Om rätten till personlig smak

Den senaste veckan har det varit viss irritation i Melodifestivalsammanhang. Förutom ”skandalen” att svenska folket ratade Dotters djärva bidrag igår, så är det mycket snack om den dåliga jämställdheten, med enbart manliga artister till final (fram tills Jessica Andersson rättade till situationen en aning) och en tendens att det är tjejerna som åker ut i första hand. Många tyckare förfasar sig över att folket ordnar fram så orättvisa resultat och röstar bort det som är annorlunda. Jag tycker även själv att det är tråkigt, att nytänket bland publiken saknas och att de kvinnliga artisterna verkar ha det mer motigt än de manliga.
Så vad ska man göra åt det då?

Ja, svaret är egentligen rätt enkelt: hur gärna man än vill så är det faktiskt inte så lätt att göra något åt det, för det är ju tittarna som röstar demokratiskt efter sin smak.
Om det hade varit en jury som sållat fram finalister, då hade man kunnat föreslå att de i sin bedömning försökte tänka lite jämställt och inkluderande och försäkra sig om att de inte diskriminerar – ungefär som när Svenska Akademien tar beslut om sina Nobelpristagare (vilket de inte verkar göra helt jämställt, ärligt talat). Men nu gäller det tittarna, och deras spontana smak kan man inte styra.
Eller kan man det?
Det är förvisso tänkbart att en hel del tittare röstar ganska slentrianmässigt, att de förtjust röstar på sina gamla favoriter från Idol som de känner igen, att de tokröstar på vissa artister och dömer ut andra för lätt. Man skulle kunna önska att en del av dessa tittare tänkte till lite. Men samtidigt vet man inte säkert hur de resonerar – det kanske faktiskt är så att många av dem röstar ärligt och uppriktigt, som de verkligen tycker – och då kan man inte som utomstående sätta sig till doms över deras val. Folk måste få ha den smak de har och bestämma själva, och även om det i det här fallet har lett till likriktning och en kraftig majoritet av herrar i MF-finalen, så är det inget att göra åt.

Jag är för min del väldigt bestämd med att folk måste få ha sin personliga och subjektiva smak ifred, både när det gäller musik, film, böcker, konst, mat … alla möjliga områden där man kan ha en smak. Det är viktigt att inte se ner på sina medmänniskor eller försöka styra dem på den punkten (även om man naturligtvis kan förkunna vad man själv personligen tycker).
Att använda sakskäl och argument för att få någon att ändra sig kan vara befogat inom politiken, där det mer handlar om åsikter – men inte heller där är det bra med tvång, och när det gäller konstarterna är det definitivt olämpligt att aktivt pracka sin egen estetik på någon. Ingen ska komma och försöka påverka någon annans egen smak, för då gör man intrång i personligheten på ett respektlöst sätt. Subjektiv smak kan rentav vara jämförbar med sexuell läggning, på så sätt att det inte är något en person själv rår för eller styr över. Var och en har rätt till sin egen smak, helt enkelt.
Teoretiskt skulle man förstås som privatperson kunna försöka anpassa sin egen smak inom musik, film eller litteratur, och analysera den kritiskt. ”Hur stor andel kvinnliga och manliga artister gillar jag? Varför är det så? Varför gillar jag så många manliga författare? Varför gillar jag den där filmen men inte den? Det där går det ju inte an att jag gillar. Här krävs minsann bättring, jag måste ta mig i kragen och se över min smak!”

Ibland ser man den sortens resonemang, och ett bra exempel som jag såg för några år sedan var en debattartikel om filmen ”Dirty Dancing” (hittar den tyvärr inte igen). Skribenten var en stor beundrare av den filmen, och hen ägnade hela artikeln åt att på ett mycket akademiskt och argumenterande sätt förklara varför ”Dirty Dancing” är så otroligt viktig ur så många aspekter (framför allt feministiska). Det var i och för sig intressant och tänkvärt, men slutsatsen och hela undertonen kändes ändå förmanande på ett torrt och översittaraktigt sätt: ”Se här på min vattentäta vetenskapliga argumentation som visar att den här filmen är bra! Det är allas plikt att gilla ’Dirty Dancing’! Ta till er detta och se till att ha den bland era favoritfilmer!”
Den sortens uppmaning att styra den personliga smaken efter objektiva principer, att frångå det man faktiskt själv subjektivt som person råkar föredra, det tror jag inte är särskilt nyttigt. Och det verkar vara sådan bearbetning som blir idealet nu också, när olika skribenter ondgör sig över att Sveriges TV-tittare inte röstar på rätt artister i tillräckligt hög grad och tycker att det måste de göra.

Jag medger att det i viss mån kan vara bra att rannsaka sin smak, för självinsikt och medvetenhet är aldrig fel … men risken är att det då snabbt övergår i den där självförnekelsen istället. ”Jag har bestämt mig för att jag gillar den och den och den och den låten, för då blir det rättvist och bra och då har jag en jämställd och solidarisk musiksmak!”
Man är inte sig själv längre, man förbiser totalt hur man egentligen tycker innerst inne. Det blir någon sorts komplexfylld konstruerad värld, där man delar upp sin favoritmusik, sina favoritfilmer m.m. i ett klassamhälle, kanske helt tar avstånd från vissa inslag, och annars i bästa fall behåller de ”olämpliga” delarna av sin smak men förläget reducerar dem till någon sorts ”guilty pleasure”. ”Ja, hehe, jag gillar ju den där låten av Justin Bieber, men det är ju bara en liten svaghet jag har, min riktiga musiksmak är i själva verket så här …”
Det där tror jag är fel inställning. Jag tror man är betydligt ärligare mot sig själv om man bara erkänner att man gillar det där och det där och det där, och sedan ser allt det man gillar som jämlikt, oavsett kulturens och vetenskapens benägenhet att dela in i bra och dåligt.

Det jag tror man skulle kunna göra om man nu ändå vill granska sin smak på något sätt, det är inte att på eget bevåg börja nedvärdera den musik (och film och litteratur och annat) man faktiskt gillar – men däremot kan man jobba med sig själv och sin smak på det sättet att man uppvärderar det man inte gillar. Åt det hållet borde man kunna göra ett och annat. ”Varför tycker jag att det här är så dåligt egentligen? Är det bara för att det är en kvinna som har gjort det? Är det bara för att jag föraktar musik som barn gillar? Är det för att låten framförs i Melodifestivalen där jag ser allt som skräp? Kan det inte i själva verket vara så att den här musiken är bättre än jag tror?”
Sedan behöver inte resultatet alltid bli att man börjar gilla sådant som man förut tyckte var dåligt – och det måste det inte bli heller. Den personliga smaken måste alltid få sista ordet. Det viktiga är bara att man försöker ha ett öppet sinne, som går ut på att man dels inför sig själv vågar godkänna det man spontant gillar, dels försöker se det positiva i resten (och då inte minst det som ens medmänniskor lyssnar på, tittar på och läser).
Det kan mycket väl hända att många MF-tittare inte har sådana öppna sinnen och att det är därför de kvinnliga artisterna inte har fått komma fram så mycket i år. Men lösningen är inte att försöka styra sin egen och andras smak på ett sätt som egentligen inte heller tyder på något öppet sinne.