfattning om andra folk och kulturer.
Man kan ju titta på hur de personer från Finland som sjunger finska låtar karaoke egentligen ser ut och beter sig när de inte är uppe på scenen och sjunger. Ger de intryck av att vara efterblivna, mindre bildade eller passé på något sätt? Går de runt i konstiga kläder och uppför sig besynnerligt? Syns det tydligt på dem att de kommer från en annan kultur som är helt olik vår moderna (om det nu skulle vara något negativt med det, för den delen)?
Nej, nej, nej, naturligtvis inte. Ett exempel är att en del av de finnar som var med och sjöng karaoke nu på vår kryssning i förra veckan uppenbarligen tillhörde en skolklass: gymnasister, i övre tonåren, och självfallet betedde de sig ganska exakt så som gymnasister på kryssning skulle göra i Sverige också. Jag skulle allt vilja påstå att det var vanliga finska unga killar och tjejer som var rätt så hippa och coola och förmodligen hade koll på mode och trender och all möjlig internationell populärkultur. Likväl stod de sedan på karaokescenen och sjöng obegriplig ”finsk tango” … men att antyda att de därför skulle vara på något sätt kulturellt efterblivna och ha dålig koll jämfört med trendsättande, moderna svenskar är synnerligen nedvärderande och stämmer uppenbarligen inte alls.
När jag är i Finland brukar jag över huvud taget slås av hur lika svenskar och finnar egentligen är, trots att det finns skillnader i form av språket och en del detaljer i matväg och vissa seder. Vi har ändå faktiskt det mesta gemensamt. Så är det även när svenskar och finnar är på kryssning. I de flesta avseenden beter vi oss likadant, och egentligen sjunger vi karaoke på precis samma sätt också – det är bara det att där har vi olika ”karaoke-kanon”, om man nu kan kalla det så, och just den biten är kanhända lite extra obegriplig för personer utanför det egna landet som inte är invigda.
Att Finland sjunger andra sorters låtar när de sjunger karaoke innebär kort och gott inte att deras musikliv är sämre.

Egentligen borde man ha det här i åtanke också i andra sammanhang, och inte bara när det gäller Finland utan också alla andra länder (för vi är alla mer lika än man tror!).
Givetvis kan jag då inte låta bli att dra paralleller till mitt favoritevenemang Eurovision Song Contest. Även där brukar svenskar ofta sitta och håna andra länder och deras musik, men nog är det allt så att mycket av det vi uppfattar som ”dåligt” i själva verket inte alls är dåligt (i alla fall inte objektivt). Det är bara något vi inte har förstått – precis som folk i de andra länderna i Europa inte skulle förstå alla artister i Sverige heller, om vi skickade dem till Eurovision. Istället för att tala nedlåtande om det borde man därför försöka anstränga sig lite för att begripa, för det är just sådana musikaliska kontakter och utbyten som ESC handlar om – och även om inte det går kan man under alla omständigheter respektera, också i de fall då man måste medge att det inte är ens egen ”kopp te”.
När det gällde den finska karaoken så blev det dessvärre så på kryssningen, den andra kvällen, att när jag och familjen och släktingarna kände att det blev för mycket finsk karaoke på New York Club & Lounge, så reste vi på oss och gick för att roa oss med andra saker. Det blev liksom för enformigt med låt efter låt på finska när vi ändå inte kunde förstå varför finnarna uppskattade de där låtarna så mycket. Beklagligt, men förståeligt (precis som det också finns folk som inte orkar med att titta på Eurovision Song Contest en helkväll). Kanske hade vi suttit kvar om vi haft sällskap av finländare som kunnat förklara lite för oss.
Men denna sorti från karaoken innebar inte att jag fnös åt eller såg ner på den finska musiken. Hoppas jag inte i alla fall. Jag jobbar på att bli mer musikaliskt tolerant.