Politik, religion och världslig makt ...

Snart är det kyrkoval. Därför tänker jag inom kort ta Facebookpaus.
Den dystra sanningen är nämligen att även om jag förvisso står ut med ganska mycket när det gäller att se hat, hån, pajkastning, beskyllningar, generaliseranden och diverse spydigheter på sociala medier, så finns det inget som är värre i den vägen än just kyrkovalrörelsen. Det är liksom då det känns eländigast. Sorgligt nog. Kyrkans folk borde ju vara de som minst av allt ägnar sig åt att spy galla över varandra, men det gör de ändå och jag är extra känslig för just det.
Därför kommer jag att hålla mig från Facebook ett tag och återkomma först när kyrkovalet och dess resultat har klingat ut.

Den här bloggen däremot kommer att fortsätta vara igång, och detta inlägg ska faktiskt bli en reflektion över religion och politik. Jag tänker inte kommentera kyrkovalet så mycket i övrigt (just eftersom det är så dystert och desillusionerande att följa den valrörelsen), men följande måste jag säga.

En synpunkt som många ofta framför just i kyrkovalssammanhang är att politiken, politikerna och de politiska partierna ska hålla sig borta från kyrkan och religionen. Något som jag i och för sig håller med om. Det är helt barockt att politiska partier lägger sig i den fristående och inte längre statliga Svenska Kyrkans göranden och låtanden. De nomineringsgrupper vi röstar på borde vara bildade på annat sätt och bygga på annat än den vanliga partipolitiken. De kan ändå vara olika sinsemellan och vilja olika saker med kyrkan, men just partipolitiska behöver de inte vara.
Nåväl. Det som dock är lite konstigt, tycker jag, är att flera av de personer som särskilt gärna brukar påpeka att politiken ska hålla sig borta från religionen samtidigt inte alls är främmande för att låta religionen blanda sig i politiken! De vill gärna att kristendomen ska få inflytande över riksdagens beslut och genomsyra dessa, och de skulle gärna se att ”kristna värderingar” följdes och att politiken hade en kristen grund.
Även om jag nu personligen tycker att det inte är något fel med kristna värderingar och kristen grund, så framstår detta likväl för mig som aningen inkonsekvent.

Så har jag inte alltid tyckt, utan i början av 2000-talet höll jag med om att det var fördelaktigt med kristet inflytande i politiken. Men jag har faktiskt gradvis, trots min egen kristna övertygelse, kommit att svänga mer och mer. Man skulle kunna jämföra med Lewi Pethrus, den legendariske pingstpastorn och en av initiativtagarna till KDS (numera KD) – om honom har jag nämligen läst att han i början tyckte att politik och religion skulle vara skilda åt, men att han senare ändrade åsikt och ansåg att kristna mycket väl kunde engagera sig politiskt och till och med ha ett särskilt parti för just kristna intressen, varför han alltså var med och bildade KDS. Jag har, kan man säga, gjort precis tvärtom mot Lewi Pethrus och börjat tycka att kristna inte ska hålla på och förespråka någon särskild ”kristen politik” i riksdagen och andra av maktens korridorer. (Helt analogt med att de politiska partierna inte ska lista sig in i kyrkans korridorer heller.)

Nu innebär förstås inte detta att jag tycker att kristna helt ska låta bli att intressera sig för politik eller ställa upp i allmänna val (jag är väl inget Jehovas vittne heller). Inte heller vill jag nitiskt rensa ut alla spår av kristna (eller över huvud taget religiösa) idéer från motioner och propositioner. Så långt behöver man inte gå i sekulariseringen.
Jag menar bara att kristna är fel ute när de eftersträvar politisk makt och vill använda politiken för att se till att folk följer deras kristna ideal.
Makt är nämligen inte något att eftersträva. Kristna ska inte hungra efter att vara de mäktiga och styrande, de som bestämmer. Att några måste vara ledare inom själva kyrkan är en sak, men även då bör det vara väl avvägt och utanför kyrkan bör kristna definitivt se upp för det där med makt. Jag har insett mer och mer att Bibeln är rätt tydlig med att vi inte ska söka makt: ”den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare”, heter det till exempel (Matt 20:26), och i Gamla Testamentet fick israeliterna mer eller mindre tjata sig till av Gud att få en kungamakt (och det blev inte heller särskilt bra).
Det är ju också ganska lätt att se genom historien hur det har gått varje gång kristna har fått världslig makt. När kristendomen blivit statsreligion i romarriket och den katolska kyrkan med sina påvar blev mäktigare och mäktigare, så ballade den också ur, kan man lugnt säga. Och på 1500-talet kom reformationen som en fullt befogad reaktion på missförhållandena i katolska kyrkan – men när protestanterna väl själva hade fått makt (bland annat i Sverige genom den lutherska statskyrkan) så var det de själva som blev korrumperade och egenrättfärdiga. Det är ingen slump, utan med makt följer så gott som alltid fördärv.
Jag tror därför att kristna måste ödmjuka sig. Det blir mycket bättre om kristna verkar från en lägre nivå, nerifrån och upp, istället för uppifrån och ner. Det behöver inte betyda att de lyder i allt och finner sig i allt – tvärtom, kristna kan mycket väl höja sina röster som profeterna och påpeka sådant som de tycker är fel i samhället och som de anser att de styrande borde tänka på – men just det där att själva styra över andra, det borde man akta sig för.

Här kan det vara på sin plats att citera ett annat bibelord: ”varje människa skall underordna sig all den överhet hon har över sig” (Rom 13:1). Det är ju en vers som missbrukats mycket och som många moderna bibelläsare säkerligen förfäras av, men jag tror inte att ”underordna sig överheten” innebär att villkorslöst lyda sina härskare utan protester eller invändningar, utan meningen är snarare, åter igen, att inte försöka sätta sig högre än härskarna för egen del. Bibelstället fortsätter ju också med de intressanta orden ”det finns ingen överhet som inte är av Gud”, och hur underligt det än kan låta borde detta logiskt sett innefatta alla överheter, även diktatorer och alla möjliga … vilket då i sin tur innebär att versen måste ha en viktigare och djupare innebörd än att man bara ska apa efter en härskare som är tillsatt av Gud. Jag tror då att den innebörden är att man, även om man protesterar och kanske rentav försöker störta överheten (om den är alldeles särskilt hemsk), inte försöker ta dess plats och sätta sig själv som kristen på en styrande position. Det kristliga beteendet är att alltid verka nerifrån, kort och gott, och mer sikta in sig på att vara en samvetsröst än att ta över och härska själv. Posterna som styrande i staten är en mer världslig sak, som avgörs på världslig nivå. ”Ge kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud”, som Jesus säger. Jag tycker det har blivit mer och mer tydligt för mig personligen vad han menar.
Om sedan en kristen person faktiskt ändå skulle råka hamna i en sådan position att hen får offentlig makt (som statsminister eller något) så behöver väl inte detta vara direkt uteslutet, men denna kristna ledare får fortfarande akta sig för att förmedla sin kristendom ur en dominansställning och utnyttja sin befattning till att pracka övertygelsen på folk. Ödmjukheten måste fortfarande finnas där, tror jag. Annars får vi en kyrkostat – vilket egentligen är samma sak som en statskyrka fast omvänt, och det är ju precis vad motståndarna till politiska partier i kyrkan inte vill ha!

Med allt det här i åtanke är jag numera skeptisk till tanken att det skulle behövas något särskilt kristet parti och att det skulle vara särskilt bra för Sverige om det partiet hade mycket makt och fick igenom alla sina kristna förslag. Jag tror att det skulle slå tillbaka och leda till en form av totalitärt maktmissbruk, på samma sätt som skett tidigare, när man på detta sätt tvingar på folk den egna åskådningen.
Det finns dessutom en annan nackdel med ”kristet parti” som företeelse, och det är att man sätter stämplarna ”kristet” och ”icke-kristet” på en hel mängd politiska åsikter som inte alls behöver vara bestämt kristna eller icke-kristna egentligen, men som blir det bara för att det där kristna partiet kommer fram till diverse hållningar i dessa frågor. Det blir så att säga kristna politiska åsiktspaket som kristna förväntas följa, och det är inte så lyckat. Som det är idag finns det åtskilliga KD-väljare som nästan har blivit hjärntvättade till att KD:s politik in i minsta detalj är lika med kristen politik. Jag är för min del säker på att det inte är så enkelt, utan alla de andra partierna (till och med V …) kan minsann vara på mer rätt spår än KD ur kristet perspektiv, beroende på vilket politikområde det är fråga om, och i många fall går det över huvud taget inte att säkert avgöra vad som är mest kristet. KD måste inte ha rätt i allt bara för att de har sin kristna beteckning att vifta med. (Samma sak gäller för andra politiska grupperingar som har med ordet kristen i namnet, t.ex. Kristna Värdepartiet.)
Jag tycker det är betydligt trevligare, och även effektivare, om kristna som engagerar sig politiskt gör det i många olika partier, både till höger och vänster. Där kan de förvisso framföra förslag som de tycker är kristet grundade, men även arbeta med respektive partis ”världsliga” nutida politik där det kanske inte finns något självklart tillämpbart bibliskt facit. Om de kristna däremot alla samlas i ett och samma gäng, med målet att få styra staten alla tillsammans efter en bestämd religiös-politisk mall och tolka alla politiska frågor religiöst, så är det fara å färde.
På Oas-konferensen i Varberg, som jag precis var med på, var det en talare som berättade om den brittiske politikern Tim Farron, förut ledare för brittiska Liberaldemokraterna. Farron avgick från ledarposten för att han inte tyckte det gick att vara kristen och liberaldemokrat samtidigt. Till skillnad från publiken på konferensen blev jag faktiskt aningen bedrövad av att höra denna historia – jag är ganska säker på att det hade kunnat gå och att Farron inte hade behövt ge upp. Farrons val, och glorifierandet av det, bidrar snarare till det där ihopklumpandet av en viss sorts kristna i ett politiskt fack.

Nu för tiden separerar jag religion och politik på ett sådant sätt att jag har vissa politiska åsikter som egentligen inte helt stämmer överens med mina religiösa, men som ändå går ihop därför att politik och religion är två olika sfärer. Jag ska inte gå in närmare på vilka åsikter det rör sig om, men vi kan säga som så att jag på det världsliga planet (staten) kan tillåta och tolerera vissa saker som jag på det andliga planet (religionen) är skeptisk till. Just statligt sett känns det ändå som jag vill tillåta det, därför att det inte är relevant eller konstruktivt att låta religionen styra och lägga sig i människors liv på dessa punkter.
Det känns för mig fullt rimligt att ha den strategin, och faktiskt inte motsägelsefullt. Andra skulle kanske ha invändningar och tycka att de kristna värderingarna måste gälla även på detta område i politiken, men som sagt, jag tror att de är lite fel ute … för då är de inne på det där spåret där man vill ha en kyrkostat och de kristna har makt över alla, och det blir inte bra i längden. Befallningen ”gå ut och gör alla folk till lärjungar” är inte samma sak som att inordna alla folk som lydiga undersåtar under en kristen stat eller en kyrka med politisk makt.

Sammanfattning: Staten och politikerna ska inte blanda sig i den kristna kyrkan utan låta den sköta sig själv som en självständig gruppering – även om politiker naturligtvis är välkomna att delta i kyrkan och församlingslivet de också!
Och på samma sätt ska de kristna inte blanda sig i staten och politiken och kräva att deras religion måste prägla denna – även om kristna naturligtvis är välkomna att delta i det politiska livet de också!
Hoppas att jag någorlunda har lyckats uttrycka vad jag menar. Som slutkläm kan jag säga att jag, även om jag tidigare har röstat på KD, numera är rätt långt ifrån att göra det. Och eftersom kyrkovalet i Svenska Kyrkan till mycket stor del kännetecknas av statlig partipolitik och all den pajkastning den medför, så undviker jag den valrörelsen så mycket det går.
Nu blir det Facebookpaus.