Hållbar turism? Hur då?

Det är med ganska stor bedrövelse som jag under sommaren har läst om att invånare i vissa europeiska städer som är välbesökta av turister – i synnerhet Venedig – har fått nog av turisterna, och rentav börjat protestera rent ut mot horderna av odrägliga turister.
Det är inte protesterna i sig som gör mig bedrövad, tvärtom. Jag har full förståelse för att de här städernas invånare har tröttnat på alltihop, och tycker det är rätt och riktigt att de säger ifrån. Det tråkiga är att det har blivit en sådan situation att de har kunnat tröttna. Går det inte att ändra på turismbranschen på något sätt så att det blir en mer ”måttlig” turism igen?

För läget just nu är alltså sådant att en stad som Venedig blir fullständigt invaderad – inte bara på det sättet att gatorna fylls av människor som skockas och trängs, och att folk skräpar ner och uppför sig illa och respektlöst, utan också (vilket är värre) att Venedig helt tappar sin karaktär som en stad som vanligt folk faktiskt kan bo i. Venedig tappar bofast befolkning hela tiden. Allt fler lägenheter och bostäder i Venedig förvandlas till rena semesterboenden, systematiskt ägda av företag och ofta uthyrda via Airbnb och andra sådana forum, och de vanliga affärerna och serviceinrättningarna slår igen och ersätts av rena souvenirbutiker, restauranger och livsmedelsaffärer som mest är till för att turisterna ska kunna gå dit och köpa frukost. Venedig håller på att bli en ort som enbart bebos av tillfälliga gäster: ett turistmål och inget annat, en sorts sevärdhetsreservat där permanentboende kommer i andra hand. Staden är kanske inte där än, men den är på god väg, och med tanke på det förstår jag verkligen att Venedigborna går ut och protesterar. Deras pärla till stad är verkligen värd mer än så.

Venedig är som sagt inte heller ensamt om det här, utan det råder liknande känslor i Barcelona och Dubrovnik. Det sistnämnda fallet är särskilt tråkigt, för just Dubrovnik har jag ofta varit sugen på att åka till någon gång. Nu känns det som jag inte kan det – inte för att jag är rädd att känna mig ovälkommen, utan för att jag helt enkelt tycker synd om Dubrovniks invånare som plågas av turister, och inte gärna vill bidra till det. (Plus att det helt enkelt blir för trångt när där är så mycket folk.)
Givetvis finns det också ännu fler fall. Jag har till exempel hört att amerikanska New Orleans (särskilt efter orkanen Katrina 2005) har fått sin stadskärna omgjord till någon sorts konstgjort turistinriktat jazz- och cajun-museum, medan originalinvånarna och den äkta kulturen som var ursprunget till det hela har fått maka på sig. Och även här i Sverige finns det på sina håll problem med orter och områden som helt är till för turister och sommargäster och är mer eller mindre döda på vintern … ja, det är ju inte minst så här på Tjörn och Orust, och det är inte utan anledning som många bofasta här på öarna föraktfullt fnyser åt ”badj-vlar”. Ytterligare ett exempel är det alltid lika turistinvaderade Gotland, med idel fastlandsbor som åker över på somrarna och tror att de äger hela ön och i bästa fall höjer roat på ögonbrynen när de inser att det faktiskt finns folk som bor där också – bor, på riktigt. Det verkar ibland rentav nästan råda något standardtänkande att normala människor bor i Stockholm eller Göteborg, och att Bohuslän, Gotland och landsbygd i allmänhet är sådana trakter som man åker ut till på sommaren för att njuta av naturen men att det är helt okej att avfolka dem på vintern. Värst är det när fördomarna om lantisar kommer in och storstadsborna vädrar sitt förakt mot byar och små samhällen där intolerans och främlingsfientlighet råder bland de bofasta … så att man får in den aspekten i det hela också.
Ja, nu är det kanske jag som låter föraktfull och går lite för långt i min kritik och bitterhet, men min huvudtes med det här inlägget är i alla fall den att det stundtals verkar som det kanske turistas lite för mycket, såväl i glesbefolkade kustbygder som europeiska stadsmetropoler, så att vardagstillvaron på turistmålen får stryka på foten.

Det här är tråkigt för sådana som mig, som älskar att åka iväg och se andra länder och platser. Som jag nämnde i exemplet med Dubrovnik ovan så drar jag mig ju nästan för att göra det nu. Det som möjligen förmörkade min och familjens resa till Kreta förra året var också mycket riktigt känslan av att vi anslöt oss till den fåraktiga skocken av charterturister som gick där i vår svenska semesterkoloni (vårt Nueva Estocolmo) och slösaktigt plockade från all inclusive-bufféerna och lät oss underhållas av exotiska kretensiska folkdansare som om det var någon sorts cirkus.
Och jag frågar mig igen som jag gjorde först: finns det inget sätt att göra turismen mer måttlig? Mer hållbar, om man uttrycker det så? Försöka begränsa turisthorderna på något sätt? Få folk att fatta att man ska visa respekt för det land och den ort man kommer till, och för de människor som bor där?
Att helt avskaffa turism till Venedig eller Dubrovnik är förvisso ingen bra idé, för visst måste man få åka dit, och när allt kommer omkring är folket i de städerna beroende av att det kommer turister dit, även om de inte gillar dem. Men det känns ändå som någon sorts restriktioner och åtgärder vore på sin plats.

Kanske har det blivit lite för lätt att åka iväg och turista. Såväl lågprisflygen som delningsekonomin och bostadssökverktygen (de senare styrda av irriterande beskäftiga ”smarta” platstjänster) har gjort att det är relativt billigt och smidigt att ta sig dit man vill och hitta någonstans att bo och leva rullan i solparadiset. Finns det inget man kan göra för att dämpa dessa effekter lite grann? Införa regler mot kommersiell uthyrning av bostäder (vilket nu har föreslagits i Venedig)? Ta i med hårdhandskarna mot prisdumpning på ett färdmedel som flyg, som faktiskt är väldigt miljöovänligt och kanske inte borde uppmuntras särskilt mycket? Visst, det är väl tråkigt om det blir markant mycket dyrare att flyga igen, men det får man kanske ta. Det ska inte gå hur lätt som helst att resa någonstans, det är ju liksom det som är poängen med att åka långt bort. Jag som är resegalen brukar tycka att det inte bara är målet med en resa som är det viktiga utan minst lika mycket färden dit … den inställningen borde kanske tillämpas lite mer allmänt?
Sedan har vi också det här med inställningen till lokalbefolkningen och lokalkulturen – och även språket. Här finns verkligen mycket att önska från turisternas sida: allt från att som stadsbo inte se befolkningen på Sveriges landsbygd som intolerant, till att inte betrakta hela Kreta som ett enda badland. Själv är jag alltid intresserad av värdlandet och värdområdet när jag åker iväg, men jag är säkert inte fullkomlig jag heller utan framstår nog ofta jag också som en respektlös turistsvensk, och det kan vara ännu värre med andra personer som nätt och jämnt bemödar sig om att reflektera över vilket land de är i utan bara utnyttjar dess solsken till att ligga och bli bruna.
Så det finns utrymme för bättring, den saken är klar … men sedan är ju frågan hur man bär sig åt för att tvinga turister och semesterfirare att få upp ögonen för landet där de vistas. Obligatoriska små kurser om Grekland för den som ska till Grekland, inklusive en parlör där man lovar att lära sig de femtio viktigaste grekiska orden och fraserna? Ja, varför inte egentligen? Det är väl det minsta man kan begära av någon som ska komma som gäst till Grekland. Naturligtvis kan ett sådant förslag framstå som lite byråkratiskt SD-aktigt (med paralleller till språktester för invandrare och så) men samtidigt har jag på känn att det mest bara är just personer med SD-influerat tankesätt som skulle protestera. Övriga skulle inse att det är fullt rimligt och respektfullt att man lägger undan sin svenska imperialistiska kolonialattityd och visar ett visst grundläggande intresse för landet man vill besöka. Annars kan man högaktningsfullt strunta i att besöka det, och om följden då blir att ett antal hugade turister låter bli att åka till Grekland för att de inte vill bemöda sig om att kunna några fraser på grekiska, då har vi ju uppnått vårt mål – att minska den alltför överdrivna turistströmmen.

Ja, nu har jag brainstormat lite grann. Jag vet fortfarande inte om sådana här förslag är något jag vill lägga fram seriöst. Men jag vet åtminstone att jag fortsättningsvis vill försöka bete mig som en ansvarsfull turist, vid de tillfällen jag reser bort någonstans (till Grekland eller Dubrovnik eller vart det nu kan vara). Jag ska tänka mer på den aspekten för egen del. Inte bete mig som ett turistfår i skocken. Plugga in fler fraser på värdlandets språk i förväg, och försöka få till mötena med lokalbefolkningen (i förekommande fall) på ett sådant sätt att jag inte bara är en turist som själviskt kräver en ”upplevelse” i deras land, utan att jag intresserar mig uppriktigt för hur livet är där i landet och vidgar mina vyer på allvar.
Det är ju först när man får sådana erfarenheter som man verkligen får en behållning av att vara ute och resa.