Min extra kroppsdel sedan 25 år

Nu börjar det bli dags att byta armbandet till min klocka igen, för obestämd gång i ordningen. Själva klockan är däremot fortfarande densamma.
Jag har en tendens att slita ut klockarmband fort och behöva köpa nytt en gång vartannat år eller så. Varje gång jag byter armband försöker jag välja ett som liknar det föregående så mycket som möjligt, med följden att nuvarande armband kan sägas vara en kopia av en kopia av en kopia av […] originalarmbandet. Det vill säga inte särskilt likt originalet alls.
Men urtavlan i dess fattning är samma klocka som jag en gång fick i konfirmationspresent av farmor och farfar för nästan 25 år sedan, och som då måste ha ansetts ganska flott, med tanke på att det medföljde en särskild klockförsäkring som jag var tvungen att förnya flera år innan jag och föräldrarna tröttnade på det.
Denna klocka hänger alltså med än. En analog klocka av märket Camel Trophy, med en rund urtavla i en guldblänkande rund ram (även om det inte är äkta guld förstås) där jag ser hur många timmar före och efter Greenwich-tid de är i Pontadelgada, Antananarivo, Mururoa, Manaus och några andra exotiska platser.

Inte för att jag nu reflekterar särskilt mycket över hur min klocka egentligen ser ut. Jag tar faktiskt ganska sällan någon notis om det.
Jag inser nu, när jag granskar klockan lite närmare, att det nog inte bara är armbandet till den utan även klockan i sig som behöver ses över. Glaset är ganska repigt, och Camel-logotypdelen vid fästet är avskavd. De små självlysande prickarna på siffrorna och visarna, som ska göra att jag kan urskilja även i mörker vad klockan är, är inte alls särskilt självlysande längre (det är nog åtskilliga år sedan de var det) och har även lossnat på sina håll. I datumrutan är det alltid fel siffra, och ställskruven sitter lite löst och kan säkert gå av när som helst. Allt detta har jag märkt förut, men bara halvt om halvt: för det mesta tänker jag inte på det.
Man kan undra varför jag inte har skaffat någon ny klocka efter alla dessa år … en modernare med bättre funktioner. Så här år 2017 så känns min klocka egentligen primitiv och analog på ett väldigt gammaldags sätt.

Men det där beror helt enkelt på att klockan i väldigt hög grad är ett vaneföremål för mig. Den är liksom fullständigt självklar. Den finns alltid där. Jag tänker inte ett dugg på att jag har den, men likväl är jag totalberoende av den: jag tittar väldigt ofta på klockan för jag har alltid haft ett konstant behov av att alltid veta hur jag ligger till i tid, och om jag någon gång inte har klockan på mig så märker jag det genast och blir totalt ur gängorna av denna brutna vana. Jag bara måste ha den.
Min klocka är som en extra kroppsdel, kan man säga. Eller ett extra sinne. Jag har ögonen att se med, öronen att höra med, näsan att lukta med … och så klockan att titta på, ständigt. Den bara finns där som en inbyggd funktion i kroppen, och den är näst intill livsnödvändig samtidigt som jag (precis som med ögon, öron och näsa) inte till vardags går omkring och tänker på att den sitter just där den sitter.
Av den anledningen har det heller aldrig kommit för mig att jag kanske skulle kunna byta ut klockan – lika lite som jag skulle få för mig att byta ut mina blå ögon mot ett par bruna istället (om det nu var möjligt).

Ärligt talat tror jag inte att jag vill byta den nu heller. Den har ju gjort ett fullt godkänt jobb under de här 25 åren … bara tanken på allt den har varit med mig på och hållit mig sällskap till är smått fascinerande. Även om den saknar många finesser och funktioner så talar den alltid om för mig vad klockan är, och det är liksom det enda som spelar roll, det enda viktiga med mitt ”klocksinne”.
Dessutom är klockan snygg och tilltalande på sitt sätt, med guldblänket och det där märkliga urvalet av mindre kända orter för de olika tidszonerna i ramen. Och det passar mig och min personlighet ganska bra att ha en enkel och analog klockmekanism utan en massa extra spejsiga smarta tillval. Jag är ju inte särskilt teknisk av mig.
Nej, jag tror faktiskt att klockan får fortsätta hänga med.
Däremot behöver den ett nytt armband – och då kan jag ju kanske passa på att ge den en ansiktslyftning också, med ett nytt glas till exempel, när jag nu för första gången på 25 år inser att det behövs.