Orion och ett felaktigt minne

De senaste veckorna, på vardagsmorgnarna när jag vaknat och tittat ut genom fönstret och det har varit stjärnklart, har jag kunnat se Orion.
Orion är utan tvekan min favoritstjärnbild, särskilt när den är så pass högt upp på himlen att man även ser min favoritstjärna Sirius en bit nedanför den till vänster. Sirius ingår inte i Orion, men den är alltså belägen i närheten, och tillsammans bildar de ett praktfullt skådespel som jag alltså nu den senaste tiden har kunnat njuta av klockan sex på morgonen.
Men samtidigt har den åsynen satt myror i huvudet på mig …
Jag har nämligen ett minne, från när min äldste son Isak var sex eller sju år (alltså för cirka sju år sedan). Det jag minns är att han och jag stod på busshållplatsen och väntade på hans skolbuss en mörk vintermorgon, och då såg vi stjärnor och jag pekade ut Orion för en intresserad Isak. Det är ett litet vardagsminne som satt sig av någon anledning. En liten ”father-son-thing”.
Det är bara det att minnet i fråga inte kan stämma!

För det är ju nu, i november, som Orion är synlig på morgonen innan solen går upp. Längre fram på vintern kommer jorden att ha rört sig vidare i sin bana, med följden att Orion sjunker under horisonten tidigare på natten. (Faktum är att den i skrivande stund redan har börjat göra det; klockan sex ser jag nu bara den översta delen med Betelgeuse och Bellatrix.)
Med tanke på att skolbussen dessutom går klockan halv åtta, och alltid har gjort det, så stämmer det ännu sämre. Som det är nu har Orion redan försvunnit helt vid halv åtta – den har inte varit uppe vid halv åtta sedan i oktober, och då var det ju naturligtvis ännu så ljust på morgnarna att vi inte kunde se den. Det är det för övrigt även nu här i Bohuslän. När det blir december och tillräckligt mörkt klockan halv åtta för att man ska kunna se stjärnor, så kommer Orion alldeles definitivt inte att vara bland dem. (Och det borde jag ju egentligen redan ha vetat med tanke på julpsalmen, ”borta i västerland slocknar Orion”, låt vara att det är lite oklart vilket lands horisont Viktor Rydberg egentligen utgick från när han skrev den raden.)
Det är helt enkelt fullkomligt uteslutet att jag och Isak skulle ha kunnat se Orion klockan halv åtta en morgon i januari eller när det nu kan ha varit. Jag har funderat på detta redan tidigare, och i år måste jag konstatera faktum att det är omöjligt.
Därför får jag också motvilligt medge att jag på ett eller annat sätt minns fel. Vilket är ett hårt slag mot min stolthet (för jag sätter mer eller mindre en ära i att mina minnen alltid ska vara korrekta). Och då kan jag inte sluta grubbla över vad det egentligen var för ett tillfälle med Isak som jag kommer ihåg. Det finns en hel del möjligheter.

1. Isak och jag såg inte Orion på morgonen utan på kvällen. Från och med januari och ett tag framåt är den ju väl synlig hela kvällarna. Men då kan man ju undra vad vi hade på busshållplatsen att göra så dags – jag är fortfarande väldigt säker på att det var just på busshållplatsen vi befann oss.
2. Eller så befann vi oss inte på busshållplatsen utan till exempel hemma (på kvällen då).
3. Vi kanske bara pratade om stjärnor i största allmänhet och jag nämnde Orion, utan att vi såg den.
4. Det var inte Orion jag pekade ut för Isak utan Karlavagnen. Den är jag rätt säker på att man kan se även en morgon i januari.
5. Eller något helt annat …

Jag lutar nog åt alternativ 4, det med Karlavagnen, men då är det ju lite snopet på ett sätt, att det inte var Orion ändå …
En sak kan jag ändå vara säker på, och det är att vi inte såg Orion när vi väntade på Isaks skolbuss, för det är astronomiskt omöjligt.
Inte för att det nu spelar jättestor roll. Och det gör inte heller något att Orion just nu håller på att göra sig osynlig på morgnarna. Mycket snart kommer den att gå upp tidigare på kvällarna istället, så småningom får den sällskap av Sirius, och att beundra denna stjärnhimmel är en av de (i mitt tycke ganska få) fördelarna med att vara ute och traska i vinter och kyla och snö.