(Vill du följa denna serie från början? Klicka här!)
Den mystiska stjärnan
Det Tintin-album som orsakar mest problem när man ger sig in på att försvara Tintin och Hergé, det är faktiskt inte som man kan tro Tintin i Kongo, utan Den mystiska stjärnan – en av de berättelser som Hergé publicerade i den tyskkontrollerade Le Soir 1941–42, mitt under kriget.
Vi har redan sett att Hergé kan ha tagit vissa intryck av miljön han jobbade i under de här åren, vilket inte är till hans fördel. För det mesta märktes lyckligtvis inget sådant i de Tintin-berättelser han gjorde under Le Soir-tiden, eftersom han som sagt tvärt lade av med politik i Tintin, men Den mystiska stjärnan utgör delvis ett undantag, och det största bekymret närmare bestämt är att där finns – åtminstone i originalversionen – ett par antisemitiska och misstänkt protyska anspelningar som inte är särskilt vackra.
Nu hör albumet i fråga med sin suggestiva stämning till de Tintin-böcker som jag tycker bäst om (möjligen beroende på att det var den första av dem jag någonsin läste, vid 4½ års ålder!), men känslan när jag läser har på senare år blivit något mer olustig på grund av detta, även om de mest alarmerande detaljerna är utsuddade.
Men från början ser det alltså ut att ha varit en antisemitisk anspelning, och tyvärr så slutar det inte heller med det, utan det finns ett ännu värre exempel. Den mystiska stjärnan trycktes aldrig som svartvitt album utan gavs ut i 62-sidigt färgformat så fort berättelsen gått färdigt i Le Soir, och de svartvita originalbilder som fanns i följetongsform i tidningen är därför inte särskilt spridda – men bland dem finns ett par som inte kom med i albumversionen och som är minst sagt graverande. Nämligen den här lilla sekvensen i samband med att ”profeten Philippulus” (i tidigare översättning Pythagoras) förföljer Tintin och förkunnar världens undergång:
(länk till annan sida)
Det är alltså uppenbarligen två judar som hör profeten och kommenterar budskapet med orden:
”Hörde du det, Isaac? Slutet på världen! Tänk om det är sant …?”
”Hehe! Det skulle bli en fin liten affär, Salomon! Jag är skyldig mina fordringsägare 50 000 francs. På det viset skulle jag inte behöva betala dem!”
Judestereotypen är verkligen oerhört tydlig och grovhuggen: det är de typiska judiska förnamnen, det är de svarta skäggen och hattarna och de stora näsorna, och det är den gamla vanliga fördomen om judar som giriga med pengar, och till råga på allt talar ”Isaac” franska med en slarvig accent som alltså ska föreställa judisk. Bilden skulle kunna vara hämtad direkt från Nazitysklands propagandaapparat. Det ser verkligen inte bra ut alls … särskilt inte när man vidare tänker sig att det var i Le Soir som serien publicerades, i det tyskockuperade Belgien under andra världskriget, och att tidningsuppslaget säkert i övrigt kan ha varit fullt av uppgifter om lömska judar och hjältemodiga tyska krigsstyrkor. Plus att vi ju har den där uppgiften om att Hergé faktiskt tidvis kan ha trott på snacket på Le Soirs redaktion. Alltsammans formar en högst obehaglig bild.
Så går det över huvud taget att hitta några bortförklaringar till dessa försyndelser från Hergés sida i Den mystiska stjärnan? Är man inte rasist och antisemit själv om man ens försöker?
Nej, jag tycker faktiskt att jag vill försöka hitta någon sorts förklaringar ändå – för mitt i alltihop verkar det så väldigt egendomligt att Hergé skulle bete sig så där antisemitiskt och tyskvänligt, han som redan förmedlat en revolutionerande tolerant och antirasistisk människosyn och avvisat fördomar i Blå Lotus, och sedan kritiserat axelmakterna i Kung Ottokars spira … och gärna försvarade utsatta nationaliteter som kineser och ursprungsamerikaner. Det var ju egentligen också bara i Den mystiska stjärnan han begick de här svåra misstagen, och ingen annan gång. Hur kom det sig? Det är, för att säga det rent ut, lika mystiskt som stjärnan!
Ja, det går kanske inte att hitta ursäkter, men väl möjliga förklaringar. Först och främst, när det gäller skurken Blumenstein och hans judiskhet, så har det påståtts att det inte var judiskheten som var poängen i första hand: Michael Farr menar i Tintin – den kompletta guiden att Blumenstein var ”mer en parodi på en girig finansiär än en jude”. Detta visas också (min egen reflektion) av att Blumenstein ju faktiskt inte alls är tecknad så karikerat som de båda judarna Isaac och Salomon – om poängen hade varit att han var jude så hade väl det framgått tydligare precis som i deras fall? (Jag har själv aldrig kopplat att bankir Bohlwinkel skulle vara jude förrän jag läst kommentarer om det!) Skrupelfria affärsintressen däremot var något som Hergé ofta återkom till och kritiserade i Tintin-serierna, och han hade redan låtit detta representeras av just amerikaner, i både Tintin i Amerika och Det sönderslagna örat. Så det var kanske inte helt otippat att han i Den mystiska stjärnan var inne på samma spår. Kritik mot USA och amerikansk kommersialism är ju för den delen inget främmande för vår tid heller – vem har inte fnyst åt USA någon gång? – och att det verkar så olämpligt här beror mest på bakgrunden med kriget och att USA i detta fall hellre borde ha setts som en vän. Att det i grunden handlar om kritik mot pengarnas makt märks också på det fiktiva namn som Hergé valde att ändra USA till i den nya upplagan: Sao Rico, vilket låter portugisiskt och betyder ungefär ”Sankt Rikedom”. En liten hint där kanske …?
Det finns dock fortfarande försvårande omständigheter, som att även det namn som Hergé bytte till i den nya upplagan – Bohlwinkel – är ett judiskt efternamn, om än mindre uppenbart. Är det verkligen särskilt troligt att Hergé inte bara en utan två gånger skulle ha ”råkat” förbigå att skurkens namn var judiskt? Och figuren har ju också kvar sin stora näsa som kan ses som ”judisk”! Det har även hävdats (från mer obstinat Hergé-kritiskt håll) att hela äventyret Den mystiska stjärnan och dess sensmoral bygger på konspirationsteorin att judisk-amerikanska intressen hotar världen, men att judarna minsann ska få sitt straff en vacker dag – precis som radiorösten också säger på allra sista sidan, ”de skyldiga kommer att avslöjas och straffas”, med följden att skurken Bohlwinkel/Blumenstein börjar svettas och se rädd ut.
Det där sista tycker jag nog är att tolka in för mycket, och detaljen med näsan bevisar inte heller någonting med tanke på att ett av Hergés kännetecken som serietecknare var att mycket ofta förse sina figurer med lustiga näsor. Ett bra exempel är Tintins ärkefiende skurken Roberto Rastapopoulos, som har extrem potatisnäsa. (Å andra sidan har även Rastapopoulos av vissa tolkats som jude, men det tror jag är en missuppfattning – namnet tyder ju på att han är grek-italienare.) Som jag sade ovan: om Blumenstein är tänkt som en jude så är den karikatyren mycket mindre uttalad än den av Isaac och Salomon, och därför kan det ändå ligga något i att det inte i första hand är judiskheten utan rikedomen som är poängen.
Vad gäller sammansättningen av den vetenskapliga expeditionen så är den svår att förklara, men en sak man inte får glömma är att det finns ett par nationaliteter till som står på den ”goda” sidan i Den mystiska stjärnan. Expeditionens ledare Hippolytos Calystén är ju uppenbarligen belgare, liksom besättningen på fartyget Aurora, och expeditionen får också hjälp av kapten Chester som onekligen ger intryck av att vara engelsman. Det är fullt möjligt att Hergé faktiskt inte kunde vara tydligare än så med det engelska inslaget, för då hade kanske redaktionen på Le Soir ingripit. Över huvud taget är just redaktionens påtryckningar en faktor att ta i beräkningen när man talar om allt det här: man får betänka att Hergé inte kunde jobba helt fritt.
Det har också påpekats att det i Europa vid den här tiden faktiskt bara var Storbritannien och Sovjetunionen som räknades till de allierade (USA var ännu inte med i kriget när de aktuella avsnitten i Den mystiska stjärnan först publicerades), och att nationaliteterna i expeditionen därför inte ska tolkas som en markering mot den allierade sidan: istället för motsatsparet ”axelmakterna mot de allierade” ska det vara ”Europa mot USA”, och då inte i politiskt utan forsknings- och framstegsmässigt avseende, för politik var ju just vad Hergé under den här perioden ville undvika. Man kan för den delen också ana en ren utopi – Hergé längtade efter att kriget skulle ta slut, och hans europatanke här är då kanske bara ett uttryck för hans önskan att Europas länder snart skulle bli vänner igen?
När det gäller den otrevliga sekvensen med Isaac och Salomon skulle inflytandet från Le Soirs redaktion förstås kunna vara en faktor även där. Framför allt är det så att även om seriestrippen publicerades på hösten 1941, så hade Europa och Belgien då faktiskt ännu inte nått den vändpunkt då man insåg vidden av judeförföljelserna och fick Förintelsen klar för sig. I Belgien hade inte heller de värsta övergreppen mot judar börjat ännu 1941, utan det satte igång på allvar sommaren 1942 – se mer om det några stycken längre ner. Vad jag menar är att det här, trots allt, var en tid då man fortfarande drog judehistorier och judeanekdoter och använde fördomar i teckningar av judar utan att tycka att det var något konstigt med det. Den sortens skämt om judar blev känsliga först senare, när alla insett allvaret.
Jag har hittat en uppgift om att detta inte var det enda tillfället då Hergé ritade judekarikatyrer, för han gjorde tydligen samma sak bara något år tidigare i en bok som hette Fables (”Fabler”) av en viss Robert de Vroylande. Denne de Vroylande var enligt vissa antisemit, enligt andra inte, men oavsett vilket var han inte alls nazist, då han var aktiv i motståndsrörelsen, tidigt tog avstånd från Rexistpartiet och hamnade i tyskt koncentrationsläger och dog där 1944. Hans bok var någon sorts samling av barnberättelser i klichéartad form, och summa summarum får jag mer och mer intrycket (åter igen) att man inte behöver ha varit nazist eller judehatare för att man skämtade om judar år 1941 – även om det självfallet var mycket olämpligt att göra det.
Om vi återgår till Isaac och Salomon så hade ju Hergé också förstånd nog att redan tio månader senare, 1942, när Den mystiska stjärnan kom ut som färgalbum, utelämna den sekvensen. Detta trots att berättelsen egentligen var för kort för att fylla ut 62 sidor och behövde förlängas, inte skäras ner. Själv sade Hergé så här i intervjuer på 1970-talet:
”Det finns vissa teckningar som jag aldrig hade gjort om jag hade känt till hur omfattande den där hemskheten var.”
”Vi har alltid dragit judevitsar, Marseillevitsar, skottevitsar. Men vem hade kunnat förutse att judevitsarna skulle sluta så som vi nu vet att de gjorde, i dödslägren i Treblinka och Auschwitz?”
Och i samma andetag:
”Allt jag egentligen gjorde var att visa en skurkaktig finansiär som såg semitisk ut och hade ett judiskt namn, Blumenstein, i Den mystiska stjärnan. Men betyder det att det var antisemitism från min sida? Jag tycker att i mitt förråd av banditer finns det alla sorters skurkar – jag har visat en mängd ”skurkar” av olika ursprung, utan att särbehandla den eller den rasen …”
Här antyder Hergé i och för sig att han faktiskt kan ha varit medveten om vad han gjorde och att Blumenstein verkligen var avsedd som jude (Hergé uppträdde onekligen tankspritt i intervjuer på äldre dagar, och hans efterhandsanalyser av sitt handlande under krigsåren känns ibland något motsägelsefulla). Men samtidigt tycker jag han har en poäng: judeskämt förekom som sagt på den tiden mycket bredare än idag (ungefär som Norgehistorier), och framför allt har han helt rätt i att det bland hans skurkar – och även bland de goda – finns många olika ursprung och nationaliteter. Där går det inte att se något särskilt utpekande eller rasistiskt mönster.
”Jag såg väldigt få judar som bar den gula stjärnan, men till slut såg jag några. De sade till mig att en del judar var borta, att folk hade kommit och hämtat dem och skickat bort dem. Jag ville inte tro på det.”
Men Hergé tycks alltså gradvis ha börjat inse vad det verkligen handlade om, och därför är det inte så konstigt att Isaac och Salomon utelämnades ur albumversionen av Den mystiska stjärnan som gavs ut i september 1942. Hergé tecknade heller aldrig judar fler gånger, med undantag för Det svarta guldet; i hans påbörjade svartvita version av den berättelsen från 1940 förekommer det judar från terroristgruppen Irgun i Palestina, och när han slutförde den i färg 1948 fick dessa judar vara kvar. (Däremot togs de bort ur den ännu senare versionen från 1971 – den som är mest spridd i Sverige – eftersom referenserna till Palestina under brittiskt styre hade blivit inaktuella.) I fallet med Det svarta guldet är dock skildringen inte särskilt karikatyrartad (judarna har inte mer överdrivna drag än andra folkslag i Tintin-albumen, och Tintin blir rentav förväxlad med en av dem) och Irgun fanns på riktigt vid denna tid, så där föreligger inga konstigheter eller överdrifter.
Därför skulle man kunna se det som att Hergé 1941 ”bara” lät sig ryckas med av smaklös karikatyrhumor, och att han kom på bättre tankar senare. Här bidrar faktiskt färgversionen av Tintin i Kongo från 1946 till bilden: den visar att Hergé trots den revolution han genomgick med Blå Lotus faktiskt ännu inte hade förmått göra sig av med ”fördomstänket” helt och hållet i alla lägen, och det förklarar i viss mån hur han kunde hemfalla åt det även i Den mystiska stjärnan. Den bild av honom som träder fram när man fördjupar sig är onekligen också att Hergé var lättpåverkad, att han var anpassningsbar, att han var naiv och godtrogen, att han var en aning vimsig och inte alltid insåg vad hans val kunde få för följder. Det han framför allt tycks ha fokuserat på var att jobba, jobba, jobba, få in pengar och gripa varje tillfälle att få sina teckningar publicerade, vilket var en anledning till att han gick med på att arbeta på Le Soir och även till att han ställde upp på att illustrera de Vroylandes fabelbok.
Slutligen så finns det faktiskt i Den mystiska stjärnan ett par små subtila detaljer som kan tyda på att Hergé mitt i alltihop trots allt fortfarande var kritisk mot fascismen – de är förvisso rätt långsökta, men jag nämner dem ändå. I början av berättelsen tittar Tintin i teleskopet på observatoriet och ser till sin förskräckelse en enorm spindel röra sig över himlen – det visar sig att det är en vanlig spindel som kryper över teleskopets objektiv. Från början identifierade professor Calystén i historien denna spindel som en Aranea fasciata, och det namnet har tolkats som en symbol för det fascistiska hotet mot Europa. Spindeln dyker sedan upp igen i albumets surrealistiska slutscener och utgör onekligen ett hot där. Förutom detta har det också påståtts att profeten Philippulus, galningen som i berättelsen förkunnar jordens undergång, är ett förlöjligande av marskalk Philippe Pétain som ledde den medlöpande Vichy-regimen i Frankrike vid den här tiden.
Trots detta och övriga försvarsargument framstår det onekligen som en kraftig plump i Tintin-historien att en våldsamt antisemitisk teckning en gång ändå funnits i ett Tintin-äventyr, och att skurken i samma äventyr också kan uppfattas som jude. Jag medger som sagt att jag själv har fått min bild av Den mystiska stjärnan i viss mån besudlad av detta, även om det inte medför att jag bryter med Tintin som helhet eller ens vill slänga just detta album i soporna. Läsaren får själv avgöra i hur hög grad den här episoden ska färga det allmänna omdömet om Tintin och Hergé för eftervärlden.
I nästa del har det blivit dags för en närmare titt på Koks i lasten, och i samband med det en del reflektioner om nationsstereotyper i Tintin på det hela taget.
Samtliga delar i denna serie:
Del 1 – inledning, en snabb biografi över Hergé, kritiken mot Tintin i sammanfattning
Del 2 – Tintin i Kongo, Tintin i Amerika
Del 3 – Le Vingtième Siècle, Léon Degrelle, Hergé som kollaboratör på Le Soir
Del 4 – Den mystiska stjärnan
Del 5 – Koks i lasten, diverse stereotyper om olika länder
Del 6 – förtäckta nazidetaljer, till Tintins och Hergés försvar
Del 7 – sammanfattning av Hergés nazism/rasism, mellankrigstiden och idag – vad kan vi lära oss, slutord, några lästips, källor
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar