Nu har #metoo-rörelsen pågått i några veckor, och vuxit sig starkare och starkare. Och även om det naturligtvis är förskräckliga saker som berättas, så är det riktigt positivt att så många faktiskt träder fram och vågar berätta. Jag hoppas verkligen det leder till förändring på allvar.
Tyvärr gjorde jag själv bort mig i början av den här vågen, då jag (i likhet med ett antal andra män) kände ett visst ansvar och därför skrev ett Facebook-inlägg där jag ”erkände” att jag själv begått dumheter mot tjejer/kvinnor – utan att berätta i detalj vad det var, men jag framförde ändå en ursäkt. Tanken att göra detta var inte fel, men grejen var att jag och de andra herrarna borde ha väntat med det och istället ”låtit tjejerna prata färdigt först”, för effekten av killarnas bekännelser blev ju att män (än en gång) började ta plats på kvinnors bekostnad. Lyckligtvis blev jag snabbt uppmärksammad på detta och tog bort mitt inlägg igen. Hoppas det inte ställde till alltför stor skada; jag ber om ursäkt för det (också).
Sedan har jag hållit mig diskret och inte kommenterat mycket, men fortsatt att se hur rörelsen vuxit, yrkesgrupp efter yrkesgrupp. Senast är det folk inom kyrkan som har delat sina upplevelser av trakasserier, med hashtaggen #vardeljus. Det är lika bra som allt det andra – jag trodde inte för ett ögonblick att kyrkan var förskonad från sådana där saker, och även där ska det lyftas fram. Det som jag möjligen oroas av just när det gäller kyrkan är att en del kanske lite fördomsfullt tror att det huvudsakligen är kvinnoprästmotståndare som står för trakasserierna; visst kan det finnas sådana bland förövarna, men jag är lika tvärsäker på att det även är massor av folk som är för kvinnliga präster som är inblandade. Kvinnoprästmotstånd och trakasserier av kvinnor hänger inte ihop, inte på det sättet åtminstone. (Men kanske på andra sätt, se nedan!)
Oavsett detta så ser jag oerhört positivt på #metoo. Inte minst för att det ger en så otroligt, oerhört tydlig bild av hur saker och ting ligger till. Det går inte längre att påstå att det är invandrarkillarna som har snedvriden kvinnosyn och står för alla sexualbrott (och jag har mycket riktigt inte sett invandrarkritikerna uttala sig mycket på sistone … de vet uppenbarligen inte vad de ska säga nu). Inte heller går det längre att komma och säga ”inte alla män” eller ”jag vill inte bli kollektivt skuldbelagd”, för det framstår nu som goddag yxskaft. Det är faktiskt ingen i #metoo-rörelsen som lägger kollektiv skuld eller säger ”alla män begår övergrepp” (om någon kan visa mig en person som faktiskt säger just det, så får vederbörande tre påsar ostbågar av mig!). Det är inte det som är poängen. Utan poängen är att övergrepp förekommer precis överallt oavsett kultur och status, att det uppenbarligen finns en struktur bakom som gör detta möjligt, och att alla män (även om inte alla män är skyldiga) har ett ansvar för att se till att det inte fortsätter. Så kan man sammanfatta det.
Men nu ska jag göra ytterligare en reflektion över #metoo. Nämligen det här med strukturer, och ett litet problem som det medför för mig med min ”bibeltrogna” bakgrund.
Som jag sade, att könsförtryckande strukturer finns i samhället och kulturen verkar nu faktiskt helt uppenbart. Jag har inte förnekat dem förut heller, men nu kan jag det ännu mindre. Jag är egentligen fullt beredd att börja säga att jag är feminist.
Det är bara det att i mitt kristna perspektiv kan det bli jobbigt att börja prata om strukturer och kalla sig feminist. Kristna (i alla fall de mer traditionella kristna som jag tillhör) är ofta motvilliga att tala om könsmaktsordningar: det begreppet är en feministisk analys som de vänder sig mot. De förnekar inte att övergrepp mot kvinnor och våld mot kvinnor förekommer, och de gillar det naturligtvis inte, men de anser i många fall att feministiskt ”strukturtänkande” är fel sätt att gripa sig an problemet – varför vet jag egentligen inte, men de skräms väl av att feminismen verkar vilja ställa allting på huvudet på ett sätt de inte gillar. Istället är synen att kristendomen och Bibeln i sig räcker. Att man som kristen inte behöver vara feminist, därför att den kristna läran redan har den rätta respekten för kvinnan och den sanna jämställdheten redan finns i Guds ord, och om folk bara följde Bibeln så skulle det bli bra, utan att man behövde ta till sådana läskiga, hotfulla, samhällsomstörtande saker som feminismen. Ungefär så ser man på saken.
Och på sätt och vis förstår jag dem ju … för jag tycker ju faktiskt att Bibeln är Guds ord, och att den innehåller bra anvisningar om det mesta här i livet. Jag vill absolut inte förringa Bibelns betydelse, än mindre antyda att den har fel.
På ett sätt verkar nämligen inställningen att ”Bibeln räcker” vara naiv. Det behövs uppenbarligen ett mer ingående arbete än att vifta med Bibeln för att komma tillrätta med allt detta elände som tjejer och kvinnor drabbas av hela tiden i alla möjliga sammanhang.
Särskilt med tanke på – och nu gör jag säkert vissa upprörda – att många kristna med sin användning av Bibeln inte ser ut att göra kvinnorna någon större tjänst. Tvärtom, faktiskt. Bibelsprängdheten verkar i vissa fall istället göra saken värre. När kristna tar till Bibeln för att till exempel påpeka att kvinnor inte ska vara präster, att kvinnans plats framför allt är i hemmet och familjen (visst, det kanske är mer i USA än i Sverige som detta framförs, men det är ju nog så illa) och att mannen är hustruns huvud med allt vad det innebär, och vidare framhäver de traditionella könsrollerna och misstänkliggör alla som avviker från dessa på ett eller annat sätt, så kan jag inte låta bli att undra vad det ger för signaler. Till och med om personerna faktiskt skulle ha rätt, så åstadkommer de ändå en viss atmosfär genom att på detta sätt klamra sig fast vid diverse bestämda könsroller och begränsningar för kvinnor (och även för män!) – och är det i en sådan atmosfär särskilt konstigt att det blir fortsatt grogrund för förtryck, övergrepp, våld, allt möjligt från män gentemot kvinnor?
Det känns helt enkelt som att en del av de personer som anser att feminismen är onödig för att den kristna läran redan innehåller sann jämställdhet, i nästa sekund kommer med alla dessa anvisningar som indirekt bidrar till kvinnoförtryck. De har säkerligen inte för avsikt att det ska gå så, men det är ändå så det går. Nya generationer fortsätter att växa upp i en värld där kvinnlig underordning i en eller annan form fortfarande ses som standard, delvis på grund av kyrkligt snack, och det är väl klart att det påverkar samhällets strukturer i stort.
För att anknyta till vad jag först skrev om kvinnoprästmotstånd: här kan man kanske säga att det finns ett samband mellan det och trakasserier av kvinnor?
Det är lite på detta kätterska sätt jag kan tänka ibland. Att ”den kristna, bibliska jämställdheten” egentligen inte alls är någon sådan, utan att den gör mer skada än nytta. Att den rena feminismen därför behövs, om inte annat så som ett modernt redskap för att åstadkomma jämställdhet i praktiken, när Bibeln inte säger så mycket.
Men att säga så känns ju samtidigt lite för mig som att svära i kyrkan, eftersom jag likväl och trots allt tror på Bibeln och inte vill förkasta den (och inte gärna vill göra mig till ovän med mina trosfränder heller för den delen).
Förstår ni läsare mitt svåra dilemma?
Jag har egentligen inte själv något svar på det här, och vet inte exakt hur jag ska klara mig ur knipan.
Mitt problem är alltså att jag på något sätt skulle vilja anamma feminismen och fullt ut acceptera att förtryckande strukturer finns och att vi män måste hjälpa till att motarbeta dem på något sätt – samtidigt som jag inte vill gå emot Bibeln när jag gör det.
Det jag möjligen kan se är att man kanske inte behöver tolka Bibeln så som de mer konservativa kristna gör, i mina exempel ovan. Och även om man gör det så finns det kanske andra sätt att förmedla åsikterna i fråga? Redan nu är det ju så att det är flera av de där uppfattningarna jag inte delar (kvinnliga präster till exempel är jag ju för, inte mot). Och det finns säkert fler ställen där man kan ha ett annat perspektiv eller en annan strategi än de traditionella, utan att för den skull förkasta Bibeln som Guds ord. De gamla tolkningarna och tillämpningarna behöver inte stämma bara för att de har omhuldats i många hundra år. Rätt uttolkad och använd kanske Bibeln verkligen är just det storartade jämställdhetsdokument som de kristna säger att den är.
Ja, jag tror faktiskt att det ligger till just på det sistnämnda viset.
Men det är ingen lätt process att hålla på att stöta och blöta och kämpa med bibelorden, samtidigt som man bemöter upprörda medkristna som anser att man har blivit liberal och inte har någon respekt för Ordet längre.
Jag får kanske kämpa den kampen samtidigt som jag också, i egenskap av man, kämpar den moderna feministiska kampen mot de strukturer som #metoo och #vardeljus just håller på att dra fram i ljuset.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar