Omänskliga fiender?

Det finns en scen i filmen ”Sagan om de två tornen” där Aragorn säger till de alviska kämparna inför slaget i Helms klyfta:
”Visa ingen nåd – för ingen kommer att visas er.”
Detta är ett intressant yttrande. I filmen är det befogat att säga så, för fienderna som är på väg är en väldig armé av uruk-hai, och de kommer helt klart inte att visa någon nåd. Sedan kan man i och för sig diskutera det där med rasism hos Tolkien och om inte även orcher och uruk-hai egentligen borde ses som kännande varelser. Men låt oss för enkelhetens skull anta att de faktiskt är onda monster och inget annat. I så fall har Aragorn rätt i att det inte är någon idé att vara barmhärtig.

Men hur är det i verkligheten?
Jo, när det faktiskt inte är monster som är fienden, utan vanliga människor, då borde man verkligen akta sig för att använda resonemanget ”Visa ingen nåd – för ingen kommer att visas er” (eller ens något åt det hållet). Det spelar ingen roll om motståndarna faktiskt är grymma, som IS till exempel, för de är fortfarande människor ändå. Och om man då börjar använda Aragorns resonemang på dem så innebär det att man slutar se dem som människor – man avhumaniserar dem och gör dem till sådana som det är lika bra att slakta. Då blir de bara monster som det är legitimt att döda.
I slutändan kan detta leda till att man själv blir lika hänsynslös, brutal och farlig för motståndarna som man anser att de är för en själv.



Tyvärr är detta en fälla som egentligen vem som helst skulle kunna hamna i, och inte bara när det gäller sådana extremfall som IS utan också andra antagonister. Även om det kan kännas som om man själv står på en god sida och kämpar en ädel kamp mot de hemska motståndarna, så ska man aldrig, aldrig glömma bort att det finns en risk för att man själv (och ens likasinnade) går samma farliga väg fast på den andra vägkanten. Det är få människor som i normala fall har lust att begå folkmord och massaker, men de kan göra det ändå om förhållandena blir extrema och om de har en syn på fienden som ”omänskliga och onda” som rättfärdigar våldet.
Det här låter säkert chockerande, men jag är övertygad om att aktivister på vänsterkanten skulle kunna gasa ihjäl Sverigedemokrater systematiskt om de bara demoniserade dem tillräckligt mycket först. Och jag är även övertygad om att troende kristna skulle kunna dra ut på gatorna och inleda en pogrom mot muslimer efter att ha lyssnat till någon eldig predikant som försäkrade att muslimerna vill utplåna dem och att det är bäst att slå till först: ”Gud vill det!” I båda fallen krävs det väl sådana omständigheter att hatet kan byggas upp ett tag tills det tar överhanden, men möjligt är det, helt klart.
Om ni inte tror mig kan ni bara titta på en genomsnittlig Facebook-diskussion … där märks det att primitiv och hatisk lynchmentalitet kan uppstå läskigt fort, och att avståndet mellan våldsmännen i Syrien och oss här i Sverige nog är mindre än man kan tro.

Människor har helt enkelt en tendens att vara destruktiva om de bara får en förevändning. Det märks tydligast i krig, då alla folk och alla nationer kan förvandlas till grymma massmördare. Men det syns även i fredstid, och krigsstämning kan för den delen piskas upp snabbt. Många av övergreppen och våldsamheterna i krig beror på att folk blivit itutade att motståndarsidan egentligen inte är riktiga människor utan bara avskyvärda fiender.

Jag är benägen att koppla samman människors våldstendens med det som kallas arvsynd – något som jag råkar tro på. Visst, det kanske inte känns så uppmuntrande för en modern människa att tänka sig att vi är syndare, men för mig personligen känns det faktiskt ändå bättre att ha inställningen att vi alla är lika hopplösa fall och att vi alla är värdefulla i Guds ögon ändå (för det är vi), än att påstå att ”alla människor är goda – utom de där förhatliga typerna som är bevisligen onda”. För det senare är också en sorts avhumanisering, av den ”onda” sidan.

Det där sista var väl ett sidospår. Men en slutkläm: Tänk efter lite när du skriver på Facebook, när du kommenterar hemskheter och när du bemöter folk som har åsikter som du avskyr, eller kanske bara när du ska sätta igång att lufta din vrede över Jimmie Åkessons eller Stefan Löfvens senaste dumma påhitt.
Helt enkelt: Gör jag mig skyldig till att avhumanisera människor när jag säger så här eller delar detta? Gör det här inlägget att jag beskriver en grupp människor, skapade till Guds avbild (eller, om jag inte är troende, helt enkelt bara med människovärde), som ett opersonligt brutalt kollektiv? Bidrar jag till att måla upp bilden av en människa som ett korkat djur eller ett grymt monster, som det är okej att tala illa om och ta människovärdet ifrån (och i längden döda)?
Om svaret är ja, så låt bli att säga det du tänkte säga. Protestera och kämpa mot våldsamheter kan man göra även utan att reducera de ansvariga till omänskliga varelser. Glöm inte att alla människor har ett värde (trots att vi har en tendens att bli destruktiva) och att man inte kommer någon vart med våld, avhumaniserande förolämpningar och ständiga påminnelser om hur ofattbart grymma de där personerna på den andra sidan är.
Vi vill väl inte ha något krig där vi själva är de som inte visar någon nåd?