Jag läste precis en artikel om att det slarvas med säkerhetsåtgärderna vid renoveringen av Katarina kyrka i Stockholm, som pågår just nu.
Fallet är naturligtvis motbjudande i sig: att byggnadsarbetare i våra dagar inte har ordentlig säkerhet när de kliver omkring på så höga höjder som uppe på Katarina.
Men dessutom får artikeln mig att tänka på alla de kyrkor som finns i Sverige och i hela världen, och hur höga de ofta är, och att arbetarna som byggde dem för många år sedan förmodligen i de flesta av fallen i ännu lägre grad hade tillgång till skyddsutrustning. Kanske ingen alls, utan de klättrade och klängde helt fritt många meter upp i luften.
Det är något som man faktiskt sällan hör omnämnas – inte ens i den där gruppen för kyrkentusiaster som jag är med i på Facebook (eller kanske allra minst just där förresten).
När det talas om kyrkors historia och konstruktion så är det alltid bara arkitekten som nämns: ”detta är Zettervalls stora mästerverk”, ”ett mäktigt konstverk av Jean de la Vallée”, ”här har Tessin verkligen gjort en oerhörd insats”. Men inget om byggnadsarbetarna. Och då kan man ändå misstänka att det var många av dem som faktiskt strök med. Som tappade taget och singlade ner från Guds hustak, ner mot en säker död, utan att de för den skull fick några vackra epitafier uppsatta åt sig inne i kyrkan när den var klar.
Det sägs aldrig någonting om dessa arbetare. Jag har aldrig sett ens en tillstymmelse till statistik över antalet omkomna arbetare vid kyrkbyggen. (Eller finns det någon historiker som har uppgifter om det?) Den statistiken verkar ha rensats undan fullständigt, som om kyrkan skämdes över den.
Nu ska jag inte bli för hård. Naturligtvis kan man inte döma ut alla byggnadsverk som restes för länge sedan utan säkerhetsutrustning ... det är ju många fler än bara kyrkorna, och man kan inte i längden gräva ner sig i hur hemska omständigheterna var när de byggdes.
Sedan är kyrkor fortfarande fantastiskt vackra och jag är verkligen förtjust i att titta på och besöka dem. Såväl kulturlandskapet som det andliga livet skulle vara mycket tråkigare utan dem. Och visst är de heliga rum som utformats till Guds ära.
Men samtidigt får man onekligen en olustig känsla i maggropen när man tänker på vilket pris det måste ha haft. Om man är kyrkspanare som jag så lägger den tanken onekligen lite sordin på stämningen.
Katarina kyrka – hur många kan det ha varit som fick sätta livet till när den först byggdes på 1600-talet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar