(Vill du följa denna serie från början? Klicka här!)
Tintin i Kongo
Ja, det behöver väl kanske nästan inte sägas igen: Tintin i Kongo kännetecknas onekligen av en föråldrad och kolonialistisk syn på Afrika. Förutom att kongoleserna framställs som enfaldiga, korkade och lättlurade (och är ritade på ett mycket karikerat sätt) så beter sig Tintin själv som en stöddig europeisk herreman gentemot dem, och till råga på allt är han respektlös även mot Afrikas natur och skjuter djur för glatta livet. Det där känner vi till. Ibland är det nästan så att folk sätter likhetstecken mellan Tintin i Kongo och hela Tintin-sviten … när man talar om Tintin så är det per automatik Tintin i Kongo man menar, och tvärtom, oavsett om man vill kritisera rasism eller tvärtom kämpa med näbbar och klor för att Tintin ska få vara kvar på Kulturhuset (för övrigt en helt missförstådd incident, men det ska jag inte gå in på här).
Något som dock komplicerar bilden lite grann är att den version av Tintin i Kongo som svenskar oftast läser är färgversionen, den omtecknade – och den färdigställde inte Hergé förrän 1946, alltså sexton år efter det svartvita originalet. Låt gå för att han var fördomsfull år 1930 som alla andra på den tiden, men borde han inte ha begripit bättre 1946 och gjort afrikanerna åtminstone något mindre löjaktiga?
Tja, inte nödvändigtvis. Det kan diskuteras om synen på ”negrer” i allmänhet var särskilt mycket bättre 1946 än 1930 … det var ju faktiskt just då som Pippi Långstrump dök upp med ”negrerna på Kurrekurreduttön”, även detta ett inslag i litteraturen som numera brukar ses som ganska genant, utan att Astrid Lindgren som person anses ha varit rasist för det. (Hergé och Astrid Lindgren var för övrigt jämngamla.) Man får också komma ihåg att Hergés omtecknande av Tintin i Kongo 1946 var ett av hans minst inspirerade projekt: han utförde inte det särskilt noggrant jämfört med andra Tintin-äventyr vid samma tid (se bara hur besynnerligt tecknade krokodilerna är i färgversionen av Tintin i Kongo jämfört med den nästan samtida Solens tempel!), och det hela var mest ett hafsverk för att bara återge 1930 års svartvita berättelse i färg så snabbt som möjligt. Det kan vara en förklaring till att Hergé inte passade på tillfället att ”förbättra” sitt original. Han ansåg själv att Tintin i Kongo var en ”ungdomssynd”, precis som han även tyckte om det allra första äventyret Tintin i Sovjet, men i det fallet tyckte han att historien var så dålig att den över huvud taget inte blev omtecknad.
Detta till trots är det naturligtvis sant att Tintin i Kongo ger ett besvärande intryck för en nutida läsare, och det kan vara förståeligt att den på sina håll plockas undan från bibliotekshyllorna – man vet aldrig hur barn kan uppfatta och påverkas av innehållet. (Jag har själv varit med om att en av mina barns kompisar vid cirka fyra års ålder pekade på pojken Coco på framsidan av albumet och kommenterade någonting om ”apan”!)
Att låtsas som om boken aldrig har funnits tycker jag emellertid personligen är fel väg att gå. Om man inte är medveten om historiens misstag och missuppfattningar kan man inte heller lära sig något av dem. Det är dessutom skillnad på rasism och rasism: Tintin i Kongo ger uttryck för en nedlåtande syn på afrikaner och det är ett slags rasism, men det är ingen uppsåtlig eller aggressiv sådan utan den bygger bara på beklaglig okunnighet och präglas av sin egen tid. Det låter kanske klyschigt att säga ”Hergé menade inget illa”, men det var faktiskt precis så det var! Man kan på sin höjd sträcka sig till att det är rasism i verket, men inte hos upphovsmannen – och där gäller samma sak för Astrid Lindgren med Pippi.
En sista tänkvärd aspekt är också att man just i Kongo inte har känt sig förolämpad av Tintin i Kongo. Det dröjde länge innan äventyret publicerades där (och det var även många andra länder som avvaktade, bland andra Sverige), men när det skedde var det just för att en dagstidning i Kongo (som då hette Zaire) hade hört talas om berättelsen och skrev till Hergé och bad att få publicera den: de ville gärna se ”de svajiga teckningarna på våra förfäder”. När äventyret väl kommit ut i Zaire/Kongo blev det det bäst säljande Tintin-albumet där. Som den kongolesiske redaktören skrev vid den första publiceringen:
”Det finns en sak som de vita som stoppade spridningen av Tintin i Kongo inte har förstått, och det är att om en del av karikatyrerna av det kongolesiska folket i Tintin i Kongo får vita att le, så får de kongoleserna att skratta rent ut, för de tycker det är lustigt att den vite mannen ser dem på det sättet!”
Så kanske har man trots allt en mer avslappnad ”glimten i ögat”-inställning på plats i Kongo …? Det skulle kanske kunna vara på sin plats att helt enkelt bara skratta åt Tintin i Kongo och åt att 30- och 40-talets européer verkligen trodde att afrikaner gjorde och såg ut så där – ungefär som när Tchang skrattar i Blå Lotus, på samma sätt som redaktören, då Tintin berättar för honom hur många européer ser på Kina. Man kan så att säga rikta om skrattet, från att driva gäck med kongoleserna till att driva gäck med européerna och deras gammalmodiga korkade syn. Det är ungefär med denna humoristiskt överseende inställning jag själv har läst Tintin i Kongo genom åren.
Sedan ska det naturligtvis alltid tas på allvar när någon blir kränkt. Om nutida rasifierade läsare känner sig bedrövade eller påhoppade av att titta i Tintin i Kongo, måste man respektera det och låta dem slippa se albumet i fråga, och man kan inte heller ha berättelsen som utgångspunkt för råa skämt utan måste så att säga ha någon sorts distans och förnuft i hanteringen. Men icke desto mindre är min genomgång ovan tänkt som en sorts förklarande beskrivning av hur man skulle kunna se på saken, och om man så vill, en hjälp till att inte behöva tolka in det värsta tänkbara.
Tintin i Amerika
Efter Tintin i Kongo kom Tintin i Amerika, som innebar ett visst fall framåt för Hergé och som känns mer nyanserad och intressant än sin föregångare. Dock finns det besvärande detaljer här också, och det gäller i synnerhet skildringen av indianerna.
När Tintin och Milou i berättelsen kommer till staden Redskin City, i närheten av indianreservatet, beter de sig båda två ganska besynnerligt. Först ser de en gammal indian som sitter på marken insvept i en filt, och Tintin säger ”Har du sett, Milou? Det är en äkta indian”, försedd med kamera och allt, som om den stackars indianen var någon sorts museiföremål. Det fortsätter sedan med att Milou fäller en misstänkt rasistisk replik: när det kommer fram ett par fjäderprydda hundar till honom på gatan, tittar Milou snorkigt på dem och fnyser ”Tror de verkligen att jag tänker prata med indianhundar!” Lite längre fram träffar Tintin och Milou själva svartfotsstammen, och indianerna är då fientligt inställda till dem och försöker avrätta Tintin genom att kasta yxor på honom vid totempålen, varpå han måste fly för livet.
Varför göra indianerna till skurkar på det sättet? Kan vi inte klara oss utan sådana klyschor om ursprungsamerikaner, som varit tillräckligt utsatta ändå?
Ja, jag minns från när jag var i åttaårsåldern och först läste Tintin i Amerika att jag själv också reagerade på Tintins och Milous uppträdande i Redskin City. Själva konfrontationen med indianerna upprörde mig däremot mindre – jag var redan ganska van vid att indianer i serier tog folk som fångar och kallade dem ”blekansikten” och tyckte att de skulle ”döden dö”.
Men om man tittar närmare på Hergés skildring av indianerna, så är det faktiskt så att den i det stora hela egentligen inte alls är så rasistisk utan tvärtom anmärkningsvärt sympatisk och respektfull för sin tid – särskilt jämfört med samtida filmer, där indianerna verkligen enbart agerade kanonmat åt kavalleriet, men även jämfört med t.ex. Lucky Luke, där Tintin har en viss återhållsamhet och nästan vemod i teckningen av indianerna medan de i Lucky Luke beskrivs med en stor portion lättsamhet och ibland rätt plump humor. Hos Hergé är indianerna på sin höjd stolta och lättlurade, och att de sedan är krigiska mot Tintin beror ju enbart på att skurken Bobby Smiles – som har en mer nedlåtande inställning till dem än Tintin – precis har lurat i dem att Tintin kommer för att ta deras jaktmarker. Så egentligen är inte indianerna i Tintin i Amerika skurkar – och även om de skulle vara det, så är de ju knappast den enda folkgruppen som är det i albumet: faktum är att de allra flesta bovarna är vita, och i en scen förekommer också en lynchmobb bestående av vita karlar som är lika ivriga att ta livet av Tintin som indianerna är.
Även om det där med den snabbt uppväxande staden är överdrivet är det som satir förträffligt, och inslaget som helhet är väldigt kraftfullt och rentav tårdrypande: det är en ståndpunkt som faktiskt var väldigt sällsynt år 1931 när Tintin i Amerika publicerades. Hergé utsattes för stora påtryckningar att ta bort scenen i fråga från senare upplagor, men han vägrade, och det är något han ska ha all heder för. Bara ett år efter kolonialismen i Tintin i Kongo var han här inne på betydligt vettigare åsikter, som känns relevanta än idag. Det finns för övrigt fler starka ställningstaganden mot olika former av rasism och diskriminering i Tintin i Amerika, men det går jag närmare in på längre fram. Albumet visar i alla fall att Hergé hade rättvisa och solidaritet med de förtryckta som klara ideal, något som han fått med sig från sin tid som scout, och det ser man på sätt och vis redan i Tintin i Sovjet, även om den berättelsen är ytterst ensidig.
Hur var det då med Tintins och Milous repliker i Redskin City? Jo, Tintins betraktande av indianen som museiföremål är egentligen mest bara en rest av en scen som från början var betydligt mer kraftfull (länk till annan sida). I den svartvita originalversionen satt nämligen indianen med en mugg och tiggde, samtidigt som det bredvid stod en skylt med texten ”Glöm inte rödskinnen” – det var även detta en social kommentar och ytterligare ett stycke kritik mot USA:s behandling av sin ursprungsbefolkning. Tintin har kameran till hands i denna version också, men själv kommenterar han ingenting, utan det är bara Milou som utbrister ”Ett rödskinn!” med den försiktiga inställning han har till indianer i albumet, och i det stora hela är känslan en annan i denna svartvita serieruta än i färgversionen. Tyvärr tonades alltså scenen ner när den tecknades om, och resultatet blev den urvattnade ruta vi nu kan se, där Tintin och Milou mest bara är turistiga och tittar på indianen: det är helt enkelt resultatet av en omredigering.
Vad gäller Milous snorkiga replik inför indianhundarna så har jag faktiskt ingen ordentlig förklaring till den – jag har försökt hitta analyser av saken men inte råkat på någon. Dock ska man komma ihåg att Milou och Tintin faktiskt är två olika personer och att Milou även i de andra böckerna har en tendens att vara mer fördomsfull och räddhågsen och ha sämre karaktär än Tintin. Han har i Tintin i Amerika hela tiden en snäppet mer misstänksam inställning till indianerna än sin husse, och det han säger i Redskin City ligger helt enkelt i linje med det. Hans replik är ju inte heller direkt avsedd att uppfattas som föredömlig för läsaren. Det är den bästa förklaring jag kan ge till detta.
I nästa del tittar vi närmare på Le Vingtième Siècle och dess redaktör Norbert Wallez, på Léon Degrelle och på Hergés arbete för Le Soir!
Samtliga delar i denna serie:
Del 1 – inledning, en snabb biografi över Hergé, kritiken mot Tintin i sammanfattning
Del 2 – Tintin i Kongo, Tintin i Amerika
Del 3 – Le Vingtième Siècle, Léon Degrelle, Hergé som kollaboratör på Le Soir
Del 4 – Den mystiska stjärnan
Del 5 – Koks i lasten, diverse stereotyper om olika länder
Del 6 – förtäckta nazidetaljer, till Tintins och Hergés försvar
Del 7 – sammanfattning av Hergés nazism/rasism, mellankrigstiden och idag – vad kan vi lära oss, slutord, några lästips, källor
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar