Kex eller tjex? Här är MIN åsikt i frågan!

Ett av de hetaste debattämnena i Sverige när det gäller språkfrågor – ja, kanske över huvud taget rentav, hur oviktigt det än må vara – är som bekant hur ordet ”kex” ska uttalas. :) Med k-ljud eller tj-ljud? Kex eller tjex?
(Om man nu ska stava på det sättet när man beskriver problemet, för stavningen ”kex/tjex” innebär ju att man ser k-sidan som standard redan från början. Det är nästan bättre att använda de fonetiska tecknen [k] för k-ljud och [ɕ] för tj-ljud. Jag gör det i det här inlägget.)

Då och då på mitt Facebook brukar en länk dyka upp till en gammal artikel i Aftonbladet, där deras journalist har frågat språkvetaren Fredrik Lindström om ”facit” i kexfrågan och får svaret att ordet ska uttalas [ɕɛks], alltså med tj-ljud, och påstår att vi kan ”sluta bråka nu”. Anhängare av [ɕɛks] viftar naturligtvis gärna med den artikeln – men läser man den ordentligt så märker man att Fredrik Lindström egentligen inte alls avgör striden, han bara talar om hur han själv uttalar ordet ”om jag måste välja”, och Aftonbladet har inte alls låtit honom analysera saken djupare. Så inte duger den artikeln som facit; den är snarare ett typiskt klickbete från Aftonbladets Lajkat-sida och inget seriöst uttalande. Fredrik Lindström hör ju för övrigt till dem som anser att det för det mesta är dumt att tala om ”rätt och fel” i språkfrågor – det vet alla som läst hans förträffliga ”Världens dåligaste språk” – så det är över huvud taget väldigt konstigt att utnyttja just honom som språkdomare.
Jag ska själv passa på att ge min syn på saken, något jag faktiskt aldrig har gjort i skrift tidigare.

För det första: när det gäller hur jag själv brukar uttala ordet kex, så gör jag det som [kɛks] och har alltid gjort så. Emellertid så är min ”officiella ståndpunkt” i frågan att båda uttalen faktiskt är okej. Även om jag för egen del säger [kɛks] så kan jag acceptera att andra inte gör det. Sveriges befolkning är trots allt uppdelad i två ganska stora grupper som säger [kɛks] respektive [ɕɛks], och enligt Svenska Akademiens ordlista är båda uttalen godkända. Det borde egentligen räcka som facit.
Men nu brukar ju den här debatten och diskussionen förekomma i alla fall och folk kräver av någon anledning att det bara ska finnas ett uttal som är ”korrekt”, inte två (varför egentligen denna motvilja mot en dubbel sanning?). Då händer det att jag får försvara mig och mitt [k]-uttal. Just av den anledningen ska jag här förklara varför det är fullt språkligt befogat och motiverat att säga [kɛks] – bara för att slippa beskyllningar om att jag har ”fel”.

Det vanligaste argumentet man hör från [ɕɛks]-anhängarna är att bokstaven K enligt svenska språkregler ska uttalas som [k] när den följs av en hård vokal (AOUÅ), men [ɕ] när den följs av en mjuk (EIYÄÖ). När jag var tonåring och debatterade kexfrågan med diverse kompisar (inte de där hemma i Landsbro och Vetlanda, för där sade nästan alla [kɛks] som jag, men kompisar från andra håll) så var det detta argument som de kompisarna använde. Jag medgav då, och medger även nu, att den regeln finns i svenskan, men det finns också en rad undantag från den och vid de där tillfällena var det naturligtvis inte så svårt att hitta och påpeka sådana undantag. ”Jaha, men då kanske ni säger ’tjetchup’ också? Och ’tjebab’? Och ’tjeso’?”
Kompisarna i fråga, som för övrigt kan kännetecknas som ”naturvetare som också var intresserade av språk” – till skillnad från mig som var humanist – hade då en tendens att titta på mig med just en sådan vänligt överseende min av ”du har nog missuppfattat det här, lille vän” som man nästan bara kan se hos språkintresserade naturvetare som pratar språkfrågor med humanister, och överlägset svara: ”Men hördu, orden ketchup och kebab och keso är ju faktiskt lånord.”
Deras resonemang var alltså att det bara är i lånord som bokstaven K får uttalas [k] framför mjuk vokal, annars är det [ɕ] som gäller. Det som verkligen grämer mig idag, riktigt mycket, är att jag just då inte var kunnig nog att drämma till med ett klockrent motargument just i fallet ”kex” – nämligen att ordet kex också är ett lånord.

För det är det. Ordet kex kommer av engelskans cakes, och har förmodligen lånats in via sjömän på västkusten som hade kontakter med England – det finns belagt i svenskan sedan 1755. Detta visar att argumentet med hårda och mjuka vokaler inte alls kan användas på ordet kex, för det är ett lånord och då är det okej med uttalet [k].
Det går i och för sig att hävda att lånord ska anpassas till svenskt uttal, men då får man ju problem med de där andra lånorden jag nämnde: ketchup, kebab och keso (alla hämtade från matområdet precis som kex, märk väl!), som i så fall också måste anpassas på samma sätt, vilket blir direkt löjeväckande. Det finns fler sådana ord: kille, killa, kö, kör och tidigare nämnda keps … alla är de lånord, men att anpassa deras uttal till [ɕ]-ljud är knappast aktuellt.
Ursprunget till ordet kex visar också, vilket är ännu viktigare, att ordet faktiskt utan tvekan måste ha uttalats med [k] från början. Även om en anpassning av uttalet snart började ske på vissa håll i Sverige, så kan man inte komma ifrån att det första och ursprungliga uttalet var [k]. Det är ett mycket tungt vägande argument för att jag har rätt att fortsätta säga [kɛks] utan att bli tillrättavisad för det.

Nu är jag medveten om att [ɕ]-sidan i debatten har fler argument för sin sak. De kan till exempel hävda att det är särskilt befogat att anpassa uttalet just av ordet kex till tj-ljud (mer befogat än vad det är för ketchup, kebab och keso), bland annat för att det var rätt länge sedan det lånades in. (Logiken säger i och för sig att vi då också måste börja uttala ketchup, kebab och keso med [ɕ] när det gått tillräckligt lång tid, men i alla fall.) Och även för att ordet kex funnits i svenskan redan innan kakbiten kom från England, och då uttalats med [ɕ]. Kex har ju fler betydelser än en kaka – det är bland annat också en blomma, ”hundkex”, vilken sannolikt uttalades med [ɕ] redan före 1755. Jag håller också delvis med om det här och brukar faktiskt uttala den där blomman som [hɵndɕɛks] just eftersom det är ett gammalt och mer ”svenskt” ord. Det är också förstås detta som är anledningen till att kex alls har kunnat få sin uttalsanpassning: när det infördes måste vissa ha tyckt att det var analogt med blomman att säga [ɕɛks], medan andra behöll det lånade ordets uttal som det var. (Personligen tycker jag det är bra att ha olika uttal på blomman och kakan för att få en fonetisk betydelseskillnad, och inte minst då kunna skilja blomman hundkex från den sortens hundkex som är godis till en hund.)
Jag har alltså förståelse för det där med hundkex och ordets äldre uttal, men det är bara ett giltigt argument för att [ɕɛks]-anhängarna ska få fortsätta att säga som de gör – det är inte ett giltigt argument för att jag inte ska få säga [kɛks]. Det är faktiskt så i det här fallet att argumenten går om varandra – båda är lingvistiskt relevanta och giltiga, och man får helt enkelt lov att välja själv. Vilket folk också alltså gör. Språk är inte något absolut, hur gärna man än skulle vilja det. Man får vänja sig vid att det inte finns en enkel standardlösning på allting.

Jag låter folk som vill säga [ɕɛks] säga det.
Jag säger själv [kɛks] och förväntar mig att få säga det.
Sådan är min inställning till kex.
(Förutom att de smakar gott.)