(Vill du följa denna serie från början? Klicka här!)
Le Vingtième Siècle
Som jag redan sagt så var Le Vingtième Siècle, där Hergé jobbade och gav ut Tintin i barnbilagan Le Petit Vingtième 1929–40, en katolsk konservativ tidning. Den vände sig mycket starkt mot kommunism, och var vidare kraftigt rojalistisk och kungatrogen, med ett stolt belgiskt och europacentrerat perspektiv. (Här får man betänka att det fanns huvudsakligen tre politiska riktningar i Belgien vid denna tid, och det var socialister, sekulära liberaler samt det ”katolska partiet”, vilka helt enkelt var konservativa. Le Vingtième Siècle – och Hergé – tillhörde alltså den sista gruppen, och det politiska klimatet var sådant att var och en av de tre grupperna hackade rätt hejdlöst på de andra två.)
Redaktören fader Norbert Wallez var en kontroversiell person. Så vitt jag förstår var han en otroligt hängiven katolik, som förutom att han ville se största möjliga inflytande för katolsk kristen tro brann för sådana frågor som att förena Belgien med det katolska tyska Rhenlandet, samt naturligtvis att bekämpa kommunismen, som han betraktade med yttersta fasa. I denna strävan kom han dessvärre in på farliga marker; det stämmer att han hade träffat Mussolini under en vistelse i Italien 1923 och fick ett signerat foto av honom som han hade på sitt kontor. Wallez insåg tydligen inte de negativa sidorna av Mussolinis Italien, utan det han såg var framför allt ett Italien där förhållandena för katolicismen var gynnsamma, och det var det som var huvudsaken för honom. Sedan ledde det ena till det andra och efter andra världskriget blev Wallez dömd till fängelse för att ha varit kollaboratör. Exakt på vilket sätt han var det har jag faktiskt inte fått något grepp om, men de gamla förbindelserna med Mussolini uppfattades väl knappast som förmildrande omständigheter precis.
Det är uppenbart att Wallez i slutet av 1920-talet hade ett stort inflytande på Hergé och att Hergé tyckte om sin chef och rentav såg honom som en fadersgestalt. Wallez var en av de (just då relativt få) personer som uppmuntrade Hergé, trodde på hans begåvning och gav honom ansvar och förtroende. Faktiskt var det också så att Hergés första hustru, Germaine Kieckens, från början var sekreterare åt Wallez, och det var Wallez som uppmuntrade dem att förlova sig och också i egenskap av präst vigde dem båda år 1932. Så visst fanns där många starka band.
Norbert Wallez, och hans redaktion, hade uppenbarligen en ideologi där man inte hade mycket till övers för vare sig rysk bolsjevism eller amerikansk kapitalism. Riktningen var istället en tredje: en europacentrerad, fanatisk katolsk konservatism, med Wallez som fascistisk ledargestalt med Mussolini på skrivbordet. Personalens inställning till judar lär inte heller ha varit den bästa, kan tilläggas.
Trots detta är det inte helt rättvist att utan vidare stämpla redaktionen på Le Vingtième Siècle – och alla som jobbade där – som helt onda och uppsåtligt fascistiska. Det var till exempel så att Hitler, när denne kom till makten i Tyskland 1933, inte alls sågs med blida ögon av Le Vingtième Siècles redaktion, och i synen på USA och dess behandling av sina minoritetsgrupper var tidningen inne på betydligt mer rätt spår, som vi såg i förra avsnittet. Och även om Wallez tycks ha varit fanatisk och stämningen på redaktionen låg väldigt långt högerut, måste vi komma ihåg att det här var en tid då man ännu inte hade facit, och att skiljelinjen mellan höger och extremhöger – mellan konservatism och fascism – inte var kristallklar. Varken kraftig katolsk tro, socialistkritik, rojalism eller nationalistiska inslag behöver i sig innebära fascism, och rent fascistiska grupperingar i Belgien tog form först i mitten av 1930-talet (framför allt i form av rexismen, som jag ska berätta om alldeles strax). Därför var det så att de personer som skulle komma att bli en del av denna rörelse ännu var kvar i det konservativa lägret, där höger och extremhöger ännu hörde till samma parti och gick in i varandra, och personerna i fråga kunde på detta stadium ännu inte riktigt se hur utvecklingen skulle bli.
Dessutom varade inte Norbert Wallez tid på Le Vingtième Siècle så väldigt länge, eftersom han slutade som redaktör år 1933, just när det fjärde Tintin-äventyret Faraos cigarrer höll på att gå som följetong. Närmare bestämt blev Wallez uppsagd av tidningsägarna på grund av en förtalsskandal, och han blev istället ”förvisad” till en ny tjänst på ett kloster ute på den belgiska landsbygden. Detta innebar att hans direkta inflytande över Hergé och Tintin inte sträckte sig längre än de tre första Tintin-historierna. Det märks faktiskt också allt eftersom Tintin-sviten utvecklas att Wallez inte finns med i bilden längre: i fortsättningen går Hergé vidare till väldigt tydligt antiimperialistiska och antirasistiska budskap i Blå Lotus från 1935, och i såväl Den svarta ön som Kung Ottokars spira (1938 och 1939) riktar han udden mot fascismen/nazismen och i det senare fallet rentav mot Mussolini – något som knappast varit möjligt om Wallez varit kvar som redaktör. (Vi ska titta närmare på dessa Tintin-album i kapitlet till Hergés försvar så småningom.)
Och om Le Vingtième Siècle var så fascistisk som en del vill ha det till, hur kom det sig då att den inte fick fortsätta verksamheten 1940 när Belgien ockuperades? Det hade den väl fått om den stöttade Mussolini och andra högerextrema?
Min bild är helt enkelt att Le Vingtième Siècle tog en delvis annan riktning efter att Wallez lämnat den – eller snarare att den behöll sin riktning, det vill säga att bara vara katolsk och konservativ utan att vara fascistisk för det. Wallez däremot gick vidare och odlade sin fascistiska konservatism ytterligare, bland annat genom att gå med i det nybildade rexistpartiet, och med sig tog han sin positiva inställning till Mussolini!
Nu ska det medges att Hergé fortsatte vara vän med Wallez, även om kontakten blev mer sporadisk med tiden. Wallez släpptes ur fängelset 1950, då insjuknad i cancer, och Hergé och hans fru Germaine tycks ha träffat honom då och behållit kontakten tills Wallez dog en tid senare. Det kan tyckas graverande för Hergé att han fortsatte ha förbindelser med en gammal kollaboratör … men samtidigt var Wallez onekligen parets gamle vigselpräst och en person som de känt och tyckt om i många år, så det är knappast konstigt att de inte ville klippa banden. Dessutom kanske Wallez hade kommit på bättre tankar i fängelset? Oavsett vilket känner jag för min personliga del att jag har svårt att kritisera Hergé för en sådan sak som att fortsätta vilja vara vän med en person.
Léon Degrelle – förebild till Tintin?
Vi har här ett fall som delvis liknar det med Norbert Wallez: en medarbetare på Le Vingtième Siècle som så småningom lämnade tidningen och sökte sig sina egna extremare vägar (men som verkar ha varit en mer aggressivt fascistisk person än den något aningslöse Wallez).
Man kan undra hur länge Hergé egentligen fortsatte umgås med Degrelle: det var under åren 1927–1934 som de var kollegor på Le Vingtième Siècle, men sedan då?
Visst hade Hergé och Degrelle delvis gemensamma åsikter i början, precis som Hergé och Wallez – de stod ju på en delvis gemensam katolsk-konservativ grund med rojalism och anti-kommunism. I början av 1930-talet illustrerade också Hergé en av Degrelles skrifter, ”Historien om det skolastiska kriget” (detta var benämningen på en tidigare politisk strid i Belgien om katolska kontra sekulära skolor). Men förr eller senare måste han ha känt att han inte längre ville hänga med på Degrelles påhitt. Kontakten mellan dem blev ansträngd redan 1932, då Hergé stämde Degrelle för att han använt Hergés teckningar i sitt propagandamaterial utan tillstånd, och när Degrelle sedan började få stöd av Mussolini och Hitler 1936 ville Hergé definitivt inte vara med – det visas mycket tydligt av att han tackade nej när Degrelle hörde av sig och frågade om han ville bli Rexistpartiets officiella illustratör. Till skillnad från flera av sina vänner var Hergé heller aldrig med i partiet. Han måste vid det laget (trots Mussoliniporträttet på förre chefens kontor) ha börjat inse att såväl Mussolini som Hitler inte var några trevliga typer, eller att Järngardet inte var en lämplig kontakt att ha – båda delarna gav han uttryck för 1938 i Kung Ottokars spira och även i annat material, som jag återkommer till – och om han hade någon förbindelse med Degrelle och rexisterna så bröt han den då.
Enligt en del källor man kan hitta på nätet var figuren Tintin skapad med Léon Degrelle som direkt förebild – det kan förvisso ligga nära till hands att tro det, med tanke på att Degrelle var en resande reporter precis som Tintin. Bland annat kan den som googlar råka på den här intressanta bilden (länk till annan sida), där det påstås att Hergés teckning från Tintin i Amerika där Tintin åker i parad var ritad efter ett foto på en paraderande Degrelle.
Nu är dock detta ett uppenbart falsarium (bilden kommer från det högerextremistiska nätuppslagsverket Metapedia som knappast är en trovärdig källa, och sambandet stämmer inte heller tidsmässigt, då Hergé gjorde Tintin i Amerika flera år innan Degrelle blev en berömd politiker). Hergé har också hela tiden hävdat att förebilden till Tintin (i synnerhet utseendemässigt) var hans egen bror Paul Remi, och det har även nämnts andra influenser till figuren: den danske skådespelaren och globetrottern Palle Huld, den äventyrlige journalisten Albert Londres samt Hergés egen skapelse scouten Totor, som var en förstudie till Tintin. Uppgiften om Degrelle som inspiration till Tintin kommer egentligen i slutändan bara från Degrelle själv, i hans självbiografiska skrift Tintin mon copain som han skrev mot slutet av sitt liv, och intrycket blir onekligen att han bara försöker framställa sig själv i ett förklarat ljus.
Även om Hergé alltså också har avvisat kopplingen till Degrelle på denna punkt så har han medgett att det finns ett samband mellan dem; enligt Hergé var det nämligen Degrelle som introducerade den tecknade serien för honom! Mot slutet av 1920-talet var Degrelle utrikeskorrespondent åt Le Vingtième Siècle i Mexiko, och därifrån skickade han hem tidningar med amerikanska serier som inte fanns i Europa (och som bland annat innehöll pratbubblor, vilket var en nyhet!). Hergé såg dem, blev inspirerad och hade dessa serier bland sina influenser när han någon tid senare började teckna Tintin.
Nu har det framförts invändningar mot detta och påpekats att Degrelle inte jobbade i Mexiko förrän 1930 och framåt, då Tintin redan var uppfunnen … så det kan vara så att Hergé minns helt fel, och då finns det inget samband mellan Tintin och Degrelle på den här punkten heller. Men även om det skulle vara så att Degrelle var den som gjorde att Hergé fick upp ögonen för den tecknade serien som medium, så kan man ändå inte påstå att Tintin är fascistiskt inspirerad för det. Under den här tiden hade ju inte heller Degrelle börjat gå i den politiska riktning som han senare skulle göra.
Hergé som kollaboratör på Le Soir
När Le Vingtième Siècle stängdes ner av tyskarna 1940 (den återstartades inte igen efter kriget) blev Hergé plötsligt utan jobb. Han behövde ett annat forum där han kunde publicera Tintin – och det var i det här läget han gjorde ett alldeles uppenbart felaktigt val som han många gånger senare blivit ifrågasatt för.
Det rimligaste hade varit om Hergé hade flytt Belgien och fortsatt teckna Tintin i exil. Men när Belgiens kung Leopold III (ej att förväxla med Leopold II som stod bakom brotten mot mänskligheten i Kongo i början av 1900-talet) uppmanade belgarna att stanna i landet och fortsätta med sina jobb och försöka leva som vanligt så mycket det gick, var Hergé en av dem som hörsammade den uppmaningen. Rojalist som han var följde han gärna kungens råd, och eftersom han också tyckte att belgarna behövde få fortsätta läsa Tintin för att bli uppmuntrade under ockupationen, så sökte han sig en annan tidning han kunde jobba för.
Och den tidningen blev alltså den stora dagstidningen Le Soir (”Aftonen”). Där kunde Hergé få plats för Tintin i tidningens barnbilaga Le Soir Jeunesse, på ungefär samma sätt som han tidigare jobbat med Le Petit Vingtième, och dessutom kunde han nå ut till många fler läsare i och med Le Soirs stora upplaga, vilket måste ha varit lockande. Det enda kruxet var att Le Soir just hade blivit tyskkontrollerad: den var styrd av ockupationsmakten, som höll koll på vad som skrevs i tidningen. I folkmun kom den att kallas Le Soir Volé, ”den stulna Le Soir”.
Här betedde sig Hergé alltså ytterst olämpligt – han gick frivilligt med på att publicera Tintin i en tyskstyrd tidning. Varför gjorde han det? Hade han själv trots allt sina sympatier åt det hållet? Eller var det bara publiceringen och pengarna som lockade, eller det faktum att redaktören för Le Soir, Raymond De Becker (som senare fick kalla fötter, kom i konflikt med arbetsgivarna och blev avskedad och landsförvisad), var en god vän till Hergé?
Omständigheterna blev ännu sämre när barnbilagan Le Soir Jeunesse kort därefter upphörde och Tintin-serierna istället publicerades i själva Le Soir (en seriestripp om dagen), vilket innebar att man ibland kunde se Tintin på samma tidningssida där det rapporterades om ”hjältemodiga insatser” från de tyska krigsstyrkorna, och annat tveksamt innehåll.
Hur Hergé egentligen tyckte och tänkte under den här perioden går det dessvärre inte att få veta något 100-procentigt säkert om. Det vi har är de förklaringar han själv har gett i efterhand – att han helt enkelt var naiv, att det han var ute efter var att få ha ett jobb och en inkomst och att få fortsätta med Tintin, och att han då bortsåg från vad det var för tidning han gjorde det i. (Han var för den delen inte ensam om den inställningen, utan det finns andra exempel på kulturpersonligheter i Belgien och andra länder som gjorde liknande val trots att de inte alls var nazister.)
Om man vill tro på Hergés bortförklaring eller inte är nästan upp till en själv. För min del tycker jag den verkar rimlig med tanke på att Hergé onekligen verkar ha varit en arbetsmyra utan något annat än jobb och publicering för ögonen. Sedan är det en annan sak att han kan ha påverkats en del i fel riktning när han väl var på plats på Le Soir; i en intervju på 1970-talet berättade Hergé att redaktör Raymond De Becker verkligen sympatiserade med nazisterna, och att även han själv hade sina stunder då han trodde på ”den nya ordningen”, som det hette. Så precis som under tiden på Le Vingtième Siècle var han kanske inte alldeles oberörd av vad som sades på hans arbetsplats, vilket i så fall är beklämmande. Men motivet från början kan ändå ha varit rent praktiskt och kommersiellt.
Till saken hör vidare att Hergé avböjde vissa andra erbjudanden han fick, som hade varit svårare för honom att förklara i efterhand: förutom att han som redan nämnts inte ville göra något jobb åt Rexistpartiet, så sade han också nej när ett tyskt bokförlag ville ge ut Tintin i Sovjet i nyutgåva som antisovjetisk propaganda. Det finns helt enkelt ett antal uppgifter hit och dit som tyder på än det ena och än det andra.
Men vi har en sista viktig omständighet kvar, och det är vad som hände vid krigsslutet – nämligen just det faktum att Hergé friades från anklagelserna! När Belgien blev befriat från tyskarna på hösten 1944 blev Hergé förvisso fråntagen sin rätt att arbeta i pressen och arresterad och förhörd flera gånger om, misstänkt för kollaborationism på grund av att han arbetat på Le Soir … men icke desto mindre blev han frikänd. Till skillnad från Norbert Wallez som fick fyra års fängelse, och förstås Léon Degrelle som flydde till Spanien för gott, fick Hergé faktiskt sina förklaringar och motiv godtagna – det fanns inga tecken på att han samarbetat och hjälpt tyskarna, han hade inte gjort några uttalanden i den vägen, inte medverkat till någon propaganda, allt han hade gjort var att arbeta på Le Soir. Med tanke på att hämndaktioner och vedergällning vid krigsslutet var rätt vanligt förekommande i de befriade länderna (tänk t.ex. på hur kvinnor som haft förbindelser med tyska soldater blev behandlade av den ”snälla” sidan!) och de allierade ofta var benägna att fälla hellre än fria – flera av Hergés vänner och bekanta råkade till exempel illa ut och fick fängelsedomar – så är det onekligen tänkvärt att de som förhörde Hergé kom till slutsatsen att han var oskyldig. Om de gjorde det, varför skulle då vi i nutiden egentligen tvivla mer på den saken?
Som parentes kan nämnas att händelserna vid befrielsen 1944 med dess jakt på förrädare (en process som också kallades för ”la purification”, ”rensningen”) påverkade Hergé mycket djupt – han sade under hela resten av sitt liv att det var en intolerans som var det rysligaste han personligen upplevt, både de anklagelser han själv drabbades av och de straff som hans vänner fick. Hergé hävdade att flera av dem precis som han själv var oskyldiga och blev orättvist och förhastat dömda, och när de blev frisläppta hjälpte han en del av dem att få jobb och ”komma in i samhället” igen. Men hur egendomligt detta beteende än kan förefalla, liksom att befrielsen för Hergé var en negativ upplevelse snarare än den positiva den borde ha varit, så kvarstår som sagt ändå fakta att han faktiskt blev frikänd, och befanns inte ha samarbetat på något sätt.
Vi kan slutligen också reflektera över hur Tintin och Hergés övriga verk egentligen såg ut före respektive efter att Hergé började på Le Soir, och vad det egentligen innebär. När Le Vingtième Siècle upphörde var Hergé just i färd med att publicera Det svarta guldet i tidningen: en berättelse med en tysk skurk (doktor Müller) som sysslade med att sabotera oljefält i Mellanöstern. Och se på den här serien ”Herr Bellum” (länk till annan sida), ett av Hergés sidoprojekt från samma tid, där herr Bellum först utbrister ”Neutralitet! Neutralitet! Men samvetet kan aldrig bli neutralt!” varefter han går ut och klottrar på väggen att Hitler är en galning.
Ännu år 1940 sysslade alltså Hergé med serier med politiska och dessutom antityska motiv. I Le Soir däremot kunde en intrig som Det svarta guldet inte publiceras (Hergé lade den berättelsen på is och återupptog den först 1948), och Hergé övergick då över huvud taget till betydligt mer neutrala och mindre politiska äventyr: en kompromiss och en anpassning. Att han i den ena stunden fortfarande var benägen att blanda in politik i sina verk, men sedan tvärt lade av med detta helt och hållet, visar i mina ögon att hela situationen för honom handlade om att anpassa sig till situationen för att klara sig så bra som möjligt. Kanske inte det modigaste eller mest föredömliga agerandet (särskilt inte med tanke på att han tydligen tog vissa intryck av sin nya miljö och verkar ha anpassat sig lite för mycket åt andra hållet i Den mystiska stjärnan – det ska vi återkomma till), men på sätt och vis en förståelig självbevarelsedrift. Och om det var så att han under tiden på Le Soir verkligen hade protyska åsikter, så måste han ju ha lagt sig till med dem besynnerligt fort med tanke på hur antityskt han betedde sig alldeles innan!
När jag har sammanställt den här genomgången av personligheterna Norbert Wallez och Léon Degrelle, av tidningarna Le Vingtième Siècle och Le Soir och av annat som hände i Belgien 1929 till 1945, och tittat närmare på alltsammans, har jag onekligen insett vissa saker om hur det politiska klimatet kan ha varit under mellankrigstiden och att det där med högerextrema strömningar och vilka förbindelser man har inte är något som kan bedömas alldeles enkelt eller kategoriskt. Det är något som jag reflekterat över redan tidigare och som nu känns ännu starkare, och jag ska återkomma till det i slutsatsstycket till den här uppsatsen. Men härnäst ska vi fördjupa oss i vad den omtumlande tiden under ockupationen kan ha satt för spår i själva Tintin-serien.
Nästa del ska vi ägna helt och hållet åt Den mystiska stjärnan, en historia med inslag som verkligen tycks vara just ... mystiska!
Samtliga delar i denna serie:
Del 1 – inledning, en snabb biografi över Hergé, kritiken mot Tintin i sammanfattning
Del 2 – Tintin i Kongo, Tintin i Amerika
Del 3 – Le Vingtième Siècle, Léon Degrelle, Hergé som kollaboratör på Le Soir
Del 4 – Den mystiska stjärnan
Del 5 – Koks i lasten, diverse stereotyper om olika länder
Del 6 – förtäckta nazidetaljer, till Tintins och Hergés försvar
Del 7 – sammanfattning av Hergés nazism/rasism, mellankrigstiden och idag – vad kan vi lära oss, slutord, några lästips, källor
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar