Mer om Brexit, om fotboll och östs förakt mot väst

Igår möttes Kroatien och Portugal i herrfotbolls-EM, och jag höll spontant på Kroatien. Tidigare på dagen möttes Schweiz och Polen, och då höll jag spontant på Polen. (Kunde alltså nicka belåtet åt slutresultatet i det sistnämnda fallet men inte i det förstnämnda.)
När länder från västra och östra Europa möter varandra i sportens värld har jag faktiskt en tendens att hålla på det östliga laget, bara för att de känns lite mera som underdogs och det är kul när östländerna klår de stora drakarna från väst.
Men jag misstänker att jag hör till en minoritet på den punkten – för i regel så finns det i Europa ett starkt förakt som riktar sig från väst mot öst.

Jag tror att det delvis var detta förakt som låg bakom att Storbritanniens befolkning röstade för ett Brexit. För många av de som ville lämna EU verkade ju framför allt klaga på alla EU-invandrare, företrädesvis från Östeuropa, som översvämmar Storbritannien. Samma klagomål hörs i Sverige ibland, särskilt när det gäller polacker och litauer, för att inte tala om rumänska romer.
Men det är inte bara Storbritannien och Sverige. Västeuropa är skeptiska till Östeuropa över huvud taget, och det kan ta sig uttryck i såväl smygrasism som mer uttalad rasism.
Det där går i vågor. Västeuropas attityd mot öst är som en pendel som svänger fram och tillbaka. Under 1990-talet var det som bekant en rätt positiv stämning som rådde, järnridån hade fallit och väst dunkade uppmuntrande öst i ryggen och hälsade dem välkomna till den demokratiska gemenskapen och tyckte det var härligt att östeuropéerna äntligen blivit fria. Det var ju fortfarande krig i före detta Jugoslavien förstås, men efter några år började även den detaljen se ut att fixa till sig, och väst blev ännu mer förtjusta över att öst kanske kunde komma att bli som folk ändå. Fram till 2000-talet, då Östeuropa inte längre bara var fria utan dessutom kom med i Västeuropas gemenskap. De kom med i EU. Och i Eurovision Song Contest satte de till och med igång att vinna, så att tävlingen flyttade i österled.
Och när då effekterna började märkas, när östeuropéerna fick röra sig fritt i hela Europa och bosätta sig i väst, och när de tog plats, då började väst rynka på näsan åt dem igen. I Eurovision satte de osakliga klagomålen över öststatsdominansen igång (där deltog även seriösa musikrecensenter som i vanliga fall skulle ta klart avstånd från rasism och fördomar). I själva samhället blev det mer och mer fnysningar och uppretade kommentarer över alla ohederliga hantverkare och annat drägg från öst som passade på att komma hit och utnyttja sina nya EU-förmåner. Pendeln svänger tillbaka, och det ser för närvarande ut som den kommer att svänga ännu längre.
I bästa fall, när pendeln är i det ena läget, så visar Västeuropa en (som jag sade) nedlåtande vänskaplig attityd till öst, så länge de håller sig på sin plats. I värsta fall, i pendelns andra läge, är väst direkt fientligt mot öst.

Det finns helt enkelt en rasistisk inställning i Västeuropa – på vår sida av kontinenten är vi sedan en lång tid tillbaka misstänksamma mot slaver och balter, och mot albaner (som inte är med i EU, men om de var det skulle det bli samma gnäll över dem). Ännu längre ner på skalan kommer turkar, som på lång sikt också skulle kunna "översvämma oss" när Turkiet blir EU-medlem – ännu läskigare tycker västeuropéerna – och så de där tiggande romerna som östeuropéerna har med sig i "boet".
Finsk-ugrier verkar dock inte omfattas av rasismen i lika hög grad: jag har det bestämda intrycket att just finnar och ungrare tolereras mer av Västeuropa. Men som sagt, slaver, balter, albaner och turkar bemöts med mer skepsis (liksom vissa östeuropeiska folk som inte hör dit men räknas dit ändå för att de ses som lite "slavifierade", exempelvis rumänerna).
Här får man dock inte glömma att rasismen finns också i öststaterna själva. Samtidigt som väst sparkar på öst, så sparkar öst själva vidare neråt - mot sina romer, mot andra minoriteter. Och de brukar bli ganska förorättade om väst kritiserar dem på något sätt. De vill ju komma sig upp, och bli lika framgångsrika och få samma status som väst.
Det här är ganska djupt inrotade mönster, som jag tycker märks och återspeglas och kommer upp till ytan på olika sätt då och då. I Brexit. I Eurovision-kretsarna. I den ovanligt kraftiga upprördheten över Lisa Holm-fallet för ett år sedan (jag tror inte känslorna hade blivit lika starka om inte den skyldige varit en litauisk EU-medborgare - det var liksom droppen). Kanske rentav i den kris som redan för över hundra år sedan följde efter att slaver mördade Österrikes tronföljare i Sarajevo.
Säkert även i herrfotbolls-EM. Även om jag själv som sagt brukar hålla på östländerna för att de är underdogs.

Senare idag spelar Tyskland mot Slovakien i EM.
Om det inte vore för att jag har personliga band till just Tyskland och därför är benägen att hålla på dem, så hade jag nog hållit på Slovakien i den matchen.