Följande text om julhandeln skrev jag förra året, men den blev aldrig utlagd – jag gör det nu i år istället, för ämnet känns fortfarande aktuellt, och ärligt talat så uppfattade jag aldrig hur det blev med det där som jag undrade över beträffande julhandel i texten.
Så här skrev jag alltså för ett år sedan (och det gäller nu med):
Nu sätter snart julhandeln igång på allvar. Det ska bli ganska intressant att se vad som händer på den fronten i år.
Antingen julhandlar folk precis som vanligt. Och då lär det nog bli en hel del kritiker som (med rätta) påpekar det vansinniga i att vi köper julklappar för många miljarder kronor – oavsett hur mycket så är det mycket – samtidigt som det finns en massa lidande i världen och flyktingar som behöver någonstans att ta vägen och så.
Eller också så har folk faktiskt tagit intryck nu i år, så att de julhandlar mindre och i högre grad skänker pengarna till behövande istället. Då blir det ännu intressantare, för det innebär ju i så fall att detaljhandelssektorn inte alls drar in lika mycket pengar och det blir mindre tillväxt. Det kan då faktiskt bli så att näringslivet börjar klaga på att folk skänker bort sina pengar istället för att konsumera och driva på tillväxten och företagsamheten. Givmildhet, som borde anses vara något självklart positivt, blir då ett problem för ekonomin.
Nu är jag ingen ekonom, så jag kan ju inte sådant där egentligen, men spontant känns det som att detta är ett rätt bra exempel på att medmänsklighet och ekonomisk tillväxt faktiskt motsäger varandra. Eller, som Jesus skulle säga, att man inte kan tjäna både Gud och Mammon.
Sedan vet jag ju att många ekonomer – inte minst kristna ekonomer – är av den åsikten att tillväxt och välstånd som skapas genom fri företagsamhet måste komma först, och att välståndet sedan ”droppar” från de välbeställda folklagren till de mindre förmedlade så att de också får det bättre, och att marknadsekonomi därför är lösningen på alla världens problem.
Men med tanke på julhandelsfenomenet ovan så är jag fräck nog att ifrågasätta detta. Det måste ju ändå vara bättre (och betydligt effektivare) att människor ger pengar direkt till de fattiga istället för att vi ger pengar till vissa bland oss och gör att dessa blir rika så att de efter eget omdöme kan ge till de fattiga. Med tanke på att rikedom dessutom har en tendens att medföra onödigt dyra personliga vanor för den rike, kan man också undra om det verkligen frigörs så mycket droppande pengar ur välståndet som man kunde önska å de fattigas vägnar.
Ja, som sagt, jag kanske är inne på helt fel spår och alldeles socialistisk ;) och då får gärna någon som är glad i ekonomi visa mig tillrätta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar