En satirisk trosbekännelse och en pudel

Häromdagen var jag med om en ögonöppnare. Eller en tankeställare. I alla fall en ”händelse på sociala medier” som fick mig att fundera ytterligare ett varv när det gäller det där att dela saker och vad det kan få för effekter.

Det började med att en av mina vänner på Facebook delade ett blogginlägg, skrivet av en kristen bloggare som jag inte alls känner. Jag tänker inte länka till det, men jag kan beskriva det – inlägget var ett stycke riktigt ordentligt bitsk satir, som byggde på den välkända kristna apostoliska trosbekännelsen. Bloggaren hade skrivit om den ironiskt ”liberalt” med en massa detaljer omformulerade och nedskurna på ett ”politiskt korrekt” sätt, som en drift med hur Svenska kyrkan idag monterar ner en massa punkter i den traditionella kristna läran. Begrepp som ”cis” och ”hen” fanns med på ett par hörn i denna trosbekännelse, liksom t.ex. ”halvsmäktig” istället för ”allsmäktig”, och formuleringar som ”sittande på Gud Förälders vänstra sida” och ”vi har också tillit till Muhammed”.
När jag först läste detta tyckte jag spontant att det var roligt. Ganska elakt förstås i sitt sarkastiska utfall mot kyrkan, och jag vill ju inte avfärda allt modernt så som bloggaren tycktes vilja göra (jag har t.ex. inget emot att använda ”hen” och ”cis”), men satiren var ändå träffsäker på något sätt tyckte jag. För det där att Svenska kyrkan har blivit så urvattnad i sitt budskap (t.ex. att många förnekar jungfrufödelsen, tonar ner talet om synd och frälsning och tycker att islam går precis lika bra som kristendomen), det kan jag mycket väl också tycka, i likhet med många andra bekymrade svenskkyrkliga.
Därför bestämde jag mig också för att själv dela vidare det där blogginlägget, eftersom det var så pass fyndigt. Jag tvekade lite, för jag anade att det nog kunde vara vissa som inte skulle ta emot det särskilt välvilligt och inte riktigt uppskatta satiren, men jag delade till slut ändå. Delvis var det också för att jag på sistone har känt att jag gjort för lite markeringar ur kristen synvinkel på Facebook, så jag var nästan tacksam för ett tillfälle att visa upp den sidan av mig också. Hur som helst så delade jag med en brasklapp-kommentar i stil med att ”detta är kanske inte så snällt, men jag förstår frustrationen som ligger bakom och därför kan det få delas ändå”.

Dagen därpå följde jag hur det gick för min delning i Facebookvärlden. Som jag hade misstänkt fick jag mycket riktigt kritik, och det blev en intressant diskussion under några timmar där jag försökte försvara inlägget och tanken bakom det. Men parallellt med den diskussionen började jag faktiskt bli tveksam, och tänkte mer och mer att det kanske inte var någon bra idé att lägga ut den där satiriska trosbekännelsen ändå. Även om jag från början tyckte att det var en pricksäker satir över Svenska kyrkans beteende, så var det kanske så att den mest bara uppfattades som ett personligt hån mot vissa människor?
En stund senare hände något som definitivt fick mig att svänga i frågan. Jag såg att personen som först delat inlägget plötsligt skrivit en ny Facebookstatus, där hon bad om ursäkt för sin delning och för att hon sårat folk med den. Nu hade hon tagit bort inlägget igen, skrev hon, och då förstod jag att jag varit inne på rätt spår – den där satiren var nog faktiskt mer spefull och hånfull än effektfull. Det blev extra intressant när jag läste de kommentarer min Facebookvän fick för sin ”ursäkt”: där var det flera svar i stil med att ”inte behöver du be om förlåtelse för det där” och ”bry dig inte om folk som klagar”, och det var till och med någon som uttryckte sig med orden ”kastar man sten i ett svinhus är det klart att det är en och annan gris som grymtar”. Det avgjorde saken en gång för alla för min del. För även om de kommentarerna tyckte att inlägget var okej, så hade de motsatt effekt på mig i och med att jag tyckte att där fanns en viss brist på hänsyn. Vad man än tycker i en fråga, och även om man har rätt att yttra sin åsikt, så måste man väl ändå ta på allvar när folk faktiskt blir sårade. Då måste man anpassa sin ton något. Och definitivt inte jämföra med grisar. (Jag ska inte döma personen som skrev det, han är säkert en hygglig prick i själva verket, men just det där med grisarna såg ärligt talat inte så sympatiskt ut.)

Därför gjorde jag en helomvändning och bestämde mig för att ”pudla”. Jag behövde inte själv aktivt ta bort min delning av blogginlägget, för den försvann automatiskt i och med att min vän tog bort sin (mitt inlägg var ju en vidaredelning av hennes). Men det jag gjorde var att jag själv skrev en ursäkt och lovade att tänka efter bättre före delning i fortsättningen. I slutändan hoppas jag att det ändå var rätt få som såg ”trosbekännelsen” jag delade, och att det var så många som möjligt som såg ursäkten.

Vad har jag då lärt mig av detta?
Ja, inledningsvis så tycker jag fortfarande att bloggaren som skrev den där satiriska trosbekännelsen var i sin fulla rätt att göra det och publicera den. Vi har yttrandefrihet i Sverige. Jag kan också förstå de som roas av den och skrattar galghumoristiskt, som jag själv spontant gjorde. Eftersom det som sagt finns en viss frustration över det teologiska läget i Svenska kyrkan så är inte denna reaktion särskilt konstig, och själva grejen att ha synpunkter på strömningarna i kyrkan är fullt motiverad.
Men: att låta ett sådant giftigt inlägg få full spridning på Facebook är däremot inte riktigt rätt väg att gå. Den där trosbekännelsen var mer som ett internt skämt, som frustrerade kristna på sin höjd kan visa varandra inbördes (även om också detta kan ifrågasättas rent nyttomässigt sett). Att lägga ut den så att vem som helst kan se är inte riktigt bra. För satir av det där slaget övertygar inte någon som inte redan är övertygad – tvärtom retar det bara upp vissa och sårar andra, så att dialog blir ännu svårare, och missförstånden och polariseringen blir ännu mer omfattande. Det leder helt enkelt ingen vart att dela sådant. Det är inte konstruktivt på något sätt.
Se bara vad det orsakade i det här fallet: människor tog illa upp av min och min Facebookväns delning, en del fick säkert lägre tankar om konservativa kristna, andra stärktes i sitt eget ”vi mot dom”-tänk och i sin uppfattning att man inte behöver bry sig om när andra blir sårade, och jag själv fick förmodligen min trovärdighet på sociala medier naggad i kanten (min ambition att göra fler uttalat kristna markeringar föll så att säga platt som en pannkaka). Enbart förlorare på alla håll.
Så till en annan gång ska jag komma ihåg att tänka efter en gång till när jag delar: inte bara reflektera över hur trovärdigt innehållet är som jag ska dela, och vad budskapet är, utan även effekten. Kommer jag verkligen att uppnå något gott med detta? Kan jag övertyga någon? Eller viftar jag bara i luften? Vilka når jag ut till? Hur kommer de att reagera? Blir resultatet positivt? Eller finns det en risk att jag bara ”ställer till det” i onödan, så att säga?
Det kan vara värt att fundera på det. Även en text som är sann och som man fullständigt håller med om kan vara meningslös, eller direkt olämplig, att sprida om den inte har en bra verkan i praktiken.

Nu kan jag tänka mig att det finns vissa kristna som har invändningar, för det är ju faktiskt så att kristna enligt den traditionella synen inte ska hymla med budskapet. ”Vi måste tala klarspråk!” ”Kristna ska vara jordens salt och världens ljus!” ”Man kan väl inte låta bli att säga en viktig sak bara för att folk tar illa upp av det.” ”Det spelar väl ingen roll om världen inte gillar det vi säger, vi har ändå en plikt att föra fram sanningen!”
Ja, självklart har vi det. Vi ska inte anpassa själva budskapet, utan har vi något att säga så ska vi försöka framföra det utan ändringar och förvanskningar. (Det gäller både kristna och andra religioner och ideologier.) Men jag är av den uppfattningen att vi måste tänka på hur vi framför det: på vilket sätt, i vilken ordning, under vilka omständigheter. Man måste vara strategisk också. Det går inte att bara ogenomtänkt stå och skrika utan att bry sig om hur folk faktiskt reagerar. Vissa detaljer är inte heller alltid relevanta att hätskt påminna om och hänga upp sig på stup i kvarten. Det är nödvändigt att hitta rätt form och metod. Och då skadar det inte att tänka lite extra på det där med effekt och reaktioner och resultat som jag precis skrev om.
Jag ska som sagt nu komma ihåg det, och att inte låta respekten hamna på undantag. Taktkänsla är inte samma sak som mesighet.

För övrigt – vad är det som säger att det bara är ur ett kristet perspektiv man ska tänka på detta? Hånfull satir kan fungera illa även om den kommer från andra kretsar och riktas åt ett annat håll. Personer som Jimmie Åkesson är ofta utsatta för rätt grova och plumpa skämt, som de flesta sväljer, och det är klart att som offentlig politiker får man kanske vara beredd på och acceptera lite mer i satirväg än mer sårbara samhällsgrupper – men det kanske ändå är något att tänka på även i det fallet, att inte håna Sverigedemokrater för mycket på Facebook? Effekten av det i form av ytterligare vrede, offerkoftor, oförståelse och klyftor kan ju bli minst sagt förödande den också.
Ja, det där kan man fundera länge på. Men att visa hänsyn och förmåga att uppfatta när någon tar illa upp på riktigt, det tror jag inte gör någon skada.