”Öh! Du! Är du kristen?” – lite om kristofobi (om det finns något sådant)

Som många nog känner till är jag uppvuxen som prästbarn, då min pappa råkar vara präst.
Att vara prästbarn och kristen på mina småländska uppväxtorter, Ekenässjön och Landsbro, kunde ha sina sidor. För i många sammanhang, men framför allt i skolan bland andra barn och ungdomar, var det lite udda att vara ”prästens pojk”. Präst är ju inte precis ett yrke som vem som helst har, och det väcker i sig en viss undran från omgivningen (även om det förvisso också kan finnas andra yrken som gör det).
De flesta prästbarn får nog höra en del tillmälen om sin prästförälder och sin religion när de växer upp, och en del av dem reagerar med att bli tuffa och lägga sig till med en ”rebellisk” image och inför kompisarna ta någon sorts avstånd från schablonen som prydlig och välstädad kristen ungdom. Men jag hörde i regel inte till dem, utan jag var uppenbarligen kristen precis som pappa, och jag var dessutom ganska avvikande även bortsett från prästbarnsaspekten (vetgirig, lillgammal, drömmande, opraktisk, språkligt välutvecklad men socialt lätt inkompetent).
Så jag fick en hel del provocerande frågor och kommentarer, under hela min grundskoletid i Ekenässjön och Landsbro. Och det var för det mesta inte vänligt nyfikna frågor ställda på ett intresserat sätt, utan de ställdes just för att driva med mig och se hur jag skulle reagera, gärna så att man kunde skratta åt vad jag svarade. Några exempel på sådana tillmälen, som andra elever i skolan brukade säga till mig (tänk er ett lätt stöddigt och skränigt tonfall och gärna också småländsk dialekt på replikerna):
”Öh! Du! Är din pappa präst?”
”Tror du på Gud?”
”Läser du Biblen?”
”Brukar du be hemma?”
”Är du Jesus barn?”
”Svär inte! Svär inte, Carl-Henrik!”
”Har din mamma och pappa knullat?”
(Det där sista måste man väl på ett sätt bemöta med ett leende åt hur korkade folk kan vara … men å andra sidan borde faktiskt frågeställaren ha varit medveten om det självklara svaret på frågan, så det var nog allt också en ”provocerande replik” utifrån antagandet att jag hade någon sorts kristen sexualmoral som det var kul att göra anspelningar på.)

Sådana här saker, i olika varianter, fick jag höra då och då, varvat med rena ”halleluja!”-rop bakom ryggen och ”utmaningar” som t.ex. att försöka få mig som var kristen att svära. Det fortsatte ända upp i högstadiet, då det kunde bli mer avancerade tråkningar men ändå på samma tema. Exempelvis fick jag en del kommentarer efter att jag varit med klassen på skolresa i Österrike i nian och druckit en och annan öl och tequila i barerna där: ”Du, jag hörde att du söp som ett as där nere i Österrike, vad säger din far om det, nu blir han väl inte glad? Du får väl bara dricka nattvardsvin?”
Den sortens pikar. Och känslan av att vara stämplad och reducerad till en enda egenskap, nämligen att jag var prästson (något som även vissa lärare och andra vuxna kunde bidra till ibland).
Det fanns där hela uppväxten, och det kändes sammantaget inte så kul.
Jag ska väl inte påstå att jag kände mig direkt mobbad – det var inte så att det var en olidlig plåga. Jag tog inte heller illa vid mig av allt, utan kunde ibland fatta att det var på skoj när jag kallades för ”Cålle Präst” och annat. Vi får inte heller glömma att jag faktiskt själv som barn kunde vara elak mot andra, i synnerhet i mina flitigt förekommande skriverier – jag var minsann inget litet helgon, det vill jag inte framställa mig som.

Likväl kunde det då och då vara jobbigt att jämt ha den där kristen- och prästbarnsstämpeln på sig. Det fanns en del personer i skolan som jag helst såg att jag slapp gå förbi i korridoren eller på skolgården, för jag visste att de gillade att komma med just de där ”kristen-frågorna”, och det gjorde mig olustig. När jag blev tvungen att svara dem gjorde jag också det ganska osäkert och bortkommet, för jag blev alltid ställd (hur mycket jag än försökte vara beredd och självsäker), och om reaktionen från frågeställarna då blev skratt eller fortsatta spydigheter så gick jag därifrån och kände mig misslyckad och töntig som inte kunde svara dem bättre. (Det kunde för den delen också vara dåligt samvete – att jag kanske inte var tillräckligt bra på att stå för att jag var kristen och säga det rent ut.) Det tärde en del på självförtroendet.
Det här var alltså när jag var barn och tonåring, men det har hänt också i vuxen ålder att jag fått gliringar för att jag är kristen. Det som satt sig mest i minnet är en situation under den period 2004–05 då jag arbetade som högstadielärare (för övrigt en väldigt jobbig period), och skulle säga åt en elev i åttan för någonting och då blev aggressivt bemött av den eleven med ”du är kristen, jag gillar inte såna – håll dig undan från mig, j-a äckel”.
Man skulle kanske kunna kalla de här incidenterna för utslag av det som kallas ”kristofobi”, vilket på Wikipedia definieras som ”intolerans, rädsla eller fördomar mot troende personer av kristen övertygelse” (precis som islamofobi fast för kristna istället).

Efter att ha beskrivit de här små erfarenheterna jag har av kristofobi i mitt förflutna, så kommer jag nu till en fråga för nutiden: Ska de här sakerna som jag som kristen fick höra anses vara okej? Eller räknas de som kränkningar?
Någon kanske tycker att det är fullständigt självklart att det inte är okej: att jag inte skulle ha behövt utsättas för sådant och att det är kränkande behandling. Men är det så enkelt egentligen?
I den nutida debatten har jag nämligen sett folk som tycker att kristna ska vara väldigt försiktiga med att ta på sig offerkofta och gnälla över att de är förföljda, för om det är några som är utsatta så är det i första hand muslimer och judar, och så HBTQ-personer och en del andra. Det finns också på sina håll en syn att kyrkan i Europa snarare är en typisk representant för dominant överhet och förtryck av oliktänkande. Här kan jag inte låta bli att associera till de teorier som stundtals är rätt populära att använda nu för tiden, nämligen att samhället är uppbyggt kring ett antal ”förtryckande strukturer” (vilket det säkert kan ligga något i). Tror man på den analysen ligger det nära till hands att se kristenheten som en del av detta strukturmönster: kristna har en privilegierad ställning, kristendomen är normen i Sverige och Europa, och prästerskapet har traditionellt haft en roll som välbeställda översittare och dessutom fördömande moralister.
Ur det perspektivet så har jag kanske inte någon rätt att gnälla över att jag blivit taskigt behandlad. Jag borde kanske istället se till att hålla käft och fatta att jag är privilegierad, och att om det var någon som gav sig på mig med små obetydliga provokativa tillmälen så hade de säkert sina skäl till det. Jag var kristen och prästbarn och kan säkert ha verkat snobbig, snorkig och dömande (det skulle inte förvåna mig alls) och då var det fullt motiverat att folk reagerade mot mig. Allt de gjorde var liksom att ifrågasätta en representant för det strukturella förtrycket och moralismen, och det var då fullt befogat och kan inte kritiseras som kristofobi.
I slutändan kanske det inte ens finns något som heter kristofobi, utan det kanske bara är något som vi självömkande, privilegierade kristna tar till för att andra ska tycka synd om oss?

Visst, så kan man se det. Det känns i och för sig konstigt för mig att se det så, för under uppväxten kände jag mig då inte särskilt ”privilegierad” och uppfattade det verkligen inte som att min religiösa uppfattning var ”norm”. Rent konkret så var ju min familj sannerligen inte någon rik och fin prästfamilj, snarare tvärtom … och någon så där jättesträng moral hade vi väl inte direkt heller, även om mina föräldrar hade vissa kristna etiska principer som de höll på. Att sedan normen på skolan och på orten skulle vara att vara troende kristen kändes det inte precis som, utan där var jag den som stack ut från mängden. (Tillsammans med gänget av pingstvänner då, men de hade nästan en subkultur för sig i Landsbro.)
Jag är även nu skeptisk till synen att kristendomen skulle vara norm i samhället i Sverige. Den kanske är det rent kulturellt, med tanke på Sveriges kristna historia och så, men just att vara aktiv kristen tycker jag inte är standard på något sätt. Snarare är standarden att tro ”lite allmänt” och vilja ha kyrkan som en resurs i bakgrunden att sätta in när det behövs. Är man mer ingående kristen än så, då är man inte norm utan avvikande, och då kan kristofobin sätta in.
Tycker jag spontant, med min bakgrund.

Men som sagt, jag kanske har alldeles fel. I så fall får någon gärna upplysa mig om det på skarpen och bekräfta mina funderingar ovan, nämligen att kristna bara sjåpar sig och att det är kristna som har en uppsatt ställning och att det inte alls är relevant att tala om kristofobi.
Så ska jag avfärda alla mina gamla minnen från skoltiden som melodramatiska överdrifter av repliker som var fullt motiverade? Fick jag egentligen skylla mig själv? Var det jag som var stark och de andra som var svaga?
Ska jag och andra kristna ge f-n i offerkoftan och lägga av med att beklaga oss över att vi blir förföljda eller trakasserade och utsatta för kristofobi? Tala då om det för mig! För detta vill jag väldigt gärna ha svar på.

(Bild: Oskar Mattisson, Sveriges Radio.)