Twin Peaks och vad den serien (och musiken!) har betytt för mig

I dagarna är det premiär för den nya, tredje säsongen av ”Twin Peaks”. Inte för att jag nu kommer att ha möjlighet att se det direkt, för vi har inte det där HBO Nordic. Men förr eller senare lär jag väl få tillfälle, och lita på att jag då ska slå mig ner och titta.

Jag hör till de personer som ”Twin Peaks” har gjort väldigt stort intryck på. Detta trots att jag inte ens såg serien när den visades i Sverige 1990-91, utan först tio år senare.
Jag kan inte låta bli att dra lite personlig historia om ”Twin Peaks” … och inte minst om musiken från serien, som komponerades av Angelo Badalamenti och innehöll sång av Julee Cruise (med texter av regissör David Lynch själv). Det är framför allt den som har spelat roll.

När ”Twin Peaks” först började gå i Sverige, då under 1990 och 1991, när jag var tolv-tretton år, så tittade jag alltså inte. Något som nästan helt och hållet berodde på att jag fick höra att serien var otäck. På den här tiden råkade jag ha en svårartad fobi för läskiga filmer och det som nu för tiden benämns ”jumpscares”, och när mamma, efter att hon och pappa sett ”Twin Peaks” pilotavsnitt, sade att jag inte borde titta på den serien och att ”det var bland det hemskaste vi sett någon gång”, så var det ju självklart att jag följde det rådet. (Jag fick senare klart för mig att det som mamma tyckte var otäckt i pilotavsnittet var dels scenen när den misshandlade Ronette Pulaski kommer stapplande över järnvägsbron, dels scenen när Sarah Palmer får en syn och skriker högt då hon ser den gråhårige onde anden BOB kika fram bakom sängen. Och det är ju rätt så suggestiva kusliga scener båda två.)
Att jag inte tittade själv gjorde att jag, just när populariteten för ”Twin Peaks” var som starkast i Sverige, blev lite trött på allt tjat om serien. När man inte själv hade hängt med blev det enformigt att höra klasskompisarnas ständiga prat om att Leo var så hemsk och Bobby var så snygg och vem i all sin dar var det som mördade Laura Palmer. Så när det begav sig betraktade jag hela ”Twin Peaks”-fenomenet mest med skepsis.
Men samtidigt kunde jag inte undgå att bli väldigt tjusad av en detalj: musiken. För den var ju så otroligt vacker, i synnerhet då det instrumentala huvudtemat ”Twin Peaks Theme” (eller ”Falling”, som den heter i versionen med Julee Cruises sång). Därför blev det också så att även om jag inte följde serien, så brukade jag vänta in den tid på kvällarna då den skulle börja (tisdagar klockan 22 har jag för mig att det var), så att jag kunde titta och lyssna på just vinjetten där det var så fin och mysig musik. När detta väl var gjort – och ofta var det då som mamma och pappa stängde av TV:n också – så gick jag och lade mig. Det blev nästan som en sorts vaggsång, den där Twin Peaks-musiken. Jag minns dessutom ett tillfälle då jag var hos mina morföräldrar och hörde hur deras grannar spelade Twin Peaks-musiken i lägenheten under, vid ett tillfälle när jag låg och skulle sova. Då blev vaggsångseffekten ännu mer markant.
Några år senare fick jag också tillgång till huvudtemat på skiva (en samlingsskiva som hette ”Pure Moods”, där det stycket fanns med), och då blev det genast en ofta spelad favoritlåt, särskilt vid mysiga och meditativa tillfällen i ett mörkt rum. Så just musikaliskt sett gjorde ”Twin Peaks” verkligen intryck från början. Hela min vana att särskilt gärna använda musik i ”myssyfte” kan faktiskt delvis sägas ha kommit därifrån.

Men hur var det då med själva serien? När tittade jag egentligen på den?
Jo, det var faktiskt på sommaren 2000, för då gick serien i repris i Sverige (på TV3), både säsong 1 och 2. Då hade jag inte längre samma fobi för läskigheter på film utan började med stort intresse följa ”Twin Peaks”, tillsammans med min bror Kristoffer. Vi hade då båda två ganska nyligen tittat på den svenska serien ”Sjätte dagen”, som faktiskt är en sorts svensk ”Twin Peaks” med en liknande stämning, och blivit väldigt förtjusta i den, och då var vi ju så att säga nyfikna på förlagan. Vi tyckte också båda att ”Twin Peaks” var riktigt bra och smällde högre än ”Sjätte dagen” (även om det i backspegeln fortfarande känns som den också var helt okej, ärligt talat).

Och nu kunde man ju givetvis ta till sig den där intrigen, som var som en deckare fast samtidigt väldigt annorlunda. Alla de där suggestiva, drömska, surrealistiska inslagen. Visionerna … rummet med röda draperier, The Black Lodge, jätten, dvärgen som pratar ”återuppspelat baklänges”, den fasansfulle anden BOB. De gåtfulla och kryptiska ledtrådarna: ”fire walk with me”. De andra fängslande motiven och detaljerna: ugglorna, damen med vedträt, fotot på Laura. Sättet som alltsammans var filmat på – så snyggt och ovanligt med färgerna och ljuset och miljöerna. Och så ovanpå allt detta själva människorna i staden Twin Peaks och deras märkliga, absurda beteenden och dolda mörka sidor, det ständiga hemlighetsmakeriet och dubbelspelandet, som var psykologiskt intressant och gav anledning att reflektera (för jag hade själv just då en period av samvetskval och dysterhet).
Hela stämningen och atmosfären i serien, som verkligen inte liknar något annat.
Plus musiken då: fortfarande den där musiken. För den kändes ännu bättre nu när man fick in den i sitt sammanhang, och nu fick jag ju mer att njuta av musikaliskt än bara signaturmelodin. Angelo Badalamentis teman till de olika scenerna och händelserna, som bidrog så otroligt mycket till själva stämningen och djupet – det satt som en smäck. Jag har faktiskt sällan upplevt filmmusik som funkat så bra till de bilder och den handling den illustrerar. Jag har över huvud taget sällan upplevt musik som är så bra som denna, alla kategorier.

Allra bäst när det gällde musiken tyckte jag att Julee Cruises sång var. Även om hon egentligen bara är med och sjunger i några enstaka avsnitt i ”Twin Peaks”, så träffades jag som av en spikklubba av hennes svävande, hypnotiska röst i de stycken jag hörde. Det var särskilt en av låtarna som fängslade mig oerhört och som skulle få stor betydelse: en som Julee framför som sångerska på den lokala dansrestaurangen i ett avsnitt i säsong 2, och som jag inte visste vad den hette men som gick i 6/8-takt.
Så snart jag kunde gick jag och köpte Twin Peaks-soundtracket, för att få all denna härliga musik på skiva också. Tyvärr blev jag något besviken, för även om Julee Cruise medverkade på tre av spåren, bl.a. nämnda ”Falling”, så märkte jag att just den där låten i 6/8-takt inte fanns med på den skivan (vilket beror på att skivan enbart innefattar säsong 1, ej säsong 2). Men det var ingen fara på taket – jag fick reda på att Julee Cruise faktiskt gett ut ett soloalbum också, något år innan ”Twin Peaks” spelades in, och att samtliga låtar på det albumet var gjorda av Angelo Badalamenti (musik) och David Lynch (text) precis som låtarna på Twin Peaks-soundtrackskivan. (Det de gjorde när de höll på med serien var alltså att de plockade in diverse låtar från Julees skiva som de redan hade gjort.)

Så då köpte jag den där soloskivan av Julee Cruise också: ”Floating Into the Night”, som den heter. Den är fantastisk. Fullständigt fantastisk … jag tycker än idag att det är en av de tre bästa skivor som finns. Hela albumet låter som ett enda Twin Peaks – det innehåller de tre låtarna som är med på soundtrackskivan plus ett antal till i samma egendomliga, luftiga, småjazziga stil. Och där fanns mycket riktigt låten i 6/8-takt med. ”Rockin’ Back Inside My Heart”.
Just i samma veva träffade jag den underbara människa som senare blev min fru, och den kväll vi blev ihop så råkade det bli så att just ”Rockin’ Back Inside My Heart” spelades på CD-spelaren. Det kommer jag aldrig att kunna glömma. Fortfarande är det så att när jag hör den låten så kan jag på ett par bestämda ställen i den uppleva, mycket snabbt, som en lätt vindpust, samma känsla som jag upplevde just då den 18 oktober 2000. Den känslan – det minnet kommer tillbaka. Mycket angenämt.

Ja, man kan onekligen säga att ”Twin Peaks” har haft betydelse för mitt känsloliv och min personlighet. Och även om det nu mer är musiken än själva serien som har påverkat och gjort det största intrycket, så har serien gjort sitt till den också. Bara att höra orden ”fire walk with me” får mig att i det närmaste reagera med någon sorts extas – vilket också visas av att jag föll som en fura för en av den svenska gruppen Mando Diaos senaste låtar, den syntgungiga ”Money Doesn’t Make You A Man”, där de sjunger just ”fire walk with me” upprepade gånger. Där ser man.
Därför är jag synnerligen nyfiken på hur David Lynch har burit sig åt för att 26 år efteråt återuppta Twin Peaks-intrigen. Den slutade ju minst sagt kryptiskt, så här finns minsann trådar att nysta upp och reda ut (även om killen som spelade BOB tyvärr är död sedan länge).
Vi kanske skulle ta och skaffa oss HBO Nordic i alla fall.