”Lördag eftermiddag framför TV:n. Björn Borg spelar tennis. Juha knäböjer bakom fåtöljen och ber till Gud att Björn Borg ska vinna. Inför varje ny boll upprepar Juha ritualen. Om han lät bli skulle Björn Borg inte vinna.
Juha ber innerligt, för det är viktigt detta att Björn Borg ska vinna.”
Det där är ett utdrag ur Jonas Gardells ”En komikers uppväxt”, och ett exempel på när jag har känt igen mig i Gardells böcker (vilket rätt ofta är fallet överlag). När jag var i yngre tonåren kunde jag också ha sådana där bönerelaterade tvångstankar, inte minst då när det gällde sport och jag satt och var nervös i slutminuterna av diverse viktiga ishockeymatcher. Då bad jag precis så där innerligt att Gud skulle se till att Brynäs höll ledningen till slutet, och jag trodde väl kanske inte helt och hållet men hade ändå den fixa idén att om jag med flit lät bli att be så skulle straffet för denna trotsiga försummelse och otro bli att Brynäs förlorade.
Numera är det inte så – jag har som väl är inte sådana där tvångstankar längre (har ju insett att Gud inte fungerar på det sättet), och jag har över huvud taget inte för vana att be att det ska gå bra för mina favoritlag … den sortens tankegångar har jag liksom släppt.
Varför jag nu har gjort det … Det skulle ju onekligen vara befogat med en bön just nu, när Brynäs i morgon ska spela SM-final nummer sex mot HV 71 och tar hem SM-guldet i händelse av seger. Och det är ännu mer befogat för mitt favoritlag i fotboll, Kalmar FF, som har inlett den allsvenska säsongen katastrofalt och just nu ligger sist i tabellen med bara en enda poäng på fyra matcher och 3-12 i målskillnad. De skulle verkligen vara i behov av lite förbön i sin nästa match mot Malmö FF (också det i morgon).
Hur går det egentligen ihop rent teologiskt att be om goda tävlingsresultat för favoritlaget, eller för sig själv för den delen? Det är en intressant fråga som är värd att reflektera lite över.
Jag har på senare år tyckt att det inte är meningsfullt att be till Gud om framgång för idrottare man hejar på. Mest för att det känns som att Gud faktiskt inte engagerar sig i sådana saker, som ändå är (relativt) oviktiga. Hur det går på en fotbollsplan eller i en hockeyrink angår helt enkelt inte honom. Dessutom tål det att tänka på att när man ber att ett lag ska vinna en match, så är det ju på sätt och vis en självisk bön, eftersom en vinst visserligen skulle innebära glädje för mig men samtidigt besvikelse för någon annan. Om jag till exempel ber om seger för Kalmar FF mot Malmö FF i morgon så går det rakt emot hur kristna MFF-fans (och övriga MFF-fans förstås) ser på saken. Det känns därför som att Gud inte lägger sig i det där, eftersom det skulle vara orättvist och onödigt partiskt av honom att göra det. Varför skulle han hålla särskilt mycket på Kalmar?
Likadant är det för de fotbollsspelare som faktiskt spelar matchen – varför skulle man som spelare egentligen vilja be att Gud ska ingripa och se till att man själv får tre poäng och det andra laget noll? Vad har det andra laget gjort för ont för att få Gud emot sig …? Och är det inte också lite egendomligt och stöddigt att tacka Gud när det går bra i en sådan tävlingssituation? Den djupt troende tidigare Kalmar FF-spelaren Daniel Mendes gjorde just detta genom att göra en synlig gest mot himlen efter att ha gjort mål i en match mot Djurgården för nästan exakt fem år sedan, och även om han fick ett alldeles oproportionerligt straff för det – han blev varnad av domarna för ”osportsligt beteende” och Djurgårdsklacken skanderade otrevligt nog ”Mendes är en hora” åt honom under resten av matchen – så kan jag på sätt och vis förstå att det verkade provocerande. Hur trevligt det än är att Mendes är kristen.
Daniel Mendes i en gest mot himlen. (Bild från svenskafans.com.)
Den här synen att ”Gud lägger sig inte i tävlingsresultat för det vore orättvist” gäller egentligen också för mer allvarliga stridigheter, som krig. Att be till Gud om krigslycka har förstås varit vanligt genom åren, men för mig känns även detta tveksamt, för om man vinner ett slag så innebär det i regel att det blir en massa folk som dör på fiendesidan. Är det riktigt vettigt att be om något sådant, hur ondskefull och antikristlig fienden än må vara? Nej, det är kanske bäst man låter bli det och istället koncentrerar sig på att be om beskydd och att överleva för egen del, och att slaget/kriget ska få ett skonsamt slut med rätt utgång och att det ska bli en vapenvila som är så fördelaktig som möjligt för alla parter, utan att mycket blod (eller något blod alls) behöver spillas.
Om vi återgår till sporten så kan det ju då vara likadant där – att man som spelare i huvudsak ber Gud om förmånen att få göra en bra personlig insats i matchen och att man inte ska bli skadad. Går det sedan bra och man till exempel gör mål kan man förstås tacka Gud för det också med samma inställning, som Mendes gjorde. Men just att be om vinst verkar lite väl självcentrerat och en antydan om att man vill ha Gud på sin egen sida. Därför är det också irrelevant att be om vinst när man bara är åskådare/supporter och inte själv deltar i matchen.
Nu kan det bli besvärligt om man drar den här inställningen, med ”ödmjukhet i såväl sport som krig”, alltför mycket till sin spets. För det finns ännu fler tillfällen då en bön om framgång för egen del innebär motgång för andra. Det går till exempel inte att be Gud om att man ska få ett visst jobb man söker, eftersom det betyder att de övriga sökande inte får det. Det går inte att be Gud om en viss sorts väder, eftersom det vädret kan betyda stora besvär för någon annan. Och, för att krångla till det … när man ber om att själv få göra en bra insats i en fotbollsmatch så innebär det att någon annan i laget får sitta på bänken när man själv får vara ordinarie.
Den själviska aspekten kommer helt enkelt lättare in i bönen än man tror, och då blir det väldigt krångligt.
Hur löser man det problemet? Ska man rannsaka sina böner tills man grubblar sig knasig, och inte ge sig förrän man har rensat ut varenda antydan till själviska motiv ur sitt böneliv?
Det svar jag kommit fram till är att det förvisso inte skadar att vara lite ödmjuk och respektfull mot andra när man ber, på det sätt jag har beskrivit nu – men samtidigt behöver man inte undvika att nämna för Gud hur man faktiskt skulle vilja ha det.
För det står ju faktiskt i Bibeln så här: ”när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar” (Filipperbrevet 4:6).
Nu vet Gud i och för sig vad vi vill redan innan vi har bett honom om det (Matteusevangeliet 6:8), men det ligger ändå en poäng i att vi säger det till honom också. Och det tror jag egentligen gäller de flesta böneämnen som inte är direkt illasinnade. Så visst kan man tala om för Gud i en bön att man bra gärna skulle vilja att ens lag vann den där kommande matchen, eller att man fick det där jobbet, eller att det blev mycket snö till helgen när man tänkt åka skidor. Man behöver inte uttrycka sig som en befallning, ”gör så att Kalmar vinner!”, men man kan ändå säga att man väldigt gärna vill att de vinner.
Jag har alltså ändrat mig, delvis rentav medan jag suttit och skrivit det här, och ska i viss mån återinföra sporten i mitt böneliv igen. Därför tänker jag också rikta en bön till Gud inför morgondagens två viktiga matcher – Kalmars ödesmatch mot Malmö och Brynäs finalmatch mot HV – och upplysa honom om att jag gärna skulle se att Kalmar respektive Brynäs vann de matcherna. För ”det är viktigt detta att Kalmar och Brynäs ska vinna”. Åtminstone för mig.
Jag ska också, som det tillika står i bibelversen, tacka Gud ifall Kalmar och/eller Brynäs faktiskt vinner.
Även om jag fortfarande inte tror att han har något direkt intresse av att påverka matchutgången.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar