Katalonien och andra ”länder som vill bli självständiga”

Några ord om vad som händer i Katalonien just nu. Det känns intressant eftersom jag är gammal vän av den spansktalande världen med dess olika språk – har ju faktiskt pluggat en del spanska och då lärt mig en del även om Katalonien. Plus att enda gången jag varit i Spanien så var det i just Katalonien, och jag minns att det redan då 2001 stod LIBERTAT (katalanska för ”frihet”) målat på klippväggar och byggnader här och där.

Så här tycker jag: att egentligen gillar jag när det bildas nya länder och områden gör sig självständiga. Inte för att jag har någon idé om ”nationalstaten” eller så, men jag tycker det är förståeligt att folk som har ett gemensamt språk gärna också vill ha ett eget land där de kan tala det språket och använda det som officiellt lingua franca, utan att känna sig som en undanskuffad minoritet. Det behöver inte alls ha med osund nationalism att göra utan bara en längtan efter rättigheter och just frihet.
Dessutom tycker jag på det hela taget att ju mindre länder desto bättre (och ju mindre administrativa områden desto bättre för den delen). Det är att föredra framför att en del länder blir obehagligt stora och mäktiga, att allt centreras till vissa storstäder och regioner på mindre och mer perifera områdens bekostnad, eller att en massa områden trycks ihop till unionsstater där alla kanske inte får delta på samma villkor. Jag ser då hellre en massa små länder (även om det blir många att hålla reda på) som ändå kan samarbeta med varandra i internationella organisationer som FN och EU och ha rörlighet mellan sig.
Med detta i åtanke har jag i princip ingenting emot ett självständigt Katalonien, utan skulle tvärtom tycka det var kul (jag skulle också gärna se självständighet för Skottland, Wales, Grönland, Färöarna med flera, för att inte tala om Tibet).

Men samtidigt får förstås inte självständighetsivrarna inte gå till överdrift i sin nationalistkänsla, som t.ex. Vlaams Belang verkar göra i Flandern, och det måste också finnas respekt och förståelse från båda sidor i självständighetsprocessen: vänskapliga skilsmässor så att säga. Och för närvarande känns det ändå som att med just Katalonien så går allting bara helt fel.
Närmare bestämt så gör alla fel: Katalonien som nog ändå är alltför förhastade med att genomföra folkomröstning och förklara sig självständiga efter det, Spanien som beter sig som på Francos tid när de försöker stoppa det hela med våld, och EU som står bredvid och inte törs göra någonting. Det leder verkligen inte till något gott alls. Beklagligt. :(
Hur man ska lösa det hela anar jag inte – kanske genom att förhandla om en ändring av Spaniens grundlag så att det åtminstone blir möjligt för Katalonien att rösta en gång till på ett sätt som kan godkännas? – men just nu känns det som om ingen ändå vill lyssna på några förslag.

Jag trodde i min enfald att ett land mitt i Europa hade åtminstone någon sorts förmåga att lösa problem genom att prata med varandra istället för att låta kaoset ta över. Synd på Katalonien och Spanien som förtjänar bättre.